jul 19

Feministbrud på kulturjakt i Visby

Vi har varit i Visby i två dagar. Det är många gotlänningar som inte önskar besök av fastlänningar av rädsla för smitta. Andra önskar att turister återvänder så att näringen kan få fart. Vi åkte Finlandsfärja, som normalt sett går till Helsingfors, men under rådande omständigheter kör till Visby. Några turer har en extra övernattning på färjan i Visby. En sådan tur åkte vi.

Vi har inte mycket att anmärka på själva färjeturen, det gick att hålla avstånd och det var betydligt färre personer ombord än vanligt. Kanske var just buffé-situationerna något kaotiska, vilket gjorde att vi valde att äta frukost i caféet istället. Sedan var väl typ halva Sveriges riskgrupp-befolkning på färjan, vilket kändes lite märkligt. Åka på kryssning är kanske inte det första man skulle göra om man var i riskzon, skulle jag säga. Men men.

Visby var fint, men ganska avfolkat. Det var en blandad känsla av en stad som drabbats hårt av pandemin och samtidigt att det är bra att folk håller sig mer hemma. Nu reste vi ju själva, men det var lätt att se att beteendet är långt från det normala hos alla. Både skrämmande och skönt att se på samma gång.

Det blev ingen Almedalsvecka i år, men av oss var det vara pappan som skulle ha besökt det. Vi andra skulle ha fått vänta till ett annat år. Nu fick vi se den vackra parken, utan så mycket folk.

Byggnader i Visby Byggnader i Visby

Visby är sig likt med alla fantastiska gränder och byggnader. Att bo med muren på tomten skulle ju vara något alldeles extra.

Kyrkoruin i Visby

En kyrkoruin kändes också som ett måste.

Vackra Visby

Vi tog en tur runt vackra Visby i minitåg. Det kändes bra att visa barnen vyerna och samtidigt sitta ner en stund, även om det kanske inte var den bästa turistattraktionen man kan göra.

Silja Symphony i Visby hamn

Så var det dags att bege sig hem igen. Via Åland såklart, så att man fick köpa billig sprit. Vi är nöjda med resan och tycker att det kändes bra, både personligen och ur corona-hänseende.

jul 18

Recension: Chen, Chih-Yuan; Guji-Guji; 2003

Guji-GujiEn av min sons favoritböcker som yngre  är Guji-Guji av Chih-Yuan Chen från Taiwan. Nu är han åtta och läser helt andra typer av böcker, men boken har gått vidare och är nu en av lillasysters favoriter. Jag har inte skrivit om den tidigare då de är skriven av en man och den inte känts så vidare feministisk. Nu är ja gav annan åsikt och därför passar jag på att skriva om den inom ramen för mitt världsprojekt sommaren 2020.

Guji-Guji föds ur ett krokodilägg som söks sig obemärkt till ett ankbo. Mamma anka älskar alla sina barn lika mycket, även om Guji-Guji ä annorlunda. men så kommer tre elaka krokodiler och tycker att Guji-Guji är en av dem. De ber honom ta med sig sina ankvänner och träna dykning vid bron. Själva ska de väntar därunder med vidöppna gap. De är redo för en festmåltid!

Selma älskar Guji-Guji lika mycket som sin storebror och sina föräldrar. Det glädjer oss att den har kommit tillbaka in i våra liv. Då det begav sig första gången var vi till och med på teater och såg den här i Stockholm. En upplevelse för hela familjen!

Alla böcker kan inte vara feministiska och alla bör kanske inte heller vara det, men anledningen till att jag nu väljer att recensera boken är att den handlar om en alternativ mansroll. Här är det illustrerat med en krokodil som vill vanka snyggt och som, när han får reda på att han egentligen är en krokodil, kallar sig ankodil. Visst är det lite irriterande att det bara är mamma anka som är kvinna i boken och att den absolut inte clarar bechdel-testet, men det är inte alltid det viktigaste.

