Pappors tid med sina barn

I torsdags var jag moderator på ett seminarium om framtidens familjepolitik, som Liberala Kvinnor ordnade för att försöka påverka Folkpartiets programgrupp (de som arbetar med att ta fram ett nytt partiprogram) i rätt riktning.Vi talade då om vilka politiska styrmedel vi ska eller inte ska använda.  Det här inlägget ska inte handla om politiken, utan om mina erfarenheter. Ofta när jag pratar om familjepolitik generellt så får jag kommentarer om hur det ser ut i en enskild familj. Jag tänker nu berätta utifrån mig själv varför jag vill att vi ska vara regel och inte undantag.

Ibland sägs det att kvinnor är andra klassens arbetskraft och män andra klassens föräldrar. Det låter lite väl hårdraget, men i stora drag är det nog tyvärr sant. För att ändra på det krävs det att fler män är hemma med sina barn och fler kvinnor är hemma mindre. Jag och min man har dragit vårt strå till stacken genom att dela föräldraledigheten lika. Det kommer inte att synas i statistiken då vi inte tagit ut lika många dagar hos försäkringskassan, men för oss räknas dagar tillsammans med vårt barn. Nu lägger vi åt sidan exakt hur många dagar var och en var hemma och istället fokuserar på varför det är viktigt att båda två är hemma ensamma med fullt föräldraansvar under en del av barnets första år.

För det första är föräldraledigheten inget du vet på förhand hur den ska bli. Det är otroligt svårt att sätta sig in i hur den som är hemma har det. Det är ganska ensamt att vara hemma och det är både skitjobbigt och supersoft på en och samma gång. Ena stunden panikar du för inte vet varför barnet sover för länge/vägrar äta/gråter konstigt för att andra stunden sitta med din sovande bebis i famnen smuttande på en pepsi och talar om livet med din bästa vän. Om vi tänker oss att du är kvinna och det är första barnet/barnen och att det är du som tar första delen av föräldraledigheten så känner du nog igen dig i att din man kommer hem, du är dödstrött och han är ganska oförstående eftersom du varit i en galleria med en kompis hela dagen. I vårt fall förstod min man aldrig helt och hållet förrän han hade varit hemma själv. Att vara hemma med barnet samtidigt som jag eller bara ensam några timmar då och då, var långt ifrån samma sak. Jag tycker att det är viktigt att föräldraskapet inte är något kvinnligt. På ett samhälleligt plan är det därför bra om både män och kvinnor har erfarenhet av att vara hemma och ta fullt ansvar för sitt barn.

För det andra så är det den som är hemma och har störst kunskap om vad barnet behöver. Så länge flest kvinnor är hemma kommer förskolan i första hand att höra av sig till mamman om det händer något. Jag tror inte att någon på min sons förskola var förvånad över scenen som utspelades där för ett par dagar sedan. Hennings* skor var förvunna och hans pappa stod helt handfallen. Allt fick ett slut då jag kom in och fick se att det stod ett par skor på Hugos plats. Hugo var ute i sandlådan och lekte och jag frågade pappan om inte det var Hennings skor. Han hade ingen aning. Hans fru satt i möte och kunde inte konsulteras på telefon. Eftersom inga andra barn var kvar inne och det fanns ett par skor som ingen kändes vid, fick Henning ta på sig skorna som av något skäl vi inte vet hamnat på Hugos plats. När jag kom hem frågade jag min man om han vet hur Hugos skor ser ut. Han bara blängde på mig och jag vet att jag inte behöver fråga. Han vet. Såklart vet han det. Ska män inte bli behandlade som andra klassens föräldrar måste fler män ta sig ansvar och ta reda på hur deras barns kläder ser ut.

För det tredje så är det bra om fler män tar ut längre föräldraledighet för att kvinnor inte ska ses som andra klassens arbetskraft. Kvinnor måste sluta se hela föräldraledigheten som sin rättighet. Att komma dit kommer att ta lång tid, men ju fler pappor som tar ut mer än de två ickeöverlåtelsebara månaderna är ett framsteg.

