okt 25

Recension: Oseman, Alice; Loveless; 2020

LovelessInför asexual awareness week började jag leta bra böcker på temat. En bok jag fått tips om av Elin Westöö har jag också sett i många listor över böcker på ämnet. Loveless av Alice Oseman är en ungdomsbok om att flytta hemifrån och börja läsa på universitetet och att hitta sig själv och sin identitet. Alice Oseman har skrivit flera böcker på liknande teman, men där andra sexuella identiteter står i centrum.

Georgia går på sin slutbal i skolan och får äntligen möjlighet att hångla med killen hon spanat på i flera månader. Hon har aldrig kysst någon och är otroligt spänd. Georgia vet allt om kärlek och romantik och bara längtar efter att få uppleva det själv. När kyssen ska bli av känner Georgia bara en enorm avsmak. Hon vill absolut inte kyssa killen. Med den här erfarenheten åker hon iväg för att plugga på universitetet med sina bästa vänner Jason och Pip.

På universitetet försöker Georgia allt var hon kan för att hitta en man. Eller kvinna. Hon lär känna sin rumskompis Rooney som är ute och festar mycket och verkar ha massor av kompisar. Hon ber henne om hjälp att försöka att finna kärleken. Rooney förstår ganska snart att Jason är förälskad i Georgia och då uppkommer det inte så välgenomtänkta idén att Georgia ska försöka bli kär i Jason, hennes bästa vän.

Georgia söker sin identitet och för henne spelar inte tjej eller kille så stor roll, hon undrar mer varför hon aldrig hittar någon. När hon väl börjar förstå varför blir det är delvis jobbig process. Det finns jobbiga känslor och saker som händer, men i stort är Loveless en feelgood rakt igenom. Ibland är det nästan lite väl mycket gullighet, som att även Georgias kusin verkar vara asexuell och aromantisk.

Det är en ungdomsroman och då förlåter jag en hel del undervisande avsnitt när motsvarande RFLS:s ordförande berättar om vad asexualitet och aromanticism är. Jag tyckte mest om att det var fokus på vänskap och att det är vänskapen som är det viktigaste. De har roligt tillsammans och med tanke på huvudpersonens sexuella preferenser blir det ett budskap om att hålla hårt i sina vänner. En liten romantisk (homosexuell) kärlekshistoria finns med, men den är sekundär.

okt 24

Ace awareness week 2022: Elin Westöö om att ord har betydelse

Elin Westöö

Följande text är ett gästinlägg av Elin Westöö, som du kan hitta på Instagram och blogg. 

Tolvslaget som inledde år 2021 var väldigt speciellt för mig. Det var då jag lämnade ordet ”hetero” bakom mig och började identifiera mig som asexuell och aromantisk. Det var inte en förändring som kunde märkas på utsidan och jag hade inte blivit öppet med det än. Det var inget storslaget firande utan jag låg bara och lyssnade på fyrverkerierna som hördes från stan utanför. Men det märktes på insidan.

Att sluta se mig som ”straight” och omfamna identiteten som asexuell och aromantisk gjorde inte att jag blev en annorlunda person. Jag har alltid varit den jag varit och fungerat på samma sätt på insidan. Det här som gäller attraktion och identitet är ingenting vi kan styra över själva. Något som vi däremot kan förändra är sättet vi ser på oss, vilka ord vi använder och att vi faktiskt börjar acceptera oss själva för vilka vi är.

Jag visste att jag inte var attraherad till personer av samma könsidentitet som jag själv (jag är cis-kvinna) men kände ju ingenting för personer av motsatt kön heller. Därför blev ordet ”heterosexuell” som jag använde, i brist på annat, ett ord som skavde på insidan. Jag såg det som att jag inte riktigt fungerade och sökte efter förklaringar på varför det inte stämde eller hur jag skulle kunna förändra mig. I stället i mitt sökande hittade jag då dessa andra ord – identiteterna asexuell och aromantisk och förstod att det enda jag skulle förändra var att börja bli stolt över den jag är, det perspektiv och de erfarenheter jag faktiskt har.

Ord har väldigt stor betydelse! Många personer vittnar om att de tänkt om sig själva som ”trasiga” eller ”icke-fungerande” innan de också förstod att de är asexuella och/eller aromantiska. Dessa ord fann jag genom mitt intresse för HBTQIA+, min vilja att lära mig och genom mitt intresse för böcker. Nu brinner jag för att berätta om det här så att fler kan känna sig styrkta av att vara stolta och glada över sig själva. Kanske kan det betyda något för fler som är som jag var för ett par år sedan – mitt i ett sökande efter sig själva och efter ord som passar.

