#kaffeochkulturvärlden: Danmark

Skagen i Danmark

Sista dagen på april och sista dagen att skriva om månadens land i #kaffeochkulturvärlden, Danmark. Jag hade ett gyllene tillfälle att leta fram något riktigt spännande från Danmark, kanske lyssna på en dansk ljudbok på danska igen eller se vad som kommit ut nyligen i Danmark. Jag gjorde inget av detta för att mitt nya jobb krävt mycket av mig och påsk och annat roligt kommit emellan. Dessutom har jag för första gången på länge en stor recensionsex-hög som jag både vill och borde läsa mig igenom.

Undanflykter, undanflykter. Men jag tog i alla fall en inte alltför pinsam genväg. Jag valde att lyssna på en dansk deckare på väg till jobbet, Pulver av Sara Blædel från 2004. Den imponerade inte särskilt på mig och kommer snart att falla i glömska helt. Det var ändå underhållning under några jobbresor samtidigt som jag fångat Pokémon.

Danmark är landet där en av mina favoritförfattare kommer ifrån, Lise Nørgaard. Jag läste både Sommargästerna och Volmer på gymnasiet och det är två böcker jag läst flera gånger, på både svenska och danska. Lise Nørgaard är kvinnan som skrivit manuset till världens bästa TV-serie – Matador.  Humorn från serien känns väl igen i hennes författarskap.

Jag tycker om att läsa på danska och jag har en önskan om att öka min förståelse för det talande språket. Jag förstår danska mer än många andra, i alla fall om jag för tro folk när de säger att de inte hänger med i paneldiskussioner eller intervjuer, men såklart kan det bli bättre. Jag lyssnade på en dansk ljudbok förra året och det gick över förväntan. Min tanke är att göra om det snart igen!

Jag kommer såklart att återvända till Danmark i mer organiserad form, bu var bara inte rätt tillfälle. Kanske är det också snart dags att laga smörrebröd!

Recension: Blædel, Sara; Pulver 2004

Pulver Återigen har jag försummat utmaningen #kaffeochkulturvärlden. April månads land är Danmark och jag borde verkligen ha rotat fram något spännande och läst på danska. Nu blev det istället en dansk deckare, Pulver av Sara Blædel från 2004. Den kom på svenska 2006 på Norstedts. Jag tänkte att jag skulle lyssna på den på danska, men den koncentrationen hade jag helt enkelt inte. Helena af Sandberg har läst in boken, som finns på Storytel.

Louise Rick är polis vid Köpenhamnspolisen och står inför ett jobbigt fall när en ung kvinna och en kvällstidningsjournalist blir mördade samma helg. Hennes bästa vän Camilla Lind är kvällstidningsjournalist och blir självfallet mycket berörd av att en kollega blivit mördad. De båda vännerna är inblandade på olika sätt i mordhistorierna och när ytterligare en journalist bir mördat trappas det hela upp.

Jag läste den här deckaren för att läsa något lättsmält från Danmark och jag fick det jag sökte. Det var dock inte mer än så. Jag är inte särskilt nyfiken på att läsa mer om Louise Rick och Camilla Lind. Tyvärr. Den har marknadsförts som någon slags livsstilsdeckare och förstår inte alls var det är. Den kanske var före sin tid, vad vet jag. Nu finns det många deckare av det här slaget, med en stor tyngdpunkt på de inblandades privatliv, men med skillnaden att de är så mycket bättre.

Recension: Adolfsson, Maria; Fallvind; 2022

FallvindFallvind är den sista, eller kanske senaste, boken av Maria Adolfsson i Doggerland-serien. Jag har lyssnat på alla hennes i ett svep och älskat dem! Det kändes nästan vemodigt att tag tag i den här, men så kan det ju hända att det bli fler böcker i serien. Fallvind är utgiven på Wahlström och Widstrand.

