Veckans feminist: Natasha Walter

Kort fakta

Född 1967 i London
Debuterade med boken The New Feminism 1998
Startade välgörenhetsorganisationen Women for Refugee Women 2006

Natasha Walters feministiska gärning

Natasha Walter föddes i London 1967 och hennes far var anarkisten och humanisten Nicolas Walter. Hon pluggade på St John’s College i Cambridge och sitt första jobb som journalist fick hon på Vouge. Efter det har hon varit redaktör på The Independent och kolumnist i The Guardian.

1998 gjorde hon feministisk författardebut med boken The New Feminism. Den gick ut på att alla segrar var vunna och att det nu var det dags gå vidare. Tolv år senare, 2010, har hon ändrat sig. Hon ger ut boken Living Dolls som handlar om den brittiska sexindustrin som omfattar mycket från herrtidningars skönhetstävlingar där glamourmodeller ska få en chans att slå igenom till strippklubbar och topless-restauranger. En av bokens stora poänger är att så länge flickor uppfostras att bli levande dockor, har vi lång väg kvar till jämställdhet.

Walter är mycket engagerad i flyktingfrågor och 2006 startade hon välgörenhetsorganisationen Women for Refugee Women. Föreningen verkar för kvinnor som söker asyl i Storbritannien.

Walter bor i London med man och två barn.

Natasha Walter och jag

Jag och min make var i London förra våren och då var ett av mina mål att jag skulle hitta bra feministiska böcker från Storbritannien att recensera i Magasinet Neo.  Jag hittade då bland andra Living Dolls. Förutom att den tar upp den negativa sidan av sexindustrin, så tar den också upp många biologistiska argument och ”forskning” som hon sågar. Om det skrev jag en artikel om på Newsmill förra året.

Bok av Natasha Walter som jag läst och recenserat

Living Dolls 2010

Två nya böcker från Bonniers

Idag kom två böcker på posten. Det var från Albert Bonniers Förlag som vill att jag ska läsa och recensera två böcker med feministiskt tema. Jag är jättesugen på att läsa dem, i alla fall den ena.

Gbowee, Leymah – Tillsammans är vi starka: En av tre Nobels fredspristagare 2011 berättar om sitt liv och sin vision för fred och frihet i sitt land Liberia. Gbowee är 40 år och har kämpat för kvinnors rättigheter i Liberia sedan hon tog studenten 1989. Då flydde hon landet eftersom ett inbördeskrig bröt ut. När hon och hennes familj återvände var det till ett land i händerna på diktatorn Charles Taylor. Gbowee och andra kvinnors kamp ledde så småningom till att Taylor avgick och Ellen Johnson Sirleaf blev president.

Kielos, Katrine – Det enda könet: Kielos skriver om världsekonomin som är en man. Adam Smith sa att det är egenintresset som ställer middagen på bordet, men han glömde påpeka att hans mamma ställde fram den på bordet, står det på baksidan av boken. Intressant säger jag.

Jag ser fram emot att läsa om kvinnors kamp för fred och mänskliga rättigheter i Liberia och på ett plan ser jag också fram emot Kielos kritik mot den liberala ekonomin. Jag tror inte att jag och Kielos håller med varandra om så mycket när det kommer till ekonomiska frågor, men jag ser ändå fram emot att läsa vad hon har att säga om det.

Dagisdebatten – ett skuldbeläggande av mödrar

Jag fick ett samtal i onsdags från SVT Debatt som läst min inlägg om Eva Rusz och skuldbeläggandet. De ville att jag skulle vara med och debattera om det är farligt att lämna barnen på dagis före två års ålder. Jag blev smickrad, nervös och otroligt tveksam, men jag ville ändå inte kasta bort en sådan chans. Jag var nog för  tveksam, eller kanske inte tillräckligt intressant, för i slutändan valde de andra personer. Jag sov otroligt dåligt förra veckan så jag slocknade redan kl nio i torsdags och missade således debatten. Nu har jag sett den i efterhand och här kan du också göra det.