Asexuell och aromantisk är två identiteter som är utanför det heteronormativa och därför kallas queera. De flesta känner till bokstavskombinationen HBTQ och då finns detta med under Q:et, men ofta skriver man numera också HBTQA+ för att särskilt synliggöra. Bokstaven A står för asexuell, aromantisk och agender. Agender är en könsidentitet och det kommer jag inte skriva om då det inte gäller mig som cis-person. Asexuell handlar om att aldrig eller väldigt få gånger i sitt liv uppleva sexuell attraktion till andra. Aromantisk handlar om att aldrig eller väldigt få gånger i sitt liv uppleva romantisk attraktion till andra, vilket handlar om förälskelse och att älska någon på det sättet.

okt 23

Ace awareness week 2022: Elin Westöö om att öppna boken om sig själv

Elin Westöö

Följande text är ett gästinlägg av Elin Westöö, som du kan hitta på Instagram och blogg. 

Under hösten 2020 var jag 37 år. Det var pandemi-tider vilket så klart var tufft på olika sätt, men då var det en lättnad att ha intresse för böcker. Jag blev inspirerad av andra bokintresserade på sociala medier och var med i några digitala bokklubbar, bland annat har jag varit med i en som Feministbiblioteket ordnat vilket jag rekommenderar (Läsa jorden runt, reds anmärkning). Jag följde gärna dem på både Instagram och YouTube som tyckte det var viktigt att läsa med en mångfald av perspektiv och som ofta nämnde böcker med HBTQIA+-representation. A:et väckte särskilt mitt intresse.

Jag fick först lära mig om att A stod för asexuell. Det fick mig att stanna upp men jag tänkte bestämt: ”Det kan absolut inte ha med mig att göra.” Jag hade dock inställningen att jag ville bli en god allierad till HBTQIA+-personer och då asexualitet var något jag inte visste mycket om var lösningen så klart att hitta böcker om det. Biblioteket i min hemstad hade inte en enda bok om asexualitet men de har möjlighet att lämna inköpningsförslag så jag bad dem köpa in de här: The Invisible Orientation av Julie Sondra Decker (2014) och ACE av Angela Chen (2020). Jag trodde att det skulle ta lång tid att få böckerna men det gjorde det inte. I december år 2020 kom de hem till mitt vardagsrum.

Jag har alltid i mitt liv, under ungdomstiden och som vuxen, dragits till det som har med queer och normbrytande att göra i kultur såsom böcker, filmer, tv-serier, musik m.m. Eftersom jag är troende kristen och uppväxt i en frikyrka där det endast var cis- och hetero-normen som gällde var det som ung en pågående brottningskamp inom mig men som vuxen hade jag äntligen brutit med det samfund jag var uppvuxen i. I stället gick jag med i ett frikyrkosamfund där man vill arbeta för större inkludering av HBTQIA+-personer.

Jag var också medlem sedan några år tillbaka i EKHO som är en ekumenisk förening för kristna HBTQIA+-personer och allierade. Inom EKHO arbetar man både för att skapa trygga mötesplatser och arbeta för förändring inom kyrkor i Sverige. Jag ville börja engagera mig mer aktivt och under året 2020 var vi några som pratade om att starta lokalföreningen EKHO Mälardalen som finns på Facebook och på Instagram: @ekho.malardalen. Om du är HBTQIA+-person eller allierad och kristen eller bara tycker det är viktigt att detta lyfts inom kyrkorna är du välkommen att följa oss och kontakta oss! Vi ordnar mötesplatser för detta i t.ex. Västerås, Örebro och Strängnäs.

Därför var det så att jag under år 2020 funderade mycket över det här. Jag ville lära mig om allt inom HBTQIA+ för att vara en bra allierad. Men det var också så att jag under denna period i livet funderade mycket kring mig själv om min egen identitet. Så det var mitt i allt detta som de här böckerna om asexualitet anlände till mitt soffbord.

När jag öppnade dem och började läsa var det en otroligt stark och känslomässig upplevelse. Det var som att läsa boken om mig själv! Nu handlade det plötsligt inte bara om att engagera sig för andra utan nu gällde det också på ett nytt sätt om mig själv.

