okt 13

Hallå där Sabine Gruber!

Sabine Gruber

Sabine Gruber på bokmässan. September 2014.

På bokmässan fick jag möjlighet att träffa den österrikiska författaren Sabine Gruber. Hon är just nu aktuell på svenska på Thorén och Lindskogs förlag med boken Mira och Irma (Über nacht 2007), en spegelroman om två kvinnor, en i Rom och en i Wien. Läs min recension av boken här. Själv är hon uppvuxen i Sydtyrolen, den tysktalande delen av Italien.

Var hämtar du din inspiration ifrån?

Jag får inspiration av att göra research och naturligtvis skriver jag om ämnen som intresserar mig, annans blir det långtråkig. Att skriva om mig själv tycker jag exempelvis är tråkigt och det intresserar mig inte alls. I övrigt så får jag inspiration av annan litteratur.

Vilken bok läste du senast?

Jag läser mycket poesi och senast läste jag poesi av en kollega till mig, Christoph W Bauer, som är en österrikisk diktare Jag läser också böcker om foto eftersom min nästa bok ska ta avstamp i krigsfotografier. Just läser jag den ungerska författaren och fotografen Péter Nádas bok In der Dunkelkammer des Schreibens (om övergången mellan text och bild, min anmärkning).

Jag har läst i Wiener Zeitung att platserna du bott på spelar stor roll i ditt författarskap.  Hur fungerar Wien som stad att berätta om?

Jag skriver alltid om ställen som jag känner mig hemma i. Jag skulle inte kunna skriva en bok som utspelar sig i Paris, eftersom jag inte känner till den staden så bra. Ställena jag skriver om ska spegla mina romanfigurer och därför spelar platsen en stor roll. Ska man kunna skildra stämningen i en stad, måste man känna den bra. Därför spelar Wien ofta en stor roll, eftersom jag bor där idag.

I Mira och Irma möter vi en kvinna i Italien och en i Österrike. På vilket sätt speglar detta de olika länderna i ditt liv?

Mira och Irma är en spegelroman och namnen är anagram av varandra.

Jag har valt två städer som är relativt långt från varandra geografiskt sett, alltså Wien och Rom. Egentligen skulle jag skriva delen som utspelar sig i Italien på italienska, men för mig var det spännande att som författare tolka det italienska livet i den delen på tyska.

Ett av romanens huvudtema är organtransplantation och i den österrikiska delen får huvudpersonen ett organ i sin kropp från en främmande person och i den italienska delen skriver jag om en italiensk kvinna på ett främmande språk. Det var så idén till boken uppkom.

Jag är uppvuxen i Sydtyrolen, som är en tyskspråkig del av Italien, och kom tidigt i konkat med det italienska språket. Jag tycker alltid om att få med de båda länderna och kulturerna i mina romaner.

I boken Mira och Irma står en ensamstående mor och en kvinna i ett dåligt äktenskap i centrum. Hur tänkte ni kring det temat?

Jag känner många ensamstående kvinnor som uppfostrat sina barn själva så jag ville skriva om en sådan kvinna. Själv har jag tyvärr inga barn. Det andra temat är ett äktenskap som där paret glider ifrån varandra för att mannen helt enkelt är bi- eller homosexuell. Jag tyckte att det var intressant att skildra olika livsstilar

Jag tycker att det var ett feministiskt tema, var det din avsikt?

Den ena kvinnan är sjuk och har en besvärlig arbetssituation. Hon jobbar på ett projekt, men har ingen anställning och måste slita för att få hop det. Jag känner till många sådana fall och trots att Österrike är ett välfärdssamhälle precis som Sverige, så är det många som har det svårt. Det var en av anledningarna till att jag ville skriva om det.

Är du feminist?

Ja, men jag kanske inte ser mig som den största feministen på barrikaderna. På 80-talet studerade jag på universitetet och då gick vi alla på föreläsningar om kvinnoforskning. Vi var alla stora anhängare av feminismen och än idag så kämpar jag för jämställdhet. För mig är det självklart.

okt 12

Hej Hanna 17 år, ditt liv blev bra

Hanna i batik

17 år i Spanien några månader innan brevet skrevs. Juni 1994.