Karen Eiken Hornby är mammaledig och inte alls sugen på att gå tillbaka till jobbet. När man står med två mordfall på halsen i Doggerland, kallas hon in för att smygstarta jobbet. I sitt privatliv är hon lite sur över att Leo ska åka till Frankrike och sjunga med sin gamla kärlek Luna och Leo är lite sur för att Karen är så svartsjuk. Karen tvingas dessutom jobba med den alltid så prydliga Astrid som till på köpt sagt upp sig. Men sanningen bakom Astrids uppsägning, förstår Karen är något annat än det hon vill ge sken av.

Fallvind utspelar sig under våren 2020 och det är munskydd på och avstånd ska hållas. Dessutom tvingas Leo och Karen byta hus med Karens mamma och pojkvän när mammans hus brinner ner. Föräldrarna är sura över hur sällan de får träffa lilla Selma. Restriktionerna på Doggerland är inte desamma som i Sverige, men känns trovärdiga. Det är ett mischmasch av olika länders restriktioner och det är ju så det har varit, inget land har varit det andra likt.

Förutom att det är en bra skildring av ett land i pandemi, utan att det blir tråkigt, var det till en början en ganska så ointressant deckarhistoria. Den blev mer spännande när Karen började tro att de båda, till synes helt olika mordfallen, kunde ha samma mördare. Klassiskt i deckare, men bra och spännande utfört i den här boken. Jag hoppas faktiskt att Fallvind inte är den sista boken. Jag har inte fått nog av Karen, Leo, Sigrid, Eirik och alla de andra.

Sex och romantik i Familjen Bridgerton på Netflix

Bridgerton

Förra vintern när jag bara ville läsa och titta på romantik och fluff, såg jag första säsongen av Familjen Bridgerton på Netflix. Den utspelar sig i början på 1800-.talet i London och förutom i viss mån kläderna är inte mycket historiskt korrekt. Man får helt enkelt titta på serien med inställningen om att det handlar om en fiktiv alternativ historia. Nu å vår har jag sett andra säsongen.

I serien Familjen Bridgerton, som bygger på amerikanska Julia Quinns romaner om vart och en av åtta syskon i familjen, lever svarta och vita sida vid sida och det är önskvärt att gifta sig av kärlek, även om det inte alltid framhålls som det mest lämpliga. Kyskhetsideal och hederskultur råder i lagom stor utsträckning för att ge spänning åt handlingen.

Ramberättelsen i historien är Lady Wistledown som ingen vet vem det är och som kommer ut med ett populärt skvallerblad lite då och då. Drottningen älskar att läsa bladet och vill veta vem som ligger bakom skriften. Det vill även Eloise Bridgerton och hon diskuterar det flitigt med sin vän Penelope Featherington. Deras kärlekshistorier får vi dock vänta på.

Första säsongen handlar om Daphne Bridgerton. Hon är trött på alla friare och gör en deal med den mest eftertraktade ungkarlen att de ska ska låtsas som att de ska förlova sig så att de slipper andra uppvakningar. Det går bra ända till de börjar få känslor för varandra. Andra säsongen handlar om Anthony Bridgerton och här ligger fokus på hans ok att vara familjeförsörjare efter att hans far gått bort. Han tror sig inte vilja gifta sig av kärlek och friar till indiska Edwina Sharma. Det är dock så att det är hennes enerverande syster som han egentligen vill ha, han vet bara inte om det än.

Det går långsamt och det är spänning och kärlek i luften och så är det mycket vackra Jane Austen-klänningar. Du som tror dig kommer att störa ihjäl dig på historisk inkorrekthet ska inte se serien. Du som vill ha en lagom långsam serie där man och kvinna får varandra på slutet, kan definitivt göra det. Jag tyckte bäst om första säsongen, men den andra har också sin charm.