Fortsättning om asexualitet och aromanticism kommer. Följ Elins berättelse under veckan!

okt 23

Ace awareness week 2022: Feministbiblioteket uppmärksammar veckan varje dag

Prideböcker i Berlin

Idag startar Ace awareness week 2022 och Feministbiblioteket uppmärksammar veckan i samarbete med Elin Westöö. Jag kommer att uppmärksamma asexualitet i litteraturen och lyfta fram åtminstone en asexuell feminist. Aromanticism kommer också att uppmärksammas under veckan därför att många asexuella också är aromantiska, men också för att begreppen inte ska blandas ihop. Alla asexuella är inte aromantiska och vise versa.

Tre återkommande begrepp att ha koll på under veckan är ace, som betyder asexuell, aro, som betyder aromantisk och aroace, som betyder att man är både asexuell och aromantisk. För definitioner av vad asexualitet och aromanticism är, se mitt tidigare inlägg om aceweek.

Under veckan blir det minst ett inlägg om dagen på temat och häng gärna med här eller på sociala medier.

Fyra frågor till Elin Westöö

Elin Westöö

Elin Westöö är cis-person med pronomenet ”hon”, 39 år. Hon bor utanför Örebro. och arbetar som personlig assistent, men har en utbildning och ordination till pastor. Engagerad i föreningen EKHO Mälardalen. Du hittar henne på Instagram och blogg.

Vem är du?

Jag bor tillsammans med katten Abbe och tycker mycket om att möta nya människor, ägna tid för mina vänner, skapa genom att sticka och så klart att läsa böcker. Jag läser av många olika genrer: fantasy & sience fiction, självbiografier, historiska romaner m.m. Jag tycker om att läsa böcker med olika perspektiv därför hittade jag bloggen Feministbiblioteket då jag sökte efter tips på författare från olika länder.

Vad innebär ace och aro för dig?

Att förstå att jag är ace och aro är en enorm lättnad, styrka och frihet. Det ger en förklaring till frågor jag brottats med under min uppväxt och hjälper mig i de utmaningar jag står i just nu vad gäller planer för framtiden, förväntningar på livet och byggandet av värdefulla relationer. Jag har fått lämna mycket press och ”borden” som finns i mig då det finns starka normer kring sexualitet och romantisk kärlek i vårt samhälle och det gör att jag känner stor frihet. Att ha förstått detta innebär också att jag kan läka på insidan från mycket skamkänslor kring sexualitet och identitet som jag burit inom mig genom åren. Att gå med Pride-flaggorna t.ex. är ett sätt att stå upp för mig själv, ta hand om mig själv och uttrycka glädje och stolthet för den jag är. Jag brukar tänka att den asexuella flaggan är som en sköld och att den aromantiska flaggan står för frihet. 

Hur blev du medveten om att du själv tillhörde dessa identiteter?

Jag kommer berätta mer i mina inlägg men helt enkelt är det så att jag alltid varit intresserad av HBTQIA+ och även gick i tankar på hur jag skulle kunna bli mer aktiv som allierad. Jag har alltid älskat att läsa och försökt läsa med en mångfald av perspektiv. När jag tog del av personer som pratade om böcker på internet och om representation av HBTQIA+ blev jag intresserad av A:et och att lära mig mer. På den vägen var det!

Vad betyder Ace Week för dig?

Det är en vecka att skapa synlighet och medvetenhet. Jag tycker mycket om alla de här internationella dagarna för olika identiteter inom HBTQIA+. T.ex. på Instagram försöker jag följa taggar och konton som uppmärksammar olika grupper t.ex. icke-binära, transpersoner, lesbiska o.s.v. Så klart kan man skaffa sig medvetenhet och förståelse även under andra dagar men det är positivt tycker jag att fokusera lite extra under specifika dagar och veckor.

Ace Week har många betydelser. T.ex. att veta att man är del av ett internationellt community – att det finns asexuella i alla världens världsdelar. Det behövs synlighet och medvetenhet så därför är det tacksamt att det inte bara är asexuella själva som uppmärksammar denna vecka utan att fler intresserar sig för det. Men en sådan här vecka handlar inte bara om att informera andra. Det kan också vara en vecka för asexuella att på ett särskilt sätt mötas och ta tid för varandra. Och du som känner igen dig i detta men inte tagit steget att berätta för någon (och det är så klart upp till var och en) kan ju använda denna vecka för att ta hand om dig själv lite extra. Kanske med god kopp te, en bit tårta och med en bok!

