Dagisdebatten – ett skuldbeläggande av mödrar

Jag fick ett samtal i onsdags från SVT Debatt som läst min inlägg om Eva Rusz och skuldbeläggandet. De ville att jag skulle vara med och debattera om det är farligt att lämna barnen på dagis före två års ålder. Jag blev smickrad, nervös och otroligt tveksam, men jag ville ändå inte kasta bort en sådan chans. Jag var nog för  tveksam, eller kanske inte tillräckligt intressant, för i slutändan valde de andra personer. Jag sov otroligt dåligt förra veckan så jag slocknade redan kl nio i torsdags och missade således debatten. Nu har jag sett den i efterhand och här kan du också göra det.

Innan jag kommenterar debatten vill jag berätta varför jag tvekade. Det är dels för att jag inte är utbildad inom barnpsykologi och därmed inte är så insatt, men största orsaken är att jag inte vet om jag står pall. Klarar jag av att någon säger åt mig att mitt val att börja arbeta när barnet bara är sex månader är fel och egoistiskt av mig? Jag och min man vill det bästa för vårt barn, men oavsett om jag egentligen vet att det är så är det lätt att få dåligt samvete när sk auktoriteter påstår annorlunda. Detta dåliga samvete tog mammabloggaren Emma Pettersson upp i debatten.

Förutom mammabloggaren Emma Pettersson, som sa många vettiga och viktiga saker, hade man bjudit in Rigmor Robért. Hon var där som läkare och psykoterapeut och hon är väl känd som särarsfeminist. Med andra ord var det föga förvånande att hon skulle försvara Eva Rusz uttalande om dagis före två års ålder. Dock ska sägas att hon underströk att barn är olika och att samma sak inte gäller för alla, men hon återkom hela tiden till att man inte kan utesluta att det är skadligt för barnet, vilket gör det omöjligt att känna man gjort rätt om man inte stannat hemma med sitt barn till hen fyllt två.

Jag är glad för att Pettersson var där och sa bra saker och jag är glad att Kristina Henkel (som skrivit boken Ge dina barn 100 möjligheter istället för två) också pratade om pedagogers viktiga arbete på förskolan och att barn visst kan må bra av att gå där. För hela debatten är och blev även i programmet ett enda långt skuldbeläggande av mödrar. Det är vi som sätter karriären före barnen, vi som ”hastar tillbaka till jobbet” och ”bara räknar ner dagarna till vi får börja jobba igen”, jämställdheten har gått för långt och barnen får lida för att vi vill träna och utveckla oss själva.

DET SER INTE UT SÅ I EN FAMILJ SOM VILL LEVA JÄMSTÄLLT OCH DÄR BÅDA ÄLSKAR SITT BARN!

Sådär. Då var det sagt med överdrivet hög ton. Nu ska jag säga det som jag borde ha sagt om jag hade varit med i programmet. Vi vill vårt barn bäst. Vi har för avsikt att sätta honom på dagis vid ett års ålder. Om vi känner att han inte är mogen för det då kommer vi att ompröva det beslutet och förlänga föräldraledigheten. Vi kommer inte att ha vårt barn på dagis fulla dagar så länge han är så liten. Vi tror att han kommer att få det bra där det finns personal som kan tillgodose hans behov av lek och nyfikenhet, men vi kommer inte göra något som vi tycker känns fel och orätt mot honom. Nu har vi ekomorisk möjlighet att göra sådana val, vilket andra inte har, men oavsett så tror jag att de allra flesta löser situationen så att det blir så bra som möjligt för just deras barn.

Jag förnekar inte att de finns familjer där karriär går före barn och där barn skaffas för att det ska vara så, men jag tror att det är kraftigt överdrivet att det skulle vara den gängse normen. I de flesta jämställda förhållanden prövar man sig fram, försöker pussla ihop vardagsliv, barn och förhållande samtidigt som man hela tiden har barnets bästa för ögonen. Det bästa är kanske inte det som Rigmor Robért och Eva Rusz påstår, men eftersom vi är överens om att alla barnen är olika klan vi väl låta varje föräldrapar (eller varje ensamstående förälder) själva avgöra vad de tycker är bäst och sluta upp med skuldbeläggande av mödrar? Även om man skjuter in att det är pappornas ansvar också, är den underliggande tonen hela tiden att det är mammornas huvudsakliga ansvar. Skulle papporna vara frånvarande är det alltid mammornas fel om de inte är mer än närvarande. Längre än så har vi inte kommit tyvärr.

