Nu vet jag vad avföring heter på tyska

FeuchtgebieteDet sades vara feministisk erotik, men hittills är Charlotte Roches bok Feuchtgebiete mer en hyllning till kvinnans anatomi. Jag har inte läst färdigt boken än och detta är ingen recension, men jag kan inte låta bli att skriva några rader ändå.

Har du undrat vad fitta heter på tyska? Hemorrojder, bajsa eller könshår? I så fall kan jag varmt rekommendera Feuchtgebiete och google tanslate-appen på telefonen i högsta hugg.

Jag bjuder er på avföring. Det heter Stuhlgang.

Boken är som ni förstår inget för den pryda, men det kan ju hjälpa att läsa på ett annat språk. I övrigt är det lite för tidigt att uttala sig om bokens kvaliteter. Jag återkommer!

Klassiska kvinnor: …och vinnaren är…

Klassiska kvinnor

Jesper Svensson!

Grattis Jesper, du har vunnit et bokpaket med tre böcker av klassiska och moderna klassiska kvinnor. Jesper bokbloggar inte, men tog sig an utmaningen ändå eftersom han kom på hur lite kvinnliga författare han läste. Det är alltid roligt med personer som läser min blogg och tar till sig av det jag skriver så det var otroligt roligt att du deltog!

Jesper läste från kanonen:

Bitterfittan
Utrensning
Mor gifter sig

och även:

Spill
Bonjour tristesse

Lotter i en skål

Inget fusk, alla fem som klarat utmaningen fick en lott som lades i den här fina marockanska skålen. De som fick en lott var förutom vinaren CRM Nilsson, SannaBokdivisionen och Eli läser och skriver.

Jesper Svenssons lottvinst

För den som kan läsa min handstil så står det Jesper på den lotten som drogs. Grattis än en gång och tack alla ni andra för att ni deltog och utförde utmaningen med lika stor bravur!

Feministbrud på kulturjakt i Marrakech

Om vi inte letade så mycket kultur i Agadir, så gjorde vi det desto mer i Marrakech under vår Marocko-resa i november 2014. Vi stannade bara ett drygt dygn och vi bodde mitt i Medinan på en traditionell Riad. I Lonely Planet varnas besökare för ”Medina-rage”, ett tillstånd då du stannar upp och blir halvt hysterisk och bara skriker på allt och alla. Min man, som vet att detta mycket väl skulle kunna drabba mig, berättade inte om denna varning på förhand. Det som hände var att Medinan skulle knäcka mig.

Riad i Marrakech

Vår Riad som vi aldrig skulle hittat om det inte var för en tjänstvillig ung man som när vi kom fram krävde oss på 100 dirham (ca 100 kr). Vi gav honom 50 och lämnade honom skrikande och alla kände sig lurade. Det var verkligen supermysigt, men det var ingen komfort att tala om och med en treåring var det kanske inte att rekommendera att bo såhär.

Medinan i Marrakech

Medinan jag knäcktes av. Vad som inte syns på bilden: Alla försäljare skriker att du ska köpa deras saker, det kommer moppar farandes i 180 en gång i minuten och det står tjänstvilliga män i varje hörn redo att hjälpa dig hitta (mot betalning, se ovan). Detta sammantaget plus att få gator har namn gjorde att jag fick vika mig. Jag hittade inte och allt var ett enda virrvarr. Jag som alltid skryter om mitt lokalsinne och min förmåga att läsa kartor.

Djemaa el Fna

Vi hittade tillslut till det stora torget Djemaa el-Fna. Det såg ut såhär. Jag var lite besviken. Att bära ett barn på axlarna visade sig vara det enda tänkbara sätt att föra fram en vild treåring. Att gränderna inte var bilfria var den största anledningen, risken att barnet förstörde varor som såldes en mindre.

Utsikt från restaurang Café Arabe i Marrakech

Efter en hård dag i Medinan är det lätt tänkt att man vill slappna av med ett glas vin eller två på något trevligt ställe. Det är lättare sagt än gjort, för Marrakech är inte som turistiga Agadir. Vi hittade en trevlig restaurang som inte hade vin som vi tänkte gå till för alkohol är ju inte allt, men så var vi nästan framme vid vår Riad och då hittade vi en restaurang med alkoholservering. Cafe Arabe hette stället och i Lonley Planet stod den rekommenderad under ”drinks”, inte ”food”. Maten var ok (frågar du min man så säger han helt underbar, så att satsa på marockansk var nog en hit), men stämningen fantastisk och på översta våningen var utsikten vidunderlig. Vi satt semi-ute och hade en fantastisk kväll.

