Kvinnor och barn först – bara på film

Är det något som antifeminister gillar att påpeka är det att kvinnor får förtur när det handlar om livräddning. Det har jag skrivit om tidigare. Då köpte jag bilden om att det var så förr, men att kvinnosynen som låg bakom är oerhört förtryckande då kvinnor anses inte klara sig själva. Den är förvisso till fördel för kvinnor i detta enskilda fallet.

Igår skrev Andreas Bergh på in blogg att han tidigare trott detsamma, men nu har det kommit forskning som visat motsatsen. Mikael Elinder och Oscar Erixson har analyserat hela 18 båtolyckor och kommit fram till att Titanic inte var representativt. De skriver:

Vår slutsats är att kvinnor och barn dör i större utsträckning än män vid fartygsolyckor och att besättningsmän och kaptener överlever i större utsträckning än passagerare. Detta mönster går stick i stäv med normen om ”kvinnor och barn först”. Det ger istället stöd åt föreställningar om att var och en försöker rädda sig själv istället för att hjälpa andra. Utifrån våra resultat blir det påtagligt att evakueringen av Titanic var exceptionell men trots det bidragit till en långlivad myt om att kvinnor och barn räddas först vid katastrofer.

Mycket intressant och det är således bara på film som den gamla devisen stämmer. Om Pär Ström fortfarande hade bloggat hade det varit roligt att höra vad han hade att säga om det.

UPPDATERAT

Idag skriver även DN om det 120412

De bästa komplimangerna är inte längre desamma som för femton år sedan

Igår delade jag med mig om hur jag såg ut som fjortonåring (fast det var fel, jag måste varit femton vid närmare eftertanke) och då kom jag på att jag ibland kände mig ful och tjock, något jag kan se på bilden verkligen inte stämde. Det är väl ganska typsikt för tonåringar att har dåligt självförtroende och även om jag aldrig var i närheten av att skära mig i armarna så fick jag min beskärda del av tonårsångest. Det är så tråkigt att det ska behöva vara så, men i tonåren var det bara och popularitet som räknades och tillhörde du inte innegänget, så hjälpte det oftast inte ens att vara söt.

En sak jag kom att tänka på var hur komplimanger har förändrats. När jag slutade gymnasiet pratade jag med en kompis som sa att den bästa komplimangen är att höra att man är söt. Jag höll med, det bästa en potentiell pojkvän kunde berömma mig för, var mitt utseende. Jag visste att jag var smart, men jag behövde höra att jag var snygg. Så resonerade jag då.

Idag har jag ett mycket stimulerande jobb och träffar dagligen smarta personer där. Jag omger mig med en mängd smarta människor i min umgängeskrets och på Facebook och Twitter. Idag har jag inte längre dåligt självförtroende när det gäller mitt utseende. Idag skulle jag säga att den bästa komplimangen är att kommentera att något jag skrivit eller sagt. Det är lustigt, men man skulle kunna sammanfatta det med att jag vet jag är snygg, men behöver höra att jag är smart.

Feministbrud som fjortis

Jag har varit hemma i Lidköping över påsk, därför har aktiviteten här på bloggen legat lite nere i ett par dagar. Att vara hemma är alltid speciellt, men det blir lättare och lättare för varje år som går. Nu tycker jag att de tär viktigt att Hugo ska få ta del av den stad där jag är uppvuxen och bodde mina första 19 år.

Att vara hemma är inte bara att komma tillbaka till staden man bodde i sin barn- och ungdom, utan det är också en plats att tänka tillbaka på det som varit. Att titta i fotoalbum och prata gamla minnen hör besök hos mina föräldrar till. För att underlätta detta har jag och min bror gett våra föräldrar en diascanner i julklapp och pappa har ägnat årets första månader att scanna alla diabilder vi har hemma. Det är bilder från 1966 och fram till att pappa skaffade digitalkamera. Nu har jag lärt pappa att ladda upp bilderna på picasa och dela dem med mig, vilket gör att jag kan titta igenom bilder från hela min barndom.

