feb 18

Recension: Helle, Helle; Detta borde skrivas i presens; 2011

Detta borde skrivas i presensJag har ingen tidigare erfarenhet av Helle Helle, men fått henne rekommenderad av flera personer. Jag fann Detta borde skrivas i presens i en bokbytarhylla på väg till förskolan och eftersom danska är månadens språk tog jag hand om den.

Dorte bor i ett hus på landet och hennes liv består av otaliga relationer med män. Hon sitter i sitt hus och minns ett smärtsamt uppbrott. Hon ägnar dagarna åt att åka in till Köpenhamn och strosa omkring samtidigt som hennes föräldrar tror att hon studerar vid universitetet. Handlingen står ganska still och det händer inte speciellt mycket. Som läsare tyckte jag att vi, ju längre boken lider, förstår att Dorte nog inte mår helt bra.

Det var inte riktigt min typ av bok, men det var ändå spännande i sin säregna stil. Jag hade lite svårt för att förstå vem Dorte var, som huvudpersonen Dorte hela tiden refererade till. Jag tänkte först att det var en del av henne själv, men av olika anledningar förkastade jag den teorin mot slutet. I vilket fall som helst har hon en vän i boken som Dorte anförtror sig åt och som någonstans är den enda stabila punkten i livet.

Som sagt, inte riktigt min kopp te detta, men det var ändå långt ifrån bortkastad tid. Jag kanske läser något mer av Helle Helle. Eller så gör jag det inte.

Läs mer: Adlibris, Bokus, GP

feb 17

Recension: Mengiste, Maaza; Under lejonets blick; 2010

Under lejonets blickMaaza Mengiste är född i Addis Abeba, Etiopiens huvudstad. I boken Under lejonets blick skriver hon om revolutionen i hemlandet där kejsare Haile Selassi avsattes genom en militärkupp. Hon bodde själv i Etiopien då och fick fly till Nigeria och slutligen till USA, där hon fortfarande bor.

I Addis Abeba bor läkaren Hailu och hans familj. Hustrun ligger på sjukhus, den ena sonen och sonhustrun kämpar för en dotter som är svårt sjuk och den andra sonen är engagerad i motståndsrörelsen. Hailu vill att familjen ska leva på som vanligt och han fördömer sonen som är ute och demonstrerar. Men en dag ställs Hailu inför ett oerhört svårt beslut som kommer få enorma konsekvenser och det kommer att bli startskottet för ett enande av den alltmer splittrade familjen.

Jag som egentligen inte visste särskilt mycket om militärkuppen i Etiopien fick betydligt mer kött på benen efter att ha läst den här boken. Samtidigt var det en skönlitterär fin upplevelse. Med andra ord var det precis så som det ska vara när jag världsläser. Det är en spännande bok där lojalitet står i fokus. Gamla band prövas och ny band knyts. Det handlar också om att göra det man tror på, oavsett vad som står på spel. I boken får i princip alla huvudpersoner offra något. Den i mitt tycke kanske mest spännande relationen är den mellan Sara och Hailus son Yonas. Saras oppositionella engagemang riskerar först att krascha äktenskapet, men där det så småningom öppnas upp för ett nytt band mellan makarna.

Under lejonets blick var en fin representant för Etiopien i min jorden runt-läsning.

Läs mer: En bokcirkel för alla, Lyrans noblesser, Nilmas bokhylla, Västmanländskan, Och dagarna går, Lottens bokblogg (Boken är tyvärr slutsåld i Sverige så det är bibblan eller Bokbörsen som gäller!)

feb 16

Månadens feminist: Sylvia Plath

Sylvia Plath

Kort fakta

Född 1932 i Boston och död 1963 i London.
Debuterade som författare 1960 och 1963 kom världssuccén Glaskupan ut.
Tog sitt liv efter många års depression.

Sylvia Plaths feministiska gärning

Sylvia Plath föddes i Boston där hon bodde under sin barndom och ungdomstid. Hon var duktig i skolan och skrev mycket. Hon fick en del alster publicerade i olika tidskrifter. Men när hon ville försörja sig på att publicera noveller i kvinnotidskrifter blev hon mest refuserad och fick ta andra jobb. En stor framgång för henne var när hon vann skönlitteraturtävling i tidskriften Mademoiselle och fick åka till New York för att vara gästredaktör på tidskriften.

