Att säga att det är en feministisk bok är kanske att ta i, men jag vill ändå skriva några rader om Kallocain av Karin Boye. Boken är en dystopi utgiven 1940. Den typen av böcker, skrivna av kvinnor, är tämligen ovanliga och därför är den extra intressant.
Huvudpersonen Leo Kall är kemist och uppfinner en drog som tvingar folk att tala sanning. Påverkade av drogen är det många som avslöjar sina innersta tanker som inte är avsedda för staten som har full kontroll på sin befolkning. Han brottas med egna kval om att även han har tänkt många av försökspersonernas tankar och trots det jobbar han för ett lagförslag att alla ska tvingas ta Kallocain. Dessutom går han omkring och oroar sig för att hans fru har ett förhållande med en nära medarbetare. Han blir mer och mer förvirrad om vad som är rätt och fel och vad som är hans egen önskan.
Boye har influerats av både Nazitysklands och Sovjetunionens utveckling när hon skrev boken och det var en skrämmande bok. Det är en klassiker som fler borde läsa och jag skäms att jag inte gjort det förrän nu.
6 kommentarer
Hoppa till kommentarformuläret
Jag slogs av den stämningen som hon lyckades måla upp i boken.
Och på något sätt även om boken är en utopi så kunde jag känna igen så mycket av min uppväxt i Sovjet. Just den där vilja att komma åt människans tankar, alla dessa KGB spioner överallt, även på dagis. Som att efter julen (som man firade i smyg, hemligt med gardiner fördragna) fanns det en dagisfröken som frågade ”Nå barnen, har ni gjort något särskilt? Ni kanske firade något. Fick presenter?” Bara för att lista ut vems föräldrar var religiösa och firade julen…
jag menade dystopi, inte utopi…
Usch vad hemskt! Det är ett bra betyg till boken att en som är uppväxt i en diktatur känner igen sig.
jag borde läsa om….
Jag läste den med mina svenska b-kursare i våras, och det blev riktigt bra! Har gillat den i många år och blev väldigt glad att eleverna också gjorde det. Boyes språk funkar än idag, och Kallocain är nog min favoritdystopi av klassikerna.
Jag håller verkligen med om språket. Ibland kan äldre böcker vara knöliga att läsa, men inte Boye. Kul att kursarna också gillade den!