Förra veckan fick ni veta 100 helt onödiga fakta om mig, och den här veckan delar jag med mig om hur jag såg ut 1991, då jag var 14 år. Klänningen var gul och från HM och jag älskade den. Tyvärr använde jag den inte så ofta för det fanns inte så många tillfällen för Hanna 14 år att bära klänning. Det tar Hanna 35 år igen.

Jag i gul klänning 1991, 14 år gammal

Fjortisen.

Bokbloggsjerka v 14

Veckans fråga på Annikas litteratur- och kulturblogg:

Hur arrangerar du dina böcker? Efter färg, form, författare, genre etc?

Underbar fråga! För mig är det mycket viktigt hur böckerna arrangeras, eller i alla fall var det så. Nu när jag har barn så måste saker rationaliseras och det är möjligt att jag måste resignera och ställa alla pocket för sig.

Hur som helst, jag arrangerar mina så gott som det går efter biblioteksordning. Men eftersom vi inte har jättemånga böcker (eller jo, jämfört med andra har vi det, men inte jämfört med vad som finns i ett bibliotek) så har vi fått slå ihop och hitta på nya kategorier. Feministbiblioteket har en egen kategori – så klart – men många av de feministiska skönlitterära böckerna står bland skönlitterärt. Exempel på påhittade kategorier: Debattböcker (vi äger mycket sånt), Världen (reportageböcker, jag har många sådana) och så Liberalism (med två liberala bokälskare samlar man på sig en del). Inom varje kategori finns underkategorier, men även här är det viktigt att man inte följer bibliotekens ordning in absurdum, för då blir det en bok per kategori. Alla böcker står i respektive kategori, oavsett vilket språk de är skrivna på.

Leklust och könsroller

Ok, jag är verkligen inte först att blogga om denna fantastiska bild från företaget Leklusts leksakskatalog, men jag känner att jag som bloggar mycket om barn och stereotypa kläder och leksaker, borde kommentera det. Det ska sägas att om du bläddrar igenom katalogen (som du finner här) så ser det ut som vilken leksakskatalog som helst, men i en tid då man inte ens kan gå och köpa en pyjamas i sin lokala barnklädesaffär som inte har rosa blommor eller blå bilar, är detta verkligen revolutionerande. Bilden har jag snott från Nina Ruthström.

På Twitter, Facebook och i bloggosfären är folk exalterade. Med rätta. Men trots det enorma mottagandet så är det märkligt att företaget är ensamt i sitt slag och att även den mest genusmedvetna leksaksförsäljare måste inse att könsstereotypt säljer bäst.

Underbara Clara har en bra poäng när hon skriver att det är märkligt att vuxna människor är mer rädda för att ge sina barn flera möjligheter, när de själva lever betydligt friare. Flickor får inte leka med bilar, medan mamma kör bil och de kläs upp i lekovänliga kläder medan mamma slappar i jeans och gympaskor. Vad är det vi vill med våra barn? Att de ska få utvecklas till fria individer eller att de ska få uppfylla våra drömmar om att bli som vi själva aldrig blev?

Jag har inte så mycket emot könsstereotypa kläder såsom skjorta och slips till pojkar och klänningar till flickor, men det som är problemet är om man bara klär dem så att alla ska se vilket kön de har. För vad är det vi signalerar när man alltid måste understryka sitt barn kön? Jo, att med könet kommer det vissa egenskaper och man ska behandla barnet på ett visst sätt. Kanske tänker vi inte på det, men det är det som blir konsekvensen. När det kommer till leksaker så är det ännu konstigare att fler inte tänker som Leklust. Varför måste den rosa lilla flickan alltid leka med den rosa lilla dockan? Och varför måste den lilla pojken med biltröjan alltid leka med bilarna?

Min son fick en bilpyjamas på ovannämnda barnklädesaffär och i den har han lekt glatt med sina gosedjur, sina kuddar som mormor broderat hans namn på, sin fruktkorg från Ikea samt sin fotboll som jag skrivit om tidigare. Jag hoppas att leksakskataloger som han kommer att kasta sig över i framtiden ser ut som Leklusts. Jag vill att han ska se det som självklart att flickor kan åka grävmaskin och pojkar leka med spisar – och såklart att spindelmannen kan leka med dockor.