Feministbrud på kulturjakt i Wien

Jag har dragit på det ganska länge, men nu kände jag att det var dags att visa er bilder från den tid då jag bodde och pluggade i Wien. Det var svårt att hitta bilder därifrån för det var, kanske som sig bör, mest partybilder och även om vi gjorde en del kulturella saker så var det ofta mörkt ute eftersom jag var där på hösten och vi ofta sov till långt efter lunchtid. Att jag bestämde mig för att plugga i Wien var bland det bästa jag gjort och jag lärde mig mycket annat än att bara prata tyska, när jag var där. Jag fick också vänner för livet och minnen jag alltid kommer att bära med mig.

Zur heilgien Johanna

Den första synen som nådde mig när jag hittade rätt gata. Då förstod jag att jag skulle trivas 🙂 Det är Apoteket Zur heiligen Johannas skylt vi ser en del av. Studenthemmet jag bodde på skulle visa sig vara ett flickhem, något som jag beklagade mycket. Men det blev inte tråkigt för det och varje gång vi hade fest tävlade vi om vem som kunde bjuda in flest killar. Då lärde jag mig att alltid fråga och inte utesluta någon – alla var bjudna, något jag hade svårt att vänja mig av med när jag kom hem. Men i Sverige passar det inte för att 1. det finns alltid begränsat med palts av någon anledning och 2. folk känner sig obekväma när de blir bjudna till någon de inte känner så väl. Så jag har vant mig av med det och livet har blivit en smula tråkigare.

Utsikt från mitt rum

Buchfeldgasse

 

 

 

 

 

Jag och slovakiska R framför studenthemmet på Buchfeldgasse 16 i 8:e bizirket. Ovan ser ni min utsikt från rummet. Inte jättefräscht, men kul, centralt och billigt. Vad jag inte kan förstå i efterhand var hur jag kunde stå ut fyra månader med toa i korridoren.

R på kulturjakt på universitetet

Här är R på universitetet när hon och jag letade efter vackra skulpturer och utsmyckningar. Utifrån är Universitetet otroligt vackert, men inuti är det nedgånget och ofräscht. Det fanns dock en innergård som hade potential av bli fin och det är därifrån den här bilden är tagen. Jag hade några lektioner på universitetet, men när vi hängde någonstans så var det på campusområdet Altes AKH (gamla sjukhuset). Där fanns allt som hade med kåren och oss studenter att göra och det var en fin park och ett mysigt universitetshäng där. När jag får åldersnoja och längtar tillbaka till den tid som varit så är det främst på en gräsmatta på Altes AKH en varm höstdag som jag tänker mig.

Seccession, jugendbyggnad i Wien

En dag bestämde sig jag och svenska K oss för att göra en jugendtur i Wien. Här är ett stopp, Seccession. Vi hade inte så mycket pengar att gå in på olika museum, utan nöjde oss med att titta utifrån. Det finns mycket att se och det var en rolig tur att göra en vacker vinterdag i december. Jag minns denna dag särskilt väl för både jag och K var oerhört trötta på Wien och wienarna och behövde en dag där vi bara kunde vara svenska tillsammans. Saker vi var utless på: Att bli utskällda på restauranger för att vi ville titta på menyn, att bli utskällda i affären för att vi ställde en fråga som personalen inte kunde svara på alternativt tyckte var korkad samt att alla luktade svett. Sådant faller som tur är lätt i glömska och jag och K älskar fortfarande Wien och återvänder så fort vi får möjlighet (viket tyvärr inte är så ofta för någon av oss).

Jag utanför Liberales Forums kontor i WienJag träffade också det liberala partiet och två killar träffade jag vid flera tillfällen. Den ena av dem kom senare att bli partiledare. Liberales Forum är inte ett stort parti och sist jag pratade med herr partiledare (som har avgått nu) var hans främsta plattform en plats i stadsdelsnämnden i en av Wiens finare stadsdelar (18:e bizirket tror jag det var). Inte ens kommunfullmäktige i Wien hade partiet lyckas ta sig in i. Vad jag vet ser det inte mycket bättre ut idag. Någon annan som vet och har bättre koll?

