Recension: Pankhurst, Helen; Deeds not words; 2018

Deed not wordsHelen Pankhurst är i rakt nedstigande led släkt med suffragetterna Emmeline och Sylvia Pankhurst. Sylvia är hennes farmor och Emmeline hennes farmors mor. Deeds not words (handling, inte ord) var Emmelines slagord i rösträttsrörelsen i England på 1800-talet. Det är också titeln på Helen Pankhurst bok om feminismen och kvinnorörelsen i Storbritannien i 100 år.

Deeds not words tar oss tillbaka till Emmeline Pankhurst kamp i början på förra seklet. Sedan beskriver boken i olika kapitel om feministiska segrar från 1918 fram till idag. Pankhurst betygsätter också vad som åstadkommits. Högst betyg till kultur och lägst till sexuellt våld, vilket betyder att det finns mest att göra inom området våld mot kvinnor. Bland de feministiska segrarna finns, förutom rösträtten, bättre mödravård, förbud mot våldtäkt inom äktenskapet och säkra aborter. Men trots att mycket är olikt 1918 så finns det mycket mer att göra och vi måste jobba hårt. Det är slutsatserna i boken och det är väl inte så svårt att nicka instämmande i det.

Deeds not words är en bra genomgång om feminismens historia i Storbritannien och den visar vad som gjorts och som behöver göras. Det är basic, men inte på något sätt grunt. Boken kan, i alla fall om man bor i Storbritannien, fungera som en ny och fräsch feministisk introduktion. Den svarar på frågorna vad feminismen är och varför den behövs. Dessutom får vi en historisk genomgång som är tätt kopplad till författarens egen familj, vilket känns som en extra krydda i boken.

Det känns lite som att efternamnet Pankhurst borde förpliktiga och Helen Pankhurst gör mig verkligen inte besviken. Hon för arvet vidare. Jag hoppas att boken får stor uppmärksamhet och kanske att den översätts till svenska. Men med tanke på det ganska stora fokuset på Storbritannien gör att jag tror att så inte kommer att ske.

Jag kommer att träffa Helen Pankhurst på bokmässan och det ska bli fantastiskt spännande! Efter att ha läst boken inser jag att vi har mycket att prata om. Hon kommer till mässan inbjuden av Feministisk Perspektiv. Här kan du se vilka seminarier hon kommer att delta i. 

Läs mer: Adlibris, Bokus

Recension: Ólafsdóttir, Auður Ava; Fröken Island; 2018

Fröken IslandJag har läst Auður Ava Ólafsdóttirs fjärde bok på svenska, Fröken Island. Den kom nyligen ut på Weylers förlag och Ólafsdóttir kommer att besöka bokmässan nästa vecka. Jag har gillat alla hennes tidigare böcker så jag såg såklart mycket fram emot att läsa Fröken Island.

Det är 60-tal på Island. Hekla är döpt efter en vulkan och hon är en annorlunda kvinna. Hon drömmer inte om man och barn, hon drömmer om att få skriva. Skriver gör hon på nätterna eftersom hon måste ha ett annat jobb på dagarna. En dag träffar hon poeten och de blir ett par. När han upptäcker att Hekla skriver och dessutom blivit utgiven till skillnad från honom själv, är det mer än han kan hantera. För Hekla är det viktigare att skriva och hon tar sin flykt till sin vän, den homosexuella Jón John.

Fröken Island är en lågmäld isländsk roman i samma stil som Ólafsdóttirs andra böcker. Titeln kommer av att Hekla blir erbjuden att delta i Fröken Island. Det roar hennes pojkvän enormt, medan han som sagt inte alls är road av att hon vill bli författare. Det är tydligt feministiskt och mer av den varan finns även i Helkas relation till sin bästa vän Ísey. Väninnan är gift och har ett litet barn. Hennes man vill ha en hemmafru och Ísey försöker intala sig att hon själv är nöjd med det livet.

Jag läste att någon tyckte att boken var fin men tillrättalagd och det skulle jag kunna hålla med om, men det stör inte mig. Ólafsdóttirs lugna tempo och enkla handlingar passar mig bra. Boken var för mig oerhört lättläst och jag flöt med i handlingen. Den var kanske övertydligt feministisk, men samtidigt så visar den en hur viktigt det är för kvinnor med ett eget rum. I ett samhälle där kvinnor förväntas vara mödrar och friar främst, har det inte varit många kvinnor som haft det.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Och dagarna går

Recension: Hartely, Gemma; Så jävla trött; 2018

Så jävla tröttGemma Hartleys Så jävla trött är en bok om känslomässigt arbete (emotional labor), något som ofta utförs av kvinnor i hemmet och är osynligt men uttröttande. Boken är en mer akademisk variant av Familjens projektledare säger upp sig av Gunilla Bergensten, som kom ut 2008 i Sverige. Hartley är amerikanska och boken har fått stor uppmärksamhet i USA och sprids nu till andra delar av världen.

