Feministbiblioteket

sep 16

Feminism i isländska deckare – ett resultat av år av jämställdhetspolitik på ön?

Av Hanna i Feministiska betraktelser

Island. Motiv från Västfjordarna, som har en stor betydelse i en av Ragnar Jónassons böcker. Bild från Unsplash.

Nu kommer jag med en liten spaning, med betoning på liten. Jag har under den senaste tiden läst många isländska deckare. Island är månadens tema i #kaffeochkulturvärlden och därför har jag stiftat ny bekantskap med Ragnar Jónasson som nästan är årsbarn med mig (1976) och skriver deckare. Arnaldur Indriðason är en annan, lite äldre (1961) manlig författare, som funnits på den svenska marknaden länge.

Både Ragnar och Arnaldur har i sina deckare (i vilket fall de senare, gällande Arnaldur) många feministiska och kvinnohistoriska teman. Jag har funderat på om detta är resultatet vi ser av män från ett land som alltid legat i framkant gällande jämställdhet och feminism. Redan den gamle nobelpristagaren Halldór Laxness hade med liknande teman i sin kanske mest kända bok Salka Valka (som för övrigt läses av personer i en av Ragnar Jónassons böcker).

Rangar Jónassons serie om polisen Hulda som slåss mot patriarkatet i varje bok lyckas, realistiskt nog, inte speciellt bra. Böckerna utspelar sig i förgången tid och den Hulda vi möter i den första boken, som är i nutid, är en delvis nedbruten men också stolt kvinna och polis. Hon vet att hon borde gjort mer, men hon vet också att männen hållit ihop och på så sätt inte gett henne de befordringar hon så väl förtjänat.

Ragnar Jónasson talar till och med om patriarkatet i sin bokserie om Hulda. Han tar också upp det tämligen dolda problemet en kvinnas våld mot en man. Helgi som tar över efter Hulda är en mer modern man, men han lever i en våldsam relation, som han har svårt att ta sig ur, trots att han är fysiskt starkare.

Arnaldur Indriðasson har i sin serie om Konrað tagit upp teman såsom abort, sexuella övergrepp och ensamstående mödrar. Han beskriver ofta engagerande om hur synen på kvinnor och speciellt ogifta mödrar, påverkade både kvinnor och barn negativt.

1980 fick Island som första land i världen en vald president som var kvinna, Vigdís Finnbogadóttir. Tre år senare väljs tre kandidater för det nystartade paritet Kvennalistinn in i Alltinget. Jag som är född 1977 har under mina första år som medvetet barn alltid vetat att på Island, där har de minsann en kvinna som är president. Det borde ha format den inhemska befolkningen mer, kan jag tänka mig.

Är det Islands stolta jämställdhetshistoria som letar sig in i litteraturen? Mina fördomar säger att Island, med sitt isolerade länge, borde kunna ha besvarat den machokultur som beskrivs i böckerna som en del av det förgångna, men istället har landet blivit en föregångare i jämställdhet. Jag har sett liknande teman i svenska deckare där kvinnliga poliser och manliga strukturer beskrivs, även hos manliga författare, men i det isländska deckarna verkar författarna ta deras stolta jämställdhethistoria på största allvar.

Jag ser med oerhörd spänning fram emot fler böcker av isländska manliga författare, ja kvinnliga också såklart, men i synnerhet feministiska män. Det är mycket intressant att se att nya personer för den jämställdhetskamp vidare som blivit något av Islands signum. Att det blivit det är oerhört spännande och intressant och jag lär återkomma i ämnet.

sep 15

Månadens feminist: Guðrún Agnarsdóttir

Av Hanna i Veckans feminist

Kort fakta

Född 1941 i Reykjavik.
Invald i Alltinget för det feministiska partiet Kvennalistinn 1983-1990.
Kandiderade till Islands president 1996.

Guðrún Agnarsdóttirs feministiska gärning

Guðrún Agnarsdóttir föddes i Reykjavik 1941. På 60-talet utbildade hon sig till läkare vid Islands universitet, där det vid den tiden endast var 5% kvinnor som studerade. Hon åkte sedan till London och arbetade och fortsatte studera medicin och hon fick sin isländska läkarlegitimation 1978 och sin brittiska 1981.

