Gästinlägg av Hanna Marie Björklund: Kritik av Göran Burenhults Den Sexuella Evolutionen

Hanna Marie Björklund är liberal religionsvetare och journalist samt jobbar som redaktionsassistent på Magasinet Neo. Hon är uppvuxen på en bondgård och sitter i Centerstudenters förbundsstyrelse. På fritiden arbetar hon i familjeföretaget, nördar och bloggar på bloggen Avva bland annat.




Jag blev intresserad av Göran Burenholts bok eftersom den utgav sig för att vara en populärvetenskaplig bok om sexualitetens historia. Men Den Sexuella Evolutionen är något av den sämsta smörja jag någonsin läst.

Burenhult går igenom människans historia och försöker förklara fortplantning och sex utifrån först ett biologiskt perspektiv och sedan ett historiskt. Där vill han visa att sex förr var mycket friare än idag och han argumenterar för att det bör så vara för det får oss att må bra. Han driver följande tes: Sexualitet är något starkt och naturligt för människan. I vårt naturtillstånd levde vi i öppen fri och härligt sexuellt. Sedan kom de monoteistiska religionerna och skambelagde sexualiteten och kvinnan Efter det kom feminismen och tvingade bort mammor från deras barn och förbjöd sex och porr och allt annat roligt. Detta har lett till barn med ångest och personlighetsstörningar samt våldtäkt, pedofili och andra hemskheter som bryter ut när vi försöker undertrycka sexualiteten.

Boken innehåller många sakfel och författaren verkar inte ha ägnat sig åt faktagranskning. Exempelvis så berättar Burenhult om den grekiska mytens amazoner. De kan ha haft en verklig grund i att grekerna mötte på skyterna som levde samma tid vid Svarta Havet. Skyterna hade nämligen särskilda prästinnor som vi har omfattande gravfynd från och som red, krigade och dog som män. Med andra ord omkastade könsroller. Detta är intressant och stämmer. Men, sedan påstår Burenhult att amazonerna skar bort sina bröst för att kunna spänna bågen bättre. Bröstborttagningsmyten är grekisk skräckpropaganda för ett fenomen de inte förstod. Moderna läkarvetenskapen kan direkt avfärda att det skulle varit möjligt att genomföra. Över 90 % av kvinnorna som skulle försökt sig på en sådan operation skulle avlidit av blodförlusten och infektionerna. Det är allmänt känt vid det här laget att denna myt är falsk och att Burenhult sprider den vidare är anmärkningsvärt.

Många fler faktafel av denna typ förkommer i boken och när jag som läsare vet att det finns fel blir jag även mindre benägen att lita på allt det andra som Burenhult säger. Den typen av faktahantering är mycket allvarlig då den nedmonterar förtroendet för hela texten.

Burenhult gör flera generella påståenden kring kulturer och religioner där han dels vinklar informationen ohederligt och dels romantiserar och exotiserar. Som att det enbart är monoteistiska religioners fel att vi har en fördömande syn på sex. ”Alla andra religioner är minsann härliga och frisläppta” menar Burenhult och tar Karma Sutra inom hinduism som exempel. Burenhult borde veta att alla kulturer har utrymmen där vissa saker får göras och andra utrymmen där samma sak inte får göras. Att hinduismen har Karma Sutra betyder INTE att hinduismen är en öppen och jämställd sexuell kultur. Faktum är att många delar av indisk religion är den mest kvinno – och sexförtryckande man överhuvudtaget kan hitta i världen. Om detta säger Burenhult inte ett ord.

På samma sätt skriver Burenhult att ”det inte finns övergrepp, pedofili och våldtäkt” hos ett flertal namngivna ursprungsfolk, ett märklig påstående. Det på mycket lite konkreta källor, ofta bara en antropolog från ett gammalt fältarbete. Ingen har mig veterligen bevisat i modern forskning att vissa grupper helt skulle sakna sexuellt våld. Däremot kan det finnas skillnader i hur våldet ta sig uttryck samt att tolkas annorlunda och därmed uppfattas annorlunda. Att påstå att vissa folkgrupper är så pass simpla att de saknar mycket av det som ”vi” har, så som en komplex sexualitet (han säger exempelvis att det finns kulturer där svartsjuka inte förekommer) är att göra dem mindre än människor och mycket kolonialt. Det så kallade ”Ädla Vilden”-syndromet.