Jag funderar på att läsa resterande böcker för att jag är sugen på att läsa om Colin Bridgerton. Vem han borde få, förstår du redan i säsong ett och det ska bli intressant att se hur Julia Quinn löser den historien. När jag har skrivit om kärleksromaner och serier förut, sa en gammal kollega på Facebook att romantiska serier och böcker är som en påse Polly. Det är gott, men  et finns absolut mycket godare godis. Ändå är det ibland Polly man är sugen på. Bridgerton är Polly och ibland vill jag ha det.

Läsa jorden runt: Depeche Mode av Serhij Zjadan

Depeche Mode

Ukraina var ett självklart val av land och jag var verkligen sugen på att läsa Depeche Mode av Serhij Zjadan, så det fick bli den. Ingen protesterade. Under läsandes lopp fick jag indikationer på att folk inte gillade boken och tyckte att den var svårläst. Själv valde jag att sträckläsa den i helgen och tyckte riktigt mycket om den! Boken utspelar sig bland ukrainska alkoholiserade ungdomar i Charkiv 1993.

Läs min recension av boken  här.

Hiss eller diss?

Faktum är att det blev dött lopp mellan hiss och diss av oss fem som deltog i cirkeln. Två tyckte mycket om, två förstod den inte alls och en tyckte att den var både bra och dålig. Mycket spännande utfall! Det blev alltså inte enbart en diskussion om bokens märklighet, utan vi kunde diskutera vad vi tyckte var bra och dåligt och varför.

Fyllesnack – spännande eller helt ointressant?

Vi stannade länge vid fyllesnacken som en stor del av boken byggde på. Vi som gillade boken såg det som spännande att läsa en bok om människor vi aldrig läser om annars (nittonåriga alkoholiserade ukrainska pojkar) och att mycket kunde kopplas till den situation som rådde i Ukraina efter självständigheten 1991. De som inte gillade boken invände att fyllesnack som man själv inte deltar i sällan är intressant och det ligger ju onekligen en poäng i det, även om jag inte håller med i det här fallet.

Fanns där en historisk koppling?

Vi höll oss kvar vid samtalen och vad som sas och diskuterade huruvida där fanns historiska kopplingar. Jag hade fastnat för att när diskussioner om folks nationalitet kom upp på tapeten uppkom ofta frågor som ”vad är det för skillnad (på en tartar eller kazak)?”. Svaret var då ofta att det ena eller det andra inte har något skriftspråk. Jag var road över det, men tänkte att det kanske skulle vara en symbol för det postsovjetiska då man helt plötsligt fick vara sin minoritet och inte längre vara var sovjet. Om folket hade ett skriftspråk eller inte har jag dock inte kollat sanningshalten i.

Hålla oss kvar i regionen

När vi skulle prata om nästa gång, sa jag att jag tyckte att vi skulle läsa något från Sydafrika efter sommaren eftersom Sydafrika är temaland på bokmässan i september, men då återstod ju något till nästa gång. Ett förslag, som gillades av alla, var att stanna i regionen. Kanske hade något ryskt varit spännande, men jag föreslog Elif Shafak från Turkiet och 10 minuter och 38 sekunder (Tranan) och den fick det bli. Det blir ju också en samtidskoppling eftersom Turkiet eventuellt ska medla i konflikten.

Bredvidläsning: Depeche Mode av Serhij Zjadan

Depeche ModeIkväll har vi bokcirkel med Läsa jorden runt. Jag bestämde helt enhälligt att vi skulle läs något från Ukraina och valet föll på Serhij Zjadan och eftersom hans bok Depeche Mode var den mest tillgängliga på svenska, tog vi den. Under läsandets gång har flera kommentarer om att den är svårläst och märklig trillat in, så det lär bli intressanta diskussioner! Boken är utgiven på 2244, ett bokförlag som riktade in sig på översatt litteratur från Svarta havsregionen. På svenska kom den 2014 och i original tio år tidigare.

Charkiv 1993, strax efter Sovjetunionens sammanbrott. Ett gäng killar försöker anpassa sig till den nya tiden, men är mest intresserade av sprit och droger. De letar efter en vän och någons styvpappa ska begravas. Det är fragmentariskt och poetiskt och är egentligen inte mycket till sammanhängande historia. Det är mest samma personer som återkommer, mer än att det är något som för en historia framåt.