Under 70-talet växte den feministiska rörelsen i större delen av västvärlden och så också på Island. Rödstrumperörelsen kallade sig de organiserade feministerna på Island vid den tiden. 1980 valdes Vigdís Finnbogadóttir till landets president och även om hon inte var sprungen ur den feministiska rörelsen så fick rödstrumporna en enorm skjuts framåt. 1982 upplöstes de och några medlemmar bildade ett kvinnoparti som ställde upp i Islands lokalval samma år. De fick två platser i två olika kommuner.

1983 ville partiet ställa upp till Alltinget, men det fanns stor oenighet bland medlemmarna om detta skulle tjäna feminismens intressen. Kompromissen blev ett nytt parti, Kvennalistinn, som ställde upp i valet. Medan Rödstrumporna var likhetsfeminister så fokuserade Kvennalistinn på kvinnors frihet och mer betonande av kvinnas särart. De var klassiska särartsfeminister där de ville uppvärdera det kvinnliga och jämställa det med det manliga, inte göra kvinnor till män som de ansåg att likhetsfeministerna ville.

Guðrún Agnarsdóttir var en av dem som valde att kandidera till Alltinget 1983 och blev invald. Hon satt för Reykjavik och hon drev frågor som rörde hennes profession; våldtäkt, AIDS och medicinsk forskning. I partiets strategi inför valet prioriterades en rad frågor; att hemmafruyrket skulle räknas som erfarenhet på arbetsmarknaden, decentralisering, bygga fler förskolor, satsa på konsten, högre löner för kvinnoyrken samt att jobba för fred internationellt. Erfarenheter från hemmafruar skulle tas tillvara för att bygga ett bättre samhälle. De var också emot tunga industrier och ville satsa mer på småföretag.

Under tiden i Alltinget samarbetade Kvennalistinn med olika partier till vänster. Partiet ställde upp i fyra val. 1983 fick partiet 5,5% och tre plaster och 1987 fick partiet hela 10,1 % och sex plaster. Efter det gick det sämre, 1991 fick de fem platser och 1995 lyckades återigen bara tre kvinnor ta sig in i Alltinget. 1998 gick partiet upp i ett antal andra vänsterpartier och finns sedan dess inte mer som ett enskilt kvinnoparti.

1996 var det presidentval och och då ställde Guðrún Agnarsdóttir upp som kandidat. Vigdís Finnbogadóttir var då avgående president och landet hade nu bara helt nya kandidater att rösta på. Guðrún ställdes bland annat mot Ólafur Ragnar Grimsson, som vann och sedan blev omvald fyra gånger. Guðrún fick drygt 26% av rösterna.

I efterhand säger Guðrun att hon inte grämer sig över förlusten. Hon är tacksam för sitt liv och hur det blev. Hon har varit med och format politik samt rest runt över hela Island och träffat folk som politiker. Idag är hon änka och har flera barn, barnbarn och barnbarnsbarn.

Guðrún Agnarsdóttir och jag

Jag har länge varit fascinerad av Kvennalistinn som så tidigt kandiderade till det nationella parlamentet och kom in. När jag var barn var de feministiska förebilder för mig. Nu är jag verkligen ingen säratsfeminist längre, men trots det kan man inte förneka deras betydelse för jämställdhetskampen på Island och i resten av Norden.

Jag har länge velat fördjupa mig i partiet och i någon av dess företrädare och det gjorde jag nu, när månadens land är Island i #kaffeochkulturvärlden. Det gick dock inte att skriva utan att använda sig av google translate, för de flesta källorna är på isländska. Jag fick ovärderlig hjälp av Metta, som själv är från Island, tack! Jag vill också lägga in en liten reservation för att jag kan ha missuppfattat något.

sep 14

Recension: Jónasson, Ragnar; Dimma; 2017

Av Hanna i Skönlitteratur

Dimma är den tredje boken i serien Det gömda Island av Ragnar Jónasson. Polisen Hulda Hermansdóttir är huvudperson. Jag har läst Mörkret och Ön och konstaterar med lite nöje att dimma på isländska betyder mörker och att första boken i serien heter Dimma på isländska, precis som Huldas dotter i serien. Boken är utgiven på Modernista.