Veckans feminist: Lina Ben Mhenni

Kort fakta

Född 1983 i Tunisien.
Bloggar på Tunisian girl.
Lärare i engelska vid universitetet i Tunis.
Nominerad till Nobels fredspris 2011.

Lina Ben Mhennis feministiska gärning

Hon föddes 1983 och hennes föräldrar har alltid velat att hon ska ha mycket frihet och kunna resa. Även om det inte var enormt rika har de gett henne möjlighet till både utbildning och resor. De har också sett till att hon alltid haft tillgång till senaste tekniska prylarna. De är själva politiska aktivister och henens far satt i fängelse på 70-talet. Mhenni är utbildad engelskalärare och undervisar på universitetet i Tunis.

2007 började hon blogga för att uppmärksamma folk på bristen på jämlikhet och pressfrihet i Tunisien. Efter att hon startat bloggen började hon aktivera sig i sociala nätverk och reggade sig bland annat på Facbook. Därigenom fick hon många vänner som tyckte som hon och tillsammans kunde de bygga upp en motståndsrörelse Tunisien.

I boken Tunisian girl berättar hon om att hon reste till Algeriet och vid gränsen får hon höra att en ny lag trätt i kraft som innebär att kvinnor under 35 inte får resa utomlands själva och den händelsen skakade henne eftersom hon innan dess trott att Tunisien stått upp för kvinnors rättigheter. Hon har också lidit av njursvikt och innan hon fick en ny njure av sin mamma fick hon genomgång plågsamma dialyser. Detta är två saker som påverkat henne och som gjort henne till en så bra aktivist, i alla fall tror hon det själv.

Den arabiska vårens började i Tunisien med en stor demonstration. Egentligen var det ingen demonstration utan en flashmob, eftersom polisen var på sin vakt. Mhenni och hennes vänner spred via sociala medier att alla skulle bära vitt. Efter den lyckade aktionen blev de fler och hela tiden var det via sociala medier som de kunde samla folk. Mhenni var mitt i smeten.

Efter revolutionen engagerade sig Mhenni för ökad jämställdhet. Hon säger till TT (Corren och DN) i år att även om Tunisien nu har en ny regering så är mycket detsamma när det kommer till jämställdhet.  Hon menar att de styrande inte ser till kvinnors rättigheter och om man ska hjälpa det tunisiska folket och därigenom också kvinnorna så ska man stödja NGO:s samt åka till landet som turist.

Lina Ben Mhenni och jag

Under den arabiska våren var jag gravid och så illamående att jag bara låg hemma och stirrande i taket och på sin höjd läste en deckare. Bloggen stod still. Jag följde så klart med i händelserna på TV och i tidningarna, men jag orkade inte mer än att ta in nyheterna. Jag hörde talas om den modiga tunisiska bloggaren som till på köpet var en ung kvinna och jag tänkte att jag ville veta mer om henne. När jag såg boken Tunisian girl för några veckor sedan av en slump när jag skulle beställa böcker på Bokus, slog jag till.

Bok av Lina Ben Mhenni som jag lät och recenserat

Tunisian girl 2011

Mina nyårslöften – kvartalsrapport 1

Det har gått ett kvartal och det är hög tid för mig att redogöra för mina nyårslöften. Ni kan läsa dem här och allt som allt blir det 23 böcker som jag ska läsa i år. Då bör jag läsa (ca) sex böcker per kvartal om jag ska ligga bra till och det har jag lyckats med.

Detta är vad jag hittills har åstakommit:

5 hot shots
bell hooks Feminism is for everybody

5 udda länder
Tsisti Dangarembga Nervous conditions (Zimbabwe)
Marie Nidaye Tre starka kvinnor (Frankrike och Senegal)

5 surdegar
Laurel Thatcher Ulrich Well-behaved women seldom make history

8 nobelpristagare
Wole Soyinka Oguns skugga
Czeslaw Milosz Själar i fångenskap

Och som ni kan se till höger så läser jag just nu Yes means yes, vilket är en gammal surdeg. Den kommer nog ta ett tag eftersom det är en antologi och därför lämpar sig för tunnelbaneläsning.