När hon var 21 år började hon uppleva depressioner och 1953 gjorde hon sitt första självmordsförsök. Hon led av bipolär sjukdom och de metoder som fanns tillgängliga då mot denna sjukdom var terapi och elchocker. Det var så hon kom att behandlas och det skulle inte hjälpa henne.

1955 flyttade hon till Cambridge efter att ha fått ett stipendium. Vistelsen i England blev inte riktigt som hon tänkt sig. Hon fick ögonproblem å ena sidan och hon hittade ingen att älska å andra sidan. Men så träffade hon författaren Ted Hughes och de hade ett stormigt förhållande. De gifte sig 1956 och fick två barn. De gick skilda vägar 1962. Plath var deprimerad och tidvis inlagd på mentalsjukhus. Hon var oerhört produktiv som författare, trots svåra förhållanden. Men den 11 februari 1963 orkade hon inte mer och gasade ihjäl sig själv.

Glaskupan är Plaths mest kända verk och den kom ut någon månad innan hon dog (under pseudonym). Hennes mest kända dikter är utgivna postumt. Boken Ariel kom ut 1965. Sylvia Path har blivit en symbol för feminismen och många ser det som att hon föll offer för manssamhället och sågs i bland annat USA som en feministisk martyr. Eftersom Plath och Hughes inte var skilda var det han som hade hand om hennes kvarlåtenskap, vilket fick konsekvenser för var som senare skulle publiceras postumt. Enligt Wikipedia ska han ha gjort sig av med hennes dagböcker för att de framställde honom i alltför dålig dager.

Sylvia Plath och jag

Jag läste Ariel och fångades av hennes dikter. Sedan läste jag Glaskupan som senare skulle bli en självklar bok att ingå i den feministiska litteraturkanonen. Det som drabbade mig mest är den undermåliga psykvården som gjorde det omöjligt för Plath att bli bättre. Det går såklart inte att säga om hon hade klarat av att leva med den vård och den medicin som finns idag, men klart är väl att chanserna varit större nu. Jag hade velat veta vad hon hade kunna gör mer med sitt författarskap. Världen gick alldeles för tidigt miste om en stjärna som istället blev en stjärna på litteraturhimlen.

Böcker av Sylvia Plath som jag läst och recenserat

Glaskupan 1963

Ariel 1965

feb 15

Feministbrud på Dalí-kulturjakt på Norrmalm

Idag har jag varit på en snabb Dalí-kulturjakt på Norrmalm i Stockholm. Jag och min jobbarkompis Josefin bestämde oss för att ta tunnelbanan till Kungsträdgården från Stadshagen för att titta på Dalí-skulpturerna som är på tillfälligt besök i Stockholm. Salvador Dalí är en av mina absoluta favoritkonstnärer och såklart är motiven med de rinnande klockorna extra roliga att få se.

Jag har varit på MoMa i New York där verket med de rinnande klockorna, The Persistence of Memory, hänger till vardags. Såhär såg jag ut vid det besöket (december 2007):

Salvador Dalís tavla är utlånad

Tavlan var utlånad, kan det bli mer fail? Såhär ser tavlan ut för den som inte får upp en omedelbar bild i huvudet:

The Persistence of Memory

Källa: Wikipedia

Vår promenad på Norrmalm

The Nobility of Time

Den första skulpturen vi gick till var den i Kungsträdgården, The Nobility of Time, en klassisk rinnande klocka. Här vill Dalí visa oss tidens makt över människorna och vad den innebär för oss. En rinnande klocka har ingen egen inre krafter, utan ska ses mer som en högra makt.

Citat från Dalí vid det här konstverket: ”I don’t do drugs, I am drugs!”

Woman Aflame

Sedan begav vi oss till Norrmalmstorg för den här vackra kvinnan, Woman Aflame. Här är det en del av konstverket med den brinnande giraffen som vi får se:

The Burning Giraffe

The Burning Giraffe, källa wikipedia.

Salvador Dalí var inte en person som ville ta politisk ställning, men detta här konstverket klär symbolisera den oro han kände för utvecklingen i hemlandet Spanien under det spanska inbördeskriget.

Citat från Dalí vid det här konstverket: ”There comes a moment in every person’s life when they realize they adore me!”