Gemma vill ha sitt badrum städat som en mors dag-present. Hon vill inte främst att det ska bli städat, utan hon vill att maken Rob tar sig an och gör ett research-arbete om vilken städfirma som skulle passa bäst, kolla referenser och jämföra priser. Han gör inte det. Han städar själv, medan hon tar hand om barnen. Det var inte så det skulle vara, hon ville att Rob skulle ta över det känslomässiga arbetet som ligger bakom att kolla upp, boka och ta emot en städfirma.

Så börjar Så jävla trött och den fortsätter i samma andra. Hartely målar upp flera exempel på där hennes man misslyckas med att se vad som behövs göras och se till familjelivet flyter på. Hon gör också intervjuer med andra mammor som kan konstatera att de känner igen sig i att ha projektledaransvaret och ansvaret för det känslomässiga arbetet.

Jag förväntade mig att nicka av igenkänning igenom hela boken, men det var faktiskt något som skavde. Jag kände från sida ett att jag faktiskt inte lever så. Min man tar inte ut en mugg utan att plocka ur diskmaskinen (eller det händer såklart, lika ofta som det händer mig), han skulle inte ta med bara ena barnet till förskolan/skolan om jag låg däckad hemma och han tar in offerter ibland om så behövs – även utan att jag bett om det.

Jag lever inte i någon feministisk utopisk familj, utan vi har såklart våra problem med jämställdheten vi också, som de allra flesta. Jag tar nog mycket större ansvar för känslomässigt arbete, men jag skulle t ex aldrig köpa presenter till min mans släkt då det uppenbart är hans ansvar. Men jag har å andra sidan heller inga som helst synpunkter på vad han köper. Det är här det blir intressant. Gemma Hartely verkar tycka att det finns ett sätt och det är hennes. En present ska vara genomtänkt och när Rob äntligen köper en så blir det fel. Fel enligt Gemma.

För mig handlar känslomässigt arbete mer om att jag alltid vill finnas till för familjen och ordnar så att alla har det bra, innan jag tänker på mig själv. För min man är det lättare att prioritera exempelvis sömn om det är så att han behöver det. Han tar inte heller ansvar för att barnen skulle sova för länge på dagen, eftersom han helt enkelt inte tycker att det är viktigt. Vi kan sammanfatta det som att jag tar ett större ansvar här, men min man delar inte åsikten om att det är ett ansvar som måste tas. Till skillnad från Hartely anser inte jag att jag har rätt. Inte fel heller, därav friktion och frustration många gånger.

Jag kan inte rå för att den här boken lämnade mig med lite bitter eftersmak. Nu slutar boken bra och Rob och Gemma hittar fram till kompromisser, men det känns ändå som att Gemma tycker att hon har tolkningsföreträde till hur saker bör göras. Jag förstår varför hon blir arg över att Rob inte gjort läxan med ett av barnen, men kan inte fatta att hon bryr sig om hur saker ska ställas i diskmaskinen eller vad han köper till sin nyfödda systerson. Vägen framåt måste bestå av kompromisser.

Det är självklart att det finns ett stort ansvarsområde i det känslomässiga arbetet som faller på kvinnans lott och som är osynligt.  Jag frågar mig samma sak som Erik Helmersson i DN, varifrån kommer trycket på kvinnor att saker och ting ska vara på ett visst sätt och hur stoppar vi det? Jag tror att för att komma åt problemet måste vi hjälpas åt.

Familjens projektledare säger upp sig kom ut för mer än tio år sedan. Det känns lite symptomatiskt att vi pratat om projektledare i familjen i tio års tid och att man nu i USA kommer med samma idéer. Om det är någonting positivt i detta så är det just att vi kommit längre i Sverige. Vi har såklart också lång väg kvar att vandra, men läget är inte lika alarmistiskt och akut här. Det är nog därför som andra med mig inte riktigt känner igen sig.

Gemma Hartley kommer på bokmässan och jag hoppas att jag får möjlighet att lyssna på henne (krockar, krockar…)!

