jan 14

Premiären av Sofi Oksanens Utrensing på Stadsteatern

Igår kväll gick jag på pjäsen Utrensning på Stadsteatern. Det var roligt att se den och det var kul att få gå på premiären. Jag tyckte att berättelsen passade bra i pjäsform (det var från början ett teaterstycke och blev sedan en bok). Jag som läst boken hängde mer med i handlingen än mina vänner som inte gjort det, men vi uppskattade föreställningen alla tre. Den var hemsk på många sätt och man ska ha klart för sig att det inte är en feel-good-pjäs.

Här är två bilder som får illustrera föreställningen:

 

Jag har bestämt mig för att recensera teaterstycken här på Feministbiblioteket och Utresning får bli den första. Skillnaden från när jag recenserar böcker blir att jag anger vilken uppsättning det är, eftersom det naturligtvis är av stor betydelse. Alla teaterföreställningar kommer gå in under Lyrik och Drama och de markeras med en * framför länken i biblioteket. Samma teaterstycke skulle kunna komma att recenseras flera gånger om jag skulle se olika uppsättningar av samma pjäs, men det ligger just nu långt i framtiden. Först ska jag se till att gå och se feministisk teater. Jag har fått mersmak!

Läs mer: Aftonbladet, Expressen, SvD, Kulturbloggen, Stadsteatern

jan 12

Hur ska jag ta mig ur deckarträsket?

Med jämna mellanrum hamnar jag i ett läsläge då bara deckare duger. Nu är ett sådant läge. Tyvärr inte mycket för Feministbiblioteket så det blir lite glest med recensioner. Jag har i en vecka varvat Carin Gerhardsen och Arnaldur Indridason och ska precis börja med Vyssan lull, boken som vann Bokbloggarnas litteraturpris. Den är nästa bok i Brekfast Book Clubs bokcirkel.

Så hjälp mig nu, vilken bok ska jag läsa sedan? Ingen deckare alltså, jag måste komma ur mitt beroende!

Jag kan dock glädja er med att det inom kort kommer en recension på SCUM manifest av Valerie Solanas. Men precis som att det tar tid att förbereda sig för att läsa den, så tar det tid att skriva en recension.

jan 11

Oksanens Utrensing på Stadsteatern

Nu kommer Sofi Oksanen Utrensning på Stadsteatern i Stockholm. Jag kommer att gå och se föreställningen på torsdag på premiären och jag ser med spänning fram emot att se pjäsen!

Aliide spelas av Lena-Pia Bernhardsson som har gjort allt mellan himmel och gjord, bland annat Selma i Herdebyborna och Älskling i Sällskapsresan 3 – SOS. Jag såg henne senast i Fadern på stadsteatern, där hon gjorde en fantastisk insats som den elaka amman. Ida Engvoll spelar Zara.

Läs mer: Stadsteatern, SvD, Sveriges Radio

jan 09

Feministbrud på kulturjakt i Vietnam

Då har kulturjaktsturen kommit till Vietnam där jag var i februari 2007. När jag tittade igenom mina bilder var det kanske inte jättemånga som var av feministiskt intresse, men några lyckades jag ändå skrapa fram.

Ett måste när man besöker Saigon, eller Ho Chi Minh-staden som den också kallas, är så klart krigsmuseet, med fruktansvärda bilder från Vietnamkriget. Många oskyldiga kvinnor och barn fick sätta livet till i det kriget. Dock ska man ha klart för sig att Vietnam är en diktatur och man måste läsa bildtexterna i museimontrarna med kritiska glasögon!

En vanlig syn på gatorna i Saigon. Alla, kvinnor som män, unga som gamla och till och med munkar nyttjar detta fortskaffningsmedel. Det är uppenbart att befolkningen inte har råd med bilar, för bilar ser man betydligt mer sällan. Det är svårt som turist att korsa gator, det görs genom att gå långsamt och mopparna kör då runt dig. Det verkar våghalsigt, men det går förvånansvärt lätt!

På en utflykt till Mekongdeltat fick vi förmånen att lyssna till dessa skönsjungande damer. ”Traditional folkmusic” kallades punkten på programmet. Det var alltid män som var guider på våra utflykter och kvinnor som stod för underhållningen, även om många kvinnor arbetade med försäljning av olika souvenirer.