Trots brist på handling och trots att jag egentligen avskyr fragmentariska berättelser så var det här extremt underhållande. Det är dråpliga replikskiften och komiska missförstånd staplade på varandra. När en person ringer in till ett radioprogram och pratar om Depeche Mode och hur hans kompis brukade runka till en affisch med dem, var det svårt att inte le stort. Skrattade högt gjorde jag när en klämkäck amerikansk väckelsepastor håller en predikan som översätts av en fördomsfull och moralistisk tolk, vars extremt bristfälliga engelskkunskaper inte hindrade henne från att ”översätta” predikan.

Jag tror inte att jag kommer att jag kommer att bära med mig Serhij Zjadan ”proletärpunks”-roman särskilt länge. (Obs! Det är genren som kallas proletärpunk, och har absolut inget att göra med titeln. Depeche Mode är inte och har aldrig varit ett punkband.) Det är dock en bok som fyllde sitt syfte som underhållning och som var rolig. Det var också spännande att läsa något från Ukraina och om den postsovjetiska tiden i landet.

Läs gärna Carina, som hade en helt annan åsikt om boken. 

Efter en kväll på stan är jag full med energi!

Blommor på Eknäsvägen

Jag har blivit en sådan som lägger en förmögenhet på blommor och krukor. April 2022.

Åh, igår vad jag ute på stan! Några bokbloggare från andra städer var i stan och vi träffades och åt och drack gott igår. Det gav sådan otrolig energi, fast jag just nu är ganska trött. Många av oss var i Varberg i februari för läsretreat, men även om man sitter uppe till sent och dricker vin så är det ändå någon slags retreat. Det var så otroligt länge sedan jag gjorde Stockholm by night, så det var sannerligen på tiden!

Min situation från förra vintern då jag var på väg in i ett hål av meningslöshet är så radikalt annorlunda nu. Jag har ett nytt jobb jag älskar, pandemin har släppt sitt hårda grepp om samhället och jag kan göra planer för framtiden som inte riskeras att ställas in och skjutas upp av nya restriktioner. Det är lätt att tro att hemmasittandet och pandemin gjorde att vi alla fixade mer hemma, men för mig är det lite tvärt om. Nu har jag mer energi att fixa och dona.

Pandemin gjorde mig lite rädd för kollektivtrafiken. Det var så sällan jag åkte in till jobbet att jag kände mig oerhört låst till hemmet. Eventuellt kunde jag tänka mig att ta en öl på Söder nära slussen (när Nacka-bussarna går), men det var mer en hypotetisk tanke. Nu när jag åker in i princip varje dag, känns det helt annorlunda. Nu är staden min igen och jag kan ta mig dit och hem utan större svårigheter.

En annan sak som gör min vardag så mycket bättre nu är förut, är att jag jobbar i fantastiskt mysiga kvarter. Mitt kontor ligger på Hantverkaregatan på Kungsholmen, nära Stadshuset och Landstingshuset och innan hade jag absolut ingen relation till det området. Nu efter en månad på nya jobbet vet jag att det är fint, ligger nära vattnet och fina uteserveringar och att den lilla mysiga kvartersbutik säljer Klings glass (och Dinétårta – du som fattar, fattar)!

Böcker från de ställen jag bott

Stockholm

Ikväll ska jag träffa bokbloggare från andra ställen än Stockholm i Stockholm och Linda på Enligt O har förberett sig genom att skriva om fem bra böcker som utspelar sig i just Stockholm. Jag bor ju här, men tänkte att det är fint att hänga på och skriva om böcker jag tycker om med min hemstad i fokus.