Jag inspirerades att skriva detta när jag läste den här artikeln i Guardian om svensk pappaledighet.

*Henning heter såklart något annat i verkligheten

Bokbloggsjerka v 46 – Iögonfallande titlar

Veckans fråga på Annikas litteratur- och kulturblogg:

Nämn en titel som du ”går igång på,” på ett antingen positivt eller negativt sätt.

Jag kan inte låta bli att välja Män är från mars, kvinnor är från Venus av John Gray. Jag har inte läst den, men det känns som att jag redan vet vad det står. Och gör det inte det så vill jag straffa författaren att inte läsa boken för att titeln är så urbota dum. Den här boken har några år på nacken nu, men jag blir lika provocerad varje gång jag ser den.

Nej, kvinnor och män är från Jorden. Punkt.

Samatin, Cecilia; Drömhjärta; 2004

Jag fick upp ögonen för Cecilia Samatin Drömhjärtai och med att hennes bok Señor Peregrino marknadsförts ganska hårt den sista tiden. Jag kollade in hennes böcker på Pocket shop för ett tag sedan och fastnade för Drömhjärta. Jag blev inte besviken.

Nora och Alicia är kusiner och växer upp på Kuba. De tillhör relativt välbärgade familjer och tillbringar lediga helger på stranden i Varadero. Allt förändras när Castro tar makten. Noras familj flyr till Kalifornien och Alicias familj blir kvar på Kuba. Alicia gifter sig med sin ungdomskärlek till släktens stora förfäran. Maken är svart. Han går med i partiet, men den dagen han inser att regimen inte kommer att göra något för att hjälpa hans blinda dotter börjar han tvivla och tillslut sätts han i fängelse. Nora blir mer och mer amerikansk, pluggar på universitet och hon gifter sig med en amerikansk man. Hela tiden brevväxlar Nora och Alicia. En dag reser Nora till Kuba för att se hur det är fatt med sin kusin som blivit sjuk. Den resan blir inte som hon tänkt sig och allt går mot en rafflande avslutning med mycket dramatik.

Jag tyckte att det var en fantastiskt bra bok med fina skildringar av två flickor som senare blev till mogna kvinnor. Det var också många fina miljöbeskrivningar från Kuba. Boken är politisk på ett, enligt mig, bra sätt och inget förskönande av regimen. Det enda som jag kanske tyckte lite sämre om var upplösningen. Jag ska såklart inte berätta vad som händer, men jag tyckte att det var lite överdrivet. Det kändes precis som när jag läste Flyga drake av Khaled Hosseini, som också var otroligt bra men slutade lite väl rafflande för min smak.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Bazar förlag

Tidernas bästa svenska deckare

Sydsvenskan har hört av sig till mig och vill att jag nominerar tre böcker till titeln bästa svenska deckare. Det är svårt, men efter mycket vånda har jag valt att nominera följande:

1. Den skrattande polisen av Sjöwall/Wahlöö
2. Händelser vid vatten av Kerstin Ekman
3. En annan tid ett annat liv av Leif GW Persson

Tyvärr hittade jag ingen av så hög klass här i mitt eget bibliotek, men hälften är kvinnor så det får duga. Vad tycker ni andra, hur skulle ni nominerat?

Svaleryd, Kajsa; Genuspedagogik; 2002

GenuspedagogikJag har länge tänkt att läsa mer akademisk litteratur om genuspedagogik. Jag har inte lagt ner så stor tid på att försöka finna, men när jag var hemma hos mamma och pappa sist så tog jag med mig min mammas kurslitteratur i ämnet. Hon läste en kurs för några år sedan.