Boken är oerhört bra och visar att man sak stå upp för sig själv, sin familj och sina vänner. Den berör också adoption eftersom Guji-Guji uppenbart inte är mamma ankas biologiska son. Hon älskar alla sina barn lika mycket, vilket också är ett fint och viktigt budskap. Jag hade missat att Chih-Yuan Chen har skrivit fler böcker. De finns inte att köpa längre, så det får bli en tur till biblioteket när det passar.

jul 17

Recension: McQuiston, Casey; Rött, vitt och kungligt blått; 2019

Rött, vitt och kungligt blåttNär jag lyssnar på böcker vill jag ofta ha ungdomsböcker, deckare eller feelgood. Jag samlar på mig böcker i min virtuella bokhylla och när jag inte har något annat som ska läsas så tar jag någon ur högen. Så var det när jag började läsa Rött, vitt och kungligt blått av Casey McQuiston. Boken är utgiven på svenska av Lavender Lit.

Alex är sin till USA:s första kvinnliga president. Han blir kär i prins Henry av England. Först är de ovänner och tvingas låtsas vara vänner för fredens skull, men  sedan blir de vänner och älskade och tillslut kan inte kärleken stå emot. Men hur ska det bli med Alex mammas omvalskampanj? Och kommer drottningen av England att acceptera att tronarvingen är gay?

Rött, vitt och kungligt blått är en gay romcom och det är mycket fokus på sex. Samtidigt är sett stort fokus på politik och det känns lite som om författaren inte kan bestämma sig för om det ska vara sex och kärlek i politisk miljö, eller en politisk bok om omval och taktiker. Samtidigt betonas vänskap mycket och det är mycket fester med presidentbarnen och prinsen och prinsessan där (nästan) samtliga blir redlösa varje gång.

Till ungefär två tredjedelar var jag säker på att detta skulle bli Feministbibliotekets sågning of all times, men så tog sig boken något på slutet. Då byttes de outhärdliga sexscenerna mot omöjlig kärlek och ett presidentval med skandaler. Då blev det något bättre. Något. Ändå kändes inte det politiska spelet som trovärdigt och det var ju den andra stora delen i boken.

Jag kanske ska stanna här och konstatera att romance-genren inte är något för mig. Det är detta med sexscener som lätt kan bli för mycket, särskilt om jag lyssnar på boken. Gärna kärlek och några sexscener, men bespara mig gärna beskrivningar av könsorgan och kroppsvätskor. Så, Rött, vitt och kungligt blått kanske helt enkelt inte var en bok för mig.

Läs mer: Adlibris, Bokus

jul 16

Recension: Grech Ganado, Maria; Memory rape; 2005

Memory rapePoeten Maria Grech Ganado var den enda översatta kvinnliga författaren jag hittade från Malta när jag hade en EU-utmaning för ett par år sedan. Nu har jag hittat fler och bland annat såg jag att Grech Ganado getts ut i bokform och fanns att köpa på Adlibris, så jag slog till.

Flera av Maria Grech Ganados dikter är feministiska och jag föll särskilt för dikten Father Christmas. Där står jultomten för mannen i en kvinnas liv och den börjar vackert och slutar med att kvinnan slutar att tro på jultomten efter ett långt och ansträngande äktenskap. Det påminner lite om den fantastiska Vara vit man slav av Sonja Åkesson, vilket är ett enormt fint omdöme som den kanske inte helt lever upp till.

Dikten Memory rape tillhörde också de feministiska dikterna och den handlar om minnet av en våldtäkt, där förövaren skyller ifrån sig och en mottagare inte tycker att hans argument är rimliga. Jag förstår att den dikten har fått vara titeldikt till hela boken.

Det är roligt att se att Maltas författare har introducerats på engelska. Det enda som är synd i sammanhanget är att min utmaning att läsa maltesiska författare inte slutade med en charterresa som var tanken. Covid 19 kom emellan.

Läs mer: Adlibris, Bokus

jul 15

Månadens feminist: Betty Friedan

Betty Friedan

Kort fakta

  • Född 1931 i Peoria, Illinois, död 2006 i Washington DC.
  • Skrev den världsberömda boken Den feminina mystiken som blev ett startskott för den andra feministiska vågen i USA.
  • Var med och grundade National Organization for Women.