Vi gjorde en utflykt till Cu Chi-tunnlarna utanför Saigon. Det var de tunnlarna som Viet Con gömde sig i. Killen på bilden var vår guide där och han visade olika fällor de gillrade för amerikaner i skogen. Han förklarade också för oss att det fanns många fina vietnamesiska kvinnor som var mycket bättre än västerländska eftersom de inte är lika krävande som vi västerländskor (!). I Vietnam håller man hårt på att kvinnor ska ha lättare jobb såsom städning i hemmet, medan män t ex kör taxi. Jag var mycket nära att räcka upp handen och säga att jag minsann både städade och har körkort och inte kunde se hur städning kunde räknas till lätt arbete medan taxikörande är tung. Tyvärr kom jag mig inte riktigt för.

UPPDATERAT

Louis vuitton-butik öppnar snart

Det nya moderna Saigon byggs sakta men säkert upp. Det var 2007 en stad med stora kontraster. Den stad vi lämnade i backpackerkvarteren var långt ifrån den samma när vi kom fram till de centrala delarna av staden.

jan 08

10 saker jag gillar med deckare

Jag har tidigare skrivit en lista över 10 saker jag inte gillar med deckare och det är en av mina absolut mest lästa bloggposter. Jag tänkte därför följa upp den med en positiv motsvarighet, 10 saker som gör en deckare till en bra deckare. Jag är ju trots allt en stor deckarfantast. De senaste dagarna har jag varit ledig och de flesta timmarna på dygnet har tillbringats i horisontalläge med en deckare (och lite då och då har jag läst en feministisk bok för att jag får för dåligt samvete annars). När det inte är sport på TV så kopplar jag av med böcker och då allra helst deckare.

Här är listan:

1. Spännande vändningar.
Det som för mig är en riktigt spännande deckare är om den vänder flera gånger och man blir förvirrad i sin tro om vem som är mördaren eller vem som är mördad. I ena stunden tror att man vet hur det ligger till, och i andra stunden ändrar man sig.
Exempel: Arnaldur Indridasons Kvinna i grönt, Julia Wallis Martins Porträtt i sten, Maj Sjöwall och Per Wahlöös Det slutna rummet

2. Bra samhällsskildringar.
En deckargenre som jag tycker mycket om är de samhällskritiska deckarna. De handlar om Sverige (jag kan inte påminna mig om att jag läst någon sådan från ett annat land), politik och polisen i samspel med resten av samhället.
Exempel: Leif GW Perssons Mellan sommarens längtan och vinters köld och En annan tid, ett annat liv, Maj Sjöwall och Per Wahlöös Terroristerna och Polis, polis, potatismos.

3. Rimliga motiv.
Det känns kanske till en början som om författaren snöar in sig på kopplingar långt tillbaka i tiden eller flera fall samtidigt, men när upplösningen kommer känner man sig ändå tillfreds med att det var ett rimligt motiv. Det är helt enkelt ett fall så som det skulle kunna ha gått till i verkligheten, eller i alla fall så agerar mördaren på ett sätt som man förstår (inga hämdmotiv från barndomen här!).
Exempel: Peter Robinsons En ovanligt torr sommar, Carin Gerhardsens Mamma, pappa barn, Arnaldur Indridasons Kvinna i grönt, Camilla Läckbergs Tyskungen

4. Intressant polisarbete.
Man förstår att författaren eller författarna har koll. Här är det inte några efterforskningar via andra deckare, utan man själva polisarbetet är en av böckernas stora behållningar.
Exempel: Anne Holts I lejonets gap och Det som aldrig sker, Maj Sjöwall och Per Wahlöös Roseanna och Den skrattande polisen, Leif GW Perssons Faller fritt som i en dröm och Den som dödar draken.

