aug 04

Berömda och glömda idrottskvinnor: Jackie Joyner-Kersee

Jackie Joyner-Kersee

Idag drar sjukampen igång i OS i Tokyo och då passar jag på att ge er historien om Jackie Joyner-Kersee, kvinnan som fortfarande innehar världsrekordet i sjukamp. Carolina Klüft var väl egentligen inte i närheten av det, men hon var den vi trodde skulle slå det en dag. Jackie Joyner-Kersee kommer från USA och hennes bror heter Al Joyner och var trestegshoppare. Han var gift med superstjärnan Florence Griffith-Joyner, som således var Jackie Joyner-Kersees svägerska.

Jackie Joyner-Kersee har två OS-guld i sjukamp från 1988 och 1992. Hon har även ett guld i längdhopp från 1988. Hon tog silver i sjukamp 1984 och brons i längd 1992 och 1996. Världsrekordet i sjukamp är från OS i Seoul 1988.

Efter OS 1996 slutade hon med friidrott för att bli basketspelare. Hon var mycket populär bland fansen, men gjorde ingen vidare succé på planen. Efter den satsningen gjorde hon comeback i sjukamp och lyckades vinna Goodwill Games 1998. Sedan försökte hon kvala in i längdhopp till OS i Sydney 2000, men misslyckades.

Jackie Joyner-Kersee må kanske inte ha slutat när hon var som bäst, men hon är en av friidrottens stora genom alla tider. Sjukamp är en otroligt krävande och mäktig gren och hon dominerade grenen under så många år. Dessutom kunde hon samtidigt ta guld i längdhopp. Hon har jämförts med den fantastiska idrottaren Babe Zacharias, som även hon är en riktigt stor idrottskvinna.

aug 03

Berömda och glömda idrottskvinnor: Trine Hattestad

Embed from Getty Images

Av alla idrottsprofiler från min egen barndom är den norska spjutkastaren Trine Hattestad någon jag aldrig glömmer. Hon var inte trådsmal, hon var stark som sjutton och hon var alltid otroligt glad. Och så vann hon hon ofta. Inför VM i friidrott i Göteborg 1995 såg jag på Bislett från ett vandrarhem i Norge. Hon var då gravid och en utländsk förmodad friidrottare frågade oss vad hon sa i intervjun. Han trodde oss först inte när vi sa att hon var gravid.

Trine Hattestad var inte med i VM i friidrott 1995 eftersom hon var för nära sitt barns födelse. Hon var regerande världsmästare från 1993 och hon skulle återerövra titeln redan 1997. Däremellan var det OS i Atlanta 1996 och där var hon med och tog brons. Hon var då mamma till ett barn som var runt året gammal.

Hattestads karriär var inte spikrakt uppåt. Hon drabbades av falska dopinganklagelser 1989 på grund av ett positivt dopingprov. Analyserna av B-provet tog tid och tillslut blev hon frikänd från anklagelser och fick börja tävla igen 1990. Hon var storfavorit till guldet i OS i Barcelona 1992, men kom femma i finalen. Efter det trodde många att hon var slut, men hon hade bara börjat.

Hon tog flera VM- och EM-guld under 90-talet och 2000 var det dags för den stora fullträffen – hon fick kröna sin karriär med ett OS-guld i Sydney 2000. För det belönades hon i Norge med Svenska dagbladets bragdmedaljs motsvarighet, Aftenpostens gullmedalje.

Trine Hattestad har fyra barn mellan 17 och 31 år och hon var således mamma under hela 90-talet. Man må verkligen säga att det hon kombinerade familjeliv och karriär på ett ypperligt sätt. Tyvärr höll det inte hela vägen och 2017 meddelade hon norsk press att hon och maken går skilda vägar. 2019 drabbades hon av bröstcancer.

aug 02

Berömda och glömda idrottspersoner: Andreas Krieger

Andreas Krieger

Igår gick kulfinalen för damer i OS i Tokyo. Hedi Krieger fick aldrig vara med i OS, men tog ett EM-guld i sin karriär. Idag skriver jag om honom, för idag är Heidi Anderas. Andreas Krieger tävlade som Heidi Krieger för DDR på 80-talet och han har mycket att säga om den systematiska doping han utsatts för. Han tror själv att det är på grund av den som han idag identifierar sig som man. Att genomgå en könskorrigering har, enligt honom själv, räddat hans liv.

