Tretton nobelpristagare: Selma Lagerlöf

Kejsarn av PortugallienNu har vi avslutat den första cirkelboken i bokcirkeln Tretton nobelpristagare. Vi läste Selma Lagerlöfs Kejsarn av Portugallien och jag valde att inte läsa den, eftersom jag läst den förut.

Många aspekter kom fram i diskussionerna. Jag ska nämna tre.

* Selmas förmåga att beskriva kärleken till ett barn. Här är det fadern och hans kärlek som står i centrum och förlusten av dottern driver honom in i galenskap. I början av boken beskrivs han kärlek mycket fint och det är också det som jag mins bäst av boken.

* Kattrina var en karaktär som gjort starkt intryck på många. Jag tyckte att hon visade på stor kärlek som aldrig lämnade Jan, utan lät honom hållas. Men hade hon egentligen något val?

* Varför skrev inte dottern på alla dessa år? Är det ett logiskt feltänk av Lagerlöf eller finns det en förklaring i att hon helt enkelt skämdes? Jag vet att jag funderade mycket över detta också när jag läste den.

Du som har läst den, har du något att tillägga angående våra diskussioner? Eller om något annat? Kommentera gärna!

Nu följer en recension av Kejsarn av Portugallien och en presentation av Selma Lagerlöf inom ramen för temat Veckans feminist.

Nästa bok är den italienska författaren Grazia Deleddas Murgrönan.

Mitt möte med Petra Hůlova

Petra Hulova pratar om kvinnor i Mongoliet

Jag var och lyssnade på när den tjeckiska författaren Petra Hůlova berättade om livet och kvinnor i Mongoliet. Hon har skrivit en bok om det, Allt detta tillhör mig, som jag har läst och tyckte mycket om.

Det var bra att hon redogjorde för varför just Mongoliet. Under kommunisttiden hade Tjeckien och Mongoliet utbyte. Flera Mongoler kom till Tjeckien och det fanns möjlighet att studera Mongoliet på universitetet i Prag, vilket Petra Hůlova alltså gjort. Hon har även bott i landet ett år.

Hälften av alla människoår i Mongoliet bor i Ulanbator och staden är inte anpassad till antalet människor. Det är ständigt trafikstockning. Landet är det snabbast växande digitalt sett i hela världen, men det är stora kontraster mellan den växande staden och i de tältbyar som finns på landsbygden. Ulanbator som stad är en ganska trist kommuniststad och nästan alla gamla tempel och religiösa monument är förstörda och ersatta med betong.

En intressant sak till som hon pratade om var att Mongoliet är ett tämligen främlingsfientligt land och det finns ett nazistparti med många anhängare. Det är kineser som deras hat riktar sig mot.

Mycket intressant om ett land jag inte visste så mycket om och har du möjlighet, så läs Allt detta tillhör mig!

Veckans fråga i Svensk bokhandel nr 14 2014

Svensk bokhandel 2014

Jag har fått svara på en fråga i tidningen Svensk bokhandel. Jag valde första meningarna i Kim Thyus Mãn från Sekwa förlag.

Recension: Dahle, Gro & Dahle Nyhus, Kaia; Kriget; 2013

KrigetPå bokbloggarminglet på bokmässan fick jag tag på ett ex av Gro Dahles (text) och Kaia Dahle Nyhus (bild) bok Kriget. Den är utgiven på Daidalos förlag och är nominerad till Nordiska rådets litteraturpris i barn- och ungdomsklassen 2014.

Inga har hört att det finns krig i världen, men hon bor i ett tryggt land. Hon har en bra tillvaro ända tills den dagen då kriget flyttar in i hennes hus. Mamma gråter och stänger in sig på toaletten och pappa skriker utanför. Tillslut går pappa ut genom dörren för att aldrig komma tillbaka. Då får Inga ta sina småbröder och åka mellan mamma och pappa en gång i veckan och leva sina liv som flyktingar i kappsäckar. Så länge mamma och pappa inte pratar med varandra är det krig och ingen annan verkar förstå det. Men en dag kommer freden och då kan Inga bli lycklig igen.

Boken är poetiskt skriven och innehåller många krigsmetaforer som krig, fred, flyktingar och ödeläggelse. Dahle Nyhus bilder är fantastiska och matchar väl texten. Det är en känslomässigt tung bok, både i ord och bild, men också ljus det allra sista. Den är skriven för ca 9-12-åringar och jag tror att den kan fungera som stöd för många som råkar ut för skilsmässa i familjen. Om man bortser från själva intrigen så är det också en bok om att må dåligt, ta på sig skulden för saker som man egentligen inte rår över samt sluta sig och inte tala om sina problem. Här har förmodligen alla tonåringar något att känna igen sig i.

Det är en mycket fin och känslosam bok och det är inte svårt att förstå att den är nominerad till Nordiska rådets litteraturpris.

