Påminnelse: Nominera till feministisk litteraturkanon

Feministisk litteraturkanon

Jag vill bara påminna om att ni fortfarande kan nominera till feministisk litteraturkanon. Nominering pågår nu fram till 20 februari. Sedan ska en expertjury ta fram en kanon.

Expertjuryn består av:

Ebba Witt-Brattström, professor i litteraturvetenskap vid Helsingfors universitet.

Karin Olsson, kulturchef på Expressen.

Anna Wåglund, kommunikationschef på Stockholms Stadsbibliotek.

Mia Latvala, bokbloggare och bibliotekariestudent.

Och så jag, Hanna Lager, webbredaktör på Folkpartiet till vardags och bloggar här på fritiden.

Nominera gärna i kommentarsfältet nedan.

Müller, Herta; Min familj; 1982

Herta MüllerMüllers novell om en familj är en berättelse om otrohet, förnekelse och hemligheter. På endast två sidor får hon ner en historia som utgår från ett släktträd och där det enkelt förklaras att ”far har en ett barn med en annan kvinna” och ”far ger det andra barnet julklappar”. Sedan går hon längre tillbaka i tiden och konstaterar att ”andra säger att mor har en annan man till far” och ”folk säger att han (morfar) (…) hade ihop det med någon annan”.

Novellen är mycket kort, men också mycket kärnfull. Jag fastnade direkt för den och läste varje rad flera gånger. På två sidor lyckas hon fånga så mycket och det som Müller är så bra på, att skildra en krypande instängdhet, kommer också fram i den här novellen. Nu är det inte diktaturen i Rumänien som stänger in något, utan skvaller och gamla förlegade normer.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Novellvåg 2013

Bloggaren Anna som skriver på …och dagarna går utlyser novellår i år. Eftersom jag redan läst så många noveller i år är det självklart att jag är med! Efter litauiska och lettiska noveller måste jag såklart göra slag i saken och läsa etniska noveller, eller hur? Och när jag läste om Annas novellutmaning passade jag på att läsa två berättelser ut Nobeller – noveller av nobelpristagare. Såklart läste jag två kvinnor och två som passar att recensera här. Jag lägger upp en redan nu ikväll.

Jag har brutit ur novellerna ur skönlitteraturen i mitt virtuella bibliotek och du kan finna dem här.

Tematrio v 6 – Crossover

Idag var tematrion lite klurig. Lyran ber oss nämna tre böcker som kan passa både vuxna och ungdomar (och alla däremellan). Det blir kanske lite annorlunda tolkning av mig, men här är i alla fall tre böcker som både barn/ungdomar och vuxna kan ha glädje av:

En liten kärlekssång av Michelle Magorian: Den här boken är nog precis det Lyran efterfrågar. Huvudpersonen Rose är ung och på väg in i vuxenlivet. Hon har evakuerats till engelska landsbygden under andra världskriget. Andra runtomkring henne är vuxna och vi får även följa deras öden. En typiskt crossoverbok skulle jag säga.

Anne på Grönkulla av Lucy Montgomery: Här är också en bok om en flickas uppväxt och där de andra vuxna också spelar en stor roll. Läser man fler böcker i serien så hinner Anne växa upp, gifta sig med sin Gilbert och få barn. Crossover?

Vem är var? av Stina Wirsén: En barnbok som vuxna väl inte har behållning av rent innehållsmässigt, men det är en bok som både barn och vuxna kan upptäcka tillsammans. En enkel berättelse med fantastiska illustrationer som den vuxne också kan njuta av och låta sin egen fantasi spinna vidare på.

Idag skulle Rosa Parks fyllt 100 år

Rosa ParksIdag skulle medborgarrättskämpen Rosa Parks fyllt 100 år. Ni vet alla hon som vägrade att resa sig på en buss för en vit passagerare, vilket ledde till rabalder och som så småningom till att svarta fick medborgerliga rättigheter. Ms Blog skriver idag om henne och menar att bilden av Rosa Parks som den blyga kvinnan som en dag bara fick nog, är aningen felaktig. Parks hade länge varit engagerad för svarta och kvinnors rättigheter och det råder inget tvivel om att hon var bestämd och fullt medveten gjorde den radikala handlingen som att sitta kvar innebar.