Kajsa Svaleryds bok har några år på nacken och är relativt kort (140 sidor). Halva är empiri och teori och halva är praktiska övningar att göra i skolan eller förskolan. Den var säkert toppenbra när den kom, men sedan dess har faktiskt mycket hänt, vilket vi kan glädja oss åt. Tjejers könsorgan heter numer snippa och många fler förskollärare än då är medvetna om att pojkar och flickor tenderar att behandlas olika.

Boken har ändå ett värde i alla bra övningar att göra, både för personalen och för eleverna. Men den är gammal och det märks. Förhoppningsvis finns det mer uppdaterade böcker att tillgå idag. Jag vill också rikta en liten reservation till att Svaleryd förespråkar kompensatorisk pedagogik, dvs att man delar upp barnen efter kön vissa timmar i veckan för att lära pojkar empati och flickor att skrika (hårdraget såklart). Jag är lite skeptisk till detta och jag vet att andra genuspedagoger inte förespråkar det så det får bli min nästa plan att läsa något av en sådan pedagog. Kanske Anna bråkar eller Det finns inga tjejbestämmare?

Läs mer: Adlibris

Teamtrio v 46 – Kläder

Nu ska jag leta fram titlar med kläder, tycker Lyran. Klurigt, men jag valde tre barnböcker som jag ännu inte läst för min son.

Vems byxor? av Stina Wirsén: En av de fantastiska Vem-böckerna som vi inte har läst. Jag tror till och med att det är Wirséns första. Den står på inköpslistan!

Kalle med klänning av Anette Skåhlberg och Katarina Dahlquist: Jag har läst boken om Kalle som Lucia, men inte Kalle med klänning. Jag skulle dock gärna göra det!

Hattstugan av Elsa Beskow: En bok från min egen barndom. Jag har inte läst den på 30 år och jag tror att jag har hört att det är nåt skumt med den. Rasistisk eller innehåller barnaga eller nåt i den stilen. Har den inte hemma, men någon annan som vet?

Feministbrud som femåring

Dagens historiska tillbakablick i mitt liv blir ett litet inlägg i genusdebatten. Jag har nyligen diskuterat små flickors prinsessfas och om den verkligen existerar eller om det är så att ett intresse för glitter och rysch-pysch av omvärlden tolkas och uppmuntras som just en prinsessfas. Vissa mammor har vittnat om att deras söner också gått igenom en tid då de ville ha glitterskor och prinsessdiadem. Av omvärlden tigs detta ihjäl och faller ganska fort i glömska.  Desto fler är prinsessflickorna i vår omgivning. Jag minns ingen egen prinsessperiod. I alla fall var det inget som uppmuntrades och jag fick aldrig bära rosa tyllkjol om det inte var teater. Jag kan inte ens minnas att jag hade en önskan om att bära en sådan, men jag minns ju inte allt jag drömde om då. Av foton från min barndom att döma fanns det fler färger att välja på för en flicka. Visserligen sydde min mamma många av mina kläder, men hon har sagt att affärerna inte såg likadana ut på åttiotalet som de gör idag.

Här bredvid ser ni mig 1982 i min favoritklänning. Den är gul i sin huvudfärg och jag ville ofta vara klädd enbart i gult. Till min stora förfäran kunde jag inte ”matcha” min gula outfit med gula strumpor, men min snälla farmor gav mig ett par så att jag inte behövde ha strumpor i avvikande färg. Min mamma kallar det för min gula fas. Jag känner inte till att alla flickor har gula faser, men jag hade det. Den uppmuntrades av min närmaste familj och jag fick hållas. Tänk er om hela samhället skulle uppmuntrat min gula fas, vad otroligt gul jag hade kunnat vara då! Men det är klart, jag kanske bara var onormal som ersatte min prinsessfas med en gul fas. Och eftersom jag kritiserar andra som bara har en källa till sina slutsatser så ska jag hålla öppet att det bor en prinsessa i alla små flickor och att detta är fullt naturligt.

Eftersom mina föräldrar är förnuftiga människor fick jag inte ha gult jämt. Här har jag en blå t-shirt.

