Nu har jag bara rest från Hongkong till Boracay tur och retur och ska inte påstå att jag har en helhetsbild av hur det är att resa i Filippinerna, men om du funderar på att resa dit och googlar efter tips så se detta inlägg som ett att ta i beaktande.
När du reser runt i Filippinerna är det ett flygbolag som är billigare och som har i särklass flest rutter, och det är Cebu Pacific Airlines. De har många resmål, men verkar trots det inte resa så mycket mellan öarna, utan de allra flesta resenärer tvingas byta i Manilla eller någon annan av de större städerna. Det går många flighter varje dag till de mest populära resmålen.
Vår resa startade i Honkong och vi kom i tid fram till Manilla. Två veckor före avresa hade jag fått ett mejl om en ”scedual change” och att de ”were sorry for the inconvenience it may have caused us”. Lite småsura var vi för att vi skulle komma fram fem istället för två till Boracay. Surare blev vi när vi såg plan efter plan lyfta till Caticlan, flygplatsen på fastlandet utanför Boracay. Varför fick vi inte åka med något av dem? Frågan skulle senare visa sig mer än befogad.
Vårt plan visade sig vara försenat. Och vi väntade. När planet kommit fick vi boarda och det blev plötsligt väldigt bråttom. På planet satte de inte på AC:n och vi väntade. Vi fick säkerhetsgenomgång och sedan väntade vi. Frustrerade över att svärfars födelsedag skulle försenas ytterligare var var stämningen tryckt i värmen. Sedan kom chocken. I Caticlan finns inga lampor på landningsbanan och nu blev det snart mörkt så vi kunde inte flyga. Vi fick gå av planet och att vi skulle fira svärfars födelsedag på ett hotell i Manilla kändes helt plötslig realistiskt. ”We’re sorry for the inconvenience it may cause you.”
Vi åkte flygplansbuss. Vi såg våra väskor lämna planet. Bussen stannade. Jag tyckte mig se våra väskor bäras ombord på planet igen. Bussen åkte igen och vi fick boarda samma plan. Nu skulle vi åka till Kalibo. Det ligger en och en halv timma från Caticlan. Vi lovas bli hämtade med minibuss och körda rätt. ”We’re sorry for the inconvenience it may cause you.
Planet lyfter och vi landar I tid. Jag har bondat med några svenska resenärer från Linköping och vi bestämmer oss för att följa efter dem. Hela familjen, barnvagn och massor av packning stuvas i en minibuss tillsammans med tre av linköpingsborna och två andra. Vi åkte och det var inte direkt motorväg. Far from it.
Stämningen i minibussen var dock näst intill på topp. Vi gjorde det bästa av situationen och Hugo somnade. Väl framme i Caticlan vid båtterminalen var det kaos. Det visade sig att vi behövde tre biljetter till båten som skulle köpas i olika luckor och i olika ordning, eller så var det bara de som jävlades med oss. Sedan fick vi gå på den minimala båten på en landgång som var 20 cm bred. Jag med barnet. Vilka bilder jag fick i huvudet i samband med det lämpar sig inte att prata om.
Framme på Boracay. Jag hade inte läst på. Boatstation 1, 2 och 3 visade sig bara vara namn på delar av ön och hade inget med båtens ankomstplats att göra. Vi var långt från hotellet. Enda färdmedlet att färdas med var tricycle, en sorts moppe med sidovagn. Vi stuvade in oss i tre stycken och vagnen spändes fast på taket.
Vi blev avsläppta mitt ute i ingenstans. Vår chaufför pekade på en lerig stig och sa ”hotel” och sedan ”beach”. Vi träffar svåger/bror och svägerska. Men inte svärfar. Svärfar som inte hade med sig pinkoden till telefonen. Efter att dragit vagn och väskor genom leran och hittat hotellet återfanns svärfar 70-åringen till vår stora lättnad och vi kunde fira hans födelsedag på stranden med champagne. Helt underbart tillslut!
Nu slutar tyvärr inte historien om Cebu Pacific Airlines här, för vi skulle ju hem också. På avresedagen läser jag mina mejl av en slump och möts av att planet är inställt. ”We’re sorry for the inconvenience it may cause you.”
Jag försöker ringa Manilla, men får inga vettiga svar. Vi beger oss till flygplatsen. På vår transfer sitter en brasiliansk familj och jag underrättar dem. Sedan kommer en historia från dem som liknar den jag just berättat. Vi skrattade och sa att vi också kom i tisdags. Vi kom i lördags, var deras svar.
Väl framme på flygplatsen ser vi att det är ett plan som är försenat. Det kommer vi med. Då går det upp för oss. De kan inte fylla sin flighter utan ställer in sisådär vartannat plan, försenar något och kör ett annat till Kalibo. Allt för att få fulla plan.
Aldrig mer Cebu Pacific var vår tanke och det blev ju inte bättre av att planet till Hongkong också var någon dryg timma försenad. Väl framme där pustade vi ut och hoppas aldrig mer återse det hemska flygbolaget.
En feministisk kokbok, varför inte? Jag älskade Historieätarna och framförallt Lotta Lundgren. När jag fick höra att hon skrivit en kokbok som skulle kunna ses som feministisk och den dessutom var med på bokrean, så struntade jag i att jag hade lovat mig själv att inte köpa något och beställde den från Bokus. Och härmed kommer Feministbiblioteket få en ny kategori. Frågan är när Om jag var din hemmafru får en kompis.
Jag tycker att det är roligt att se att en kvinna skriver den här typen av böcker. Roliga kokböcker är annars något som män skriver. Kvinnor visar upp sina vackra leenden, de sitter inte och kramar kycklingbroiler.
När man har barn behöver man ett ställe där hen kan springa av sig ordentligt och det behövs efter hamburgare och pommes frittes. Vi hittade en liten oas och det visade sig vara ett bibliotek. Passande för en virtuell bibliotekarie! Här ser ni mig och Hugo läsa guideboken över Hongkong (och Macao). Det är tur att de asiatiska turisterna vi träffade på här var otroligt barnkära för annars kunde nog Hugo vara lite av pain in the ass, om ni förstår vad jag menar.
