Vilimaitė, Bitė; Malhackad och Mjölkklubben; 2002

Litauen berättarMycket lite litauisk kvinnolitteratur är översatt till svenska. Bokförlaget Tranan, som ger ut böcker från hela världen, har gett ut en novellsamling av ett antal litauiska författare, Litauen berättar: Att avregistrera ett spöke. Ett par av dem är skrivna av kvinnor och dessutom intressanta för Feministbiblioteket. Jag recenserar varje novell för sig och den här recensionen är av två noveller av samma författare.

I bokens förord, skrivet av Loreta Mačianskaitė, får vi veta att Bitė Vilimaitė är den som brutit med det sovjetiska kvinnoidealet. I sovjetiska romaner är kvinnan antingen höjd till skyarna eller fallen. Därför läste jag hennes noveller med extra starka genusglasögon. Både Malhackad och Mjölkklubben har män i huvudrollen och kvinnor är bara bifigurer. I Malhackad är det en hemsk son som motvilligt tar hand om sin döende mor som är den vars tankar vi får följa. Det är inte förrän modern dör som sonen förstår vad han har förlorat. I Mjökklubben får vi möta den uppblåsta och självgoda mannen som faller på slutet.

Jag letade efter nya kvinnoroller, men tyckte kanske att just dessa två novellen var så representativa för det. Vilimaitė är en populär författare i Litauen om man får tro mina litauiska kontakter och det är inte svårt att förstå. Språket är fantastiskt och den mystiska handlingen likaså. Jag bara önskar att jag fått lite bättre exempel på att skildra kvinnan på ett modernare sett.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Min vinst från Fiktiviteters julklander har kommit!

Fiktiviteters fina pris

Jag har tidigare berättat att jag vann ett pris då jag svarade på mer än 10 frågor på bloggaren Fiktiviteter/Helenas julkalender. Jag som aldrig vinner något fick ett bokpaket skickat till mig. Vinsten var inget mindre än en av Helenas favoritböcker från förra året, Jeanette Wintersons The daylight gate och en anteckningsbok att skriva ner sina läsupplevelser i. Och så lite godis, men det hade jag redan smällt i mig innan jag hann ta bilden 🙂

Tack så mycket! Jag är så glad och tacksam! Och min insats – att svara på frågor – var bara ett rent nöje från min sida!

Juknaitė, Vanda; Glaslandet; 1995

Litauen berättarMycket lite litauisk kvinnolitteratur är översatt till svenska. Bokförlaget Tranan, som ger ut böcker från hela världen, har gett ut en novellsamling av ett antal litauiska författare, Litauen berättar: Att avregistrera ett spöke. Ett par av dem är skrivna av kvinnor och dessutom intressanta för Feministbiblioteket. Jag recenserar varje novell för sig.

Glaslandet handlar om en kvinna som inte mår bra. Hon har en son som är bebis och som hon inte vet om han kommer att överleva. Tiden då det utspelar sig är inte helt självklar för mig, men en antydan om landets valuta vittnar om att det är under sovjettiden. Dessutom verkar det hända saker i landet så jag skulle gissa att det handlar om 1990. Äktenskapet är dåligt och maken verkar varken bry sig om sin fru eller sina barn. Till råga på allt blir kvinnan utsatt för sexuella trakasserier av läkarna hon behöver gå till för sin egen del.

Det är en mycket sorglig novell och det finns hela tiden en krypande känsla av ofrihet. Jag kan än så länge inte mycket om litauisk litteratur och kanske inte heller så mycket om deras historia, mer än grova drag. Därför är det svårt att läsa in eventuell symbolik och det finns inte heller mycket skrivet om författaren på något för mig begripligt språk (och google translate fungerar inte perfekt) så jag kan inte göra efterforskningar. Jag kanske borde läsa den igen när jag har läst fler böcker i min Baltikum-utmaning!

Läs mer: Adlibris, Bokus

Nørgaard, Lise; Julen är alla hjärtans fest; 1978

Julen är alla hjärtans festNørgaards julbok innehåller fyra noveller om julen. Alla är humoristiska och innehåller en stor portion kritik mot borgerligheten och dess normer. I första novellen, Julresan till mormor, får vi träffa sjuttiotalsfamiljen som ska hälsa på den mycket mer konservativa mormodern på landet. Allt går fel, men kanske ändå rätt i slutändan. I Den långa jullunchen får vi träffa polisen som letar efter den försvunna Aksel som visar sig vara livrädd för sin fru. En formgiven julafton är en stor kritik mot hemmafrutillvaron och här möter vi frun som ska fixa julen såsom veckotidningen rekommenderar. Allt blir såklart pannkaka. I den sista novellen, Volmer i tomteland, får vi träffa våra vänner från boken Volmer. Här får systrarna en liten revansch på sin skvallersjuka lillebror.

Novellerna är enkla och faller snabbt i glömska, vilket lämpar dem alldeles utmärkt till att läsa en varje advent fram till jul med ett par års mellanrum. Det ger en stund glädje och skratt och Nørgaards satir mot hemmafruar och borgerliga ideal är mycket underhållande.

Hugo och mamma goes stadsbibblan igen

Idag skulle maken jobba och jag tänkte att Hugos sovtid skulle kunna tajmas in så att jag kunde botanisera bland baltisk litteratur på Stadsbiblioteket. Det nya är nu att man inte kommer åt böckerna i magasin till min stora förfäran, men jag hittade flera böcker jag ville ha i alla fall. Till en början fick jag veta att skönlitteratur kan finnas på fler ställen. De som inte får plats där nere finns uppe med denna fina utsikt:

Statsbiblioteket

Hugo på bibblan

Hugo skötte sig fint. Han vaknade inne på biografierna, men han höll sig tyst och tittade bara nyfiket omkring sig till min stora glädje och förvåning.