Läs mer: Adlibris, Bokus, GP

Mitt möte med Hanne-Vibeke Holst

Jag hade inte helt läst ut Hanne-Vibeke Holst roman om sin far, Knud den store, men jag såg ändå fram emot att lyssna till henne när hon berättade om den. Eftersom slutet är tämligen känt, i alla fall för människor i Danmark, var jag inte så rädd för spoilers. Och du som tänkte dig att läsa boken som en roman, utan att ta reda på slutet innan, bör sluta läsa nu.

Hanne-Vibeke Holst på bokmässan

Jag har inte haft förmån att lyssna på hanne-Vibeke Holst förut och var mycket fascinerad över hennes entusiasm. Hon pratade högt och fort och skrattade mycket, trots att boken handlar om hennes egen uppväxt och bilden av fadern är föga smickrande. Hon berättade om sin far som mannen som kom från enkla förhållande och ville bli stor. Han såg sig som stor och bara det bästa var gott nog åt honom och sin familj. Detta trots att författarskapet inte inbringade så mycket pengar. Han fick istället leva på sin fru som drog in pengar via noveller i veckotidningar. Efter hand klarade Knud inte av sin frus framgångar och efter deras skilsmässa 1979 gick det bara utför. Han dog utblottat efter i cancer som direkt följd av ett långvarigt alkoholmissbruk.

Med boken har Hanne-Vibeke försökt att skapa en bild av sin far som hon insett att hon inte kände. Hon har långsamt byggt upp sin barndom igen, från faders synvinkel. Nu säger hon att det är det som står i boken som är hennes barndom. Hon hatar inte sin far idag, trots allt ont han gjort henne. Hon har istället försökt förstå honom. Resultatet – boken – är fantastiskt!

Hanne-Vibeke Holst signerar min bok (och jag fortar det)

Jag får min bok signerad och Anna på och dagarna går… fotar för Kulturkolls instagram.

I bokmässevimlet: cirkelkompis med bok till mig!

Cirkelkompis Madeleine och jag

Saker som kan hända på bokmässan: I kön till fish and chips-bussen utanför mässan springer jag på Madeleine som är med i bokcirkeln Tretton nobelpristagare. Madeleine är ansvarig för Grazia Deledda och lovade att skicka mig sitt ex av Murgrönan eftersom jag inte lyckats få tag på den. Vi har aldrig träffats förut utan det var tack vare att Madeleine spelat in en film där hon berättade om Deledda som jag kunde känna igen henne. Nu kunde jag få boken i handen. Ser mycket ram emot läsning!

Snart kommer sammanfattning av diskussion och recension av förra boken Kejsarn av Portugallien av Selma Lagerlöf.

Hemma från bokmässan

Jag är hemma från bokmässan nu och helt utpumpad och med en stor boksmälla (tack Marika för det ordet!). Jag har haft fyra fantastiska dagar och träffat underbara människor, både sådana som jag känt länge och sådana som jag träffat för första gången.

Jag vill rikta ett särskilt tack till mina kära ambassadörskollegor: Kriss på Bokdetektiven, Jeanette på Bokofilm, Marika på boktok73, Johanna på Bokunge, Anna på Fantastiska berättelser, Camilla på Mind the Book, Anna på och dagarna går…, Paula på Prickiga Paula och så Anna på Stories from the city… som tyvärr var sjuk och Siv på (inte så) Anonyma Biblioholister som var tvungen att göra andra tråkigare saker. Jag hade jättekul och det var verkligen fantastiskt att läsa känna er alla! Vi ses igen i olika sociala medier och förhoppningsvis i verkligheten snart igen.

Jag kommer att publicera många recensioner, bilder från möten med olika författare och feminister, intervjuer och mycket mer den närmaste tiden. Jag börjar här med några underbara ögonblick från min bokmässa, som ni kommer att få veta mer om när jag landat lite och sovit ut.

Folkvimlet på Bokmässan

Det var som vanligt mycket folk.

Bokmässeböcker

Jag hade orimligt mycket böcker med mig hem. Många signerade och flera som jag verkligen vill sätta tänderna i direkt.

Sabine Gruber

Jag lyckades genomföra en intervju på tyska med Sabine Gruber, som skrivit Mira och Irma.

Hanne-Vibeke Holst signerar Knud den store

Hanne-Vibeke Holst signerar Knud den store åt mig. Äntligen fick jag träffa en av mina absoluta favoritförfattare!

Den makedonska poeten Lidija Dimkovska

Jag fick lära känna den glada och roliga makedonska poeten Lidija Dimkovska som förhoppningsvis får en roman utgiven på svenska snart. Hon gjorde en självgoogling och insåg att jag hade recenserat några av hennes dikter. Hon skickade då ett mejl till mig och föreslog att jag skulle titta förbi den makedonska montern. Det är jag glad för att jag gjorde!

