Djebar, Assia; Ingenstans i min fars hus; 2007

Ingenstans i min fars husAssia Djebar är uppvuxen i Algeriet, men har utbildat sig i Frankrike och är idag medlem av franska akademin. Ingenstans i min fars hus är en självbiografisk roman med minnen och fragment från hennes egen ungdomstid. Hon är en tonåring som är muslim, men lever bland emanciperade européer. Fransmännen har tagit makten i Algeriet och den unga Assia får gå på flickskola tillsammans med franska flickor. Sakta med säkert ökar hennes frihet och hennes förut så stränga far lättar lite på tyglarna.

Jag tyckte att boken var lite rörig i början, men jag kom tämligen snabbt i i den och tyckte att den var otroligt spännande. Jag ville verkligen veta hur den berömda författaren blev en fri kvinna från att ha levt mer eller mindre instängd stora delar av sin tonårstid. Mot slutet blir berättelsen mer dramatisk och då var den svår att lägga ifrån sig. Det mest fantastiska med boken är hur Djebar beskriver flykten från religionens förtryck och hur hon och även andra kvinnor, såsom hennes egen mor, blev firare.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Leopard förlag, DN, Expressen

Lucka 11: Kantonen Appenzell Innerrhoden i Schweiz, där kvinnor fick rösträtt 1990

Krans 11Bakgrund

Schweiz var det land i Europa där kvinnor fick rösträtt sist. 1971 var året i nationella val, men i vissa kantoner dröjde de ännu längre. Kantonen Appenzell Innerrhoden fick kvinnor först rösta 1990 (Lichtenstein var det land då kvinnor fick rösträtt sist i nationella val, 1984). Det var inte frivilligt, utan skedde efter ett domslut i den schweiziska förbundsdomstolen. Männen i kantonen hade röstat mot. Appenzell Innerrhoden är också en av få kantoner och fortfarande använder sig av direktdemokrati.

Resmålet

Appenzell Innerrhoden ligger i nordöstra Schweiz och torde vara Europas avkrok när det gäller jämställdhet. Åk dit och ta reda på hur det verkligen ser ut i ett område där kvinnor fick rösträtt först för 22 år sedan. Sprid ditt feministiska budskap!

Ta dig dit

Kantonen ligger här:

Appenzell Innerrhoden på en schweizisk karta

Appenzell Innerrhoden och jag

Jag har varit i Schweiz med min familj 1991, men vi var aldrig i Appenzell Innerrhoden. Jag skulle faktiskt vilja besöka denna jämställdhetens avkrok i Europa.

Tematrio v 49 – Nobelpristagare

NobelpengDenna vecka vill Lyran att  vi ska berätta om tre Nobelpristagare vi gillar eller är nyfiken på. Jag kommer föga förvånande att lista tre kvinnor:

1. Pearl Buck. För att hon är så okänd och för att hon är så bra. Hon har levt många år i Kina och hennes böcker handlar inte sällan om det landet. Jag skäms nästan för att jag bara har läst två böcker av henne, Den goda jorden och Brevet från Peking.

2. Wisława Szymborska. Hon är min absoluta favoritpoet, alla kategorier.

3. Doris Lessing. För att hon är så bra. Punkt. Måste läsa mycket, mycket mer än det jag redan läst av henne.

Jag har läst alla nobelpristagare sedan 1980

NobelpengJag fortsätter traditionen och läser ett decennium av nobelpristagare om året. I år är det 80-talets tur (jag behöver inte läsa om de författare jag redan har läst). Nytt för i år är att en novell räcker, något jag inte har överutnyttjat, men ändå känner mig kluven inför. Sedan är det sanning med viss modifikation att jag har läst alla sedan 1980 då årets pristagare var så oinspirerande att jag bara hunnit en halv bok. Eftersom jag alltid avslutar böcker jag påbörjat så får det räcka för idag. 80-talet var inget imponerade årtionde i Nobelsammanhang kan jag konstatera. Och ingen kvinna fick Nobelpriset i litteratur.