Jag har nu läst brevet till mig själv. Det kanske inte var så omtumlande att få det som jag trott. Det mesta handlade om killar (kille) och kompisar. Det mest intressanta är nog hur mycket jag faktiskt kommer ihåg av det jag trodde att jag skulle glömma. Jag utgick ifrån att jag skulle tappat kontakten med mina bästa vänner.

Jag funderade inte så mycket på framtiden, det kom bara några små glimtar om sådana funderingar på ett par ställen. Här från början av brevet:

Du som just nu läser brevet, eller du och du, det är ju jag det med, är 37 år, har förmodligen man och barn, eget hus och tjänar pengar på att intervjua sportdårar (svettiga fotbollsspelare och nerspydda skidåkare till exempel).

Allt har ju inte blivit som jag trodde men man och barn var nog det väsentliga för mig kan jag tro med tanke på att huvudfokus i brevet låg på olycklig kärlek.

17-åriga Hanna skar sig inte i armarna, lågt därifrån. 17-åriga Hanna mådde ganska bra, var hoppfull om framtiden och trivdes med livet. Det är ju lätt att minnas alla jobbiga stunder, men att vara olyckligt kär var för mig inte jordens undergång. Som tur var.

Vid första genomläsningen kändes brevet så överdrivet glättigt, men jag tror att det var så precis det var. Mina största bekymmer var att killen som gällde för tillfället inte ville ha mig. Jag hade också en framtidstro och ett stort hopp om att allt skulle lösa sig en dag. Och det gjorde det ju.

En otroligt rolig passage var den om mitt sportintresse. För förutom killar så handlade brevet mycket om sport.

Ja, man kan ju alltid hoppas på att jag har mitt stora sportintresse kvar efter 20 år. Om jag inte har det måste du lova att aldrig förneka att du en gång varit det! Men vad dum jag är, det är klart att du aldrig skulle bli ointresserad av sport… du är ju jag… (vad krångligt det blev).

Jag har varken övergivit intresset eller förnekar det, men jag skrattar allt lite gott åt alla sportreferenser i brevet. Detaljnivån på dem vittnar också om att jag inte riktig fattade vart internet-revolutionen skulle ta oss (resultat finns ju bara en googling bort).

Hanna 17 år

Bilden som fanns med i brevet. September 1994.

okt 12

Recension: Dimitrova, Blaga; The last rock eagle; 1992 (1966-1991)

The last rock eagleBlaga Dimitrova var poet i det kommunistiska Bulgarien. Enligt Wikipedia så blev hon allt mer kritiskt till systemet under 70-talet och flera av hennes böcker gavs inte ut i hemlandet eftersom hon ansågs inte vara politisk korrekt. The last rock eagle är en poesisamling med dikter skrivna under en stor del av hennes aktiva period. 1993 blev hon vice resident i det fria Bulgarien och hon gavs då ut bland annat på engelska. Hon finns utriven på svenska också, men tyvärr fanns sådana översättningar långt ner i Stockholms radonförgiftade magasin, så jag har läst henne på engelska.

Dikterna är ofta naturskildringar och personliga iakttagelser om livet och livets gång. De är också politiska. I början när jag läste kände jag att det inte riktigt var den typen av dikter som jag gillar mest, men så småningom började jag uppskatta det allt mer. Dimitrova har ofta en tvist på sidan dikter som gör dem lite speciella och oerhört intressanta.

Dikten Most från 1990 börjar såhär:

I lived in the most golden of ages, 
I lived in the fairest system,
under the wisest doctrine,
with the highest morality,
amid the most eternal friendship,
in the happiest society,
towards the most wonderful future.

Slutar såhär:

It’s just that I dn’t know why
my poems became so sad
and sadder and sadder towars the end.

Tydligare kommunistkritik kan det knappast bli. Jag tyckte bäst om de dikter där politiken och kritiken kom fram. Jag tyckte också mycket om ironin som ni kan se framkomma i exemplet ovan.

Blaga Dimitrova dog 2003, men oavsett om hon levt idag eller inte så misstänker jag att hennes poesi inte blev den samma efter kommunismens fall och efter att hon själv får plats i maktens finrum.

okt 11

Recension: Ahmad Al-Hussein, Lubna; 40 piskrapp för ett par byxor; 2009

40 piskrapp för ett par byxorDet är nog många som har hört talas om den sudanesiska kvinnan Lubna Ahmad Al-Hussein som dömdes till 40 piskrapp för ett par byxor. I boken, som heter precis som straffet (Sekwa förlag), berättar hon om vad som hände och om hennes egen uppväxt i Sudan.