Bokbloggsjerka v 19

Veckans fråga på Annikas litteratur- och kulturblogg:

Upptäckte du någon ny författare under förra året som du kan berätta lite om?

Jag upptäckte samma författare som Monika, nämligen Karin Alfredsson. Hennes böcker klassificeras som deckare men kvinnoförtryck i världen är temat. Varje bok handlar om ett land. Jag läste boken Klockan 21:37 och tyckte att den var helt ok. Inte mer. Berättelsen om abortmotståndet i Polen var det viktiga temat och det tyckte jag var otroligt spännande. Det var det andra stora inslaget med att huvudpersonen, läkaren Ellen Elgh, blev förföljd av en person med oklara motiv. Tack vare att storyn om Polen var så bra bestämde jag mig för att läsa fler böcker. Efter hennes första bok 80° från Varmvattnet var jag fast. Det är mycket spännande böcker som också belyser kvinnors situation i olika delar av världen. Jag längtar redan efter nästa bok.

Läs mina recensioner:

80° från Varmvattnet 2006

Kvinnorna på 10:e våningen 2008

Klockan 21:37 2009

Den sjätte gudinnan 2010

Pojken i hiss 54 2011

Stockett, Kathryn; Niceville; 2009

NicevilleJag fick boken Niceville av min svägerska för att hon tyckte att den platsade i Feministbiblioteket. Sedan fick jag ett tips på Twitter av @glitterfittorna att det är en bok att längta hem till. Jag blev då verkligen sugen på att läsa den. Boken kom ut 2009 i USA och kom i svensk pocket förra året. Den finns också att hyra som film i din närmaste DVD-butik.

Miss Skeeter kommer tillbaka till småstaden Jackson i Mississippi efter college med författardrömmar, men istället för att göra något åt det återgår hon till sitt tidigare liv med bridgeklubb och tennisspelande med väninnorna. Rasmotsättningarna är stora och hennes väninnas tjat om att de svarta hembiträdena inte ska få använda samma toaletter som den vita familjen, retar henne. Men att protestera mot rasmotsättningarna i Mississippi på 60-talet var förenat med stor fara och Skeeter vågar inte säga emot dem som hyllar segregationen. Hon tänker också mycket på det hembiträde som var anställt i hennes familj och som uppfostrat henne. Hon är inte längre kvar i familjen och Skeeter vet inte vad som hänt henne. Hon lär känna en väninnans hembiträde Aibileen, och då börjar hon tänka mycket på de svarta kvinnornas roll i de vita människornas uppfostran. Honfår en idé om att skriva en bok där svarta hembiträden får berätta sin historia och hon bestämmer sig för att ta reda på vad som hänt med den kvinnan som hon växte upp med.

Niceville är en fantastiskt bra bok om svartas kvinnors historia, vänskap mellan kvinnor och rassegregation. Det ÄR verkligen en bok att längta hem till och jag ville aldrig att den skulle ta slut, samtidigt som jag inte kunde lägga den ifrån mig. Den som är intresserad av svarta kvinnors historia ska läsa den här boken. Boken ger också en bakgrund till den feministiska inriktningen ”black feminism”, som har fungerat som kritik mot den feminism som vita kvinnor i USA drev. Svarta kvinnor har haft svårt att känna igen sig den enorma kritiken mot hemmafruar som var en av de största frågor som 60- och 70-talens feminister drev. De svarta kvinnorna hade knappast haft råd att inte jobba och på grund av att det ansågs de av många feminister inte ha några jämställdhetsproblem. Den svarta feminismen (i Sverige kallad antirasistisk feminism) ville belysa att svarta kvinnor också levde i förtryck. Niceville är de svarta kvinnornas berättelse och den skildrar deras problem, inte bara gentemot vita, utan också gentemot män.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Boksidan, GP, DN (filmen)

Feministbrud leker journalist på Folkpartiets webb

Idag tycker jag att ni ska ta och titta in min intervju med EU-minister Birgitta Ohlsson!  Jobbet som webbredaktör har många sidor. Jag vet inte varför jag låter så hes. Det här är min andra insats som webb-journalist och den första sedan föräldraledigheten. Kanske har jag gjort några framsteg, kanske inte. Det lär i alla fall bli fler små filmer i framtiden.