Betty Friedans feministiska gärning

Betty Friedan föddes i Illinois, dotter till ett judiskt par. Hon blev prisad för sina insatser på collage och hon skulle senare gå ett åt på Berkeley. På universitetet blev hon mer politiskt aktiv och då främst med marxistiska vänner. Senare i livet skulle hon komma att klassas som en liberal feminist.

1963 skrev hon boken Den feminina mystiken och presenterade sig genom den som en vanlig hemmafru. I den beskriver hon hur hemmafruidealet, som blivit starkare efter andra världskriget då männen kom hem och skulle ha tillbaka de jobb som kvinnorna gjort. Hon tyckte själv att livet var kvävande och hon har intervjuat många kvinnor i boken med samma upplevelser. Boken tar också avstamp i historia, psykologi, ekonomi och sociologi.

1966 var Betty Friedan med och bildade National Organization for Women, NOW. De kämpade för lagstadgad likabehandling och lika lön. De kämpade också för samma rätt till det offentliga rummet . Det fanns hotell som hade luncher som enbart var till för män. NOW hjälte till att få bort den diskrimineringen.

Betty Friedan jobbade senare länge tillsammans med Gloria Steinem, en annan feminist som hon hade ett rival-förhållande till. Detta beskrivs ingående i TV-serien Mrs America. En politisk handling som fick stort genomslag var när Friedan talade inför senaten att säga nej till  George Harrold Carswell som ny domare i högsta domstolen. Hon och andra feminister hävdade att han inte bara var rasist, utan även mot kvinnor. Senaten röstade mot honom.

Den kritik Betty Friedan fick då och också fått i efterhand är hennes inställning till lesbiska. Hon motarbetade aktivt att politik om samkönade relationer skulle finnas med i feministiska program, men har i efterhand sagt att hon varit väl fyrkantig (källa Wikipedia) och på kvinnokongressen 1977, talade hon för homosexuellas rättigheter.

Hon dog av hjärtsvikt på sin 85:e födelsedag i sitt hem i Washington DC.

Betty Friedan och jag

Jag har läst Den feminina mystiken och blivit otroligt fascinerad. Boken kom på på den feministiska litteraturkanonen som Feministbiblioteket presenterade 2013. Sedan har jag inte skrivit så mycket mer om henne. jag fick nytt intresse när ja gnu 2020 såg Mrs America och jag tyckte det var extra spännande med rivaliteten med Gloria Steinem, som jag inte tidigare kände till.

Bok av Betty Friedan som jag läst och recenserat

Den feminina mystiken 1963

jul 14

Recension: Elisara, Fetuolemoana; 1980s Pacific testing; 2018

So many islandsFetuolemoana Elisara kommer från Samoa och har skrivit en dikt om provsprängningarna på Mururoa-atollen på 80-talet, 1980s Pacific testing. Hon skriver den utifrån ett inifrån-perspektiv. Dikten publicerades i So many Islands, Nicholas Laughlin (red).

Fetuolemoana Elisara är arg och skriver om de provsprängningar som för Frankrike skulle betyda att vara rustade för atomkrig, medan det för invånarna innebar oerhört lidande i form av missbildade foster och högre risk för cancer. Frankrike nänns, liksom det fartyg från Greenpeace som sänktes utanför Mururoa 1985.

Den sista strofen är träffande:

& after Mururoa mushrooms,
we connect the dots…
&realise that those flying off to Paris
can´t be saved, even
with their healthcare
taken care of.

Jag ville skriva om den här diktn eftersom jag har noterat att mycket i litteraturen från Oceanien handlar om provsprängningar. Fetuolemoana Elisara är född på Samoa och uppvuxen i Nya Zeeland. Hon flyttade 1989 till Coocköarna. Idag bor hon sedan elva år tillbaka i Hongkong och undervisar i engelska och skriver poesi. Jag antar att hon är engagerad i miljöproblemen i sin födelseregion.

Läs mer: Adlibris, Bokus

jul 13

Recension: Aubert, Marie; Voksne mennesker; 2019

Voksne menneskerMarie Auberts Vuxna människor, på norska Vokne mennesker, har blivit väl mottagen i Sverige och jag bestämde mig för att läsa den på norska. Orsaken var att jag läste en recension i DN som skrev att det var en del roliga ordväxlingar med en svensk läkare som helt kommer bort i översättningen. Jag gillar att läsa på både norska och danska och fick här ett bra skäl till det. Boken gavs ut 2020 i Sverige på Wahlström och Widstrand.