Médersa Ben Youssef

Dagen efter bestämde vi oss för att gå på museum. Det första var Médersa Ben Youssef, ett gammalt teologiseminarum. Arkitekturen är verkligen het fantastisk!

Marrakech Museum

Sedan gick vi på Marrakech Museum, som är inhyst i stadens första flickskola. Helt klart är detta hela Marocko-resans mest feministiska kulturfynd. Idag finns här modern konst, men tyvärr var ingen av utställarna kvinna. Min son uppskattade både ytan och musiken som spelades i denna sal och dansade länge, länge.

Bibliotek i Marrakech

Ett bibliotek. Ett måste för en kulturjaktande virtuell bibliotekarie att fotografera.

Prutning i Marrakech

Efter museerna skulle vi ta oss en kort tur tillbaka till torget och sedan hem till hotellet. En tur som skulle ta ca 10 min. Det tog över en timma. Vi gick på skyltningen och den ledde lite hit och dit kan man säga. Här ses jag pruta i en gränd på en puff som det skulle visa sig att ingen av oss ville ha.

Medinan I Marrakech dag 2

Vi hamnade rejält på avkrokar och tyvärr var vi för irriterade och stressade (utcheckningen närmade sig med stormsteg) för att köpa några av de läckra kryddorna i den här gränden.

Vår plan var att ta packningen och åka ut till Yves Saint Laurents park och hänga där tills bussen skulle gå, men vilsepromenaden i Medinan knäckte oss definitivt båda två och vi tog en taxi senare och fick hänga lite för länge på en hemska busstationen.

Det var Marrakech det. Vi borde kanske sett det utan barn eller stannat längre, men nu har vi sett det.

Feministbrud på kulturjakt i Agadir

Jag borde skrivit om vår resa till Marocko som kulturjakt för längesedan, men jag har inte riktigt vetat vad jag ska skiva om just Agadir. En resa som bara görs för att sola och bada handlar sällan så mycket om kultur. Men lite kunde vi i alla fall insupa. Agadir är en relativt ung stad eftersom den totalförstördes i en jordbävning 1960. Min svärfar var där på 70-talet och tyckte att det var otroligt modernt. Idag är det inte lika modernt, men i staden finns en fin stor strandpromenad och en fantastiskt trevlig marina med restauranger och lite mer exklusiva butiker (eller ja, Zara är väl inte så exklusivt, men för Agadir är det stort).

Berget utanför Agadir

Vart du dig än vänder i Agadir ser du berget med den arabiska texten på. Texten betyder Allah, fosterlandet och kungen.

Moské i Agadir

En dag tog vi en promenad långt bort i från stranden och då kunde vi se små pärlor här och där, bland annat denna moské.

Museum i Agadir

Vi hittade en gågata full med restauranger efter en del letande (egentligen inte svårt att hitta, men med ett barn i vagn kan man inte alltid gå hur långt som helst). Här kunde Hugo springa fritt igen. Museet handlade om Agadirs historia och min man var sugen att kolla in det. En pigg son som suttit för länge i vagn fick honom på andra tankar.

Bokhandel i Agadir

Enligt Lonely Planet skulle det finnas en engelsk bokhandel i Agadir, men den hittade vi inte. Jag hittade den här bokhandeln och kunde köpa en målarbok till Hugo att leka med. Jag förhörde mig om marockansk litteratur på engelska och Fatima Mernissi hade de inte och några andra kvinnliga Marockanska författare kunde de inte heller skaka fram tyvärr.

Kloak  i Agadir

Det som var lite tråkigt med staden var att det var så mycket som var vackert, men det kunde ramas in på ett absurt sätt. Här är vår vackra väg till stranden. Tyvärr förmörkades det lite av att behöva gå bredvid en kloak. Den var visserligen inte i bruk, men några offentliga toaletter längre ner hjälpte till att förmedla kloakkänsla med sin lukt.

Couscous

Couscousen i Marocko är fantastisk! Jag undrar hur de gör den, jag skulle kunna äta den med sked och leva på det. Jag är inte så förtjust i sönderkokta grönsaker och russin i mat, så kvar blev bara kött och couscous i ovanstående rätt. I Marrakech fick man couscous som tillbehör till deras grytor och där var jag i sjunde himlen!

Vin i Agadir

Jag blev förvånad över att Marocko hade sitt eget vin. Men som en fd fransk koloni borde det kanske vara självklart. Det var otroligt gott och jag köpte med mig en flaska vitt och en flaska rosé hem.

Vad säger man till någon som överlevt ett självmordsförsök?

