Mycket lite litauisk kvinnolitteratur är översatt till svenska. Bokförlaget Tranan, som ger ut böcker från hela världen, har gett ut en novellsamling av ett antal litauiska författare, Litauen berättar: Att avregistrera ett spöke. Ett par av dem är skrivna av kvinnor och dessutom intressanta för Feministbiblioteket. Jag recenserar varje novell för sig och den här recensionen är av två noveller av samma författare.
I bokens förord, skrivet av Loreta Mačianskaitė, får vi veta att Bitė Vilimaitė är den som brutit med det sovjetiska kvinnoidealet. I sovjetiska romaner är kvinnan antingen höjd till skyarna eller fallen. Därför läste jag hennes noveller med extra starka genusglasögon. Både Malhackad och Mjölkklubben har män i huvudrollen och kvinnor är bara bifigurer. I Malhackad är det en hemsk son som motvilligt tar hand om sin döende mor som är den vars tankar vi får följa. Det är inte förrän modern dör som sonen förstår vad han har förlorat. I Mjökklubben får vi möta den uppblåsta och självgoda mannen som faller på slutet.
Jag letade efter nya kvinnoroller, men tyckte kanske att just dessa två novellen var så representativa för det. Vilimaitė är en populär författare i Litauen om man får tro mina litauiska kontakter och det är inte svårt att förstå. Språket är fantastiskt och den mystiska handlingen likaså. Jag bara önskar att jag fått lite bättre exempel på att skildra kvinnan på ett modernare sett.
Nørgaards julbok innehåller fyra noveller om julen. Alla är humoristiska och innehåller en stor portion kritik mot borgerligheten och dess normer. I första novellen, Julresan till mormor, får vi träffa sjuttiotalsfamiljen som ska hälsa på den mycket mer konservativa mormodern på landet. Allt går fel, men kanske ändå rätt i slutändan. I Den långa jullunchen får vi träffa polisen som letar efter den försvunna Aksel som visar sig vara livrädd för sin fru. En formgiven julafton är en stor kritik mot hemmafrutillvaron och här möter vi frun som ska fixa julen såsom veckotidningen rekommenderar. Allt blir såklart pannkaka. I den sista novellen, Volmer i tomteland, får vi träffa våra vänner från boken 
Malle Kivikas är född i Sverige men har estniska rötter. Hon har skrivit en bok med tolv berättelser om män och kvinnor från Estland som deporterats till Sibirien under Sovjetunionens ockupation. Den här recensionen avser i första hand berättelserna från de sex kvinnorna som är med i boken. Utöver dessa så var det flera män i boken som var barn under deporteringen och därmed kan berätta kvinnorna och barnens historia. Kvinnorna och barnen skildes från männen och många män sköts ihjäl eller levde under värre förhållanden, men på den här bloggen uppmärksammar jag kvinnor och därför lämnar jag männens öden här.