Ida är 40 år och singel. Hon har precis varit i Sverige för att undersöka möjlighet att frysa in ägg. Det är mitt i sommaren och hon ska vara en vecka på landet i familjens hytte för att fira mammans 65-årsdag. Med är också systern Marthe, hennes pojkvän Kristofer och Kristofers dotter Olea. Mamman och hennes pojkvän kommer senare. Ida glädjer sig åt att få berätta om Sverige och äggen, men Marthe hinner före och berättar att hon är gravid. Efter det följer ett stort drama med svartsjuka och missunnsamhet.

Ida är tjejen som alltid gjort som hon förväntats och Marthe har varit den sjuka som alla måste anpassa sig efter. När hon haft svårt att bli gravid har det varit Ida som hållit henne i handen genom sorgen. När sorgen bytts mot glädje, klarar Ida inte längre att hålla masken. Inte nog med att Marthe ska få bilda en ”riktig” familj. Hon vill även köpa ut Ida ur hytten så att det ”blir enklare”.

Det är lätt att känna paniken i den 40-åriga kvinnan, som ingenting hellre vill än att bli älskad och få en familj. Men sättet hon gör det på, gör det nästan omöjligt för mig som läsare att tycka om henne. Visst håller jag på henne, men när hon försöker att vara en bättre styvmoster åt Olea än Marthe är styvmor, blir det lite mycket. Och det ska senare straffa sig.

Det är ett dram i det lilla, men samtidigt så otroligt gripande. Jag får inte riktigt sympati för någon, samtidigt som jag kan känna allas smärta. Det är mycket bra skrivet och jag är glad att jag läste boken på norska, vilket gav mig en större känsla av att det utspelade sig i en liten norsk sommarstuga. Det som gör att jag inte kommer att kasta mig över fler böcker av Marie Aubert är att det bli aningen för smärtsamt. För mig som kämpat för att bli gravid, kommer det lite för nära. Det är fantastiskt bra, men också otroligt jobbigt att läsa.

Läs mer (svenska): Adlibris, Bokus, GP, SvD, Aftonbladet

jul 12

Recension: Russell, Kate Elizabeth; Min mörka Vanessa; 2020

Min mörka VanessaJag hade kanske inte tänkt att läsa Min mörka Vanessa av Kate Elizabeth Russell (Albert Bonnier förlag) om det inte varit för min zoom-bokcirkel bokhörnan. Det var veckans bok och jag hann precis lyssna klart innan det var dags för samtal. Jag kom 45 minuter sent och vi pratade mest om annat, så jag kände inte att det var så meningsfullt att sammanfatta det samtalet.

Vanessa är 15 år och går på en internatskola och är ganska ensam. Efter att hennes enda vän hittat en kille, blir hon helt ensam. Hon tyr sig till sin engelskalärare Jacob Strane, som ger henne den uppmärksamhet hon vill ha. En dag säger han att han vill kyssa henne och då börjar en katt och råtta-lek som slutar med att Strane har sex med henne. Vanessa njuter av all uppmärksamhet, men samtidigt tyckte hon att det var förfärligt med sexet och Stranes könsorgan. Deras förhållande fortsätter och när det uppdagas är det Vanessa som får gå från skolan. Strane har henne i ett starkt grepp och hon gör allt för honom.

Samtidigt utspelar sig boken i nutid och det är 2017 och metoo har just exploderat. Flera elever från samma internatskola anklagar samma lärare för sexuella övergrepp, men Vanessa är fortfarande i Stranes våld och lovar och försäkrar honom när han kontaktar henne, att han kan lita på henne. Det fyller henne med stolthet att han litar på henne. Samtidigt är hon fortfarande arg för att det var hon som fick offra allt och han inget,

Min mörka Vanessa är en psykologisk roman om ett sexuellt övergrepp och vilket makt förövaren fortfarande har över offret och att avsaknaden av hjälp för offret gör att hon fortfarande ser förhållandet som ett vackert kärleksförhållande och inte ett övergrepp. Hon var ju med på det! Sakta med säkert öppnar hon sig för sin terapeut och man kan ana att det kanske finns en väg framåt.