Innan jag kommenterar debatten vill jag berätta varför jag tvekade. Det är dels för att jag inte är utbildad inom barnpsykologi och därmed inte är så insatt, men största orsaken är att jag inte vet om jag står pall. Klarar jag av att någon säger åt mig att mitt val att börja arbeta när barnet bara är sex månader är fel och egoistiskt av mig? Jag och min man vill det bästa för vårt barn, men oavsett om jag egentligen vet att det är så är det lätt att få dåligt samvete när sk auktoriteter påstår annorlunda. Detta dåliga samvete tog mammabloggaren Emma Pettersson upp i debatten.

Förutom mammabloggaren Emma Pettersson, som sa många vettiga och viktiga saker, hade man bjudit in Rigmor Robért. Hon var där som läkare och psykoterapeut och hon är väl känd som särarsfeminist. Med andra ord var det föga förvånande att hon skulle försvara Eva Rusz uttalande om dagis före två års ålder. Dock ska sägas att hon underströk att barn är olika och att samma sak inte gäller för alla, men hon återkom hela tiden till att man inte kan utesluta att det är skadligt för barnet, vilket gör det omöjligt att känna man gjort rätt om man inte stannat hemma med sitt barn till hen fyllt två.

Jag är glad för att Pettersson var där och sa bra saker och jag är glad att Kristina Henkel (som skrivit boken Ge dina barn 100 möjligheter istället för två) också pratade om pedagogers viktiga arbete på förskolan och att barn visst kan må bra av att gå där. För hela debatten är och blev även i programmet ett enda långt skuldbeläggande av mödrar. Det är vi som sätter karriären före barnen, vi som ”hastar tillbaka till jobbet” och ”bara räknar ner dagarna till vi får börja jobba igen”, jämställdheten har gått för långt och barnen får lida för att vi vill träna och utveckla oss själva.

DET SER INTE UT SÅ I EN FAMILJ SOM VILL LEVA JÄMSTÄLLT OCH DÄR BÅDA ÄLSKAR SITT BARN!

Sådär. Då var det sagt med överdrivet hög ton. Nu ska jag säga det som jag borde ha sagt om jag hade varit med i programmet. Vi vill vårt barn bäst. Vi har för avsikt att sätta honom på dagis vid ett års ålder. Om vi känner att han inte är mogen för det då kommer vi att ompröva det beslutet och förlänga föräldraledigheten. Vi kommer inte att ha vårt barn på dagis fulla dagar så länge han är så liten. Vi tror att han kommer att få det bra där det finns personal som kan tillgodose hans behov av lek och nyfikenhet, men vi kommer inte göra något som vi tycker känns fel och orätt mot honom. Nu har vi ekomorisk möjlighet att göra sådana val, vilket andra inte har, men oavsett så tror jag att de allra flesta löser situationen så att det blir så bra som möjligt för just deras barn.

Jag förnekar inte att de finns familjer där karriär går före barn och där barn skaffas för att det ska vara så, men jag tror att det är kraftigt överdrivet att det skulle vara den gängse normen. I de flesta jämställda förhållanden prövar man sig fram, försöker pussla ihop vardagsliv, barn och förhållande samtidigt som man hela tiden har barnets bästa för ögonen. Det bästa är kanske inte det som Rigmor Robért och Eva Rusz påstår, men eftersom vi är överens om att alla barnen är olika klan vi väl låta varje föräldrapar (eller varje ensamstående förälder) själva avgöra vad de tycker är bäst och sluta upp med skuldbeläggande av mödrar? Även om man skjuter in att det är pappornas ansvar också, är den underliggande tonen hela tiden att det är mammornas huvudsakliga ansvar. Skulle papporna vara frånvarande är det alltid mammornas fel om de inte är mer än närvarande. Längre än så har vi inte kommit tyvärr.

