Stridsberg, Sara; Medealand; 2009

Medealand och andra pjäserPjäsen Medealand ingår i en samling, Medealand och andra pjäser (2012), men jag väljer att recensera varje pjäs var för sig.

Stridsberg har gjort en pjäs av den försmådda hustrun Medea, vars man har lämnat henne för kungens dotter. Medea från Euripides gamla tragedi mördar återigen sina barn i förtvivlan och i Stridsbergs version är hon en mamma som förlorat allt och därmed inte tror att hon kan ge sina söner ett bra liv. Istället för att låta dem växa upp hos son far och prinsessan, dödar hon dem.

Det är inte samma sak att läsa en pjäs som att se den, men jag den här pjäsen vill jag inte se. Jag är för blödig dödande av barn är inget jag klarar av nu. Jag tycker ändå att Stridsberg gör ett bra porträtt av Medea och pjäsen har ett tydligt feministiskt budskap. Även om tiderna är långt annorlunda idag så finns det även spår av den tragiska historien i vårt samhälle idag. Fäder överger sina familjer för nya kvinnor och kvinnor blir lämnade att försörja sig och sina barn själv. Sådant sker här och nu och det har blivit bättre, men alltför många barn växer upp med frånvarande pappor.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Aftonbladet, DN, Expressen, SvD

Recensioner av pjäsen: DN, SvD

Feministbrud som 23-åring

Tidigare har ni fått se hur jag såg ut som 15-åring (jag hade fel när jag skrev posten). Här har ni Hanna 2000, 23 år gammal. Jag var hemma och hittade en stor påse full med negativ och min pappa satte sig och scannade dem i  julklappen från sina barn. Jag sa först att det var för mycket fyllebilder och att jag helst skulle göra det själv, men då svarade pappa bryskt att jag aldrig skulle göra det så om det skulle bli gjort var jag tvungen att överlämna det åt honom. Jag misstänker att hade tycker att det är kul så jag får väl stå ut med att han får se alla hemska bilder.

Om Hanna 23: Bodde på Risåsgatan i Göteborg i en studentlägenhet efter flera år i korridor. Pluggade statsvetenskap. Satt i Liberala ungdomsförbundets förbundsstyrelse. Reste för första gången utanför Europa till Sydafrika och Ghana.

Jag lär återkomma med fler återblickar från mitt liv. Alla bilder på mig får nu etiketten Hannas historia, som ni kan klicka på under inlägget.

Bokbloggserka v 31 – Bokrelaterade prylar

Veckans fråga på Annikas litteratur- och kulturblogg:

Vilken bokrelaterad pryl står högst upp på din önskelista just nu?

Enkel fråga: En i-pad. Kort och gott. Jag vet att det kanske inte är den mest bokrelaterade saken i världen, men förutom alla andra bra användningsområde för en padda (jag har ett litet barn) så vill jag kunna läsa mer e-böcker. När jag ammade min son på nätterna låg jag ofta och läste gamla pjäser och noveller i telefonen och det kan jag tänka mig att göra i mer omfattande skala. Dock är telefonen för liten. Jag kommer inte att läsa långa romaner på skärmen, men kortare saker kan jag helt klart läsa så. Dessutom finns mycket på nätet av det som är gammalt och inte längre omfattas av upphovsrättslagen och vill man inte hänga på bibliotek jämt så kan det vara behändigt med en trevlig läsplatta 🙂

Lindgren, Astrid; Kajsa Kavat hjälper mormor; 1950

Kajsa KavatJag hittade en gammal bok från min barndom när jag rensade på vinden hos mina föräldrar. Det var en bilderbok från Rabén och Sjögren om Kajsa Kavat. Ilon Wikland har illustrerat. Jag minns att jag tyckte om boken när jag var liten. Samma bok verkar fotfarande ges ut på förlaget. Idag är det kartonnage och inte inbunden som mitt exemplar.

Duktiga Kajsa kanske inte är den bästa förebilden för unga flickor idag, med tanke på att de matas av duktighet av hela samhället. Trots det så är sagan om Kajsa som fixar julen trots att mormor har brutit benet och inte kan sälja karameller, en fantastisk fin berättelse för barn. Dessutom är Kajsa en målmedveten ung dam som inte vill ha en jul någon annanstans än hemma och ska det bli av så måste hon ta saken i egna händer.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Plath, Sylvia; Sängboken; 1976

SängbokenJag letade efter feministisk lyrik och blev glad när jag fann Sängboken av Sylvia Plath på Medborgarplatsens bibliotek. Men när jag började läsa så förstod jag att den hamnat fel, det är nämligen en barnbok. Illustrationer av Quentin Blake (som även illustrerat Roald Dahls böcker) och det är en underbar barnsaga på rim om sängar. Jag kommer definitivt läsa den för Hugo flera gånger innan den måste tillbaka till biblioteket.

Det är ibland fantastiskt att bli överraskad och få något annat än det man tänkt sig. Jag får vänta med att se vad jag tycker om Sylvia Paths diktning, men kan konstatera att som barnboksförfattare duger hon fint. De härligt ostereotypa illustrationerna och den underbarart fantasifulla texter utgör en fantastisk barnbok.

Helmsdal Nielsen, Guðrið; Dikter i urval; 1963-71

Bränning och blekeGuðrið Helmsdal är den första kvinna som har diktat på det färöiska språket. Hon är född 1941 och anses ha fört in nya tendenser i färöisk diktning. Boken jag har läst där ett urval av hennes dikter finns översatta till svenska heter Bränning och bleke och är en samling färöiska diktare sammanställda och tolkade av Inge Knutsson, utgiven 1976. Guðrið Helmsdal är den enda kvinnan i antologin.