Jag är rejält omskakad. Jag skulle gå till sonens förskola, hämta honom och sedan gå och handla. Det blev inte riktigt så. När jag nästan var framme vid förskolan möter jag en tjej som är genomblöt och inte har några ytterkläder på sig som frågar om jag bor i närheten och om hon i så fall får komma hem till mig och värma sig. Jag säger nej på första frågan och en man som går efter mig säger att han bor här. Då frågar jag vad som hänt och hon svarar: ”Jag hoppade där uppifrån, men dog inte.”

Jag ringde 112. I mitt chockartade tillstånd tyckte jag det lät som om de inte tänkte skicka någon ambulans p g a att hon inte var mer skadad än en axel eventuellt ur led. Men de hade såklart redan skickat en och ville veta mer. Sedan satt jag och mannen och masserade hennes handleder i väntan på hjälp. Jag ville inte pressa henne med frågor om varför, men jag sa att jag hoppades att hon aldrig skulle göra om det och lyckas. Vi försökte lugna henne och finnas där.

Först kom polisen och hon fick sätta sig i piketen och värma sig. Vi stannade kvar och gav upplysningar och polisen vi pratade med sa att det kanske ändå var positivt att hon hade simmat och tagit sig upp ur vattnet när hon väl insett att hon överlevt. Det kan ju tyda på viss överlevnadsinstinkt.

Det jag nu hoppas på är att hon får vård och att hon inte vill göra om det. Jag kan inte göra annat än att hoppas. Hon är bara 18 år.

Recension: O’Brien, Kate; Örtagården; 1941

ÖrtagårdenKate O’Brien är en irländsk feminist och mycket kontroversiell författare. Boken Örtagården berör ämnen som kvinnlig sexualitet och homosexualitet och förbjöds på Irland när den kom ut.

Handlingen i Örtagården utspelar sig på en klosterskola för flickor vid tiden strax före första världskriget. Kvinnor får inte rösta och deras rätt till utbildning är ifrågasatt. Romanens fokus är vardagslivet på skolan och livssituationen för de flickor och lärare som är där. Anna är en av huvudpersonerna. Hon kommer från en fattig familj men kan gå på skolan för att hennes mormor är rik och betalar. Hon är oerhört duktig och smart så det går bra för henne, men hon råkar ut för en stor sorg utanför skolan, vilket stör hennes skolgång. Hennes chans i livet är att få ett stipendium så att hon ska kunna studera på universitetet.

Det var lite segt att läsa Örtagården, men inte så tråkigt som jag befarade när jag öppnade mitt delvis inte sprättade ex. Det är såklart mycket svårt att förstå att den förbjöds på Irland så sent som 1941, eftersom den med dagens moral är högst okontroversiell. Homosexualitet berörs som hastigast när en av abbedissornas historia berättas. Hon ser en gång sin far ha sex med en man och väljer efter det att bli nunna och aldrig träffa sin far mer. Om det var känsligt för makthavarna på Irland på fyrtiotalet så var de verkligen överkänsliga, kan man tycka såhär 2015.

Feminismen är helt klart tydlig i boken. Det är flickor och kvinnliga nunnor som handlingen kretsar kring och boken tar tydligt ställning för både kvinnlig rösträtt och kvinnors rätt till utbildning och att det på intet sätt är bortslösade pengar att låta flickor studera på universitetet. Jag är mycket glad att jag fick tipset att läsa O’Brien och valet av bok förr såklart på en som hade förbjudits. Jag tycker att boken passade väl in i EU-läsningen.

Recension: O’Connor, Gemma; Tid att minnas; 1998

Tid att minnasGemma O’Connor är en irländsk författare och hennes genre är deckare av det klassiska gåta-slaget. Tid att minnas utspelar sig inte på Irland, men Irland spelar ändå en stor roll i handlingen, därför tyckte jag att boken passade bra inom ramen för min EU-läsning.

Juliet Furbo är svårt skadad när hon cyklar mot sitt jobb på polisstationen i Oxford. Då blir hon vittne till en olycka på ett övergångsställe där en man är skadad och en man sitter bredvid. Hon är illa däran men går mot ett café för att ringa efter en ambulans. När hon kommer ut är männen borta och hon blir omhändertagen av några kollegor som inte tror på historien. Det är vad som hänt Juliet som de är mest intresserade av. Samtidigt får vi två berättelser berättade, en om en man som bevittnade att hela hans by i Frankrike utplånades under andra världskriget och en om Juliets egen barndom där hela hennes familj dödades i ett bombattentat i Dublin.