Feministbrud på kulturjakt i Wien

Jag har dragit på det ganska länge, men nu kände jag att det var dags att visa er bilder från den tid då jag bodde och pluggade i Wien. Det var svårt att hitta bilder därifrån för det var, kanske som sig bör, mest partybilder och även om vi gjorde en del kulturella saker så var det ofta mörkt ute eftersom jag var där på hösten och vi ofta sov till långt efter lunchtid. Att jag bestämde mig för att plugga i Wien var bland det bästa jag gjort och jag lärde mig mycket annat än att bara prata tyska, när jag var där. Jag fick också vänner för livet och minnen jag alltid kommer att bära med mig.

Zur heilgien Johanna

Den första synen som nådde mig när jag hittade rätt gata. Då förstod jag att jag skulle trivas 🙂 Det är Apoteket Zur heiligen Johannas skylt vi ser en del av. Studenthemmet jag bodde på skulle visa sig vara ett flickhem, något som jag beklagade mycket. Men det blev inte tråkigt för det och varje gång vi hade fest tävlade vi om vem som kunde bjuda in flest killar. Då lärde jag mig att alltid fråga och inte utesluta någon – alla var bjudna, något jag hade svårt att vänja mig av med när jag kom hem. Men i Sverige passar det inte för att 1. det finns alltid begränsat med palts av någon anledning och 2. folk känner sig obekväma när de blir bjudna till någon de inte känner så väl. Så jag har vant mig av med det och livet har blivit en smula tråkigare.

Utsikt från mitt rum

Buchfeldgasse

 

 

 

 

 

Jag och slovakiska R framför studenthemmet på Buchfeldgasse 16 i 8:e bizirket. Ovan ser ni min utsikt från rummet. Inte jättefräscht, men kul, centralt och billigt. Vad jag inte kan förstå i efterhand var hur jag kunde stå ut fyra månader med toa i korridoren.

R på kulturjakt på universitetet

Här är R på universitetet när hon och jag letade efter vackra skulpturer och utsmyckningar. Utifrån är Universitetet otroligt vackert, men inuti är det nedgånget och ofräscht. Det fanns dock en innergård som hade potential av bli fin och det är därifrån den här bilden är tagen. Jag hade några lektioner på universitetet, men när vi hängde någonstans så var det på campusområdet Altes AKH (gamla sjukhuset). Där fanns allt som hade med kåren och oss studenter att göra och det var en fin park och ett mysigt universitetshäng där. När jag får åldersnoja och längtar tillbaka till den tid som varit så är det främst på en gräsmatta på Altes AKH en varm höstdag som jag tänker mig.

Seccession, jugendbyggnad i Wien

En dag bestämde sig jag och svenska K oss för att göra en jugendtur i Wien. Här är ett stopp, Seccession. Vi hade inte så mycket pengar att gå in på olika museum, utan nöjde oss med att titta utifrån. Det finns mycket att se och det var en rolig tur att göra en vacker vinterdag i december. Jag minns denna dag särskilt väl för både jag och K var oerhört trötta på Wien och wienarna och behövde en dag där vi bara kunde vara svenska tillsammans. Saker vi var utless på: Att bli utskällda på restauranger för att vi ville titta på menyn, att bli utskällda i affären för att vi ställde en fråga som personalen inte kunde svara på alternativt tyckte var korkad samt att alla luktade svett. Sådant faller som tur är lätt i glömska och jag och K älskar fortfarande Wien och återvänder så fort vi får möjlighet (viket tyvärr inte är så ofta för någon av oss).

Jag utanför Liberales Forums kontor i WienJag träffade också det liberala partiet och två killar träffade jag vid flera tillfällen. Den ena av dem kom senare att bli partiledare. Liberales Forum är inte ett stort parti och sist jag pratade med herr partiledare (som har avgått nu) var hans främsta plattform en plats i stadsdelsnämnden i en av Wiens finare stadsdelar (18:e bizirket tror jag det var). Inte ens kommunfullmäktige i Wien hade partiet lyckas ta sig in i. Vad jag vet ser det inte mycket bättre ut idag. Någon annan som vet och har bättre koll?

Bokbloggsjerka v 19

Veckans fråga på Annikas litteratur- och kulturblogg:

Upptäckte du någon ny författare under förra året som du kan berätta lite om?