Birgitta Ohlsson pratar om Europas utmanare. Intervjuare: Hanna Lager.

Är du inresserad av vad vi har att säga en dag som denna kan du läsa vår webbnyhet här (som jag såklart också varit inblandad i).

Det var allt från Hanna, webbredaktör på Folkpartiet.

Here we go again – Eva Rusz och skuldbeläggandet

Förra veckan tittade jag på Debatt på SVT och såg två mammabloggare debattera Carolas dotters hårförlängning med barnpsykologen Eva Rusz. Freakshow javisst, och i detta fall visste jag inte riktig vem jag tyckte kvar knäppast. Psykologen som hävdade att hårförlängningen var fel för att det skadade anknytningen till adoptivmamman eller mammorna som hävdade att de var vanliga mammor fast de exponerat sina barn i Ensam mamma söker respektive Mammor och minimodeller? En psykolog som ger råd till föräldrar i en av Sveriges största tidningar kunde inte möta två utseendefixerade mammor som gärna förde vidare sina snedvridna ideal till sina döttrar. Hon körde istället på sitt vanliga dravel om anknytning. Det kanske inte alltid är dravel, men hon har gjort så många idiotuttalanden så att jag är beredd att idiotförklara allt hon säger (hon har bland annat hävdat att pappor inte är programmerade att ta hand om sina barn den första tiden).

Igår var hon i farten igen. Våra barn far illa av att bli lämnade på dagis före två års ålder. Och inte nog med det, hon hävdar också att alla föräldrar bara längtar efter att lämna ifrån sig sitt barn. Jag undrar vilken  planet Eva Rusz bor på. En planet där folk inte älskar sina barn men där alla har råd att inte jobba, uppenbarligen. Det är inte där jag bor. Här älskar de flesta sina barn och de gör de som är bäst för dem.

Att påstå att alla barn som gråter när man lämnar dem på dagis endast tystnar för att de lär sig att stänga av är fruktansvärda anklagelser. Vi är många som blivit bortlämnade före två års ålder och till och med gråtit några gånger och vad hände med oss? Vi blev normalt fungerade människor vi också.

Läs istället Jenny Nordberg, journalist i New York, som skriver i SvD om mammor som väljer att vara hemmafruar i Sverige och istället för att bara vara det hävdar att barnen behöver sin mamma dygnet runt och måste ammas och sova i föräldrarnas säng. Och i dessa mammors högljudda predikan hävdas det att de vill barnens bästa i motsats till oss andra som tycker att lyckliga föräldrar med en lycklig relation också är viktiga parametrar när man är en familj. Läs Nordgren, mycket befriande när man just läst Eva Rusz.

Låtar vi minns – Kent-special

Och nu såhär på morgonkvisten då jag är svintidigt på jobbet för att jag har en bebis som tycker att när solen skiner ska man gå upp, och jag redan blivit lyrisk av Kent en gång, passar jag på att spotta ur mig lite Kent-nostalgi:

Varför får jag inte på mig dina blå jeans?

– Blåjeans

Jag vet inte varför, men jag älskade denna textrad från början och Blåjeans är fortfarande en av de bästa Kent-låtarna enligt mig.

En blank dank
låg så tungt i min hand
Mer värd än kulor av glas.

– Frank

Förfärligt sorglig låt, och mitt i allt det hemska finns så mycket åttiotalsminnen. Den som inte minns att dankar var mer värda är alla andra kulor är inte född på 70-talet.

Jag vill ha min tunga där du är,
så nära att du blir våt
men så nära får  ingen gå…

– Kräm

Behöver jag kommentera?

Låtar vi minns – låt vi kommer att minnas

Efter tre dagar på Spotify är jag redan helt såld. Kents nya platta är fantastisk! Jag tror mig veta redan nu att följande låttextrad kommer att bli legendarisk:

Dom 999 saker jag aldrig skulle göra
dom vägs upp av 999 värre saker jag gjort.

Kent – 999

Tack Kent, för att ni gör bra musik igen och tack för att jag åter får känna mig som 19 !