Stockholm är ju lite speciellt för mig då jag aldrig trott att jag skulle hamna här för gott. Göteborg var ju min hemstad efter att jag lämnat Lidköping. Därför tänkte jag inte ge er tips om fem bra böcker från just Stockholm, utan om fyra bra böcker från de städer jag har bott i (ok, det blev fem).

Lidköping

Det finns ingen bättre bok som utspelar sig i Lidköping än Carl Jonas Love Almqvists Det går an. En av Sveriges mest kända böcker utspelar sig i min födelsestad och det märks i Lidköping. Sara Widebeck står staty nere vid ån och det finns en gata uppkallad efter henne (ja hon är såklart fiktiv, men kan kan ju föreställa sig hur hon såg ut). Ett förslag när staden skulle komma på en slogan var Lidköping – Det går an. Jag kan inte förstå  varför Lidköping – morgondagens småstad ansågs bättre och vettigare. Jag kommer aldrig att förstå det.

Göteborg

En bok jag läste nyligen som var riktigt bra och med ett intressant Göteborgsperspektiv var Den stora utställningen av Marie Hermansson. Den utspelar sig till stor del på Liseberg vid nöjesfältets öppnande 1923 och gav mig stor lust att läsa mer om Liseberg och dess historia. Boken är en deckarhistoria som vävs samman med lite kärlek i 20-talsmiljö.

Wien

Ok, jag måste välja två böcker. Cecilia Hanssons bok Au pair utspelar sig i Wien och handlar om en svensk tjej som är au pair där, vilket känns så nära mitt eget liv. Jag var inte au pair, men utbytesstudent. Mycket minnen väcktes till liv! En bok som utspelar sig i Wien och är skriven av en författare från Österrike är Flyg ollonborre, flyg av Christine Nöstlinger. Den handlar om en flicka i Wien efter andra världskrigets slut.

Stockholm

Det finns ju hur mycket som helst att välja, men den helt nya 1959 av Helena von Zweigbergk var mycket bra och ger oss en liten Stockholmshistoria om hur det var att leva här förr. En tid då det moderna fanns i förorterna och Jungfrugatan på Östermalm är kallt och dragit. Samtidigt finns det en lockelse med att bok i centrala staden där allting händer.

Recension: Adolfsson, Maria; Spring eller dö; 2021

Spring eller döBok nummer fyra i Doggerlandsserien av Maria Adolfsson är Spring eller dö. Den kom ut 2021 och det som från början sas vara en trilogi har nu fått hela fem böcker. Jag lyssnade på den här boken också på Storytel, inläst av Angela Kovac. Boken är utgiven på Wahlström och Widstrand.

Det är dags för Pridefestival i Dunker och höggravida Karen är där med sina vänner. Plötsligt börjar en man skjuta in i folkmassan och Karens bästa vän Eirik blir träffad. Trots att Karen har bestämt sig för att vara föräldraledig fram till förlossningen, stannar hon kvar och utreder motivet för han som sköt, för de vet vem han var. Det är dock något som skaver.

Samtidigt som Karen snart ska föda måste hon tackla sin vän Eiriks depression och sin vän Aylins rädsla för att hennes våldsamme make ska sluta att hålla sig på mattan. I det sist fallet är Karen själv iblandad på ett obehagligt sätt. Hela hennes karriär är i fara om det kommer fram hur hon löst situationen.

Det var en mycket spännande deckare, precis som de andra i serien. Det är en bra balans mellan deckarhistoria och personliga inslag. Maria Adolfsson är mycket bra på att beskriva relationer och personliga öden. Det var intressant att höra om gayrörelsen i Doggerland, som ligger lite efter sina brittiska och skandinaviska grannar. Jag vill verkligen läsa mer om de doggerska öarna och om Karen och hennes vänner!

Hallå där: Peppe Öhman

Peppe Öhman bor i Los Angeles och kommer ursprungligen från Finland. Hon är Sverigeaktuell med En gång om året som kom ut på Norstedts i vår. Boken handlar om Karolina som är i ett om inte dåligt, så i vilket fall inte speciellt tillfredsställande äktenskap. För att stå ut bestämmer hon sig för att vara otrogen, bara en gång om året. Jag har läst och recenserat boken. 