I Dimma får vi veta hur det gick till när Huldas dotter Dimma dog. Parallellt får vi läsa om ett fall med två döda på östra Island som Hulda får ta tag i när hon är tillbaka efter dotterns död några månader senare. Människorna som hittas verkar vara mördarde, men vem har klarat av att ta sig till deras ensliga plats? Hulda letar ockås efter en försvunnen flicka som valt att resa runt på Island i ett år, men som inte hört av sig till sina föräldrar på länge.

Dimma är en oerhört tragisk och mörk bok. Jag ville verkligen inte läsa om dottern Dimma, för vi vet nu vad som ska ske (vi=vi som läst hela serien). Ragnar Jónasson skriver bra om elände och fasansfulla ämnen så att vi kan ta till oss, men inte behöver gotta oss i eländet. I Dimma var det en mycket bra balans. Dessutom är hans upplösningar inte alltid som du tror, men inte heller komplicerade eller långsökta. Det som är så bra är hur författaren får ihop en till synes komplicerad deckarhistoria med ett fullständigt logiskt förklaring. Det är inga hämndaktioner för saker som hänt för 20 år sedan, utan mycket smartare.

Jag tyckte mycket om hela Hulda-serien och jag blev oerhört glad när jag såg att det kommit en till, nu med Huldas efterträdare Helgi som huvudperson. Jag har i skrivandets stund läst även den, men ska inte gå händelserna i förväg.

sep 13

Feministbrud på kulturjakt på Värmdö

Av Hanna i Kulturbetraktelser

Veckan före valet var jag på Värmdö och hjälpte till med en kampanj i hamnen. Det var massor av folk så jag fick parkeringsplats ca 3 km från hamnen och då passade jag självklart på att ta lite bilder på alla vackra hus jag gick förbi. Perfekt mix av nytta och nöje!

Först får ni några vackra hus från in promenad. Det var inte bara vackra hus på promenaden, men jag bestämde mig för att bara ge er det fina. Sedan finns det såklart porslinsmuseum och annat vackert i Gustavsbergs hamn, men det fanns inte riktigt tid för sånt. Dessutom har jag varit där förut och rapporterat från det (i det inlägget har jag fel om Gustavsbergs bibliotek/kommunhus, se nedan för rätt information).

Vackra hus på Värmdö

Några religiösa vackra byggnader

Baptistkyrkan.

Gustavsbergs kyrka.

Annan kultur

En konstutställning vid Gustavsbergs kyrka signerad John Hallmén. Utställningen heter Viktiga väsen.

Gustavsbergs bibliotek som en gång byggdes för att vara kommunhus. Byggnaden färdigställdes 1954 och arkitekten hette Olof Thunberg.

sep 12

Bredvidläsning: Döden och pingvinen av Andrej Kurkov

Av Hanna i Bokbetraktelser

Jag har läst den ukrainska författaren Andrej Kurkov och hans Döden och pingvinen. Boken är från 1996 och gavs ut på svenska på Natur och kultur 2006. Andrej Kurkov kommer på bokmässan så därför var jag extra angelägen att få tag på boken och jag kom tillslut fram i kön på Stadsbiblioteket i Stockholm. Av någon anledning kan man inte köpa den på Bokbörsen.

Viktor bor tillsammans med sin pingvin Misja och vill bli författare. Hans flickvän har just stuckit och med bokskrivandet går det inget vidare. Han får då ett jobb på en tidning att skriva dödsrunor över folk som inte dött än och han tar sig an uppgiften med stort engagemang. Det är bara det att de personer han skriver om en efter en dör under mystiska omständigheter. Dessutom får han själv påhälsning på nätterna av okända personer.

Viktor får också en dotter på halsen efter att en bekant lämnat sin hos honom och sedan försvinner spårlöst. Han anställer en barnflicka åt henne som sedan tjänar som hans flickvän. Tillsammans blir de en brokig familj på tre personer och ett djur. Men Viktor vill egentligen inte ha någon familj och hyser inte några varmare känslor för varken Nina (barnflickan) eller Sonja (flickan). Han känner dock ett enormt ansvar för dem.