Heidi Krieger har ett EM-guld från 1986 som främsta merit och hon tävlade aldrig i något olympiskt spel. 1984 bojkottade DDR OS i Los Angeles och enligt de källor jag hittat, var hon inte med i OS 1988. Andreas Kriegers historia var dock så viktig att ha med, så jag gjorde bedömningen om att ett avsteg från just olympiska kvinnor, var på sin plats.

Andreas har berättat (se filmen nedan) om hur han fick piller i en folieförpackning, som han själv inte visste var det var. Hans tränare sa att han behövde dem och att alla tog dem. Han litade på sin tränare. Efter ett tag försvann hans smärtgräns och han kunde lyfta vikter tills skinnet ramlade av. Han började alltmer förändras, kände inte igen sig i tjejgrupper och drog sig undan offentligheten då han upptäckte att han ansågs onormal. Den fruktansvärda träningen gjorde också att han mycket snart efter EM-guldet fick skador av den hårda träningen. Hans karriär var definitivt över 1991.

Efter att Krieger börjat ta anabola steroider, som det senare skulle visa sig att det var, började hans kropp att förändras. Allt fler tog honom för en man och inte en kvinna, så han höll sig undan folkmassor. Han förbjöds också att ge intervjuer. Efter karriären försökte han ta reda på vad han fått och fick en chock när han insåg att han blivit utsatt för systematisk doping. Hans kropp var så oigenkännlig och han har sagt: ”Det var som om de hade dödat Heidi. Att bli Andreas var nästa logiska steg.”

På nittiotalet inleddes en process mot de som utsatt de östtyska idrottarna ör systematisk doping. Där fick Andreas reda på vad han fått för piller och vissa hade inte ens ett namn. Han fick också som tonåring mer doping inpumpat i kroppen än den vuxna Ben Johnsson tog 1988. Att de östtyska idrottarna var försökskaniner var helt uppenbart och priset för Andreas var högt. Han har vittnat i de rättegångar mot dem som var ansvariga för den systematiska dopingen.

Idag är Andreas lycklig och gift med en fd östtysk simmerska som han träffat i samband med rättegångarna. Tillsammans är de engagerade internationellt i antidopingfrågor och är speciellt mot att OS ska gå i Kina.

aug 01

Berömda och glömda idrottskvinnor: Kerri Strug

Kerri Strug

Häromdagen skrev jag om gymnasten Mary Lou Retton och idag ska mitt OS-inlägg handla om en annan gymnast, Kerry Strug från USA. Hennes öde uppmärksammades i veckan i OS-kväll med Almenäs. Jag minns också ett inlägg på SVT närmare då det begav sig. Kerri Strug räddade det amerikanska guldet i lagmångkampen på hemma-OS i Atlanta 1996, men det var inte utan smärta. Hon var på förhand inte USA:s stora stjärna. De andra fick betydligt fler journalister kring sina bord än Kerri Strug på presskonferenserna, men det var hon som skulle bli den stora hjältinnan.

Det var en rafflande final i mångkampen och när USA hade en knapp ledning inför hoppmomentet krävdes det att amerikanskorna inte skulle göra bort sig. Kerry Strug hoppade och skadade foten. Hon hade dock ett bra resultat och skulle inte behöva hopa mer. Men när hennes lagkamrat Dominique Moceanu föll i båda  sin hopp, behövs det ett sista hopp från Strug för att USA skulle vara säkra på att vinna guldet.