Efter Parks död upptäcktes en essä som hon skrivit. Där beskriver hon hur hon blev utsatt för ett våldtäktsförsök av sin vita granne och arbetsgivare. Hon har inte tagit upp detta i sin självbiografi, antagligen för att hon skämdes. Händelsen är förmodligen det som gjort att hon under hela sitt liv var engagerad mot sexuellt våld.

Efter hennes aktivistiska handling på bussen i staden Montgomery fortsatte hon i decennier att jobba för afroamerikanska kvinnors rättigheter.

Grattis på födelsedagen Rosa Parks!

Petri, Gunnar; Kära fröken Petri; 2012

Kära fröken PetriEn av de böcker som ingick i avskedsgåvan från Liberala Kvinnor var den här om Anna Petri, en känd litteraturrecensent och kulturpersonlighet från början av förra seklet. Författaren Gunnar Petri är hennes kusinbarnbarn.

Anna Petri föddes 1883 i Linköping. När hon var nio år gammal upptäcktes det att hon hade en ovanlig sjukdom som förlamade hennes ben och armar. Torts att hon fick möjlighet att träffa Sveriges bästa läkare kunde de inte hindra att sjukdomen tog över hennes kropp. Det stannade vid att hon kunde använda ena handen hjälpligt. Hon fick ingen möjlighet att gå i skolan, men hon lärde sig först av sin far och sedan själv och hon kom att bli en framstående kulturpersonlighet i Östergötland. Hon hade många kända kontakter. Ellen Key, Verner von Heidenstam och Karin Boye var några som ingick i hennes bekantskapskrets.

Det var intressant att läsa denna lilla bok om en person jag tidigare bara hade hört namnet på. Ett litet stycke kvinnohistoria från början av 1900-talet. Och en liten historia om en kvinna som lyckades bli framgångsrik på den tiden trots att hon var tvungen att leva ett liv i rullstol.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Atlantis, Corren

Feministbrud på kulturjakt i Berlin

Berlin är en stad där det finns massor av historia och kultur att ta del av. Mer spännande stad i Europa finns nog inte. Jag var där för ett tag sedan och det var inte privat, så det fanns inte stora möjligheter att ta del av allt. Här kommer en liten redogörelse för det jag han med och såg på rekordsnabb tid. Som vanligt ska jag försöka lägga in ett feministiskt perspektiv.

Jag vid Berlinmuren

När jag la upp den här bilden på Instagram och Facebook taggade jag den som Die Mauer och skrev ”Var stod Susanne och gestikulerade?”. Jag tror att endast en person fattade reffen och det visade sig att flera i mitt sällskap aldrig hade hört låten. Jag är chockad. Men för er:

Halt!
Här får ingen passera,
här kommer ingen förbi.
Kommer aldrig över nån mera,
så gå är du snäll om ditt liv är kärt.

Över taggtråden såg jag min livskamrat,
Susanne stod och gestikulera.
Jag har gått här i tjugo år snart,
men med en K-pist är det svårt att diskutera.

Text: Ebba Grön

Checkpoint Charlie

Checkpoint Charlie. Här hade jag aldrig förut och det var stort att se. Tyvärr hade jag inte tid att besöka museet som låg här. Är det inte lite festligt att precis när vi kommit in i den amerikanska sektorn så ligger där ett McDonalds?

reichtag

Som politiker är ju riksdagen en intressant sevärdhet. Men även om du inte är superintresserad av politik kan jag rekommendera ett besök här. Det var riksdag före delningen och blev åter riksdag när det nya Tysklands säte flyttades från Bonn till Berlin 1999. Byggnaden har gjorts om efter att ryssarna intog den och lämnade ett och annat spår efter sig. Efter muren byggts hamnade riksdagen i Västberlin, men muren gick precis utanför.

ryska

Här är en vägg man bevarat. För den som har bra ögon ser att det är klotter på ryska. Vi hade en rysktalande med på resan och hon kunde konstatera att det mest var nonsens och ortnamn.

alla-ledamöter

Riksdagsbyggnaden är full av olika monument och konstverk. Mäktigast var rummet med en låda för varje folkvald ledamot från 1919. En låda var föga förvånande mer fotad än alla andra.