Jag träffar Peppe tidigt en morgon för henne och efter jobbet för mig. Vi träffas över Google meet och efter lite teknikstrul från min sida kan vi börja vårt samtal. Vi börjar med att prata om boken och dess karaktärer. Jag tyckte mycket om boken och blev förvånad över hur mycket den överraskade mig. Karolina är otrogen, men hon målas varken upp som ett monster eller ett offer, utan du som läsare lämnas själv med att bedöma huruvida hon gör rätt eller fel.

– Det är det som är det fina med att skriva böcker, när den är klar får läsaren själv bestämma och jag vill inte komma med några moraliska pekpinnar, säger Peppe.

Otrohet för att jämna ut orättvisor

När det kommer till Karolina så rättfärdiga hon otroheten med att det finns en maktobalans i förhållandet, men det finns alltid två sidor av saken och skulle Christian förmodligen se det på ett helt annat sätt. Det är ju så livet är, varken svart eller vitt och oftast är ingen ett monster. Samtidigt har Christian inte några problem med att Karolina tar mest ansvar för hem och barn och låta henne vara den som vet vilken skostorlek barnen har.

– Jag tror säkert att Christian ser sig som en jämställd person, men att låta den andra ta ansvar för allt som rör familjen är också ett sorts svek, tycker jag.

Peppe säger att det är roligt att skriva den här typen av böcker och att hon försökte resonera sig fram till vems svek som egentligen var värst, men att hon inte kommit fram till något egentligt svar. Det är avsaknad av svar på den frågan som jag anser är bokens styrka. Det finns inget enkelt svar på på frågan om otrohet kan vara berättigat. Livet bjuder som bekant inte heller på några enkla svar.

Styvmamman Karolina

En stor del av boken är att Karolina vill ha ett eget barn. Christian skjuter ett beslut på framtiden och säger hela tiden att det inte är läge just nu, allt medan Karolina blir äldre. Det är ett annat typ av svek att förvägra henne ett biologiskt barn. De barn som finns inom äktenskapet är ju Christians barn, som har en annan mamma. Ändå känner Karolina att hon älskar de barnen och förväntas nästan själv över hur starkt hon känner för dem.

– När jag skrev det tänkte jag på min styvmamma. Mina föräldrar skiljdes när jag var 11-12 år och fick ganska tidigt en styvmamma. Även om jag bara bodde med henne och pappa varannan helg, kände jag att hon älskade mig som ett eget barn. Känslorna kan finnas där, men Karolina känner ändå att hon vill ha något eget, ett barn tillsammans med Christian.

Även om Karolina älskar sina bonusbarn, är det inte hennes barn. Skiljer hon sig från Christian, kanske hon aldrig får träffa dem mer. Det sätter henne lite i en rävsax. Dessutom har hon väninnors som berättar om sina hemska skilsmässor och det gör henne ännu mer rädd för att Christian skulle förvandlas om hon ville skiljas.

– Det är då Karolina känner att de ändå har det rätt bra och att Christian är en bättre man än jättemånga andra. Och det ÄR han ju! Jag skrev honom medvetet inte genomond. Han tycker bara att livet är rätt så härligt och det beror på att han förväntar sig att folk ska böja sig för honom och hans vilja. Han ser inte ens att han är sån utan tänker nog mest att såhär har väl alla det.

Vem är Adam?

Karaktären Adam är inte heller en karaktär som man brukar hitta i romaner som handlar om kvinnor och otrohet. Han är het och vill ha Karolina, men kan vi verkligen lita på att han vill ha henne?

– Han är lite flaky, som vi säger här i LA, han är oberäknelig och det är osäkert om han verkligen vill ha henne eller om han också bara tycker att det är härligt att ligga lite ibland.