I sista kapitlet går Burenhult vild med sin särartsfeminism. Barn blir skadade utan att få ammas sex gånger i timmen i fyra år, kvinnor är skapade för att vara hemma, män och kvinnors hjärnor är ”fundamentalt olika” för det säger ”oändligt mycket forskning”. Inget av detta bevisar han med en enda fotnot. I de fallen han notar någon uppgift om män och kvinnors hjärnor är alla från den mycket kontroversiella Annica Dahlström, som uttalar sig om saker hon inte forskat på. Burenhult förljuger dessutom ett faktum; alla kulturer har alltid strävat efter att kontrollera barnafödandet då detta tärde på knappa resurser. Idag har vi preventivmedel och mer tillgång och möjlighet till friare sex än någonsin förr. Att vi skulle leva i den mest puritanska av världar är inte sant.

Den stora svävande överabsurditeten med hela denna bok är ändå författarens titel. Göran Burenhult är professor i arkeologi. Att någon med den titeln vågar publicera så pass grova faktafel är hisnande.

Låt mig slutligen dra en parallell till den vidare högskoledebatten. Det finns debattörer som vill göra gällande att bristande humaniora med låg kvalité inte ”är så farligt” egentligen utan mer bara en arbetsmarknadsåtgärd som kanske kostar lite mycket pengar. Men det finns en tydlig koppling mellan det argumentet och den bok jag just läst. Burenhult, professor från Gotlands Högskola, sprider osanningar om homosexualitet, kvinnor och könsroller. Vore han på något sätt en person med inflytande skulle det inte bara vara skrattretande utan skadligt att han sprider detta under en sådan titel. Det här är vad katastrofalt dålig humaniora gör med debatten. Att utnämna en professor som inte kan hantera fakta och som sprider lögner och fördomar är allt annat än oproblematiskt.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Bokbloggsjerka v 18

Veckans fråga på Annikas litteratur- och kulturblogg:

Brukar du delta i bloggutmaningar och i så fall vilka? Finns det någon utmaning du saknar men som du själv inte orkar/vill/kan dra igång?

Jag är en expert på att utmana mig själv när det kommer till min läsning. På min förra blogg skrev jag om en litteraturkanon ja gav mig själv en gång om året. Det gick ut på att jag skulle läsa 20 böcker jag tyckte att det var pinsamt att jag inte hade läst. Det var allt från Svinalängorna till Brott och straff. Men när jag skulle tvinga mig själv att ta tag i Satansverserna så tröttnade jag.

I år har jag gett mig själv en ny utmaning som är mer inriktad på feministiska böcker. Den handlar om att jag ska läsa fem feministiska böcker från länder jag inte brukar läsa om, fem stora feminister som jag inte tidigare läst och fem gamla surdegar i mitt feministiska bibliotek. Dessutom ska jag på Nobeldagen kunna stoltsera med att jag läst alla nobelpristagare sedan 1980 (jag hade  i början av året åtta kvar).

När det kommer till bokbloggosfären så hänger jag hittills bara med i jerkan. Jag har konstigt nog inte sett mig som en bokbloggare så länge och det är kanske därför. Tidigare var Feministbiblioteket en hemsida och jag bloggade politiskt på min andra blogg. När Feministbiblioteket blev en blogg fortsatte jag att skriva om andra saker på min andra blogg och höll denna strikt till feministisk litteratur. Det var först i somras då jag insåg att jag aldrig skulle orka med att både vara mamma och driva två bloggar, som jag flyttade allt skrivande hit. Det gjorde susen för besöksstatistiken och eftersom målet hela tiden har varit att uppmärksamma mitt projekt med feministisk litteratur så det inget jag ångrat. Jag har mer och mer sökt mig till feministiska bloggar för att ingå i ett sammanhang och det var först i år som jag även började identifiera mig som en bokbloggare.

Det var en lång utläggning, men jag kan säga som så att jag gärna deltar i fler bloggutmaningar och jag skulle gärna hänga med i utmaningar som går ut på att läsa gamla klassiker, böcker från alla världens länder samt nobelpristagare. Eller något annat som jag tycker verkar spännande 🙂 Jag är en person som gärna läser böcker som ingår i ett sammanhang och utmaningar är ett definitivt ett sammanhang.

Ny deckare: Alexander Söderbergs Den andalusiske vännen

Alexander Söderberg kommer snart ut med en ny deckare på den svenska marknaden, Den andalusiske vännen. Norstedts står för utgivningen.

Sophie är en oskyldig sjuksköterska som en dag träffar den tungt kriminelle Hector och blir förälskad. Hon blir kontaktad av polisen som berättar för henne hur många människors liv Hector har på sitt samvete och ber henne samarbeta. Sophie vet inte vilket ben hon ska stå på och dras så småningom in i karusell av händelser där hon inte vet vilken sida hon ska välja. Och vilken sida är ond och vilken är god? Det hela mynnar ut i en gaskramande kamp där Sophie inte vet vem hon kan lita på.