5. Intressant miljö.
I deckare med intressant miljö är det samspelet mellan människor, snarare än polisens arbete som står i centrum. Dessa deckare kan ibland kännas mer som romaner, men det gör dem inte till sämre deckare.
Exempel: Kerstin Ekmans Händelser vid vatten, Aino Trosells Om hjärtat ännu slår

6. Historier långt tillbaka i tiden.
Tidigare älskade jag alla deckare som började med en historia långt tillbaka i tiden som sedan vävs samman med dagens mordfall. Dock har detta använts i överflöd och utan finess av många svenska deckarförfattare och blivit uttjatat (jag har med det som punkt 6 på min lista över var som är dåligt med deckare). Men om man gjort det på rätt sätt så kan det bli hur spännande som helst.
Exempel: Arnaldur Indridasons Kvinna i grönt, Peter Robinsons En ovanligt torr sommar, Åke Edwardssons Rop från långt avstånd

7. Engagerande huvudpersoner.
Jag har många gånger slagits av att jag verkligen inte bryr mig om bokens huvudpersoner (polisen, åklagaren eller vem det nu är som står i centrum). Även den mest förutsägbara deckare kan lyftas av gripande berättelser om huvudpersonerna.
Exempel: Anne Holts Död joker och Presidentens val, Åsa Larssons Solstorm, Viveka Stens I den innersta kretsen

8. Tio små negerpojkar.
Jag gillar den klassiska deckargåtan-deckare. Jag kallar denna punkt för Tio små negerpojkar och syftar till att det är ett begränsat antal människor som kan vara skyldiga och det gäller att fundera ut vem.
Exempel: PD James Fyren, Maria Langs att vara kvinna och Rosor, kyssar och döden, Julia Wallis Martins Porträtt i sten

9. Feministiska deckare.
Såklart måste denna punkt vara med. Många medlemåttiga deckare kan räddas av ett feministiskt tema eller en feministisk polis. Alla feministiska deckare är dock inte att klassas som dåliga i övrigt, tvärt om!
Exempel: Maria Langs att vara kvinna, Leena Lehtolainens Falska förespeglingar, Anne Holts Presidentens val, Denise Rudbergs Ett litet snedsprång

10. Vackert väder.
Om man får tag på en dussindeckare som är helt ok, kan den faktiskt bli roligare att läsa om det är vackert väder i trevliga sommarmiljöer.
Exempel: Viveka Stens I den innersta kretsen, Mari Jungstedts I denna ljuva sommartid, Åke Edwadrssons Låt det aldrig ta slut, Henning Mankells Villospår

Knuff

jan 07

Drakulic, Slavenka; Som om jag inte vore där; 1999

Som om jag inte vore därSlavenka Drakulic skriver inte bara dokumentära böcker om livet i forna Jugoslavien, hon skriver även romaner. Denna roman handlar om kriget i Bosnien och det är en fasansfull skildring av en ung kvinnas liv, bland annat i ett serbiskt fångläger. När boken börjar ligger S på BB i Stockholm och hon har fött en son. Sonens far är någon av de många soldater som våldtog henne i fånglägret.

Det är en otroligt gripande historia och den är såklart fruktansvärt hemsk. Större delen av roman utspelar sig i det serbiska fånglägret där kvinnor hålls fångna. Alla kvinnor i lägret försöker hitta en strategi för att överleva. Det är en berättelse om kvinnor som är fångna och som utsätts för allt det man kan frukta att de utsätts för. Samtidigt är de en historia om överlevnad. Läs boken, men låt det vara om du är känslig.

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Som om jag inte vore där av Slavenka Drakulic.

jan 06

Feministbrud på kulturjakt i Bryssel

I december 2006 var jag med Folkpartiet Östermalm i Bryssel. Jag var den som ordnade med resan så det var inte helt och hållet en lugn och avkopplande resa. De första dagarna hade vi mycket fritid att hitta på egna aktiviteter och då såg vi saker som man ska se när man är i Bryssel för första gången (vilket jag inte var, så det var inte första gången för mig).

Den som för första gången ser den lilla fåniga pojken som kissar kommer att bli grymt besviken. I ett gathörn i gamla stan, något kvarter från Grand Place står den så kända, men ack så lilla,  Manneken Pis. Överallt i hela Bryssel kan man köpa souvenirer av pojken. Den fånigaste av dem alla är nog korkskruven, där den lilla snoppen har förlängts i form av en skruv. Manneken Pis har stått i Bryssel och kissat sedan 1619.

I jämställdhetens namn ville man i Bryssel även ha en kvinnlig motsvarighet till Manneken Pis, och här är hon – Janneken Pis, så okänd att svenska Wikipedia inte ens har en artikel om henne. Hon har kissat i Bryssel sedan 1987 och frågan är hur mycket jämställdhet man uppnådde med henne. Hon finns visserligen i gamla stan, men i en undanskymd gränd dit endast några hängivna japanska turister (och jag) hittar. Hon sitter för det mesta bakom galler och någon har slängt skräp runt omkring henne i den mörka gränden (så har det varit alla de gånger jag har tittat efter). För den som vill hitta henne vid nästa besök i Bryssel finns hon mitt i de turistiga restaurangkvarteren.