Läs mer: Adlibris, Bokus, Enligt O 

Bokmässan 2019: Jag ska få träffa Helen Pankhurst

Helen Pankhurst

Nu kommer vi till en otroligt cool sak som händer på bokmässan: Jag ska få träffa Emmeline Pankhursts barnbarnsbarn Helen Pankhurst! Hon är bjuden till bokmässan av Feministiskt Perspektiv och chefredaktör Anna-Klara Bratt har lovat mig en pratstund med henne.

Just nu håller jag på att läsa hennes bok Deeds not words, som var hennes farmors mors slagord. Boken handlar om 100 år av kvinnokamp och tar upp utmaningar och framgångar sedan 1918. Mycket informativt och även viktigt. Det är bra att bli påmind om hur mycket som faktiskt har uträttat. Jag tror att det är viktigt för att förstå att saker och ting går att förändra.

I Deeds not words får vi också veta varför det var stort motstånd kring olika reformer och det kan ju låta konstigt idag att man var mot kvinnlig rösträtt eller mödrahälsovård. Förhoppningsvis känner vi så om dagens utmaningar i framtiden.

Jag behöver väl inte understryka hur coolt det är att jag ska få träffa Helen Pankhurst. Jag är riktigt laddad inför detta möte! Är det något du tycker att jag ska fråga henne om? Är det något du är nyfiken på att få veta om henne, hennes historia eller om brittisk kvinnokamp under 100 år?

Här kan du se Helen Pankhursts framträdande under bokmässan. 

Nu har jag sett klart Handmaid’s tale

Handmaid's tale

Igår såg jag det sista avsnittet av Handmaid’s tale på HBO. Anledningen till att jag inte gjort det tidigare är att det har varit sommar och då har vi prioriterat annat på kvällarna och sedan tycker min man att det inte är lika bra längre. Sanningen att säga tycker inte jag det heller. I några avsnitt på mitten var det som om det tuggade runt runt. Nu har boken Gileads döttrar kommit och då såg jag till att se färdigt serien. Gileads döttrar är också skriven av Margaret Atwood, som skrev Tjänarinnans berättelse 1985.

Spoilervarning för den som inte sett färdigt serien!

Jag känner lite att TV-serien, som gått långt ifrån boken, bör avrundas nu. Den tredje säsongen var mycket utfyllnad och olika spår hit och dit. De lyckas med konststycket att dels inte föra handlingen framåt och dels låta den händelser komma alldeles för abrupt. Ett spår var Serena och barnet. Serena gav självmant ifrån sig (ur hennes synvinkel) sitt barn till June för att June skulle föra henne i säkerhet i Kanada. Hon verkar nöjd med beslutet, men gör sedan en helomvändning. Hon får träffa barnet i Kanada och sedan inleds en kampanj i media där paret Waterford vädjar till den kanadensiska staten att få tillbaka sitt bortrövade barn.

Här kommer en mycket intressant del där internationell diplomati kommer in i bilden. Schweiz kommer in för att medla och de hör till och med June ensam utan sina övervakare (till deras stora förtret såklart). Men det känns som att det internationella samfundet är beredda att göra eftergifter till Gilead för att de sitter på kärnvapen. Superspännande! Men den historien bara dör. Istället får vi ett helt avsnitt där June får sitta hos sin döende gravida promenadkompis i flera månader och får problem med knäna.

Det uppstår en intressant vänskap mellan June och paret Lawrence som hon bor hos. Den historien kände jag kunde få växa fram under lite längre tid, i alla fall den mellan June och Mrs Lawrence. Nu blir det istället lite obegripligt att Mrs Lawrence tydligen uppskattar Junes sällskap mycket och helt plötsligt är de förtrogna.

Oavsett kritik ovan så var det en magnifik avslutning. Jag hulkgrät i soffan och det var bara så bra. Vägen dit var också kantad av spännande saker såsom Serenas svek mot sin man och sedan makens svek mot henne. Båda väntas få sina rättmätiga straff. Jag gillade också att vi fick se mer av världen utanför, men det var för det mesta tyvärr ganska ryckigt och fragmentariskt.

Jag vet inte om jag ser fram emot säsong fyra. Då ska väl Gilead bryta samman, antar jag. Jag väljer att läsa boken och kanske är det så att nästa säsong bygger på boken. Låt oss hoppas det, för ett sådan här berättelse kan man inte dra ut på i all oändlighet, då blir det för jobbigt tillslut. Det är inte så spännande att följa vardagen i en grotesk diktatur i säsong efter säsong.

Bokmässan 2019: Så många nya böcker – så lite tid!