Böcker jag lånade

De här böckerna lånade jag. Två nobelpristagare (poeter), två böcker från Estland (om man räknar Käbi Laretei), två från Litauen och två från Lettland. Detta ska bli spännande!

Utmaning: Monika Fagerholm

Då har jag blivit utmanad av bloggkollegan och tillika vännen Mia som tycker att jag borde ge Monika Fagerholm en andra chans. Jag har läst Den amerikanska flickan och det var inte den bästa bok jag läst, så det har stannat vid det. (Fagerholm och Mia kommer från samma byggd och och båda är finlandssvenskar och därför tror jag att det är extra viktigt att jag just ger henne en andra chans, men jag kan ha fel.) När en person med så god smak rekommenderar en författare så är det självklart att jag antar utmaningen!

Jag har tänkt mig att läsa Underbara kvinnor vid vatten.

Frölander-Ulf, Lena & Taivassalo, Hannele Mikaela; Sagan om prinsessan Bulleribång; 2006

Sagan om prinsessan BulleribångJag träffade finlandssvenska feminister före jul och de berättade om sitt bokprojekt där de delat ut normkritiska böcker till alla svenska förskolor i Helsingfors. Bland titlarna fanns två finska böcker och Sagan om prinsessan Bulleribång var den ena.

Den var precis så rolig, söt och normkritisk som jag hade förväntat mig. Prinsessan Bulleribång friar till en prins, men han blir tillfångatagen av en drake och prinsessan måste göra allt för att rädda honom. Slutet gott och prinsessan kan rädda sin pris som nu fått långt skägg av livet i fångenskap.

Med tanke på alla historier om värnlösa prinsessor som ska räddas av hjältemodiga prinsar är varje bok om coola prinsessor viktiga. Jag är glad att jag köpte Sagan om prinsessan Bulleribång till min son i julklapp. Han måste få veta att det finns många coola tjejer därute som gärna friar till den de har kär.

Läs mer: Adlibris, Schildts och Söderströms

Åh Caitlin Moran!

Caitlin Moran

Ibland kan de uttryckas så enkelt. Man måste bara älska Caitlin Moran. Jag har fått en del kritik för att jag inte hyllats hennes bok till skyarna och jag kan bara säga att som feministisk litteraturrecensent måste man ibland även tillåta sig att vara kritisk. Det hindrar mig inte från att älska kvinnor som Caitlin Moran och sättet hon uttrycker sig på!

Kivikas, Malle; Sibiriens kalla famn; 2006

Sibiriens kalla famnMalle Kivikas är född i Sverige men har estniska rötter. Hon har skrivit en bok med tolv berättelser om män och kvinnor från Estland som deporterats till Sibirien under Sovjetunionens ockupation. Den här recensionen avser i första hand berättelserna från de sex kvinnorna som är med i boken. Utöver dessa så var det flera män i boken som var barn under deporteringen och därmed kan berätta kvinnorna och barnens historia. Kvinnorna och barnen skildes från männen och många män sköts ihjäl eller levde under värre förhållanden, men på den här bloggen uppmärksammar jag kvinnor och därför lämnar jag männens öden här.

Den 14 juni 1941 började deporteringen av bland andra balter till Sibirien. De flesta historierna i boken börjar ungefär på samma sätt; det är sommar, de har ingen aning och de blir hämtade mitt i natten och satta i trånga boskapsvagnar. Livet i Sibirien var olika beroende på vart man hamnade och vad man tvingades göra, men de flesta som kommit dit har svultit och frusit. Alla har de sett nära och kära dö omkring dem. De flesta har en far de inte vet vart han tagit vägen. Någon klarade vintern för att hon lärde sig sticka och kunde sitta inne. Någon annan fick oväntad hjälp från lokalbefolkningen. Alla har idag ärr i själen som aldrig försvinner.

Det är en otroligt gripande bok om Sovjetunionens brott mot sina medborgare. Den är dock lite ojämn. Vissa historier är mycket välskrivna medan andra känns lite hastigt nedskrivna. Ett och annat faktafel har smugit sig in och förvirrar för läsaren. Allt som allt rekommenderar jag den varmt. Det är en viktig bok.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Feministbrud 20 år i Tallinn

jagochtriin

Jag tänkte avsluta den här kvällen med att visa en fin bild på mig och in estniska vän Triin. Vi träffades 1996 i min studentkorridor där hon bodde tillfälligt (några dagar) då hon var på ett utbyte med Chalmers. En dag knackade hon på min dörr och ville bli insläppt i köket. Vi satt där i flera timmar och pratade om livet, om Estland, om Sverige och om hur det var att vara uppväxt i Sovjetunionen. Där i mitt studentkorridorskök föddes en vänskap som varar än. När vi skildes sa hon: Nästa gång vi ses så ses vi i Tallinn. Jag hade aldrig varit i Estland förut. Bilden ovan är från en pub i gamla stan i Tallinn och det är sommaren 1998. Vi har setts flera gånger sedan dess och det har både varit i Stockholm och i Tallinn. Jag har varit på middag hos henne och hon hos mig, men oftast ses vi ute över en öl eller fika. Triin och hennes familj var på vårt bröllop i augusti 2008.

Vi är födda samma år och nu har vi även söner som är födda nästan samtidigt. Triin är den enskilt största orsaken till mitt enorma intresse för Baltikum i allmänhet och Estland i synnerhet.