Ungefär så skulle jag ha kunnat beskriva bokens handling om jag hade tyckt att det var en fantastiskt bra deckare. Det är inte en dålig deckare, men den är inte heller så fantastisk som man skulle kunna tro när man sett hur den presenterats. Söderberg spås bli den nya Stieg Larsson, vad nu det innebär, och Norstedts har lagt en stor summa pengar på en kommande trilogi.

Jag kan inte låta bli att göra en feministisk analys på hela fenomenet. Manliga deckarförfattare haussas och deras hårdkokta deckare blir hyllade till skyarna. Stieg Larsson är det talande exemplet. Lars Kepler (som visserligen är en pseudonym för en man och en kvinna, men som skriver typiska manliga deckare) är ett annat. Hjort och Rosenfeldt är ett tredje. Arne Dahl är ett fjärde exempel, men honom har jag inte läst själv så jag kan inte uttala mig mer specifikt om hans böcker. I det mönstret passar Alexander Söderberg väl in. Kvinnliga deckarförfattare kan sälja hur mycket som helst och översättas till massa olika språk, men ändå så klassas Läckberg och Jungstedt nästan som tantsnuskförfattare.

Söderbergs bok är mer komplex än Läckberg och Jungstedts ”jag mobbades av dig när jag var liten och nu dödar jag dig”, men bara för att man gör det så blodigt som möjligt och blandar in gangsterkaraktärer från flera länder, betyder det inte att man skriver något som är mer trovärdigt.  Alla de ”manliga” författare jag nämnt ovan så har samtliga icke trovärdiga inslag i sina böcker. Stieg Larsson körde med superkrafter i form av gränslös möjlighet till hacking samt en figur som inte kunde känna smärta. I Keplers Paganinikontraktet får vi följa en vansinnesjakt mellan mördare och offer i 450 sidor utan att offren har någon som helst aning om varför de är jagade.  Hjort och Rosenfeldt har en överbegåvad kriminalpsykolog (Sebastian Bergman) som gör flera uppenbara nybörjarmissar för att det ska passa in i storyn. Söderbergs bidrag är bland annat att samtliga poliser i boken är genomkorrupta och så målar han upp en tablettmissbrukare som trots att han ständigt befinner sig i ett dimmigt rus, lyckas hålla huvudet på skaft.

Huvudpersonen Sophie är inte heller speciellt trovärdig. Porträttet av henne är väldigt platt och genom hela boken förstod jag aldrig varför hon agerade som hon gjorde. Jag kände att det var en man som skrivit boken och en skicklig författare borde kunna porträttera en kvinna bättre än så. Oom jag här gör en jämförelse igen med tidigare nämna författare så är kan man inte påstå att Stieg Larsson går till historien som författarvärdens bästa kivnnorporträtterare. Istället känns Lisbeth Salander som Larssons egna våta dröm. I Hjort/Rosenfelds deckare faller alla, även den mest begåvade kvinna för den mycket otrevliga och knepiga Sebastian Bergman.

Den andalusiske vännen är också precis som böcker av Larsson och Kepler, mycket våldsam. Söderberg frossar i vidriga detaljer. Det är hjärnsubstans som sprutar ner väggar, män som sågar itu döda människor och köttiga sår som blöder.  Det är möjligt att det är många som vill ha sånt i en deckare, men jag kan klara mig utan det.

Om jag ska summera boken Den andalusiske vännen så gör jag det såhär i punktform:

  • Spännande? Ja, definitivt!
  • Trovärdig och verklighetsförankrad? Oh nej.
  • Skulle jag läsa en fortsättning? Kanske, men jag kommer inte att förhandsbeställa den på Bokus eller Adlibris.
  • Är Alexander Söderberg den nya Stieg Larsson? Är det något att sträva efter?
  • Känns det som att Söderberg kommer med något nytt? Nej, det kan jag inte påstå, men det är ingen traditionell pusseldeckare eller en deckare som följer en mall med ett givet slut.
  • Skulle du rekommendera andra att läsa den? Ja, om jag vet att de gillar den typen av deckare.

Läs också: Dast Magazine, Johan Lindback

Jag älskar Hammarby Sjöstad!

Detta är en svart-vit-rosa blogg, men ibland behövs hela färgskalan. Jag ger er Feministbrud i Hammarby Sjöstad, månadsskiftet april-maj 2012. I färg.