Kerry Strug kunde egentligen inte hoppa, men hon förstod att hon måste för att de ska vara säkra på att USA vinner över Ryssland. De lindade foten hårt och hon genomförde hoppet och säkrade segern. Inte ett öga var torrt och den tjej alla journalister varit ointresserade av, var nu den stora hjältinnan.

Hela historien har framställts på så många olika sätt. Bland annat säger Wikipedia att hon ska ha sagt till sin tränare ”Do I have to do this?” och tränaren har helt oansvarigt sagt ja. Guldet var viktigare än hälsan och den enskilda gymnastens karriär. Men enligt Wikipedias egen källa till uttalandet ska Kerry Strug blivit förbannad över att citatet spridits och att det visar på att hon varit ett viljelöst barn. Hon ska istället ha sagt ”Do we need this?”. Hon var själv beredd att offra hälsan och karriären för guldet, precis som många andra idrottsmän och kvinnor före och efter henne. Hon var dessutom 19 år och faktiskt inte längre ett barn.

jul 31

Berömda och glömda idrottskvinnor: Serena och Venus Williams

Systrarna Venus och Serena Williams

Systrarna Venus och Serena Williams.

Idag tänkte jag skriva om två superstjärnor. Det är inte i OS som de vunnit sina största titlar, för i tennis räknas inte OS. Serena och Venus Williams från USA har båda vunnit OS-guld i både singel och dubbel (tillsammans), men det är tennisturneringarnas grand slam-turneringar som varit viktigast för dem att vinna. Jag passar på idag att ge lite kritik till olympiska kommitténs urvalskriterium när det gäller att ta in sporter. Jag anser nämligen att ett OS-guld ska smälla högst, annars har sporten inte i OS att göra.

Att tennis finns på OS-programmet sedan 1988 är inte systrarna Williams fel. Det är snarare så att det faktum att de varit med i OS och vunnit, inger respekt. Det har inte bara struntat i det för att det bara är uppvisning, utan de har tagit turneringen på allvar. De har varsitt OS-guld i singel, Venus från Sydney 2000 och Serena från London 2012. Tillsammans vann de damdubbeln 2000, 2008 och 2012.

Nu kommer som sagt inte systrarna Williams stora framgångar just i OS. Det är de enorma framgångarna på tennisens större arenor som gjort dem till två av de största i sin sport genom alla tider. Serena har hela 23 grand slam-titlar i singel och Venus har sju. Ofta har de stått mot varandra i finalerna. De har även vunnit flera grand slam-turneringar i dubbel. Venus är den äldre av systrarna och den som slog igenom först. Serena är ett år yngre. De är båda  (snart) 40 år, födda 1980 respektive 1981.

Systrarna Williams kommer från relativt fattiga förhållanden och deras far önskade att någon av hans döttrar skulle bli tennisproffs för att de skulle komma upp sig. Han hade fem döttrar och två av dem blev tennisstjärnor efter att han satt dem i tennisskola.

Venus och Serena är inte bara duktiga tennisspelare, de är också färgstarka personer. Serena är tex känd för sina spektakulära kläder på tennisbanan och hennes liv ska bli TV-serie. Serena har fått barn och hon ville inte lämna dottern Olympia hemma och ville därför inte åka till Tokyo, dit familjen inte får följa med. Hon ställde upp i Wimbledon, men skadade sig. Om det blir någon mer stor turnering för någon av systrarna återstår att se.

jul 30

Berömda och glömda idrottskvinnor: Kirsty Coventry

Kirsty Coventry

Medan vi hejar på Sara Sjöström och alla andra i simbassängen tänkte jag skriva några rader om Kirsty Coventry från Zimbabwe. Hon är en av de simmare som jag minns bäst från olympiska spela som jag följt i vuxen ålder och hon är extra spännande då hon är Zimbabwes nuvarande idrotts- och ungdomsminister.