Nya böcker i september 2019

Det är snart bokmässa och en massa spännande böcker har kommit ut. jag vill läsa allt för att kunna komma väl förberedd till seminarier och intervjuer. Men såklart kommer jag inte att hinna. Det är så mycket jag vill och jag har ändå ett heltidsjobb och en familj vid sidan av läsandet. Dags att prioritera med andra ord!

Jag väntar på Gileads döttrar (Norstetds). Den skulle skickats till mig i torsdags, men posten i Hammarby Sjöstad är inte att leka med alla gånger. Varje dag har jag fått ett bokpaket, men varje dag har det varit något annat. Något annat bra, men inte den. Jag längtar SÅ mycket efter att få läsa den så att jag nästan spricker. I helgen ska jag se till att se klart säsong tre av Handmaids tale så har jag bara boken framför mig när den väl kommer.

Annars har jag börjat på Auður Ava Ólafsdóttirs Fröken Island och tycker om den. Ólafsdóttir skriver lågmälda böcker som alltid lämnar mig med många tankar. Jag älskar att hon har en så stor närvaro av sitt hemland Island i böckerna och att jag verkligen får känna kylan, stormarna och ensligheten. Fröken Island är inget undantag och jag tror att jag kommer att tycka om den som helhet. Den handlar dessutom om skrivande så det är ett extra plus!

Han Kang är en spännande författare från Bokmässans temaland Sydkorea. Jag hade med henne i min julkalender med kvinnor som borde kunna få nobelpriset i litteratur. Jag kan inte påstå att jag älskar hennes böcker eller slukar dem. De är oerhört svåra och obehagliga, men samtidigt är det stor litteratur. En fd kollega sa ”hon skrev en bok om hur fruktansvärt det var i ett krig och sedan lyckas hon med konststycket att skriva en bok om en kvinna som bli vegetarian som är ÄNNU mer obehaglig”. Jag ser fram emot Den vita boken med skräckblandad förtjusning. Boken ges ut på svenska på Natur och Kultur.

Silvia Avallone är en favorit som också har kommit ut med en ny bok på svenska, också hon på Natur och kultur. Där livet är ofullkomligt ska vara en feministisk bok om barnlöshet och ofrivillig graviditet, Där livet är fullkomligt. Men precis som i författarna ovan så vet jag att det inte kommer att bli någon solskenshistoria kantad av vackra italienska miljöer. Nej, Avallone visar ofta en mer dyster bild av sitt land. Hon gör det mycket bra!

Slutligen fick jag en liten bonus idag. Dramatiska damer från Historiska media av Maria Persson och Nils Hjort. Den handlar om 75 kvinnor genom historien som alla haft ett dramatiskt livsöde. Det verkar vara en Rebelltjejer för vuxna. Jag ser fram emot läsning!

Bokmässan 2019: Jag ska få träffa Kate Davies!

Kate Davies

Kate Davies. Foto: Idil Sukan/Draw HQ

En rolig sak med bokmässan är att jag ska få träffa den brittiska författaren Kate Davies. Hon har skrivit en roman om sex, homosexualitet och dominerande partner, På djupet. Boken kom på svenska i år på Norstedts. Är det någon mer som läst boken? Vad tyckte ni? Jag gillade mycket, även om jag kan förstå att det går att känna sig för pryd för den, speciellt om man är 40+ som jag.

Det är en viktig feministisk roman och jag ser fram emot att prata med författaren om den. Under alla väl beskrivna sexscener så ligger det ett allvar och ett djup. Det mest centrala temat är att hamna i fel relation och inte kunna ta sig ur, för att man älskar den som vill kontrollera en. Temat känns kanske välbekant, men jag tror aldrig jag läst en sådan bok när de båda är kvinnor.

Jag frågar er läsare vad ni tycker att jag ska fråga om? Är det något särskilt ni är nyfikna om att få veta om författaren eller boken?

Recension: Teo, Sharlene; Ponti; 2018

PontiSharlene Teo är född och uppvuxen i Singapore och Ponti är hennes debutbok. Idag lever författaren i London och hon skriver på engelska. Ponti är översatt till svenska i år av Amanda Svensson och utgiven på Rámus förlag. Jag tycker alltid att det är lika spännande när jag får nyutgiven världslitteratur av kvinnor i min hand.

Amisa, Szu och Circe är de tre kvinnor som Ponti handlar om. Det börjar med att vi får följa Szu, en mobbad tonåring som lever i skuggan av sin en gång berömda mor och sin frånvarande far. En dag träffar hon Circe och de inleder en intensiv vänskap. Sedan berättas det om Amisa och vad som ledde fram till att hon fick rollen i B-skräckfilmerna Ponti på 80-talet. Slutligen möter vi Circe som är nyskild och jobbar på en reklambyrå. Hon får i uppdrag att marknadsföra remaken av den gamla filmen Ponti. Minnen rullas upp och hon tänker mycket på vänskapen med Szu.