Norman, Kajsa; Mot kärleken har Fidel inte en chans; 2003

Mot kärleken har Fidel inte en chans2003 var en hemskt år för kubanska demokratiaktivister. 27 oberoende journalister och ytterligare ett femtiotal andra demokratikämpar fängslas. Kajsa Norman har åkt till Kuba för att intervjua de anhöriga och tidigare har hon pratat med flera av de fängslande journalisterna. De fängslade är män och deras fruar och flickvänner och mammor kämpar vidare.

Boken har nu snart tio år på nacken och mycket har hänt sedan dess. Dock inte så mycket så att vi nu kan se ett fritt och demokratiskt Kuba. Jag läste boken första gången när den var mer aktuell, men jag tycker att den förtjänas att läsas igen. Norman gör vackra kvinnoporträtt av kämpande politiska aktivister. Det är deras män som sitter i fängelse, men själva är de också en del av kampen och de ger inte upp. Läs om kvinnan som spelat in telefonsvararmeddelanden där hon talar om att hennes man är fängslad för att han skriver kärleksdikter. Eller om hon som blir erbjuden bättre läkare bara hon slutade protestera mot vad som hänt hennes man. Nej, läs hela boken och förfäras över vad de som kämpar för frihet och demokrati på Kuba får utstå.

Boken är utgiven på Silc Förlag.

Friedman, Jaclyn & Valenti; Jessica (red); Yes means yes!; 2008

Yes means yesYes means yes, med undertiteln Visions of female sexual power and a world without rape, är en antologi om sex både som njutning och i form av övergrepp. USA är ett land där den kristna högern är stark och har många anhängare och som på många håll bidrar till en mycket konservativ syn på kvinnor och sex. Renhetsbaler där små flickor lovar sina fäder att hålla sig ”rena” till de gifter sig och ”abstinence-only”-program som syftar till att enbart lära ungdomar om avhållsamhet ger ett samhälle där sex på många håll är tabubelagt och fyllt med skam och skuld. 27 personer, män och kvinnor, färgade och vita, hetero och homo skriver om sex från olika vinklar och alla går ut på att kvinnor bör bör ta makten över sin egen sexualitet.

Det var tre artiklar om jag berördes särskilt av. Den första handlade om hur militären får kvinnor att använda sin sexualitet i tjänst, exempelvis när det kommer till tortyr. Mycket skrämmande läsning med citat från kvinnliga soldater i Guantanamo. Den andra målade upp det perfekta sexet, men det fattades en viktig detalj. Hennes njutning. Den tredje var en kvinna som berättade om när hon varit med om en ”icke-våldtäkt”. Den som läser uppfattar det knappast som något annat än sexuellt övergrepp och när författaren berättar vidare visar det sig att killen som inte våldtog henne (men dock förgrep sig på henne), våldtog en annan tjej en vecka senare. Det som berörde mig var att hon beskrev bilden av våldtäkt som alla kände till, men att ingen pratade om att sex alltid ska vara frivilligt från båda håll och att det alltid är fel att göra något mot dig oavsett vad du gjort före det.

Boken är amerikansk och det är lätt att känna att det är en helt annan värld än den vi lever i, men riktigt så bra är det inte. Skuld och skam och ungdomar som inte förstår att de själva bestämmer över sina egna kroppar finns även här och om du inte tror det ska du läsa Stina Jeffners avhandling Liksom våldtäkt, typ…

Läs bloggen Yes means yes.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Liberala partiet demonstrerar på första maj

20120501-162120.jpg

Det är nästan rörande. Med citat ur Internationalen står Liberala partiet och demonstrerar mot skatter och förtryck. På Hötorget i Stockholm.

Veckans feminist: Valborg Olander

Kort fakta

Född i Uddeholms bruk i Värmland 1861 och död 1943.
Medlem av Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtts centralstyrelse 1905.
Liberal och blev invald i stadsfullmäktige i Falun 1910 för de frisinnade.
Hade ett förhållande med Selma Lagerlöf.

Valborg Olanders feministiska gärning

Vid femton års ålder antogs hon vid Högre lärarinneseminariet i Stockholm och hon blev så småningom adjunkt i Falun. Dessförinnan hann hon bland annat vara verksam i Lidköping och Göteborg.

Hon var oerhört engagerad för kvinnors politiska rösträtt och hon blev ordföranden 1905 för Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtts avbildning i Falun., vilket gav henne en plats i centralstyrelsen. Hon var känd för att skriva om kvinnofrågor och om pedagogik. Hon studerade utomlands under sin tid som lärare och hon gav ut en bok om svenska språket.1910 blev hon tillsammans med Elfrida Larsson den första kvinnan i stadsfullmäktige i Falun. Hon var liberal och röstades in för de frisinnade.