Gästinlägg av Hanna Marie Björklund: Kritik av Göran Burenhults Den Sexuella Evolutionen

Hanna Marie Björklund är liberal religionsvetare och journalist samt jobbar som redaktionsassistent på Magasinet Neo. Hon är uppvuxen på en bondgård och sitter i Centerstudenters förbundsstyrelse. På fritiden arbetar hon i familjeföretaget, nördar och bloggar på bloggen Avva bland annat.




Jag blev intresserad av Göran Burenholts bok eftersom den utgav sig för att vara en populärvetenskaplig bok om sexualitetens historia. Men Den Sexuella Evolutionen är något av den sämsta smörja jag någonsin läst.

Burenhult går igenom människans historia och försöker förklara fortplantning och sex utifrån först ett biologiskt perspektiv och sedan ett historiskt. Där vill han visa att sex förr var mycket friare än idag och han argumenterar för att det bör så vara för det får oss att må bra. Han driver följande tes: Sexualitet är något starkt och naturligt för människan. I vårt naturtillstånd levde vi i öppen fri och härligt sexuellt. Sedan kom de monoteistiska religionerna och skambelagde sexualiteten och kvinnan Efter det kom feminismen och tvingade bort mammor från deras barn och förbjöd sex och porr och allt annat roligt. Detta har lett till barn med ångest och personlighetsstörningar samt våldtäkt, pedofili och andra hemskheter som bryter ut när vi försöker undertrycka sexualiteten.

Boken innehåller många sakfel och författaren verkar inte ha ägnat sig åt faktagranskning. Exempelvis så berättar Burenhult om den grekiska mytens amazoner. De kan ha haft en verklig grund i att grekerna mötte på skyterna som levde samma tid vid Svarta Havet. Skyterna hade nämligen särskilda prästinnor som vi har omfattande gravfynd från och som red, krigade och dog som män. Med andra ord omkastade könsroller. Detta är intressant och stämmer. Men, sedan påstår Burenhult att amazonerna skar bort sina bröst för att kunna spänna bågen bättre. Bröstborttagningsmyten är grekisk skräckpropaganda för ett fenomen de inte förstod. Moderna läkarvetenskapen kan direkt avfärda att det skulle varit möjligt att genomföra. Över 90 % av kvinnorna som skulle försökt sig på en sådan operation skulle avlidit av blodförlusten och infektionerna. Det är allmänt känt vid det här laget att denna myt är falsk och att Burenhult sprider den vidare är anmärkningsvärt.

Många fler faktafel av denna typ förkommer i boken och när jag som läsare vet att det finns fel blir jag även mindre benägen att lita på allt det andra som Burenhult säger. Den typen av faktahantering är mycket allvarlig då den nedmonterar förtroendet för hela texten.

Burenhult gör flera generella påståenden kring kulturer och religioner där han dels vinklar informationen ohederligt och dels romantiserar och exotiserar. Som att det enbart är monoteistiska religioners fel att vi har en fördömande syn på sex. ”Alla andra religioner är minsann härliga och frisläppta” menar Burenhult och tar Karma Sutra inom hinduism som exempel. Burenhult borde veta att alla kulturer har utrymmen där vissa saker får göras och andra utrymmen där samma sak inte får göras. Att hinduismen har Karma Sutra betyder INTE att hinduismen är en öppen och jämställd sexuell kultur. Faktum är att många delar av indisk religion är den mest kvinno – och sexförtryckande man överhuvudtaget kan hitta i världen. Om detta säger Burenhult inte ett ord.

På samma sätt skriver Burenhult att ”det inte finns övergrepp, pedofili och våldtäkt” hos ett flertal namngivna ursprungsfolk, ett märklig påstående. Det på mycket lite konkreta källor, ofta bara en antropolog från ett gammalt fältarbete. Ingen har mig veterligen bevisat i modern forskning att vissa grupper helt skulle sakna sexuellt våld. Däremot kan det finnas skillnader i hur våldet ta sig uttryck samt att tolkas annorlunda och därmed uppfattas annorlunda. Att påstå att vissa folkgrupper är så pass simpla att de saknar mycket av det som ”vi” har, så som en komplex sexualitet (han säger exempelvis att det finns kulturer där svartsjuka inte förekommer) är att göra dem mindre än människor och mycket kolonialt. Det så kallade ”Ädla Vilden”-syndromet.