2012 Mo Yan, Kina. Besvikelsen var enorm när det inte bara var ytterligare en man som fick priset, utan också en partimedlem och censurförespråkare. Jag ser på TV att han inte ser sig som politiker utan enbart som författare, men är man partimedlem så kan man inte resonera så. Det är faktiskt inget tvång i Kina idag. Jag är verkligen inte sugen på att läsa honom, men beslutade mig för att ge Det röda fältet en chans. Efter halva boken och ett hundratals mord och åtskilliga liter blod som sprutar är jag fortfarande inte övertygad. Berättartekniken att hoppa hit och dit i historien är intressant, men det uppväger inte den överdrivet blodiga handlingen. Jag längtar till jag slipper läsa den mer.

1989 Camilo José Cela, Spanien. Jag läste Pascual Duarte och hans familj och jag var inte så imponerad. Det var en ganska kort bok, ändå tog det ganska lång tid innan jag hade läst ut den.

1988  Naguib Mahfouz, Egypten. Om Cela var trist så var Mahfouz fruktansvärt tråkig. Även här valde jag ett kort verk, men i efterhand hade jag tänkt att i det här fallet hade verkligen en novell varit nog. Jag läste Echnaton: sanningssökaren.

1987 Joseph Brodsky, Sovjetunionen. Jag läste Brodsky under min lyrikersommar, men jag var inte så imponerad av Ett liv i spritt ljus.

1986 Wole Soyinka, Nigeria. Jag läste diktboken Oguns skugga och det var trist och konstigt och jag minns inte mycket av den.

1985 Claude Simon, Frankrike. I boken Triptyk förekommer orden lila ollon så många gånger att det är svårt att totalt sova sig igenom hela boken, vilket annars är lätt då den har tre (3) kapitel och varje kapitel har ett (1) stycke. Förutom att det var mycket sex fattade jag i princip inget om handlingen.

1984 Jaroslav Seifert, Tjeckoslovakien. Jag läste Pestmonumentet och om den ska jag inte skriva bara negativa saker. Kanske var dikterna inte helt i min smak, men jämfört med de jag recenserat ovan så var Seiferts dikter fantastiskt bra. Jag tror till och med att jag kommer att läsa mer av honom. Det ni.

1983 William Golding, Storbritannien. Jag läste klassikern Flugornas herre för ett par år sedan. Med andra ord läste jag den inte i skolan som de flesta andra. Jag tyckte att den var bra, spännande och hade en intressant psykologisk intrig. Jag hade höga förväntningar och jag blev inte besviken.

1982 Gabriel García Márquez, Colombia. Jag läste Krönika om ett förebådat dödsfall och det enda jag har att säga negativt om den är att den inte riktigt höll hela vägen ut. Men med den starten så blir ändå slutbetyget mycket högt. Jag tänkte då att jag ska läsa mer av Márquez, men det blev aldrig av. Dags att göra något åt det!

1981 Elias Canetti, Italien. Jag läste novellen Den ordsnabbe ut Nobeller och det skäms jag lite över, eftersom den var en och en halv sida lång. Jag var inte helt oimponerad och det är inte omöjligt att jag i framtiden väger upp för det lilla jag läste av honom.

1980 Czesław Miłosz, Polen. Jag läste hans självbiografiska betraktelser från tiden bakom järnridån i boken Själar i fångenskap och den var helt ok.

Här är böckerna 2000-2010 och 1990-1999.

Lucka 10: Herta Müller-utställningen på Nobelmuseet i Stockholm

Krans 10Bakgrund

Om du inte är bjuden på Nobelfesten i år så rekommenderar jag ett besök på Nobelmuseet i Stockholm. Det är inte många kvinnor som fått nobelpriset och i år är det inte en enda. Nobelpriset i litteratur är så klart det som ligger mig varmast om hjärtat och vi får gå så långt tillbaka som till 2009 då vi senast hade en kvinnlig litteraturpristagare. Det var tysk-rumänskan Herta Müller som fick det då. Just nu pågår en utställning om henne på Nobelmuseet och jag tycker att du ska passa på att gå dit. Hon är kanske inte en feminist, men på Nobeldagen bör resan gå till ett Nobelprisanknutet resmål. Herta Müller-utställningen får därför duga.