Juliet säger upp sig från polisen och försöker själv reda upp sitt liv samtidigt som hon försöker göra allt för att hitta de försvunna männen och bringa klarhet i vad som hänt dem. Letandet efter männen får henne att minnas mer och mer av sin egen barndom. I sitt letande träffar hon också en man som kommer att betyda mycket för henne.

Tid att minnas handlar om att göra upp med sitt förflutna samt att hämnd och vedergällning ofta drabbar fel personer. Det är delvis en bok om Irlands våldsamma förflutna och om hur det drabbade hela familjer. Jag tyckte att det var en ganska spännande deckare och läste den tämligen snabbt. I början var det lite rörigt med alla historier, men de fick snabbt ett sammanhang. Det var lite förutsägbart och inte helt sannolikt, men det var en trevlig bok.

Utmaningar 2015: Deutscher frühling?

tysklands flaggaNu har jag haft en tysk höst, Deutscher herbst, men uppsägningar och annat gjorde att jag fick prioritera om lite och helt enkelt läsa det jag kände för. Men jag känner mig inte färdig! Därför fortsätter den tyska hösten och blir till tysk vår. Namnet är ju inte huvudsaken, utan innehållet. Tips på böcker från Österrike och Schweiz mottages tacksamt. Helst på svenska. Följande böcker står på att-läsa-listan:

Tyskland

Andrea Maria Schenkel – Tannöd*

Charlotte Roche – Feuchtgebiete*

Judith Schalansky – Atlas över avlägsna öar

Juli Zeh – Leklust

Martha Wilhelm – Berlinerinnen*

Österrike

Ingeborg Bachmann – Dikter 

Jag vill också läsa, men utgivning verkar dröja:

Marlene Streeruwitz – Smärtans ängel 

Schweiz

Schweiz berättar

*) Böcker på tyska

Utmaningar 2015: EU-läsning

EU:s medlemsstater i form av en blomrabatt i Riga 2009

EU:s medlemsstater i form av en blomrabatt i Riga 2009.

 

Jag påbörjade förra året en utmaning som jag kallar EU-läsning. Den går ut på att läsa böcker från varje EU-land enligt följande kriterium:

  1. Läsa något från varje land, minimum lite dikter.
  2. Läsa något nytt från varje land om möjligt (jag kanske redan har läst den enda smala diktsamlingen som finns).
  3. Från de ”större” länderna, dvs de länderna som ofta finns representerade i svenska bokhandlar, som jag inte läst så mycket från, krävs det minst fem titlar. Detta gäller exempelvis Italien och Irland.
  4. Länder som är lite mindre representerade i våra affärer, men som i övrigt har stora invånarantal eller ligger oss nära kulturellt, krävs minst tre böcker. Detta gäller exempelvis Holland och Polen.

Den här utmaningen är den jag tycker är absolut roligast och lägger ner mycket tid på. Detta är således min viktigaste utmaning för första halvan av detta år. Jag kommer också att fortsätta med den tyska hösten tills jag känner mig färdig med den (återkommer om det).

Det är möjligt att jag hoppar på någon utmaning som någon annan ordnar, det får jag se. Men nu ska jag koncentrerar mig på böcker från Grekland, Irland och Italien som ligger närmast på tur i EU-läsningen.

Grattis Hanna på namnsdagen!

Hanna i New York 2007Idag har Hanna namnsdag. Jag fick inte igenom att vi skulle fira namnsdagar i år heller. Men det är inte så synd om mig, jag vet inte ens på rak arm när Hugo har namnsdag. För att gratta mig själv och alla andra Hannor så tänkte jag presentera tre författare och tre fiktiva personer som heter Hanna.

Författar-Hannor

Hannah Arendt: En av 1900-talets stora filosofer. Jag har ett speciellt förhållande till henne eftersom jag skrev om henne i min B-uppsats i Statsvetenskap.

Hanna Jedvik: En bra ungdomsboksförfattare och en trevlig person på twitter.

Hanne-Vibeke Holst: Danskans motsvarighet till Hanna. Holst är en av mina absoluta favoritförfattare.

Fiktiva Hannor

Hannah i Jellicoe road: Boken är inte tillräckligt uppmärksammad enligt mig. Otroligt bra och Hannah som tar hand om huvudpersonen är härligt komplex och mystisk.

Hanne Wilhelmsen: Anne Holts fantastiska lesbiska polis som kör HD är en favoritkaraktär.

Hanna i Anna, Hanna och Johanna: Hanna är kanske inte favoritkaraktär i den boken, men hon är urmodern som verkligen inte haft det lätt.

Grattis alla som heter Hanna!