Jag avslutar med ett steg bort från genusdiskussionen och en underbar bild på mig och mina älskade farmor som tyvärr gick bort hastigt 1984, två år efter den här bilden togs. Min farmor var en fin människa och hon dog alldeles för tidigt. Jag är så glad att jag fick träffa och lära känna henne. Jag saknar henne fortfarande och det gör mig ont att hon inte fick leva så länge. Det gör mig också ont att Hugo aldrig får träffa sin farmor.

Bokbloggsjerka v 45 – Guilty pleasure

Veckans fråga på Annikas litteratur- och kulturblogg:

Har du en ”guilty pleasure” eller en favorit som eventuellt kan förvåna oss jerkare?

Jag skriver som både Monika och Sara att jag läser inget jag skäms över och inget jag har undanhållit er läsare (även om jag inte recenserar allt, då detta är en nischad bokblogg).

Men om jag tolkar det som vad jag läser och som jag njuter av fast jag egentligen inte tycker är så bra så är det nordiska dussindeckare. Jag har skrivit om det på bloggen flera gånger så det kommer knappast som en överraskning. Mari Jungstedt, Unni Lindell, Hjort & Rosenfeld, Åke Edwardsson och Viveka Sten, för att nämna några. Jag tycker om att läsa det (ibland, när jag är på det humöret) och jag älskar att störa mig lite på att det är för uppenbart, för enkelt, för osannolikt eller bara too much.

Läs uttalande från modellen som KZ kritiserar

Om du inte gjort det tidigare så tycker jag att du ska läsa modellen Josephines om hur hon uppfattat Katrin Zytomierskas påhopp. Välskrivet och väl argumenterat. Precis som jag skrev och visade häromdagen så har hon haft vågor i sitt liv, ibland är hon otränad och ibland mycket vältränad. Dessutom skriver hon att om viktkraven. Vi långa kvinnor kan inte väga 55 kg utan att vara underviktiga (även om jag är kort i jämförelse med Josephine).

Bra är också att McDonalds inte vill förknippas med bloggare med osunda ideal och drar in sin spons.

I min bokhylla – F

Idag har jag letat efter böcker på F i min bokhylla och här har vi några fynd.

Fittstim var jag så klart tvungen att ta med eftersom det är det stora feministiska genombrottet i Sverige på 90-talet. Idag när Linda Skugge åter deklarerar att hon är feminist och ber om ursäkt för att hon i ett förvirrat tillstånd avsa sig feministepitetet, vill jag uppmärksamma den igen.

Fadershuset är band två i Nordisk kvinnolitteraturhistoria. Nu när mitt Norden-projekt är avslutat tänkte jag att jag skulle gem mig i kast med de fyra volymerna litteraturhistoria. Det känns dock hela tiden som att den rätta tiden inte riktigt har infunnit sig, men jag SKA läsa hela verket. Någon gång.

From Eve to Dawn av Marilyn French är ett gediget kvinnohistoriskt verk. Jag har bara läst volym I och det ni ser på bilden är volym II. Det är också en bok som jag så gärna vill läsa med aldrig hittar tid till. Volym III – den sista delen – är dessutom avskräckande tjock.

Frälst Förmögen Förskingrad av Ewonne Winbland handlar om Hanna Lindmark som startade Margaretaskolan. Jag fick boken av min svärmor eftersom Margaretaskolan låg på granntomten där hon bodde (och där svärfar fortfarande bor) på Lidingö. Hanna Lindmark startade flera verksamheter och efter sin död testamenterade hon allt till fyra missionssällskap. Efter tjugo år gick skolan under och Winbland har grävt fram vad som egentligen hände. jag är ledsen att jag inte hann läsa boken så länge min svärmor levde.

Flyg ollonborre, flyg! av Christine Nöstlinger har jag läst som kurslitteratur på Tyska A. Jag minns inte så mycket av den, mer än att den handlar om en flicka som bor i Wien efter andra världskriget. Jag ska läsa den igen och recensera den här!