Efter en statskupp i Sudan 1989 har landet radikaliserats i sin tolkning av islam och sharia-lagar. Det är numer inte tillåtet för kvinnor att bära byxor, i alla fall är det så rättssamhället tolkar följande skrivning i lagen:

Den som på offentlig plats utför en aktion, eller uppför sig på ett oanständigt sätt, eller på ett sätt som strider mot den allmänna moralen, som skapar anstöt, skall dömas till ett piskstraff som inte får överstiga 40 rapp, eller med böter, eller med båda.

Ahmad Al-Hussein åker fast en kväll när hon bär stora pösiga byxor på en krog i Khartoum tillsammans med flera andra. Hon väljer att ta strid och varken gråta sig ur sin situation eller använda hennes immunitet som hon genom ett FN-uppdrag egentligen har.

Boken är en berättelse om den kamp som författaren och andra gör mot den sudanesiska lagen och dess oförutsägbara rättssystem. Det är bra berättat, men författaren har fått hjälp av Djénane Kareh Tager, en kvinna jag inte lyckas hitta någon information om.  Jag har länge dömt ut böcker av det här slaget, en kvinna berättar sin historia via en journalist eller annan skribent, men 40 piskrapp för ett par byxor är bra och jag har läst fler bra böcker i samma genre på sistone. Boken känns personlig, trots att det kanske inte helt är författarens egna ord.

Läs mer: Adlibris, Bokus

okt 10

Låtar vi minns: Knulla som på Discovery

Det är fredagskväll och snart läggdags för en inte längre purung kvinna, men först ska jag skaka lite liv i min gamla rubrik Låtar vi minns. Ikväll visade min man mig en video från en av mina favvolåtar från tiden då jag bodde i Wien (1999). Då tittade jag aldrig på TV, surfade sällan mer än läste mejl, utan hade bara en radio som höll mig med nyheter. Nyheter som i musiknyheter alltså, för 1999 var ett år då jag fortfarande brydde mig om ny musik.

Hur som helst, en av låtarna som gick varm på radion runt om i Europa vid den här tiden var Bloodhound Gangs The Bad Touch, eller So let’s do it like they do on the Discovery Channel, som jag snarare trodde att den hette. Visst fattade jag att den nog handlade om att ha djuriskt sex, men mer än så analyserade jag inte då. Jag pratade tyska hela dagarna, såg aldrig någon video, utan lyssnade bara på den svängiga låten (ja, jag är snart 40 och får använda ordet svängig). Mot denna bakgrund, föreställ er chocken när jag fick se detta:

Jag citerar min make på Twitter angående videon: jag brukar ju säga att allt på 90-talet var bra och coolt. men då ljuger jag för mig själv och för andra.

Jag vill nu be offentligt om ursäkt för alla de gånger jag påstått att denna låt är bra. Förlåt. Jag visste inte bättre.

okt 10

Grattis Malala Yousafzai!

Malala YousafzaiMalala Yousafzai får Nobels fredspris 2014 tillsammans med Kailash Satyarthi för deras engagemang för barns rättigheter. Det är fantastiskt roligt! Min enda invändning mot utnämningen är att Malala Yousafzai borde fått det ensam.  Varför är det alltid så att kvinnor får det tillsammans med andra och män får det ensamma? Jo, Kailash Satyarthi är man och har fått det tillsammans med Malala Yousafzai, men det är ju helt klart Malala som är stjärnan.

Jag har läst boken Jag är Malala och recenserat den i Magasinet Neo:

Den 12 oktober 2012 sköts Malala Yousafzai i ansiktet av anhängare till talibanerna. Hon var femton år. Hennes brott i förövarnas ögon var att hon försökte bilda opinion för flickors rätt till utbildning. Mirakulöst nog överlevde hon. Jag är Malala är hennes egen berättelse.

Malala växte upp i Swatdalen i norra Pakistan. Hon var tio år när talibanerna tog makten, och hon beskriver hur de långsamt lyckades vinna över befolkningen på sin sida. Dvd-butiker och dansställen stängdes frivilligt när ägarna anslutit sig till den rena läran.