Resmålet

På Nobelmuseet får du veta mer om nobelpristagarna från 1901 och framåt och även om Alfred Nobels liv.

Ta dig dit

Nobelmuseet ligger mitt på Stortorget i Gamla Stan i Stockholm.

Nobelmuseet och jag

Jag har pinsamt nog inte varit där, men jag ska definitivt se utställningen om Herta Müller!

Nobelmuseet

Nobelmuseet på Stortorget i Gamla Stan, Stockholm.

Müller, Herta; Hjärtdjur; 1994

HjärtdjurJag har inte recenserat Herta Müller tidigare för att min definition av vad som platsar här var snävare. Nu vill jag ändå ta med boken Hjärtdjur eftersom den handlar om en kvinna i diktaturens Rumänien. Müller må kanske inte vara feminist, men skildra förtrycket är hon mycket bra på.

Vi får följa den kvinnliga huvudpersonen som är berättarjaget. Hon går med i en motståndsrörelse och måste ständigt vara på sin vakt att inte säkerhetstjänsten Secutitate får tag på henne. Hon blir ofta kallad på förhör och råkar ut för mer eller mindre skumma saker. Hon reflekterar mycket över sin omvärld och sina medmänniskor och med hjälp av vännerna i motståndsrörelsen försöker hon skapa sig en dräglig tillvaro trots förtrycket. Müllers fantastiskt poetiska språk gör att du som läsare får en krypande känsla av hur obehagliga diktaturregimer är. Jag älskade boken och tyckte att den var mycket spännande trots att många andra verkar tycka att den är lite flummig.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Bokbloggsjerka v 49 – Bok att återkomma till

Veckans fråga på Annikas litteratur- och kulturblogg:

Finns det någon bok som du på eller annat sätt alltid återvänder till? Naturligtvis är det alltid trevligt med en motivering, men så här i juletid kan jag ha visst överseende med om tiden inte riktigt räcker till det.

Ja! Jag msåte svara tre böcker. Tre böcker av den fantastiska författaren Slavenka Drakulic: Hur vi lyckades överleva kommunismen med ett leende på läpparna, Balkan express och Café Europa. Alla handlar om livet bakom järnridån, framförallt hur det var för kvinnor. Jag älskar Drakulic, jag älskar böckerna och jag läser om dem så ofta jag kan.

Lucka 9: Elin Wägners hem Lilla Björka i Småland

Krans 9Bakgrund

Elin Wägner var journalist och författare och hon bodde stora delar av sitt yrkesverksamma liv i Stockholm. Efter att ha vunnit De nios stora pris 1925, köpte hon en tomt i dåvarande Bergs kommun i Småland. Där byggde hon ett hus som fungerade som en fast punkt i tillvaron när hon själv reste runt i Sverige och värden och drev politisk verksamhet. Hon kom senare att bo i huset fram till sin död 1949. Under tiden hon bodde här var hon bland annat aktiv politiskt och satt som oberoende i kommunfullmäktige i Berg.

Resmålet

Idag är Lilla Björka ett museum som drivs av Stiftelsen Elin Wägners Lilla Björka. Under juli månad pågår där konstutställningar, men jag förstår inte av hemsidan om det är öppet för besökare året om eller bara på sommaren. Elin Wägner-sällskapet bildades 1990 för att hålla Wägners livsverk levande. De har deltagit i den insamling som ledde till att Lilla Björka idag är ett museum. De jobbar inte bara för att rusta upp Lilla Björka, utan också för att få en staty av författaren på Odenplan i Stockholm. Om du vill stödja Lilla Björka kan du göra det på bankgiro 5075-7624 och om du vill stödja en staty av Elin Wägner på Odenplan i Stockholm kan du göra det på bankgiro 645-0126.

Ta dig dit

Lilla Björka ligger norr om Växjö och här är en karta.

Lilla Björka och jag

Jag har aldrig varit där, men skulle gärna göra ett besök.

Lilla_Björka

Lilla Björka där Elin Wägner bodde i slutet av sitt liv.