Persistence of Memory

Det sista konstverket vi såg var också det största. Persistence of Memory (samma namn som den berömda tavlan) fanns att beskåda på Brunkebergstorg.  Här ser vi en smältande klocka på tork och på frågan varför klockan smälter har Dalí svarat, hårt eller smältande, det viktigaste är att klockan visar den exakta tiden. Den smältande formen ska han ha hittat inspiration från i dels Einsteins relativitetsteori och dels i smältande ostar, framförallt camembert.

Citat från Dalí vid det här konstverket: ”There are some days when I think I’m going to die from an overdose of satisfaction.”

Mer Dalí på Antikmässan i helgen

Reklam för Salvador Dalís konst i tunnelbanan

I helgen är det Antikmässa på Stockholmsmässan i Älvsjö. Där finns flera miniskulpturer av Dalí att titta på, ta på och till och med köpa. Det fina konstverk som görs reklam för i Stockholms tunnelbana är ditt för endast 22 000 000 kronor. Som hittat! Jag kanske kan ta mina besparingar och gå dit och fynda lite imorgon?

feb 14

Idag är det femton år sedan jag och Andreas blev ett par

10 years challange

10 years challange. 2009/2019.

Idag har jag och Andreas varit ett par i femton år. Igår var det femton år sedan vi träffades första gången i verkligheten. Jag blev kär i en kille jag aldrig träffat och lyckligtvis var jag lika attraherad av honom i verkligheten som jag hoppades att jag skulle vara. Jag skrev om mötet på Twitter igår.

Twitterrant

Det har varit femton fina år och framförallt två fina barn. Att vi får vara tillsammans och inte bara älska varandra, utan även älska dem över allt annat på jorden är så fint och gör mig så oändligt lycklig. Det blev bra det där och jag är tacksam över att nätdejting kom och att jag vågade åka till Stockholm för att se om den där snubben, som både var rolig och som kunde skriva, verkligen var den rätta.

Barna

feb 12

Grattis Tua Forsström, ny ledamot i Svenska Akademien!

Tua Forsström

Då har Svenska Akademien bestämt att den finlandssvenska poeten Tua Forsström ska ersätta Katarina Frostenson på stol nummer 18. Det är första gången en finlandssvensk tar plats i Svenska Akademien sedan 1809 och man måste väl ändå säga att det var på tiden. Tua Forsström är född 1947 i Borgå vid Finska vikens kust. Hon bor numer i Helsingfors.

Jag var på bibblan förra veckan för att låna poeter att läsa till min lyrikutmaning, men Tua Forsström var utlånad så jag fick inte med mig henne hem. Nu ska jag ställa mig på kö till någon av hennes böcker. Det lilla jag läst av henne har jag tyckt mycket om och jag har velat läsa mer av henne länge.

Jag läste Björn Wiman i DN och han skriver såhär angående valet av en finlandssvensk författare: 

För det tredje är invalet utmärkt för att det finlandssvenska språkområdet äntligen får en representant i Svenska Akademien. Att Johan Ludvig Runebergs, Edith Södergrans, Tove Janssons och Kjell Westös språksfär har varit osynlig i den institution som ska avspegla det yppersta i den svenska litteraturen har varit groteskt. Med invalet av Forsström breddar sig Akademien från en alltför trång kultursyn – den som i förlängningen ledde fram till den stora kraschen våren 2018. Nu finns en jurist, en författare från det finlandssvenska språkområdet och en poet med exilbakgrund. En öppnare akademi – och en sannare bild av den svenska offentligheten.

Tua Forsström gavs ut på Schildts och Söderströms i Finland, men hennes senaste på Förlaget. I Sverige ges hon ut på Albert Bonniers förlag. Hon debuterade med En dikt om kärlek och annat 1972. Hennes senaste bok heter Anteckningar och kom i oktober 2018. Den handlar mycket om sorg då Forsström mist sitt barnbarn i leukemi. 1998 fick hon Nordiska rådets litteraturpris för Efter att ha tillbringat en natt bland hästar och Parkerna nominerades till Augustpriset 1992.

feb 11

Recension: Robinson, Peter; När musiken tystnar; 2016

När musiken tystnarJag tröttnade på Peter Robinson för massor av år sedan. Jag var less på att han kallade sina kvinnliga poliser vid förnamn och manliga diton vid efternamn. Radarparet (Alan) Banks och Annie (Cabbot) blev tillslut för mycket för mig, rent feministiskt språkligt. Men så hade jag inget att lyssna på som jag kände för och så såg jag att två av Robinsons senaste böcker hade intressanta teman. När musiken tystnar är skriven i svallvågorna efter me too och tar upp ett gammalt övergrepp. Jag lyssnade på boken uppläst av Tomas Bolme.