Den deprimerade pingvinen Misja är förmodligen någon slags symbol för det nya Ukraina i den här romanen. Erfarenheter av försvinnande och mystisk död känns oerhört tidstypisk för en roman skriven några år efter Sovjetunionens fall. Den krypande känslan av övervakning och osäkerhet finns där, men bokens stora behållning är att den trots allt det mörka, är humoristisk.

Det är ingen tvekan om att det är pingvinen som spelar huvudrollen här, men samtidigt kan jag inte låta bli att förundras över alla baksidestexter som inte nämner Nina och Sonja. Jag tycker att det motvilliga föräldraskapet också känns viktigt för den symboliska handlingen. Det är inte så mycket som händer i boken, utan historien drivs mest fram av humorn. Jag tyckte den var lite tråkig efter ett tag, men att allt räddades upp av ett bra slut som sydde ihop historien bra.

sep 11

Idag hoppas jag alla går och röstar

Av Hanna i Blogg

Idag är det valdag och det är alltid lite högtidligt. Jag har som vanligt inte röstat än, utan vi ska gå hela familjen och avlägga våra röster idag (inte barnen såklart, men de får följa med). I eftermiddag kommer svärfar hit och jag och min man åker i till stan för att gå på valvaka. Det är superspännande och jättepirrigt och idag känns det mesta bra. Det har varit en smutsig valrörelse och jag är glad att den är över.

Jag hoppas att du använder din medborgliga rätt att ge din röst. För alla kvinnor som i början av förra seklet kämpade för allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor tycker jag att man ska göra det. Självklart vill jag inte införa röstplikt och det finns säkerligen en och annan som har goda skäl att använda sofflocket, men till alla andra säger jag: om inte du röstar, väger andras röster tyngre.

Jag vill bjuda er på ett minne som är snart 100 år gammalt. Jag frågade min mormor en gång om hon mindes något från att kvinnor fick rösta 1921, men då hon bara var tre år då kunde hon inte erinra sig något. Däremot kunde hon säga att hon mindes att det efter val alltid fanns valsedlar på skolans utedass (att torka sig med) och att hon och hennes kompisar tog hem dem för att det gick bra att rita på baksidan på dem.

sep 10

Utamaning 2022: Röster från Ukraina

Av Hanna i Utmaningar

Jag har inte sagt att det varit en utmaning förut, men det har blivit det, att läsa röster från Ukraina. Det är ett av temana på bokmässan och jag vill även för min egen bildnings skull läsa litteratur från Ukraina. Jag har läst allt jag kommit över, för det finns inte så mycket. Min tanke är att jag på mässan ska hitta fler titlar på svenska eller engelska att läsa.

Den här utmaningen sträcker sig alltså över hela året och därmed även retroaktivt. Jag har skrivit mycket om Ukraina och tipsat om litteratur under året, men jag tycker att det är viktigt ur flera aspekter. Generellt tycker jag att det är viktigt att läsa böcker från hela världen, som ni nog vet vid det här laget, men mer specifikt vill jag lyfta fram litteratur från ett land som är hotat.

Putin tycker att Ukraina är Ryssland och att han ska vara diktator även för dem. Det tycker inte ukrainarna och därför känns et extra viktigt att läsa just deras litteratur och ta del av deras kultur. Parallellt med läsningen ser jag TV-serien Folkets tjänare som ju är serien där självaste Volodymyr Zelenskyj spelar huvudrollen.

Jag vill självklart ha ukrainska tips! Vad borde jag läsa som jag kanske inte redan tänkt på?

sep 09

Recension: Jónasson, Ragnar; Ön; 2016

Av Hanna i Skönlitteratur

Jag har redan förlåtit Ragnar Jónasson för slutet i den första boken i Hulda-trilogin och gått vidare med bok nummer två, Ön. Det är Modernista som gett ur bokserien på svenska. Efter att ha läst Ragnar Jónasson parallellt med Arnaldur Indriðason kan jag inte låta bli att se ett feministiskt mönster. Jag kommer att återkomma till det.