Ponti är en speciell roman om vänskap, föräldraskap och svek. Amisa blir besviken på den uteblivna framgången efter Ponti och sviker sin dotter, kallar henne olyckshändelse och dricker. Circe sviker sin vän i hennes absolut svåraste stund. I vuxen ålder kan Circe inte riktigt hantera dessa svek, varken sitt eget eller det som hennes vän utsattes för från sin mor. Mötet med vännens mamma i de gamla filmerna rör upp mycket känslor för henne.

Jag tyckte mycket om Ponti. Den var spännande uppbyggd med tre olika perspektiv. Jag tyckte om att störa mig på Circe, jag led med Amisa och det enda jag önskade mig var att det skulle gå bra för Szu, som kommit i kläm för så många. Det är en bok om mörker och dåliga sidor hos människor. Personerna är inte ensidiga, utan mångbottnade och komplexa, såsom människor är i verkligheten. Sedan följer ett slut värdigt boken. Jag är mycket positivt överraskad av detta nya författarskap och hoppas att jag i framtiden kan får läsa mer av Sharlene Teo.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Då har jag signat upp mig för bokmässans guldkort!

Guldkortet

Som ”bookfluencer” får jag möjlighet att komma in på bokmässan och gå på alla seminarier i fyra dagar. Idag fick jag besked om att jag kan signa upp mig för guldkortet. Jag kommer också att att få tillgång till presscentret, vilket är bra då jag planerar att göra intervjuer med författare. Detta känns så roligt och jag är verkligen pepp!

Det var extra roligt att få detta idag, för idag ligger jag hemma och är sjuk. Har någon form av magåkomma och varit totalt sänkt hela dagen. Tyvärr är min åttaåriga son också sjuk, men på bättringsvägen, så han har haft en riktigt tråkig dag med mamma bara sovandes på soffan. Nu har jag äntligen klarat av att sätta mig upp!

Det har tyvärr inte blivit massor av läst idag, trots sjuk. Ibland är man för sjuk för att läsa. Men jag har läst lite ur Sharlene Teos bok Ponti (Ramus förlag). En mycket intressant bok från Singapore om relationer mellan mor och dotter och mellan bästa vänner. Imorgon kommer jag inte kunna gå till jobbet heller, men känner mig lite bättre så då hoppas jag på betydligt fler läsa sidor!

Som den bookfluencer jag är är det hög tid för mig att växla upp förberedelserna för bokmässan. Jag kommer berätta mer ingående vad jag planerar under mässan. Det är inte bara seminarier, utan också möten med författare. Det ska bli fantastisk kul att åka på mässan, även om vägen dit inte är helt kul. Under bokmässehelgen ska vi nämligen har visning av vår lägenhet. Men det är en helt annan historia.

Behöver den svenska litteraturhistorien skrivas om?

Selma Lagerlöf

Idag kom nyheten att ett forskarteam kommit fram till att den svenska litteraturhistorien är alldeles för fokuserad på våra manliga författare. Vem är förvånad? Inte jag i alla fall. Männen var populära i Sverige, men våra kvinnliga författare exporterades till utlandet i högre grad och förtjänar mer utrymme i litteraturhistorien. menar forskarna.

– Svensk litteraturhistoria behöver skrivas om ur ett internationellt perspektiv. Vi beskriver svensk litteraturhistoria i dag utifrån de författarskap som man höjt upp som nationellt viktiga och vi har glömt bort vad som egentligen spreds och representerade svensk litteratur, säger Yvonne Leffler till SVT. Leffler är litteraturprofessor och projektledare.

De har tittat på författarna Fredrika Bremer, Emelie Flygare-Carlén och Selma Lagerlöf. Dessa har jämförts med blanda andra August Strindberg, Esaias Tegnér och Carl Jonas Love Almqvist. De har till exempel kommit fram till att Flygare-Carlén spreds internationellt i mycket högra utsträckning än Almqvist.

Det är otroligt intressant, men som sagt föga förvånande. Det är bra att det görs forskning som denna för att inte hålla fast vid det som man alltid trott var sant. Det finns all anledning till att revidera gamla föreställningar om att kvinnor inte fått nobelpriset för att kvinnor inte skrev. Det visar sig att det faktiskt inte bara skrev, de blev lästa också. Jag hoppas att få läsa mer sådan här forskning i framtiden!