Jag upptäckte samma författare som Monika, nämligen Karin Alfredsson. Hennes böcker klassificeras som deckare men kvinnoförtryck i världen är temat. Varje bok handlar om ett land. Jag läste boken Klockan 21:37 och tyckte att den var helt ok. Inte mer. Berättelsen om abortmotståndet i Polen var det viktiga temat och det tyckte jag var otroligt spännande. Det var det andra stora inslaget med att huvudpersonen, läkaren Ellen Elgh, blev förföljd av en person med oklara motiv. Tack vare att storyn om Polen var så bra bestämde jag mig för att läsa fler böcker. Efter hennes första bok 80° från Varmvattnet var jag fast. Det är mycket spännande böcker som också belyser kvinnors situation i olika delar av världen. Jag längtar redan efter nästa bok.

Läs mina recensioner:

80° från Varmvattnet 2006

Kvinnorna på 10:e våningen 2008

Klockan 21:37 2009

Den sjätte gudinnan 2010

Pojken i hiss 54 2011

Stockett, Kathryn; Niceville; 2009

NicevilleJag fick boken Niceville av min svägerska för att hon tyckte att den platsade i Feministbiblioteket. Sedan fick jag ett tips på Twitter av @glitterfittorna att det är en bok att längta hem till. Jag blev då verkligen sugen på att läsa den. Boken kom ut 2009 i USA och kom i svensk pocket förra året. Den finns också att hyra som film i din närmaste DVD-butik.

Miss Skeeter kommer tillbaka till småstaden Jackson i Mississippi efter college med författardrömmar, men istället för att göra något åt det återgår hon till sitt tidigare liv med bridgeklubb och tennisspelande med väninnorna. Rasmotsättningarna är stora och hennes väninnas tjat om att de svarta hembiträdena inte ska få använda samma toaletter som den vita familjen, retar henne. Men att protestera mot rasmotsättningarna i Mississippi på 60-talet var förenat med stor fara och Skeeter vågar inte säga emot dem som hyllar segregationen. Hon tänker också mycket på det hembiträde som var anställt i hennes familj och som uppfostrat henne. Hon är inte längre kvar i familjen och Skeeter vet inte vad som hänt henne. Hon lär känna en väninnans hembiträde Aibileen, och då börjar hon tänka mycket på de svarta kvinnornas roll i de vita människornas uppfostran. Honfår en idé om att skriva en bok där svarta hembiträden får berätta sin historia och hon bestämmer sig för att ta reda på vad som hänt med den kvinnan som hon växte upp med.

Niceville är en fantastiskt bra bok om svartas kvinnors historia, vänskap mellan kvinnor och rassegregation. Det ÄR verkligen en bok att längta hem till och jag ville aldrig att den skulle ta slut, samtidigt som jag inte kunde lägga den ifrån mig. Den som är intresserad av svarta kvinnors historia ska läsa den här boken. Boken ger också en bakgrund till den feministiska inriktningen ”black feminism”, som har fungerat som kritik mot den feminism som vita kvinnor i USA drev. Svarta kvinnor har haft svårt att känna igen sig den enorma kritiken mot hemmafruar som var en av de största frågor som 60- och 70-talens feminister drev. De svarta kvinnorna hade knappast haft råd att inte jobba och på grund av att det ansågs de av många feminister inte ha några jämställdhetsproblem. Den svarta feminismen (i Sverige kallad antirasistisk feminism) ville belysa att svarta kvinnor också levde i förtryck. Niceville är de svarta kvinnornas berättelse och den skildrar deras problem, inte bara gentemot vita, utan också gentemot män.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Boksidan, GP, DN (filmen)

Feministbrud leker journalist på Folkpartiets webb

Idag tycker jag att ni ska ta och titta in min intervju med EU-minister Birgitta Ohlsson!  Jobbet som webbredaktör har många sidor. Jag vet inte varför jag låter så hes. Det här är min andra insats som webb-journalist och den första sedan föräldraledigheten. Kanske har jag gjort några framsteg, kanske inte. Det lär i alla fall bli fler små filmer i framtiden.