I sista kapitlet går Burenhult vild med sin särartsfeminism. Barn blir skadade utan att få ammas sex gånger i timmen i fyra år, kvinnor är skapade för att vara hemma, män och kvinnors hjärnor är ”fundamentalt olika” för det säger ”oändligt mycket forskning”. Inget av detta bevisar han med en enda fotnot. I de fallen han notar någon uppgift om män och kvinnors hjärnor är alla från den mycket kontroversiella Annica Dahlström, som uttalar sig om saker hon inte forskat på. Burenhult förljuger dessutom ett faktum; alla kulturer har alltid strävat efter att kontrollera barnafödandet då detta tärde på knappa resurser. Idag har vi preventivmedel och mer tillgång och möjlighet till friare sex än någonsin förr. Att vi skulle leva i den mest puritanska av världar är inte sant.

Den stora svävande överabsurditeten med hela denna bok är ändå författarens titel. Göran Burenhult är professor i arkeologi. Att någon med den titeln vågar publicera så pass grova faktafel är hisnande.

Låt mig slutligen dra en parallell till den vidare högskoledebatten. Det finns debattörer som vill göra gällande att bristande humaniora med låg kvalité inte ”är så farligt” egentligen utan mer bara en arbetsmarknadsåtgärd som kanske kostar lite mycket pengar. Men det finns en tydlig koppling mellan det argumentet och den bok jag just läst. Burenhult, professor från Gotlands Högskola, sprider osanningar om homosexualitet, kvinnor och könsroller. Vore han på något sätt en person med inflytande skulle det inte bara vara skrattretande utan skadligt att han sprider detta under en sådan titel. Det här är vad katastrofalt dålig humaniora gör med debatten. Att utnämna en professor som inte kan hantera fakta och som sprider lögner och fördomar är allt annat än oproblematiskt.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Bokbloggsjerka v 18

Veckans fråga på Annikas litteratur- och kulturblogg:

Brukar du delta i bloggutmaningar och i så fall vilka? Finns det någon utmaning du saknar men som du själv inte orkar/vill/kan dra igång?

Jag är en expert på att utmana mig själv när det kommer till min läsning. På min förra blogg skrev jag om en litteraturkanon ja gav mig själv en gång om året. Det gick ut på att jag skulle läsa 20 böcker jag tyckte att det var pinsamt att jag inte hade läst. Det var allt från Svinalängorna till Brott och straff. Men när jag skulle tvinga mig själv att ta tag i Satansverserna så tröttnade jag.

I år har jag gett mig själv en ny utmaning som är mer inriktad på feministiska böcker. Den handlar om att jag ska läsa fem feministiska böcker från länder jag inte brukar läsa om, fem stora feminister som jag inte tidigare läst och fem gamla surdegar i mitt feministiska bibliotek. Dessutom ska jag på Nobeldagen kunna stoltsera med att jag läst alla nobelpristagare sedan 1980 (jag hade  i början av året åtta kvar).

När det kommer till bokbloggosfären så hänger jag hittills bara med i jerkan. Jag har konstigt nog inte sett mig som en bokbloggare så länge och det är kanske därför. Tidigare var Feministbiblioteket en hemsida och jag bloggade politiskt på min andra blogg. När Feministbiblioteket blev en blogg fortsatte jag att skriva om andra saker på min andra blogg och höll denna strikt till feministisk litteratur. Det var först i somras då jag insåg att jag aldrig skulle orka med att både vara mamma och driva två bloggar, som jag flyttade allt skrivande hit. Det gjorde susen för besöksstatistiken och eftersom målet hela tiden har varit att uppmärksamma mitt projekt med feministisk litteratur så det inget jag ångrat. Jag har mer och mer sökt mig till feministiska bloggar för att ingå i ett sammanhang och det var först i år som jag även började identifiera mig som en bokbloggare.

Det var en lång utläggning, men jag kan säga som så att jag gärna deltar i fler bloggutmaningar och jag skulle gärna hänga med i utmaningar som går ut på att läsa gamla klassiker, böcker från alla världens länder samt nobelpristagare. Eller något annat som jag tycker verkar spännande 🙂 Jag är en person som gärna läser böcker som ingår i ett sammanhang och utmaningar är ett definitivt ett sammanhang.