Alan Banks blir satt på att utreda ett gammalt övergrepp. Det är en numer känd poet som anklagar en före detta skådespelare tillika mycket känd person för att ha våldtagit henne när hon var fjorton år. Linda Palmer är inte det ultimata offret, eftersom hennes liv inte förstördes. Hon mådde dåligt över det som hänt, men hon fick ett bra liv. Eftersom det finns fler som kan vittna om mannens övergrepp är Banks dock förhoppningsfull om att få honom fälld.

Samtidigt utreder Annie Cabbot ett mord på en ung tjej som visar sig varit utsatt för gromning, Allt tyder dock på att det inte är dem som våldtagit henne som också mördade henne. Vem var det som kom som en räddade ängel mitt i natten och inte räddade den nakna och våldtagna Mimosa utan  istället dödade henne?

Det var en spännande deckare med helt klart feministiska förtecken. Hade det inte varit för det uttjatade Banks och Annie-köret, hade jag hyllat boken. Nu kan jag ljumt konstatera att den var bra. Jag gillar att varva ner med en deckare då och då och när jag väl gör det tycker jag mest om att läsa om för mig kända personer. Jag orkar oftast inte lära känna nya. Därför blir det Banks och Cabbot. När musiken tystnar ger en bra röst åt metoo-offren som valt att kliva fram efter många år, även om offret i boken såklart är ett fiktivt sådant. Dessutom är Alan Banks rätt så trevlig och ingen mansgris. Han fick i boken ett personligt engagemang för att ge upprättelse åt de kvinnor som skådespelaren våldtagit genom åren. Det gillade jag skarpt.

Läs mer: Adlibris, Bokus

feb 10

Berömda och glömda idrottskvinnor: Lindsey Vonn

Lindsey Vonn

Lindsey Vonn – störtloppsdrottningen avslutade karriären med ett brons

Jag kände att det var på sin palts att idag, när giganten Lindsey Vonn körde sitt allra sista störtlopp i VM i Åre, skriva några rader om henne. Lindsey Vonn är USA:s mest framgångsrika alpina skidåkare och hon har vunnit fler världscuptävlingar än någon annan kvinna. Hon har vunnit den totala världscupen fyra gånger, vilket endast en annan kvinna lyckats med före henne.

Vonn har på senare år gjort sig känd för att hon vill tävla mot män, men det har bara avfärdats som ett jippo. Hon har sett som en glödande feminist i sitt hemland, men så verkar hon ha gått på en nit som förändrade den synen. Efter att ha talat illa om Trump fick hon så mycket hatkommentarer och folk skrev att de önskade att hon bröt nacken, pudlade hon och det rejält. I ett uttalande sa hon ungefär att i Europa har vi en sådan snedvriden syn på USA och den riktning landet tar att hon kände sig tvungen att uttala sig nedvärderande om presidenten.

Det är inte helt lätt att vara idrottare ibland och hålla sig väl med alla. Men låt oss återgå till Vonns idrottsliga framgångar. Hennes karriär peakade 2008-2010 då hon tig två VM-guld och ett OS-guld samt den totala världscupen. Hon lyckades även vinna den totala världscupen 2012. Efter det började skadorna och hon lyckades inte komma tillbaka till den form hon en gång varit i. Trots att hon inte var så bra som tidigare lyckades hon ändå kamma hem flera OS- och VM-medaljer, senast ett brons idag i sitt sista lopp.

Nu är Vonns karriär över och då hoppas jag att hon kan återgå till att vara en glödande feminist och ha kraft nog att stå emot näthatare. Av hela mitt hjärta säger jag lycka till i ditt nya liv som före detta elitidrottare.

feb 09

Recension: Wine, Maria; Skärvor av pärlemor; 1969

Skärvor av pärlemorMaria Wine är en svenska diktare med danskt ursprung. Albert Bonniers förlag gav förra året ut hennes bok Skärvor av pärlemor på nytt som e-bok. Jag lånade den på bibblan efter att jag haft ett till synes evigt tekniskt problem med deras e-boksutlåning (ej bibblans fel). Nu fungerar det och jag är glad över att ha kunnat få läsa Skärvor av pärlemor.