Det finns också en vecka som kallas Aromantic Awareness week – alltså en vecka för synliggörande av aromantiska personer! Den är otroligt lägligt placerad veckan efter Alla hjärtans dag och infaller under år 2023 20-26 februari.

okt 22

Feministbrud på kulturjakt på Liseberg

Vi var hela familjen på Liseberg i år igen och jag slogs återigen av hur vackert och genomtänkt Liseberg är jämfört med Gröna Lund. Det är ingen rättvis jämförelse egentligen, eftersom Gröna Lund är så litet och Liseberg är en så mycket större del av min barndom (och väcker därför helt andra minnen hos mig). I vilket fall är Liseberg en underbar park med mycket historia. Vill du utmana dig själv i när olika attraktioner fanns och inte fanns, rekommenderar jag Lisepedia (du kommer att bli förvånad!).

Liseberg

En favorit, som tyvärr inte funkar längre pga snurr, är Jukebox som funnits sedan 1993. Barnen älskar dock den och även om de tagit bort själva musikväljardelen så är det rock’n’roll här hela tiden.

Liseberg

Jag har alltid undrat var de där kändishänderna tog vägen. I somras skulle familjen prompt åka Pariserhjulet och där var de! Med Pelés gamla fotavtryck och allt.

Liseberg

Det här konstverket står ovanför rulltrapporna och kallas Lisebergsclownerna. Konstnären hette Astri Bergman-Taube och hon levde mellan 1898 och 1980. Konstverket kom på plats tre år efter Astris död 1983. Enligt Göteborgs konstkarta klappar en i händerna, en bjuder in publiken att ta del av föreställningen, en annan balanserar ett barn i ena handen medan den fjärde sträcker sina armar upp mot himlen. Modellen för konstverket var en person som jobbade som clown.

Liseberg

Det är underbart att Liseberg åter har en vacker och klassisk karusell. Blomsterkarusellen har funnits sedan 2016 och flera liknande karuseller har funnits genom åren. Det speciella med denna är att den har två våningar. Mycket uppskattad attraktion av min lilla, som jag tror hittade på lekar medan hon åkte (på kvällen är det verkligen ingen kö här, så hon kunde åka hur många gånger som helst).

okt 21

Recension: Ernaux, Annie; En flickas memoarer; 2016

En flickas memoarerJag fick uppdrag att skriva artiklar om nobelpristagaren i litteratur 2022, Annie Ernaux, och då fick jag se till att läsa några böcker. En flickas memoarer var bok nummer två som jag läste och den första var Omständigheter. Böckerna ges ut på svenska av Norstedts och de är nu tyvärr borttagna från Storytel, vilket känns sådär.

En flickas memoarer utspelar sig sommaren 1958 och Annie Ernaux drar sig till minnes en flicka som skulle åka på läger. Det var sommaren då hennes liv förändrades och hon fick erfarenheter som skulle ta lång tid att komma över. Den unga flickan blev kär och lät män ha sex med henne, och dessa sexuella erfarenheter skulle idag klassas som rena våldtäkter.

Unga Annie vill inget annat än att passa in. Hon har det tufft och svårt och hon vänder ut och in på sig själv. Hon hamnar på ett läger och vill bara därifrån. Hon vill bli älskad av de gifta männen som tränger in i henne fast det nästan inte går. Långt senare skulle hon snarare förträngt än gjort upp med sommaren 1958.

En flickas memoarer är skriven på samma nakna avskalade sätt som Omständigheter. Vi får en oerhört känslosam berättelse levererad på byråkratspråk. Det låter inte alls bra, men det är fantastiskt. Det är bara så oerhört märkligt att bli berörd av något som författaren själv inte beskriver med några som helst förstärkningsord.

okt 20

Recension: Hedlund, Helena; Att vara Kerstin; 2018

Att vara KerstinDen andra delen i serien om Kerstin av Helena Hedlund heter Att vara Kerstin och den har jag och min dotter läst i höst. Den första boken Det fina med Kerstin, läste vi i våras. Det är fina lågmälda böcker som både min dotter och jag uppskattar mycket. Böckerna är utgivna på Natur och kultur.