Birgitta Ohlsson pratar om Europas utmanare. Intervjuare: Hanna Lager.

Är du inresserad av vad vi har att säga en dag som denna kan du läsa vår webbnyhet här (som jag såklart också varit inblandad i).

Det var allt från Hanna, webbredaktör på Folkpartiet.

Here we go again – Eva Rusz och skuldbeläggandet

Förra veckan tittade jag på Debatt på SVT och såg två mammabloggare debattera Carolas dotters hårförlängning med barnpsykologen Eva Rusz. Freakshow javisst, och i detta fall visste jag inte riktig vem jag tyckte kvar knäppast. Psykologen som hävdade att hårförlängningen var fel för att det skadade anknytningen till adoptivmamman eller mammorna som hävdade att de var vanliga mammor fast de exponerat sina barn i Ensam mamma söker respektive Mammor och minimodeller? En psykolog som ger råd till föräldrar i en av Sveriges största tidningar kunde inte möta två utseendefixerade mammor som gärna förde vidare sina snedvridna ideal till sina döttrar. Hon körde istället på sitt vanliga dravel om anknytning. Det kanske inte alltid är dravel, men hon har gjort så många idiotuttalanden så att jag är beredd att idiotförklara allt hon säger (hon har bland annat hävdat att pappor inte är programmerade att ta hand om sina barn den första tiden).

Igår var hon i farten igen. Våra barn far illa av att bli lämnade på dagis före två års ålder. Och inte nog med det, hon hävdar också att alla föräldrar bara längtar efter att lämna ifrån sig sitt barn. Jag undrar vilken  planet Eva Rusz bor på. En planet där folk inte älskar sina barn men där alla har råd att inte jobba, uppenbarligen. Det är inte där jag bor. Här älskar de flesta sina barn och de gör de som är bäst för dem.

Att påstå att alla barn som gråter när man lämnar dem på dagis endast tystnar för att de lär sig att stänga av är fruktansvärda anklagelser. Vi är många som blivit bortlämnade före två års ålder och till och med gråtit några gånger och vad hände med oss? Vi blev normalt fungerade människor vi också.

Läs istället Jenny Nordberg, journalist i New York, som skriver i SvD om mammor som väljer att vara hemmafruar i Sverige och istället för att bara vara det hävdar att barnen behöver sin mamma dygnet runt och måste ammas och sova i föräldrarnas säng. Och i dessa mammors högljudda predikan hävdas det att de vill barnens bästa i motsats till oss andra som tycker att lyckliga föräldrar med en lycklig relation också är viktiga parametrar när man är en familj. Läs Nordgren, mycket befriande när man just läst Eva Rusz.

Låtar vi minns – Kent-special

Och nu såhär på morgonkvisten då jag är svintidigt på jobbet för att jag har en bebis som tycker att när solen skiner ska man gå upp, och jag redan blivit lyrisk av Kent en gång, passar jag på att spotta ur mig lite Kent-nostalgi:

Varför får jag inte på mig dina blå jeans?

– Blåjeans

Jag vet inte varför, men jag älskade denna textrad från början och Blåjeans är fortfarande en av de bästa Kent-låtarna enligt mig.

En blank dank
låg så tungt i min hand
Mer värd än kulor av glas.

– Frank

Förfärligt sorglig låt, och mitt i allt det hemska finns så mycket åttiotalsminnen. Den som inte minns att dankar var mer värda är alla andra kulor är inte född på 70-talet.

Jag vill ha min tunga där du är,
så nära att du blir våt
men så nära får  ingen gå…

– Kräm

Behöver jag kommentera?

Låtar vi minns – låt vi kommer att minnas

Efter tre dagar på Spotify är jag redan helt såld. Kents nya platta är fantastisk! Jag tror mig veta redan nu att följande låttextrad kommer att bli legendarisk:

Dom 999 saker jag aldrig skulle göra
dom vägs upp av 999 värre saker jag gjort.

Kent – 999

Tack Kent, för att ni gör bra musik igen och tack för att jag åter får känna mig som 19 !