Bokbloggarmingel

Vi hade ett mycket trevligt bokbloggarmingel där jag fick prata med många vänner från bloggosfären.

Jag och Anna Charlotta Gunnarson

Och till sist den bästa selfien. Jag fick träffa en författaridol – Anna Charlotta Gunnarson. Hon är inte bara en hejare i På spåret, utan skriver även fantastiska barn- och ungdomsböcker. Det var mycket roligt att hon kände igen mig från Twitter. Utan sociala medier hade det definitivt varit svårare att ta kontakt med personer man beundrar.

Nu ska jag göra natt, trots att klockan bara är nio. Imorgon ska jag ta en heldag med Hugo som varit utan sin mamma alldeles för länge.

Mitt möte med Oksana Zabuzjko

Oksana Zabuzjko pratar engagerat om situationen i Ukraina

Under min hektiska fredag sprang jag mellan olika seminarium och jag var på ett kort seminarium om Ukraina och Vitryssland och skillnader och likheter i litteraturen. Först var fokus mycket på språk. Ryskan har tagit över mycket i de båda länderna, men mer i Vitryssland. Zabuzjko menar att vitryssarna anser att deras kulturella huvudstad är Vilnius och inte Minsk och att motsvarande i Ukraina skulle vara om deras riktiga huvudstad var Donetsk och inte Kiev.

Sedan handlade det mest om situationen i Ukraina. Zabuzjko hävdar med bestämdhet att landet inte är delat. Ukraina och den ukrainska är ett land med två språk. De som är rysktalande i östra Ukraina talar ryska med en ukrainsk brytning och därför är de ryska soldaterna lätta att känna igen. De talar utan brytning. De som förespråkar rysk närvaro, menar Zabuzjko, är beredda att byta frihet mot säkerhet.

Zabuzjko var oerhört engagerad och var oroligt inspirerande att lyssna på. jag hoppas att hon kommer ut på svenska igen!

Mitt möte med Vanessa Barbara

Fredagen var min mest hektiska dag på bokmässan och det är en dag jag kommer att återkomma till. Såhär en lördagsmorgon på hotellet med utsikt över Brunnsparken i Göteborg kan jag skriva om möten, som stannade vid att jag lyssnade och de satt på en scen. Det första kommer här.

Vanessa Barbara och Andreas del Fuego

Jag satt längst bak för att kunna smita och detta var den bästa bild jag fick. Vanessa Barbara pratade om sin bok Salladsnätter (som jag läst) och Andrea del Fuego om sin Syskonen Malaquias (som jag inte hunnit läsa än). del Fueo pratade om att hon egentligen inte gillar magisk realism och att man inte kan skriva det bara för att det förväntas av en som latinamerikansk författare. Barbara pratade om sin bok att hon ville förmedla att ett gemensamt minne av ett äktenskap kan ändras och en hemlighet man inte visste om kan befria en från det gemensamma minnet. Barbaras ”en man som heter Ove”-karaktär Otto fann en lättnad i att hans döda hustru hade burit på en hemlighet.

Jag stannade inte för signering eftersom min ex av de båda böckerna finns i min letto. Något att tänka på till nästa gång att e-böcker är bra, men inte när man får möjlighet att träffa författarna!

Mitt möte med Núria Amat

Barcelona, fantasins stad

Bokmässan har dragit igång och ja har fått träffa mina trevliga ambassadörskollegor. Jag har haft som ambition att lyssna till de feminister som jag presenterat och idag fick jag träffa Núria Amat från Katalonien.

Seminariet hette Barcelona – fantasins stad och gästades förutom av Amat av Jaume Cabré och Albert Sanchez Piñol. Barcelona är en viktig litterär stad i Spanien. Av de 80 000 som ges  i Spanien på ett år är 33 000 utgivna i Barcelona. Många böcker som ges ut i Katalonien ges också ut i Latinamerika så regionen är ett vitigt litterärt fäste.

Författarna diskuterade Barcelona som litterär stad, men gled in på självständighetsanspråken som Katalonien har. Om jag förstod det hela rätt så var Amat skeptisk till det, medan Piñol har skrivit en bok om Barcelonas historia där han förespråkar självständighet. Amat avbröt Pinõl vid flera tillfällen för att förklara att han har angivit saker i sin bok som historiskt riktiga som kan ifrågasättas. Piñiol kontrade med att debatten knappast var intressant för en svensk publik, vilket han givetvis har rätt i.

Nuria Amat signerar Det lilla landet

Nuria Amats Det lilla landet

Núria Amat signerade ett ex av sina nya bok, Det lilla landet, som är utgiven på Tranans förlag. Boken handlar om Spanien under Franco och Det lilla landet är en metafor för Katalonien som hon velat använda för att visa på förtrycket som regionen fått uppleva under diktaturen.

Nuria Amat

Det är svårt att säga att Núria Amat inte är fotogenique!