Kerstin är nu bästis med sina granne Gunnar och de trivs bra ihop. Kerstins värld blir dock mer komplicerat när det kommer fram att Kerstins förra bästis Fatimas föräldrar ska skilja sig. Kerstins mamma är på Mallorca med sin syster för att hon har 40-årskris. Tänk om hon också vill skilja sig och flytta till Mallorca? Gunnars mamma har problem med vildsvin i trädgården och tjatar om att flytta tillbaka till Stenungssund. Kerstin och Gunnar lyckas köpa vargkiss på nätet, som ska vara bra mot vildsvin, för Gunnar vill inte flytta.

Det är mycket som trasslar till sig i Att vara Kerstin. Precis som i Det fina med Kerstin vågar Kerstin inte säga vad hon tänker och det är därför det ofta blir mer fel än vad det skulle kunna bli. Kerstins mamma kommer hem från Mallorca med ett K tatuerat i ett hjärta och när läraren Kenneth säger att det kanske skulle kunna stå för Kenneth, så börjar Kerstin misstänka det.

Selma tyckte mycket om även den här boken om Kerstin, men nu tyckte hon att det blev lite väl pinsamt ibland. Själv tycker jag att det är fint och vardagligt och det är spännande att läsa om en karaktär som är så pass annorlunda från mina egna. Jag tror att det är för att hon inte känner igen sig som Selma lägger sig under täcker när det blir lite väl tilltrasslat, men det är viktigt att många olika personligheter får plats i litteraturen.

okt 19

#kaffeochkulturvärlden: Australien

Australiens flagga

Efter att jag läst hur många böcker som helst från Island förra månaden har jag återigen försummat #kaffeochkulturvärlden. I oktober är det Australien som är månadens land och jag bestämde mig för att jag faktiskt inte får bomma den. Dock är det så att jag varit tvungen att prioritera andra böcker inte inte hunnit blir klar än. Men det är på gång!

Jag har valt att läsa Jane Harper, för att jag har fått henne rekommenderad länge och tänkt att jag borde läsa något av henne. Hon skriver deckare och jag har valt en fristående som rekommenderades varmt av Anna på #kaffeochkulturvärlden. Annars läser jag ganska liter från Australien. Det är ett land jag fota tänker att jag borde läsa mer från, men som aldrig blir av.

Just nu är Australien i ropet i svensk populärmedia. I Bonde söker fru har årets säsong förärats med en australiensisk deltagande. En ung bonde från Australien jobbar tillfälligt på en bondgård i Sverige och hoppas hitta kärleken här. Meningen är att hons ka följa med honom till andra sidan jordklotet. Killen är bara strax över 20, så tjejerna är i samma ålder. De har hittills inte verkat veta hur man klär sig på landet och det återstår att se om någon kommer att följa med till Australien och inser att det inte är i Sydney han bor…

Australien är ju ett jätteland med stora kontraster. I den gamla boken Fem svarta höns, eller A town like Alice som den heter i original, kommer en kvinna till den australienska landsbygden och trivs inte alls. Istället för att hjälten i boken tar med henne till en trevligare stad, försöker kvinnan göra hålan hon hamnat till, till en stad som Alice (Springs). Märklig historia, men visar ju på konstrasterna mellan stad och land i det till ytan stora landet.

I övrigt var det längesedan jag konsumerade australiensisk film eller TV-serier, om man inte räknar Masterchef Australia, som är det bästa matlagningsprogrammet som finns. Säsongerna har upp åt 60-70 avsnitt som alla är 45-70 min långa så det tar ett tag att ta sig igenom. Blev oerhört besviken på Discovery+ som tog bort alla tidigare säsongen helt utan förvarning. Så jag har den näst sista säsongen halvsedd.

okt 18

Recension: Jayan, Aravind; Tonårspar har kul på allmän plats; 2022

Tonårspar har kul på allmän platsPå bokmässan lyssnade jag på Aravind Jayan från Indien som pratade om sex och skam i sociala medier och sin bok Tonårspar har kul på allmän plats. Boken är utgiven på svenska på Natur och kultur och trots den lite oroliga titeln hade jag helt missat denna nya bok. Jag blev sugen på den efter bokmässan för att den verkade handla om Indien och konservativa strukturer som fortfarande finns kvar.

En pojke i en liten stad i Indien försöker leva upp till sina föräldrars krav på utbildning och bra jobb. Hans äldre bror har inte helt lyckats med detta, så pressen har ökat. Då händer det något som drar skam över familjen, en film börjar spridas i sociala medier där den äldre brodern och hans flickvän har sex. Det tar inte lång tid innan föräldrarna upptäcker detta och kastar ut sin son.