Men till dem hörde inte Malala och hennes far. Deras kamp för demokratiska fri- och rättigheter för alla fortsatte och uppmärksammades internationellt. Malala bloggade för BBC om hur det var att leva under talibaner och hon ställde ofta upp i intervjuer med utländska medier. Därför sköts hon.

Läs hela recensionen här.

okt 09

Grattis Patrick Modiano!

Lilla smycketJag har inte läst något av årets nobelpristagare i litteratur, Patrick Modiano. Jag förvånas lite över att det är en fransman igen och tycker såklart att det är tråkigt att det är ytterligare en man. Min spontana reaktion var jaha och jag ser kanske inte jättemycket fram emot att läsa något av honom. Det ska såklart bli lite kul och jag tror att jag ska läsa Lilla smycket som Mimmimarie har recenserat här.

Grattis Patrick och grattis Elisabeth Grates förlag!

okt 09

Snart vet vi vem som får nobelpriset i litteratur 2014

Assia DjebarJag hoppas att nobelpriset i litteratur för första gången i världshistorien kommer att gå till två kvinnor i rad. Alice Munro fick det mycket välförtjänt det förra året. I år går mitt tips till samma person jag tippade förra året – den algeriska författaren Assia Djebar.

Jag har läst två böcker av henne:

I min faders hus

Kärleken, kriget

Har du inte läst henne, så gör det oavsett om hon får priset eller inte.

Klockan ett får vi veta! Vem tror du?

okt 08

Det har kommit ett brev

Brev till mig själv

Brevet är från mig själv. Jag skrev det för 20 år sedan. Tårarna strömmar, skämskudden åker fram och jag skrattar högt på flera ställen. Posten och deras tidning OSA har gjort detta möjligt och det är verkligen fantastiskt. Jag hoppades då att jag skulle glömma brevet, men det har förstås varit omöjligt. Jag har varit väl medveten om att det var i år det skulle komma.

Som den skribent jag är så måste jag delge er flera saker ur brevet från den sjuttonåriga Hanna som bodde i Lidköping och precis börjat tvåan på gymnasiet. Men brevet är långt och jag måste läsa det i min takt. Jag återkommer helt enkelt. Nu kan jag säga att det handlar mycket om Magnus, en kille jag var kär i (men aldrig ”fick”), fotboll (det var ju sommaren 94!) och mina vänner Anna, Anna, Linda och Lisette. Brevet innehåller även fyra brev från mina vänner som jag aldrig läst samt bilder som vi såg ut då. Det roliga är att jag verkligen utgått ifrån att vi inte kommer att känna varandra. Sanningen är ju att vi har varandra på Facebook allihop (även Magnus!).

Jag har gjort lite små quiz till mig själv för att se om jag minns mina kompisar. Det gör jag ju. Mycket roligt att listan på vilka som kom på födelsedagskalaset jag berättat om tidigare fanns med. Jag frågade till och med mig själv vad vi gjorde på festen. Tittade på hockey kom jag ju såklart ihåg, men som den sportnörd jag var då och fortfarande i viss mån är, hade jag noterat match, motstånd och resultat också.
Hanna 17 år

Hanna hemma hos Anna T. Hösten 1994.

okt 06

Tematrio v 41 – prepositioner

Folkvimlet på Bokmässan

Efter haveriet för några veckor sedan när jag fick för mig att reflexiva pronomen var personliga så har jag tagit en välbehövlig paus från tematrion. Nu är temat prepositioner och det borde jag fixa även om jag inte skulle sovit på flera nätter eller om jag var full. Nåväl Lyran, här är mina tre titlar med prepositioner, alla införskaffade på bokmässan:

Upptäckten av currywursten av Uwe Timm: En bok från förlaget Thorén och Lindskog, som visserligen är skriven av en man och kanske inte något för Feministbiblioteket, men jag måste ju kunna läsa andra böcker också! Och folk säger att den är bra (tex Lyran själv).

Nödrop från lyckobubblan av Johanna Stenius: En bok från Massolit förlag jag är citerad i, det ni! Ser mycket fram emot att läsa den när alla måsteböcker med deadline är avklarade.

Ner med slöjan! av Chahdortt Djavann: Jag fångades av titeln på denna korta bok från Sekwa förlag. Det ska bli spännande att se vad den innehåller.