Det är en hemsk roman som det är svårt att värja sig från. Det är inte riktigt min typ av bok, men jag tyckte ändå att den var helt ok. Det är nattsvart och det är inte många ljuspunkter att klamra sig fast vid. Det bästa i boken tyckte jag var sättet författaren visar att offrets beteende inte alltid är så som man tänker sig. Alla visste om att läraren tafsade på tjejer och Vanessa hade berättat för flera om vad som pågick. Ändå valde de att gå på hennes egen uppdiktade linje om att hon hade ljugit när det väl kom till kritan. Inte ens föräldrarna ingrep. Hela tiden tycker Vanessa att förhållandet var fint och hon gör allt som Strane säger att hon ska göra. Hon är inte ett offer i de flestas ögon, allra minst sina egna.

Läs mer: Adlibris, Bokus

jul 11

Recension: Ioannou, Erato; Something tiny; 2018

So many islandsErato Ioannou kommer från Cypern och novellen Something tiny publicerades i So many Islands, Nicholas Laughlin (red). Det är inte så ofta jag stöter på cypriotisk litteratur, så när jag fann Ioannou i novellsamlingen så var det en av de första jag läste.

En mormor har ett ben i sin samling. Släkten vill ta reda på varifrån benet kommer. Det fanns en gång en morfar, men han försvann innan mamman var född. Han var vacker som en Hollywoodstjärna och han rymde med Elizabeth Taylor och har ett stort fint hus i USA. Mamman väntade aldrig på att pappan skulle komma tillbaka. När morfadern försvann var det krig. Benet i samlingen visar sig vara hans. Han får en fin militärbegravning. Men han är inte död för mormodern, han bor i USA med sin nya familj.

Something tiny var en fin novell som sorg och saknad och om alternativa sanningar. Den var ganska roligt skriven, på ett sätt som jag känner igen från flera grekiska noveller. Det är spännande när man kan se sådana drag komma igen i noveller från liknande kulturer och språkområden.

Läs mer: Adlibris, Bokus

jul 10

Recension: Devi, Ananda; Eva ur spillrorna; 2006

Eva ur spillrornaInstagramkontot Årets världsböcker utsåg tidigare i sommar åtta böcker från världslitteraturen som de ville uppmärksamma. Eva ur spillrorna av Ananda Devi från Tranans förlag var en av dem som jag inte tidigare hade läst. Den stod på min att-läsa-lista. Tidigare har jag läst J M G le Clezio från Mauritius, men det kändes såklart inte bra att det landet enbart ska representeras av en vit man, nobelpristagare eller ej.

Eva är en fattig flicka från Mauritius huvudstad Port Louis förort Troumaron. Hon lär sig snabbt att hon kan använda sin kropp som handelsvara. Två personer bryr som om henne, Sevita som är hennes bästa vän och Sad, som är kär i henne. När hon träffar en lärare som utnyttjar henne går det hela käpprätt utför. Vi får även följa rebellen Clélio, som kommer att råka illa ut på Evas bekostnad. Alla vill de rädda Eva ur misären, men ingen når riktigt fram. Efter en stor katastrof måste Eva välja väg för att kunna rädda sig själv.

Jag tyckte mycket om Eva ur spillrorna. Även om jag inte just nu tänkte att jag ville ha någon feelbad-bok, sträckläste jag den. Någonstans under allt våld och all misär, finns ett hopp. Jag tyckte mycket om stilen också, där det var Sad, som drömde om att bli författare, som var den som drev historien, även om det var flera jag-personer i historien.

Jag är glad att jag läste något mer från Mauritius och fick ett annat perspektiv än det Le Clezio gav mig i Allt är vind. Eva ur spillrorna är en sorglig, men vackert berättad historia om våldet och hopplösheten i Port Luis förorter och vänner som vill dra upp någon ur den yttersta misären.

Läs mer: Adlibris, Bokus