Brodern och hans flickvän är av det modernare slaget och skäms inte över det de gjort. Deras föräldrar och brodern vädjar till dem att lösa det hela och när flickvännens föräldrar fåt nys om filmen får de för sig att paret måste gifta sig. Den yngre brodern, tillika berättarjaget, förstår inte varför paret inte bara gifter sig så att han kan leva sitt liv som vanligt. De är ju ändå kära.

Berättarjaget i Tonårspar har kul på allmän plats verkar vara på broderns sida, men ju mer vi läser förstår vi att han nog mest är på sin egen sida. Tonårsparet, som nu är över 20, har en modern syn på sig själva och sin sexualitet och vill inte rätta in sig efter föräldrarna och samhällets normer. Den yngre brodern vill på sätt och vis vara som dem, men tycker ändå att de borde anpassa sig.

Det var en mycket spännande bok där jag skiftade lojalitet ett par gånger. De konservativa föräldrarna har man kanske inte så mycket till över för, men både bröderna har något väldigt osympatiskt över sig, så vem man håller på där är inte en självklarhet. När vi nått slutet vet jag i alla fall vem jag håller på, men jag tänker såklart inte avslöja vem.

Tonårspar har kul på allmän plats är en bok som visar hur det gamla och nya Indien möts och vilka problem det skapar för både gamla och unga. Ett samhälle som bygger mycket på familjens heder fåt bara förlorade när någon vill bryta sig loss från normerna. I det här fallet handlar det också om yttre skandaler och hur man tar kontroll över sin egen historia. Författaren är en man och huvudpersonerna är män, men boken behandlar en ny mansroll och nya moderna värderingar i et t konservativt land.

okt 17

Recension: Ernaux, Annie; Omständigheter; 2000

OmständigheterJag började inte med den bok jag rekommenderades att börja med när det kommer till 2022 års nobelpristagare i litteratur, Annie Ernaux. Jag började med Omständigheter om den illegala abort hon gjort på 60-talet för det var den som tilltalade mig mest när de pratade om hennes verk i Kulturnyheterna efter att hon fått priset. Norstedts gav ut boken på svenska 2020.

Annie är 23 år pluggar på universitetet i Rouen när hon upptäcker att hon är gravid med en kille hon haft en tillfällig relation till. Hon vill inte ha barnet. Hon vill att någon ska hjälpa henne att ta bort det. Hon klarar inte av att göra det själv och hennes läkare vill inte hjälpa till. Tillslut hittar honom en person som är villig att göra det i Paris till en hutlös summa pengar. Först går det inte alls och sen blir det för mycket och Annie hamnar på sjukhus.

Omständigheter var en fantastisk roman om hur utsatt en kvinna var när abort var illegalt. Den visar också på klassförakt och att vissa är mer värda än andra. Det mest gripande och som gjorde mig så förbannad var en läsare som hon anförtrodde sig åt och så fort de blev ensamma, stötte på henne. Han förklarade sig med att han ville kolla om hon var moralisk nog att säga nej, men vi förstår att den unga Annie inte gick på den.

När jag såg Kulturnyheterna när nobelpriset tillkännagavs blev jag varnad för språket. Det är motsatsen till poetiskt och mycket avskalat, ”som en käftsmäll” var det till och med någon som sa. Käftsmällen skriver jag verkligen under på. Till och med naket och avskalat känns som futtigt för att beskriva det. Det är som om varje ord förtjänat sin plats i texten och att allt onödigt sållats bort.

En annan sak jag tänkte på var detta med att Annie Ernaux skulle vara autofiktionens moder, samtidigt som hon själv inte använder någon fiktion alls i sina berättelser. Detta var något jag tänkte på under läsningens gång och i boken var det på flera ställen i texten som hon refererade till sina egna anteckningar från tiden det begav sig, ungefär som källhänvisningar. Det låter inte som att det funkar alls romanliknande bok, men det gör det!

Omständigheter liknar inget annat jag läst och jag tyckte mycket om det. Jag tyckte på förhand att valet av nobelpristagare var lite safe och till och med tråkigt, men jag är av helt annan åsikt nu. Annorlunda språk och berättarteknik och trots tämligen torftig stil, berör det. Omständigheter är dessutom en bok som känns oerhört aktuell när abort inskränks i delstat efter delstat i USA. Med tanke på det och kopplat till den här boken, känns valet av Annie Ernaux ännu mer som rätt i tiden och ett djärvt val.