Mest känd är hon dock för sitt förhållande med Selma Lagerlöf. Triangeldramat mellan Selma, Valborg och Sophie Elkan varade livet ut. Selma och Sophie reste mycket tillsammans och Valborg satt hemma och väntade på att hennes älskade skulle komma hem. Lite kortfattat var det så det var och Bonniers förslag har gett ut en bok med Selmas brev till Valborg som skildrar dramat, En riktig författarhustru med undertiteln Selma Lagerlöf skriver till Valborg Olander. Det var Valborg som gick med Selma på nobelfesten och som satt vid hennes sida när hon avled på Mårbacka. Sophie hade man och barn, men var ändå svartsjuk på Valborgs förhållande till Selma.

Valborg Olander och jag

Jag googlade Valborg + feminist för att jag skulle hitta en passande feminist för dagens datum. Jag ska erkänna att Valborg Olander fanns någonstans i bakhuvudet och när hon var första googleträffen så var valet självklart. Hon fick bli veckans feminist. Jag har inte läst något om eller av henne, men jag har hört talas om hennes förhållande med Selma Lagerlöf. Nu blev jag jättesugen på att läsa boken med breven från Selma till Valborg och det är inte helt omöjligt att jag gör det snart. Med tanke på att jag fick lära mig i skolan att Selma Lagerlöf var ogift p g a att hon var halt, så känns det befriade att vi kommit lite närmare sanningen idag.

Bok om Valborg Olander som jag vill läsa

En riktig författarhustru: Selma Lagerlöf skriver till Valborg Olander 2006

Två vuxna och en bebis njuter av våren

Plats: Loopen Marin på Söder, Stockholm. Andreas, Hugo och jag.

För fler bilder från min vardag, följ mig på Instagram!

Feministbrud på kulturjakt i Spanien

Denna vecka har jag letat bland min pappas inscannade diabilder för att hitta något kul att skriva om. Det fick bli familjens resa till Spanien och Costa del Sol 1994. Vår tajming skulle visa sig vara perfekt. Vi reste när det var dåligt väder i Sverige och kom hem till den varmaste svenska sommaren i mannaminne. Vi lånade ett hus av en vän till familjen och bodde mitt i en skandinavisk enklav i staden Nerja. Vi var borta över pappas 50-årsdag den 18:e juni och över midsommar. Jag har med andra ord bara hört den legendariska Arne Hegerfors-repliken i efterhand; Nu firar vi midsommar i Pontiac Silverdome. Vi såg fotboll på hyr-TV med spansk kommentator, men det gick lika bra det.

Det är inte svårt att förstå att många nordeuropéer har köpte hus i södra Spanien. Även om läget inte var helt optimalt (flera kilometer till stranden) så hade huset allt man kunde begära av sydeuropeisk atmosfär med jakaranda och ett citronträd på tomten.

Det var ingen tvekan om att det var ett mysigt område. En gemensam pool fanns där också. Det som var lite lustigt var att i vårt område bodde bara skandinaver. En bit upp lågt tyskarnas område och längst bort bodde britterna. Mindre kul var att på vägen till sommarhusen låg bostadsområden där de fattiga nerjainvånarna bodde.

Nerja var en trevlig liten stad där man höll hårt på siestan, vilket var lite jobbigt för oss som ofta var i stan på eftermiddagarna. Här ser ni min fjortonåriga lillebror på torget i staden.

En dag åkte vi på utflykt till Granada. Den översta bilden har pappa tagit från bilfönstret. Han körde. Det nedersta är utsikt från Alhambra, Granadas stora sevärdhet.

Här är två detaljer från palatset Alhambra. Tyvärr verkar det inte finnas några bra bilder där man kan se hur byggnaden såg ut. Alhambra är ett borg- och palatsområde som härstammar från den tid då Spanien var muslimskt. Den är unik på så sätt att det inte finns så mycket annan västlig islamsk arkitektur från 1300-talet som är bevarad. Alhambra var det viktigaste politiska och aristokratiska centret i morernas rike. (Fakta från Wikipedia.)

Matkulturen är fantastisk i södra Spanien och det var fantastiskt att ta del av allt som grillades på stranden. Som så ofta när det handlar om grillning var det männen som stod för matlagningen.

Här äter min familj en utsökt middag på stranden. Jag gissar att vi åt paella.

Tidigare bjöd jag er på hur jag såg ut som fjortis. Här har ni Hanna sjutton år.

Vi var även på utflykt till Gibraltar, men det visar jag er en annan gång!