Dikterna är vardagliga och handlar ofta om naturen. Kvinnor och barn är också viktiga teman. Min favoritdikt var Rädda bleka flickor. Vad handlar den om? Den väcker många tankar och det som är det finast med lyrik är att det är fritt att tolka och fantisera om det man läser.

Rädda bleka flickor
vandra ut i natt,
bleka frågande flickor
Alla i denna natt

Sörjande skiljs
alla flickor i denna natt.
Frågande flickögon
glänser som stjärnor inatt.

Hentze, Ebba; Antonia och morgonstjärnan; 1981

Antonia och MorgonstjärnanAntonia bor på en liten färöisk ö där hon är det enda barnet. Morgonstjärnan är hennes grannes katt som försvinner, men som återfinns efter ett idogt sökande. Antonia har vänner i de vuxna grannarna och i Peter hemlig som är hennes låtsaskompis.

Ebba Hentze har skrivit flera böcker om barn och barns tankevärld, enligt Nordisk kvinnolitteraturhistoria, däribland Antonia och morgonstjärnan. Det är en söt liten bok, men om jag hade läst den som barn hade jag förmodligen tyckt att den var trist eftersom det inte var några andra barn med.  Det var intressant att läsa en barnbok med en annorlunda miljö i ett av våra grannländer, men så mycket mer än så var inte intressant.

Jag har läst Kallocain av Karin Boye

Att säga att det är en feministisk bok är kanske att ta i, men jag vill ändå skriva några rader om Kallocain av Karin Boye. Boken är en dystopi utgiven 1940. Den typen av böcker, skrivna av kvinnor, är tämligen ovanliga och därför är den extra intressant.

Huvudpersonen Leo Kall är kemist och uppfinner en drog som tvingar folk att tala sanning. Påverkade av drogen är det många som avslöjar sina innersta tanker som inte är avsedda för staten som har full kontroll på sin befolkning.  Han brottas med egna kval om att även han har tänkt många av försökspersonernas tankar och trots det jobbar han för ett lagförslag att alla ska tvingas ta Kallocain. Dessutom går han omkring och oroar sig för att hans fru har ett förhållande med en nära medarbetare. Han blir mer och mer förvirrad om vad som är rätt och fel och vad som är hans egen önskan.

Boye har influerats av både Nazitysklands och Sovjetunionens utveckling när hon skrev boken och det var en skrämmande bok. Det är en klassiker som fler borde läsa och jag skäms att jag inte gjort det förrän nu.

Det ena utesluter inte det andra – om våldtäkter

Idag läser jag med förfäran om synen på överfallsvåldtäkter som Carina Ohlsson och Olga Persson har. Logiken är inte glasklar, bara för att fler våldtäkter sker i hemmen är det fel att skriva om överfallsvåldtäkter i tidningarna. Jag har sett resonemanget förut. Så fort överfallsvåldtäkter kommer på tapeten så är någon där och pratar om att de flesta våldtäkter sker i hemmen. Det är sant att det är så, men här har vi ett problem med att skilja på individnivå och strukturell nivå. Generellt sett löper alla kvinnor större risk att bli våldtagna i hemmet, men jag som individ löper större risk att bli våldtagen ute. Så är det, för alla män är inte potentiella våldtäktsmän och min man är det definitivt inte. Alla okända män i sommarnatten kan däremot vara potentiella våldtäktsmän, eftersom jag inget vet om dem.

Det är otroligt viktigt att prata om de våldtäkter som sker i hemmen och det är lika viktigt att jobba med förebyggande åtgärder för att minska dem. Där har artikelförfattarna rätt. Men det ena utesluter inte det andra. Självklart både kan och bör tidningarna skriva om överfallsvåldtäkter. Det är bra att vi tar det försiktigt när vi går hem på natten. Det gäller både kvinnor och män, unga och gamla. Det är klart att vi inte ska överdriva våldtäktshotet och det är är förmodligen bättre att vara försiktig med vem vi följer med hem än att inte ta en omväg genom en skog, men vad vinner vi på att tysta ner det som sker på gatorna?

Prata mer om våldtäkter i hemmen? Ja, självklart! Sluta prata om överfallsvåldtäkter? Nej, självklart inte!

Willén, Liselott; Sten för sten; 2001

Sten för stenJag ska erkänna att jag aldrig hade lånat den här boken och lockats till läsning om det inte hade varit för att jag ville hitta en bok från Åland som var skriven av en åländsk kvinna. Liselott Willén bor i Sverige och ges ut på Albert Bonniers Förlag, men är född och uppvuxen på Åland så det fick duga som åländsk bok.

Boken handlar om svenska Kjerstin som hamnar på Åland eftersom hennes åländske make fått jobb på sjukhuset där. Hon är olyckligt och slits mellan manliga auktoriteter som inte vill henne väl. Hennes man är otrogen, hennes chef är ett svin som bara vill ge henne sparken och så har hon börjat en kurs i självkännedom med en tvivelaktig kursledare. Mot alla odds börjar Kjerstin, med hjälp av de andra kursdeltagarna och sina kollegor, bygga upp sitt självförtroende och säga ifrån.

Som sagt så lockar kanske inte den här sammanfattningen till läsning, men jag blev oerhört fascinerad och kunde tillslut inte lägga boken ifrån mig. Det som skulle kunna vara en roman med ett katastrofslut – det mesta pekar mot det – överraskar istället läsaren. Jag ger en eloge till ett bra slut, men det ska jag såklart inte avslöja.