Vänskapen med Joanna

Joanna är Karolinas vän som hon håller fast vid i vått och torrt. Tyvärr glider de isär när Karolina anförtror henne otroheten. Själv har Joanna skiljt sig på grund av upprepad otrohet från sin man och är ensamstående mor till tre egna barn. Joannas och Karolinas vänskap är stark, men Peppe menar att de har svårt att mötas då de kommer med så olika bagage och ser så olika på relationer.

– Joanna tycker att skilsmässan är så fruktansvärt hemsk att hon trycker att Karolina ska stanna kvar hos Christian för att han är en någorlunda bra person. Hon kan inte heller fatta att Karolina drömmer om egna barn när hon har två fantastiska bonusbarn.

När vi pratar om de olika karaktärerna så säger Peppe att hon vill att de ska vara mångbottnade och sympatiska karaktärer ska även ha dåliga sidor som vi har svårt att gilla. Ingen av karaktärerna är genomond, men så rättar sig Peppe:

– Jo, Fredde – Joannas man – han är genomond.

Feminism i Finland

Peppe Öhman är från Finland och jag tänker att jag vill höra lite med henne om synen på feminism i vårt östra grannland. Finland är ett progressivt land och Peppe menar att de kanske lite för ofta lyfter fram att de var först i Europa med kvinnlig rösträtt. Hon säger också att metoo aldrig riktigt fick fäste i Finland och menar att man kanske är lite mer försiktig till jämställdhetsreformer.

– Jag tror nog att för den stora massa så är feminism lite mer främmande för finländare, än svenskar. Det är nog en skillnad i kulturen som gör att det inte lika självklart i Finland. Dessutom ser vi oss som världens mest jämställda land och tänker kanske inte på att även om vi är det, så finns det ännu mer kvar att göra.

Peppe berättar om ett jättegräl med Hufvudstadsbladet som hon hade för flera år sedan. Hon var trött på att hon tjänade mindre än manliga krönikörer med samma meriter, men tidningen svarade iskallt att hon inte var lika bra.

– Det är ju svårt att ta sådana fajter när man är inblandad själv. Jag kan ju inte riktigt argumentera för att jag faktiskt är lika bra, jag jag på pappret hade en högre kompetens än de manliga krönikörerna. De har såklart rätt att betala vad de vill till vem de vill, men jag tyckte att argumentet att de är en feministisk redaktion, men att jag är lite sämre, var lite märkligt.

Feminism i USA

Nu bor Peppe sedan tio år i LA och såklart är det spännande att höra hur en person från det relativt sett jämställda Norden tycker att debatten är i USA. Hon ser bekymrat på utvecklingen är abortfrågan och där Roe vs Vade är på väg att luckras upp i och med att Högsta domstolen ger grönt ljus till abortinskrkänkande lagförslag in flera delstater.

– Sedan finns det ingen lagstadgad föräldraledighet heller. Vissa företag låter dig vara ledig, men du ses ändå lite som en latmask om du är hemma med ditt barn.

Hela det amerikanska samhället är uppbyggt på att en förälder är hemma i och med att man jobbar långa dagar och förskola och fritids är oerhört dyrt. Samtidigt finns det många feminister som skriver bra och som uppmärksammar de här problemet, vilket Peppe ser som mycket positivt.

– Det finns en stor feministisk gräsrotsrörelse som kämpar för att USA ska bli mer jämställt, men det är tyvärr en jättelång väg att gå.

Annars tycker Peppe att det är mycket trevligt att bo och verka i USA och hon säger att det alltid händer spännande saker, både positiva och negativa. Bor man i LA har man dessutom förmånen att ha nära till surfing, vilket Peppe brukar äga sig åt. Jag valde att illustrera den här intervjun med en fin bild på Peppe från en surfingtur i hennes hemstad. Den har hon skrivit om på sin blogg och det är därifrån bilden kommer. 

*) Samtalet är inspelat, så kanske kanske kanske får ni ta del av det som en podd när jag lärt mig att redigera.