Mhenni, Lina Ben; Tunisian girl; 2011

Tunisian girlLina Ben Mhenni är bloggare och politisk aktivist i Tunisien och Tunisian girl är namnet på hennes blogg och boken är en berättelse om den arabiska våren sett ur hennes synvinkel. Tyvärr är boken inte mer än 55 sidor lång, men den täcker in de viktigaste händelserna. Boken den gavs ut i Sverige i januari då det var ett år sedan president Ben Ali avsattes.

Mhenni började blogga 2007 om kvinnors rättigheter och pressfrihet. Hon var till en början mer inriktad på personlig frihet, men efter hand blev hon mer och mer irriterad på systemet och diktaturen. När revolutionen startade var hon mitt i smeten och var inte rädd att bli gripen eller satt i fängelse. Kampen för demokrati var viktigast. Hon skriver i boken att hon gått igenom en njurtransplantation och innan hon fått sin mammas ena njure var livet mycket svårt med stora smärtor. Hon tror att hennes förmåga att uthärda den fysiska och mentala smärtan som en sjukdom ger, har gjort henne till en bra aktivist.

Boken går fort att läsa och språket är okej så jag tycker att alla som är intresserade av kvinnor och den arabiska våren ska läsa den.

Läs mer: Tunisian girl, Adlibris, Bokus, Sekwa förlag

Anna Jansson om barnlängtan

Jag följde den svenska deckarserien Maria Wern på TV4. Serien bygger på böcker av Anna Jansson, som skriver deckare som utspelar sig på Gotland. De två sista avsnitten (det sista sändes igår) bygger på boken Må döden sova och handlar om mord som alla har anknytning till en privatklinik för barnlösa par. Jag har inte läst boken och det är möjligt att jag är känslig för att jag är personligt påverkad, men jag tyckte att parens barnlängtan sågs med lite av ett förakt. Det pratades om att det var rika par som kunde komma dit och på det hela taget så kändes det som ett förakt mot par som betalar för att få hjälp mot barnlöshet.

Nu har jag inte läst boken och ska inte döma Anna Jansson för något som en regissör har tolkat. Jag undrar dock om det är den synen vissa har på barnlösa och privatkliniker som exempelvis Sophiahemmet. Det är inte bara så att vi valde att göra vår fertilitetsbehandling privat för att vi tyckte att det var finare eller gav mer lyx, utan för att jag var 34 år och vi inte ville vänta en dag för mycket. Hade vi gått via landstinget hade vi tidigast varit aktuella för behandling i somras. Skillnaden skulle då nästan bli ett år. Vi sökte hjälp sommaren 2010, fick tid i september och påbörjade behandlingen så fort jag fått mens efter det. I december kunde mina ägg plockas ut och sättas tillbaka.

Den privata behandlingen gick på strax under 35000 kr och det är klart att det är mycket pengar, men vi hade råd om vi bara avstod lite lyx i vår vardag, såsom långresor, och det var det värt för oss. Självklart vet jag att det finns folk som inte har råd hur mycket de än prioriterar bort, men faktum är att när vi betalar, så kommer de snabbare fram i kön.

Jag ska läsa boken eftersom jag känner att jag vill veta om attityden går igenom i boken. Någon som har läst den som vet?

Aung San Suu Kyi kommer in i parlementet i Burma

Med största sannolikhet att Burma tagit ett stort kliv mot demokrati då fyllnadsval till parlamentet hölls i helgen. Demokratikämpen, nobelpristagaren och oppositionsledaren Aung San Suu Kyi kommer in i parlamentet om valresultatet blir som väntat. Det officiella resultatet är inte klart än, men det pekar mot att Aung San Suu Kyis parti tog näst intill samtliga av de 44 platser som valet skulle tillsätta. Det känns jättekul att det händer saker i Burma och är det någon som förtjänar sin plats i parlamentet så är det Aung San Suu Kyi.

Läs mer om valet: DN, SvD

Jag vill också passa på att puscha för Silc Förlags bok om henne, Järnfjäril. Beställ den på Adlibris eller Bokus och läs min recension av boken här.