Elin som staty

Såhär skulle statyn se ut. Siri Derkert har gjort originalet som ska förstoras är det tänkt. Det fattas fortfarande 100 000-150 000 kr för att statyn ska kunna bli verklighet så skänk pengar du också!

Berömda och glömda idrottskvinnor: Kathrine Switzer

Veckans feminist är ett stående inslag på den här bloggen, men det finns andra kvinnor som gjort mycket för att vara förebilder utan för den skull vara feminister. Ett exempel är alla modiga idrottskvinnor. Efter att hittat bilden nedan på Facebook bestämde jag mig, som den sporttokiga människa jag är, för att uppmärksamma pionjärer inom idrotten här på bloggen. Först ut blir Kathrine Switzer.

1967 sprang Kathrine Switzer som den första kvinnan någonsin Boston Maraton. När arrangören insåg att en kvinna sprang, villa han ta henne av banan. Switzers pojkvän och andra manliga löpare skyddade henne under hela loppet och hon kunde fullfölja loppet på ca 4 timmar och 20 minuter. 1974 vann hon New York maraton på 3:07:29 och hennes personbästa är 2:51:37 från Boston 1975.

Sedan 1967 har hon jobbat för att förbättra möjligheterna för kvinnor som vill springa runt om  i världen. En riktig hjältinna!

Kathrine Switrzer springer Boston marathon

Lucka 8: Simma på Hainan, Kina

Krans 8Bakgrund

Ön Hainan är Kinas stora semesterparadis. Dit kommer främst inhemska turister och ryssar (som inte behöver visum till Kina och därför finner det ett bra resmål). Bland vanliga kinesiskor är simkunnigheten inte speciellt hög och kommer du till Hainan ser du knappast en enda kinesisk kvinna som kan simma. De ligger i stora badringar eller hänger på sina pojkvänner. Och då pratar vi om hyfsat emanciperade kvinnor som åker på semester med sin pojkvän och sina vänner. Därför kan vi västerländska kvinnor faktiskt göra en insats. Åk dit på semester och simma! Visa att du som kvinna också kan simma och att det både är roligt och bra. Kom bara ihåg att kineserna oftast inte badar på dagen utan först kommer ut vid fem-tiden då du kanske tycker att det är dags att byta om för kvällen.

Resmålet

Hanian är en ö i södra Kina och där finns två städer, Haikou och Sanya. Stränderna är vackrast utanför Sanya och där har du främst två stränder att välja på Dadonghai och Yalong Bay. Valet är inte lätt. Dadonghai är livligt och där finns massor av barer, affärer och restauranger. Stranden är alltid full med folk. Allt står på ryska och neonskyltar med texten CCCP lyser över stranden. Yalong Bay är otroligt vackert och lugnt. Här finns bara hotell och hotellens restauranger och barer. Du kan ligga på stranden en hel dag helt ensam och också sitta på en bar i flera timmar ensam. Mellan stränderna tar man sig med taxi, men det är över två mil. Yalong Bys stränder kostar pengar för den som inte bor där.

Ta dig dit

Det verkar fortfarande inte gå charterresor enbart till Hainan, men det är ändå inte svårt att åka dit. Flyg går från alla stora kinesiska städer och hotell bokas enkelt på nätet. Tåg från Hongkong och Guangzhou tar en dryg natt, men tåg i Kina har generellt mycket hög standard. För dig som är i Kina på rundresa rekommenderar jag ett stopp där.

Hainan och jag

Jag och min man var på bröllopsresa i Kina och var i fyra dagar i Yalong Bay. Det var otroligt vackert, men ödsligt och kontrasten mot Hongkong där vi kom ifrån var enorm. Det var nästan en lättnad att komma till Peking efter besöket där. VI var ofta ensamma på stranden men då vi dröjde oss kvar kom kineserna ut från sina gömmor och efter en ”sisten-i-tävling” mellan mig och Andreas började jag prata med en tjej som var otroligt impad av att jag kunde simma. Själv simmade hon omkring i en stor vuxen-badring. Jag hoppas att jag gav henne lite inspiration till att själv lära sig simma.

Jag simmar på Hainan i Kina

Jag agerar förebild och i bakgrunden kan den som har bra ögon se att det sticker upp en badring i vattnet.