Seriemuseet är en höjdpunkt på Brysselsemestern. Många är de belgiska serietecknarna. Tintin, Smurfarna, Lucky Luke och Bröderna Dalton är bara några av alla de serier som har belgiska fäder. För det är just också fäder. Inte många kvinnliga serietecknare fanns att se på museet, jag kan inte dra mig till minnes att jag såg en enda (men jag kan ha fel, det var trots allt fyra år sedan jag var där).

En festlig sak är att flera serier finns på husfasader runt om i Bryssel. Spana efter det nästa gång ni är där!

Och tillslut Europaparlamentet. Vi hade förmånen att vara ditbjudna av Olle Schmidt och fick därför komma in och titta hur det ser ut. Denna bild får bli en symbol för hur mycket det finns kvar att göra på jämställdhetsområdet ute i Europa.

jan 05

Feministbrud på kulturjakt

Jag har lagt två inlägg med bilder från mina resor som jag kallat Feministbrud på kulturjakt (i Italien och Frankrike). Jag har massor av bilder från olika resor till länder nära och långt borta. Jag tänkte därför titta igenom alla och publicera fler bilder med feministisk anknytning (vissa uppenbara och andra mer långsökta). Det kommer kanske inte i ordning, eftersom jag ännu inte fått tag på en scanner för de riktigt gamla bilderna.

Håll utkik efter Feministbrud på kulturjakt om du vill se bilder med feministiska motiv från hela världen!

jan 05

Jong, Erica; Förföra demonen; 2006

Förföra demonenErika Jongs självbiografi (som utkom på svenska i år) är både en självbiografi och en handledning i hur man blir författare. Det är en naken skildring om hur kreativa människor ofta faller in i drogmissbruk och hur drivkraften att skriva gör att man väljer det ensamma livet som författare. Erika Jong blev megakändis efter sin bok Rädd att Flyga (som givits ut av Norstedts i nytryck i år). Boken kom ut första gången 1973 och den handlar om sex och den kvinnliga orgasmen (”det knapplösa knullet” blev ett uttryck som levt sig kvar från den boken). Den var så kontroversiell när den kom att den förbjöds på många håll. Jag har läst den och den är en smula galen, men så klart viktig med tanke på att den påverkat många kvinnor i världen att uppskatta sin egen sexualitet. Förföra demonen ger oss en bild av Erika Jong och den ger lite grann den bilden man kan tänka sig av en författare som skrivit Rädd att flyga.

Läs mer: DN, Expressen, GP, SvD, Tidningen Kulturen

jan 03

Sabuni, Nyamko; Det nya Sverige; 2010

Det nya Sverige, men undertiteln Min vision. Min väg, är Nyamko Sabunis kampanjbok inför valet 2010. Det är egentligen en bok om integration och om hur Sverige bör lösa segregations- och utanförskapsproblemen, men det är också en bok om hennes eget liv och uppväxt. Eftersom Sabuni är Sveriges jämställdhetsminister och boken har ett klart kvinnoperspektiv, bestämmer jag att den platsar i Feministbiblioteket.

Få ministrar i Sveriges regering är så kontroversiella som Nyamko Sabuni. Hon har en stark åsikt om hur ett bättre Sverige ska se ut och även om de flesta är överens med henne om målet, är det många som är oense om vägen dit. Jag och Sabuni tillhör båda Folkpartiet, men därmed inte sagt att jag alltid håller med henne om varje sak hon föreslår.

Sabuni kallar sig inte feminist, men hon är definitivt ingen antifeminist. Hennes kamp för att invandrarflickor ska få samma möjlighet till utbildning, oavsett religionstillhörighet, är en viktig kamp att ta för ett bättre samhälle för kvinnor. I vår önskan att vara toleranta mot invandrare från andra kulturer, får vi inte glömma bort att samhällets grundstenar även ska gälla dem. Sabuni står alltid på kvinnornas och flickornas sida, mot religionen, och hur hon resonerar kring detta kan du läsa i hennes bok. Boken ökar förståelsen för Sabunis åsikter och handlande.