Kirsty Coventry var allra bäst på 200 meter ryggsim. Hon har två OS-guld och flera VM-medaljer på distansen. I Aten 2004 och Peking 2008 blev hon olympisk mästarinna. hon har även andra medaljer med andra valörer på halva distansen samt i medley. I afrikanska mästerskap och i samväldesmästerskap har hon ännu fler medaljer. Kort sagt har hon varit en drottning på ryggsim under början av 2000-talet.

Coventry  har anklagats för att ha tagit en gård av en av Robert Mugabes släktingar, men friades från anklagelserna. Mugabe har istället hyllat henne för hennes framgångar och belönat henne ekonomiskt. Zimbabwe dras med stora problem och enligt Freedomhouse är det fortfarande en diktatur och lider av arvet från Mugabe som styrde landet med järnhand sedan 1980. Jag gissar att Kristi Coventry och övriga i regeringen står inför stora utmaningar.

jul 29

Berömda och glömda idrottskvinnor: Mary Lou Retton

Mary Lou Retton

Mary Lou Retton är en amerikansk före detta gymnast, som gjorde ett bejublad OS som 16-åring på hemmaplan i Los Angeles. Idag går finalen i mångkampen i OS i Tokyo och det ar just i mångkamp som Retton skördat sina framgångar. Det blev OS-guld individuellt och silver i lagmångkampen 1984. Hon tog även silver i hopp och brons i fristående och barr samma år.

Mary Lou Rettons karriär var kort, men intensiv. OS i Los Angeles 1984 föregicks av några internationella och nationella framgångar. I OS var det mot rumänska Ecaterina Szabo som kampen om mångfaldsguldet stod. Retton vann med minsta möjliga marginal och blev då den första kvinna utanför Östeuropa som tog hem titeln. 1986 la hon av och blev TV-kommentator. Hon var då alltså bara 18 år gammal.

Retton var politiskt engagerad och hon stödde öppet Ronald Reagan. Senare skulle hon komma med i en politisk kommitté för idrott och hälsa under Obama-administrationen. Hon skulle dock bara för några år sedan bli frontfigur för en fars i regi av det amerikanska gymnastikförbundet.

2015 briserade en skandal i USA där landslagsläkaren i gymnastikförbundet, Larry Nassar, anklagades för sexuella övergrepp. Han dömdes till 60 års fängelse 2017 för övergrepp och barnpornografibrott. Istället för att be om ursäkt för det inträffade, valde gymnastikförbundet en annan väg. När ett lagförslag om att alla övergrepp ska rapporteras, protesterade man och skickade fram bland annan Mary Lou Retton till kongressen för att förklara att det inte fanns några problem i gymnastikförbundet (New York Times).

jul 28

Berömda och glömda idrottskvinnor: Kimia Alizadeh

Kimia Alizadeh

Nu har taekwondo-turneringen i OS i Tokyo avslutats. Kimia Alizadeh var en av deltagarna och hon slutade på en fjärde plats efter att ha förlorat bronsmatchen mot Hatice Kübra İlgün från Turkiet. I OS i Rio 2016 tog Alizadeh brons och det som var så unikt med det, var att det var Irans första OS-medalj någonsin. taekwondo är inte et jättestor publiksport i Sverige, så få minns kanske detta, trots att Alizadeh slog ut svenska Nikita Glasnovic i matchen om bronset.

Efter OS-bronset blev det ingen mer medalj för Iran, Kimia Alizadeh valde att flytta till Europa och bor nu i Nürnberg i Tyskland. Anledningen till det var situationen för i synnerhet kvinnor i Iran. Kimia Alizadeh vill ha jämställdhet och det har gjort det omöjligt för henne att bo kvar i Iran. Hon menar att iranska idrottare blir utnyttjade och har sagt: ”I dressed whatever you wanted. I repeated every sentence you ordered. It’s not about me, not about us. We’re just tools.”

