Om vi inte letade så mycket kultur i Agadir, så gjorde vi det desto mer i Marrakech under vår Marocko-resa i november 2014. Vi stannade bara ett drygt dygn och vi bodde mitt i Medinan på en traditionell Riad. I Lonely Planet varnas besökare för ”Medina-rage”, ett tillstånd då du stannar upp och blir halvt hysterisk och bara skriker på allt och alla. Min man, som vet att detta mycket väl skulle kunna drabba mig, berättade inte om denna varning på förhand. Det som hände var att Medinan skulle knäcka mig.

Vår Riad som vi aldrig skulle hittat om det inte var för en tjänstvillig ung man som när vi kom fram krävde oss på 100 dirham (ca 100 kr). Vi gav honom 50 och lämnade honom skrikande och alla kände sig lurade. Det var verkligen supermysigt, men det var ingen komfort att tala om och med en treåring var det kanske inte att rekommendera att bo såhär.

Medinan jag knäcktes av. Vad som inte syns på bilden: Alla försäljare skriker att du ska köpa deras saker, det kommer moppar farandes i 180 en gång i minuten och det står tjänstvilliga män i varje hörn redo att hjälpa dig hitta (mot betalning, se ovan). Detta sammantaget plus att få gator har namn gjorde att jag fick vika mig. Jag hittade inte och allt var ett enda virrvarr. Jag som alltid skryter om mitt lokalsinne och min förmåga att läsa kartor.

Vi hittade tillslut till det stora torget Djemaa el-Fna. Det såg ut såhär. Jag var lite besviken. Att bära ett barn på axlarna visade sig vara det enda tänkbara sätt att föra fram en vild treåring. Att gränderna inte var bilfria var den största anledningen, risken att barnet förstörde varor som såldes en mindre.

Efter en hård dag i Medinan är det lätt tänkt att man vill slappna av med ett glas vin eller två på något trevligt ställe. Det är lättare sagt än gjort, för Marrakech är inte som turistiga Agadir. Vi hittade en trevlig restaurang som inte hade vin som vi tänkte gå till för alkohol är ju inte allt, men så var vi nästan framme vid vår Riad och då hittade vi en restaurang med alkoholservering. Cafe Arabe hette stället och i Lonley Planet stod den rekommenderad under ”drinks”, inte ”food”. Maten var ok (frågar du min man så säger han helt underbar, så att satsa på marockansk var nog en hit), men stämningen fantastisk och på översta våningen var utsikten vidunderlig. Vi satt semi-ute och hade en fantastisk kväll.

Dagen efter bestämde vi oss för att gå på museum. Det första var Médersa Ben Youssef, ett gammalt teologiseminarum. Arkitekturen är verkligen het fantastisk!

Sedan gick vi på Marrakech Museum, som är inhyst i stadens första flickskola. Helt klart är detta hela Marocko-resans mest feministiska kulturfynd. Idag finns här modern konst, men tyvärr var ingen av utställarna kvinna. Min son uppskattade både ytan och musiken som spelades i denna sal och dansade länge, länge.

Ett bibliotek. Ett måste för en kulturjaktande virtuell bibliotekarie att fotografera.

Efter museerna skulle vi ta oss en kort tur tillbaka till torget och sedan hem till hotellet. En tur som skulle ta ca 10 min. Det tog över en timma. Vi gick på skyltningen och den ledde lite hit och dit kan man säga. Här ses jag pruta i en gränd på en puff som det skulle visa sig att ingen av oss ville ha.

Vi hamnade rejält på avkrokar och tyvärr var vi för irriterade och stressade (utcheckningen närmade sig med stormsteg) för att köpa några av de läckra kryddorna i den här gränden.

Vår plan var att ta packningen och åka ut till Yves Saint Laurents park och hänga där tills bussen skulle gå, men vilsepromenaden i Medinan knäckte oss definitivt båda två och vi tog en taxi senare och fick hänga lite för länge på en hemska busstationen.

Det var Marrakech det. Vi borde kanske sett det utan barn eller stannat längre, men nu har vi sett det.