Maria Wine levde och dog i Solna och var gift med den svenska författaren Arthur Lundkvist. Det finns ett byst av henne i Maria Wines park i Solna. Där gick jag förbi för flera år sedan när min bror var nyinflyttad i kommunen.

Skärvor av pärlemor är en blandning av kortare dikter och längre prosastycken. Det handlar om kärlek och känslor. Det kortare dikterna var dem som fastnade mest hos mig och jag tyckte mycket om denna om vitheten i känslorna.

Elden är vit när den är som hetast.
Kylan är vit när den är som kallast.
Vreden är vit när den är som häftigast.
Passionen är vit när den är som eldigast. 
Ångesten är vit när den är som störst.
Blixten är vit när den är som snabbast.
Sorgen är vit när den är som djupast.*
Smärtan är vit när den är som mest outhärdlig.
Men allra vitast är döden med sin oföränderlighet!

Maria Wine fångar de djupaste och jobbigaste känslorna med sina dikter. Hon hanterar språket väl och jag känner mig träffad flera gånger. Det är ett stort djup i dessa känslosamma dikter och för mig var det omöjligt att bli berörd. Wine har skrivit många diktsamlingar och jag känner spontant att jag kommer att läsa mer av henne.

Läs mer: Adlibris, Bokus

feb 08

Fattigdom och evig vinter – januarisammanfattning 2019

Hugo och Selma på Tallinnfärjan

Hugo och Selma på Tallinnfärjan. Januari 2019.

Jo, jag har också varit fattig i januari och även om vädret inte är helt stabilt har det känts som en evighetslång vinter. Här är min januarisammanfattning några dagar för sent. Förra årets januari var ganska tröstlös med många saker som gick fel och mycket vab. Den här månaden har faktiskt varit mer positiv och det känns som att vi kommer framåt i vår lilla familj.  En vecka halsfluss var mindre kul, men tummen upp för att bara jag blev sjuk (det gäller att se positivt på tillvaron). Läsningen är inne i en positiv fas, mycket för att jag hittat en direktbuss mellan förskolan och mitt jobb, en sträcka där man annars måste byta minst två gånger.  Det finaste av allt i januari var att jag fick träffa min kära vän Triin från Tallinn igen efter tio år. Det var som om inget hade hänt, vi babblade på som vanligt fast fem barn har tillkommit sedan dess.

Månadens läsning

Månadens språk: Nederländska var månadens språk och ingen av de böcker jag tänkt läsa lockade mig. Då fick jag tips om Dola de Jongs Trädet och vinrankan av Anna Och dagarna går och döm om min förvåning när jag upptäckte att den faktiskt låg på mitt nattygsbord (sedan bokmässan förra året).

Nobelpristagare 1: Här har jag kommit in i ett flow! Har läst Winston Churchills Savrola och Halldór Laxness Salka Valka, vilket gjorde att jag blev klar med förra årets utmaning att läsa alla på 50-talet. Jag har utöver det läst Theodor Mommsen, en extremt tråkig (men kort) bok om fältherrar i Rom (han var historiker) och någon religiös text av Rudolf Eucken. Den sistnämnda var om möjligt ännu tråkigare ön boken om Roms krigare. Men Churchills bok var lite småkul läsning och Salka Valka var mycket bra! Nu har jag påbörjat kriminalhistorier av William Faulkner och därmed satsar jag på att klara av 40-talisterna i år.

Nobelpristagare 2: När det kommer till dem som borde fått nobelpriset har det varit lite skralare. Jag har tänkt så många gånger att lyssna på Karin Blixens De afrikanska farmen, men så väljer jag någon deckare istället. Jag tror att jag ska läsa den istället.

Jorden runt: Jag har påbörjat min resa mot att slutföra Jorden runt-resan i litteraturen. Just nu läser jag Maaza Mengistes Under lejonets blick vilket är en bok från Etiopien.

Lyrik: Jag har läst Maria Wines Skärvor av pärlemor, men inser att jag glömt att skriva om den. Jag tyckte mycket om så det måste jag göra i dagarna. Jag har också läst Rupi Kaur som jag gillade, men som jag förstått från lyrikkännare inte är lika poppis överallt. Mer populär är våra nya akademiledamot Jila Mossaed som jag lyssnade på och älskade!