Efter flykten från Iran har Alizadehs födelseland vägrat att låta henne tävla i internationella tävlingar. I OS finns dock en möjlighet att tävla som flykting, vilket Alizadeh gjorde nu 2021. Hon är bara 20 år gammal så jag hoppas att vi får se mer av henne framöver och jag önskar henne all lycka på vägen. Hon får förhoppningsvis både tävla för Tyskland och se kvinnor i sitt hemland får det bättre. Även om det senare förmodligen ligger längre fram i tiden.

jul 27

Berömda och glömda idrottskvinnor: Ulla Håkansson

Ulla Håkansson

Idag går finalen för lagtävlingen i dressyr i OS i Tokyo. Ulla Håkansson är en svensk dressyrryttarinna, född 1937, som har ett minst sagt långt idrottsliv bakom sig. Hon har vunnit internationella mästerskapsmedaljer från 1972 till 1997 och hennes senaste SM-.guld kom 1999. 2010 hade hon tävlat i 60 år och 2017 ställde hon upp i en tävling, 79 år gammal.

1972 tog Ulla Håkansson brons i lagtävlingen i dressyr och kom sexa i den individuella tävlingen. Hon red då hästen Ajax. När hon och Ajax anlände till Montreal 1976 för att tävla i OS där, blev Ajax akut dålig och dog. Det var en fruktansvärt sorglig upplevelse, berättar Ulla Håkansson för HästSverige 2016. I OS i Los Angeles blev det ytterligare ett brons för det svenska laget och Ulla Håkansson. I OS i Sydney 2000 råkade Håkansson åter ut för tråkigheter. Hennes häst Bobby blev halt precis före start och kunde inte tävla. Hästen Ajax började som hopphäst, men Håkansson skolade om honom så att han kunde tävla i dressyr. Därför tycker hon att det är extra roligt att han fick vara med och vinna bronset i München 1972.

Ulla Håkansson har vunnit fina priser vid sidan om sina mästerskapsmedaljer. Hon fick Svensk Ridsports hederstecken1971, 1988 fick hon ta en emot medalj från kungen för sina sportsliga insatser och 2014 blev hon utsedd till Tidernas idrottsprofil i Kristianstad.

Efter alla olympiska spel fortsatte Ulla Håkanssons karriär länge, länge. Hon har också investerat i unga ryttare och har sedan 2005 en stiftelse som ger 200 000 kronor till en lovande ryttare varje år. Stiftelsen sponsrar också sajten HästSverige.

jul 26

Berömda och glömda idrottskvinnor: Fu Yuanhui

Fu Yuanhui

Fu Yuanhui är simmare från Kina. Hon är verkligen inte någon av spelens mest lysande stjärna, faktum är att hon inte ens lyckades kvalificera sig till OS i Tokyo. Hon är inte för gammal, utan helt enkelt inte tillräckligt bra. Det som gör att jag ändå skriver om henne idag är det hon gjorde under OS i Rio – efter sitt lopp. Hon bröt ett stort och viktigt tabu och berättade i en intervju att hennes dåliga resultat kunnat varit en följd av hatt hon hade mens.

Mens bland kvinnor som idrottar torde vara ett stort problem. Det är inte bara blod som ska stoppas, vilket tamponger och menskoppar borde kunna göra tämligen väl utan att få konsekvenser för idrotten, men det följer inte sällan av smärta i olika grad. Det är märkligt att det inte pratas mer om detta, då i princip hela kvinnoidrotten är drabbad. Mycket få kommer undan om man inte tar olika preventivmedel som stoppar mensen helt. Att skjuta upp mens går, men det är inte helt problemfritt det heller.

Nu pratade inte Fu Yuanhui om mens och hur jobbigt det är eller gjorde en politisk poäng, hon bara konstaterade att hon hade fått mens och därför inte simmade så bra. Detta blev viralt och spreds över hela världen. Äntligen hade någon brutit tabut! Och det går inte att låta bli att inte fråga sig varför det skedde först 2016. Se klippet nedan.

Fu Yuanhuis framgångar? I OS blev det en bronsmedalj på 100 meter bröstsim.