Vi går tillbaka till 1987 och den nya polisen Liður får ett fruktansvärt fall på sitt bord. En ung kvinna hittas död och hennes far är misstänkt för mordet. Fadern nekar dock till att ha gjort det, men tar sitt liv i häktet och ingen dom kan falla. Fallet ses som en fjäder i hatten för Liður och han avancerar inom polisen och får de jobb som Hulda egentligen skulle ha fått, om hon inte varit kvinna. 1997 hittas en kvinna död på en enslig ö och det är bara tre vänner till henne som befinner sig där. Vem av dem mördade henne? Vännerna befinner sig på ön för att hedra sin döda vän, som dog 10 år tidigare och där hennes far dömdes för mordet. Hulda kopplar ihop fallen och verkar kunna få revansch på sin ärkefiende Liður.

Det är enb mycket spännande och bra uppbyggd deckare. Det är kanske något förutsägbart angående Hulda och Liður, men å andra sidan låter Ragnar henne ofta misslyckas i förhållande med överordnade, så utgången är långt ifrån självklar. Jag tyckte också att skidhistorien med de fyra vännerna var intressant och blev som en liten Tio små *pojkar eller Och så var det bara en, som den numer heter.

Det jag hade oerhört svårt för, var mer en detalj, men en störande sådan. Ragnar Jónasson skriver flickan om den mördade. Hon är 20 år. 10 år senare är vännerna 30 och när Hulda förhör en av de överlevande, kallar både berättarrösten och de andra karaktärerna henne för flickan. Är detta något kulturellt eller använder författaren det lite förminskande uttrycket på kvinnor? Eftersom Ragnar är så feministisk i övrigt så irriterade jag mig väldigt på detta.

sep 08

Semesterutmaning 2022: Klassiker

Av Hanna i Utmaningar

Jag såg ett klassikerbingo på SelmaStories och tänkte att det var pinsamt att jag läst så få. Temat för sommaren var längtansläsning och jag längtade inte precis efter att läsa klassiker. Målet fick därför bli att pricka av en bok till i bingot under sommaren. Det slutade med att jag prickade av två! Ibland är långa mål bra och ibland kan de vara lite för låga.

Jag slog till på två feministiska klassiker:

Rapport från en skurhink av Maja Ekelöf: Den nästa mytiska boken som jag tänkt att läsa i årtionden visade sig vara något helt annat än jag trodde. Så glad att jag läst den och funderar nu på att läsa Maja Ekelöfs biografi.

En piga bland pigor av Ester Blenda Nordström: Som förklaring på varför jag inte läst den tidigare kan jag säga att jag läst utdrag från den. Det var dock oerhört fint att läsa den i sin helhet och jag tyckte mycket om den!

sep 07

Feministbrud på kulturjakt i Tensta

Av Hanna i Kulturbetraktelser

Mitt jobb har den senaste månaden handlat om kampanj. För egen del har det mest varit att kopiera upp saker och se till så att andra har material, men ibland har jag själv fått åka ut på fältet. Jag var bland annat i Tensta på en kampanj där vi var tre partier som hade tält en tisdag eftermiddag i valrörelsen. Bakom ryggen på mig såg jag en vacker muralmålning och när jag fick ett telefonsamtal fick jag syn på ett vackert konstverk och då slängde jag upp telefonen för att spara till den här kulturjakten.

Människans träd av Josephine Siskind är ett muralmålning som funnits i Tensta sedan 1982. Den har varit tvungen att renoveras sedan dess och skulle nog behövas ses över igen. Det var lite sprickor här och där. Jag älskade målningen med alla flaggor som mynnar ut u träd som går in i en svensk flagga. Symboliken är kanske övertydlig, men ändå fin.

Målningen har en poetisk programförklaring:

Det finns bara en enda människoras
Det finns bara en enda stam
Det finns många nationaliteter
Det finns många grenar
Skapande ger färgrikedom
Så gör också blommorna i trädet
Ett träd som kommer att ge frukt
som jag hoppas för dig och mig

På en lekplats på en öppen innergård i närheten av Tensta centrum sitter denna söta flicka och tänker. Hon är skulpteras av den danska konstnären Johan Galster och hon heter Grete (eller konstverket heter det). Jag tyckte hon passade så fint in i den lekande miljön. Hon är lite fundersam och kanske sådär uttråkad som bara barn kan vara när inget är kul.