Det fanns såklart kvinnor på många av skyltarna, men kvinnorepresentationen i det tyska parlamentet är inte tillfredsställande, trots kvinnlig förbundskansler. Endast 33% av de som sitter där idag är kvinnor.

brandenburger-tor

Brandenburger Tor. Ofattbart att tänka sig att denna vackra palts en gång låg i utkanten av en stad och oåtkomlig för dem som bodde på andra sidan.

hannah

Vi begav oss till det judiska monumentet och det låg på Hannah Arendt-gatan. Det gjorde mig mycket glad. Hannah Arendt var filosof och judinna och har blivit känd för att ha varit älskarinna åt Martin Heidegger. Det är så typiskt för hennes verk och idéer är något att bli känd för i sig. Förhoppningsvis tänker fler på hennes kanske mest kända bok Den banala ondskan, om rättegången mot Adolf Eichmann i Jerusalem, när de hör hennes namn och inte på eventuella förbindelser till män. Mig ligger Arendt extra varmt om hjärtat i och med att jag skrev en uppsats i statsvetenskap om henne. Det kommer en film om henne på bio snart och den ska jag definitivt se!

Cora Berliner var vetenskapsman (finns det något bättre ord som är könsneutralt?), i ekonomi och sociologi.  Hon mördades av nazisterna 1942, troligtvis i koncentrationslägret Maly Trostinez utanför  Minsk i Vitryssland. Hanna Arendt lyckades fly till USA och undkom på så sätt nazisterna.

judiska-monumentet

Det judiska monumentet i blött och grått snöfall. Hade jag haft mer tid hade jag promenerat omkring här och inte bara tagit en bild.

hitlers-bunker

Berlins kanske mest meningslösa sevärdhet, men dock något som jag upplever att många män bara måste se – Hitlers bunker. Eller förlåt, en parkeringsplats. Ligger snett mitt emot det judiska monumentet så det går ju att ta sig över gatan och ta en bild på marken.

alexanderplatz

Alexanderplatz, centrum för Östberlin och det syns faktiskt fortfarande. Jag handlade en väldigt typisk östtysk present åt min son – en Sandmann-docka, eller John Blund som han heter här. Av varuhusets leksaksavdelning att döma är han fortfarande stor här.Vi promenerade Unten den Linden från Brandenburger Tor till Alexanderplatz och det var en promenad jag verkligen ville göra. Det ska vara vackert och det var det förmodligen också. Nu fick vi se allt i blötsnö och med en massa byggnadsställningar.

Alexanderplatz såg dock ut som jag hade förväntat mig. Vi letade efter ett fik och hittade bara ett. Skylten var i gult och rött – något jag förknippar mer med snabbmatshak – men där inne hade de underbara bakverk stora som om vi var lilleputtar på besök hos jättar. Mätta blev vi 🙂

Jag köpte en bok (dock inte på Alexanderplatz) om kvinnor i DDR och hur de överlevde förändringen till ett nytt liv som fria medborgare och konsumenter. Det ska bli spännande att läsa den!

Sexistisk t-shirt

Jag avstod från att köpa den här förfärliga t-shirten till sonen.

Gedächtniskirche

Slutligen tog vi en taxi till gamla Väst och handlade på KDW. Vi tog även en sväng förbi Gedächtniskirche, den sönderbombade kyrkan som står mitt emellan det nybyggda ”Lippensift” (kyrktornet) och ”Puderdose” (själva kyrkbyggnaden). Nu var den gamla kyrkan inkapslad för renovering och dessutom var det mörkt och snöfall så jag tog ingen bild. Däremot gick vi in i den fula puderdosan och där är det faktiskt bländande vackert. I färg, för att ni ska se det blå.

Det kanske ser ut som att jag hann med supermycket, men det mesta sågs på alldeles för kort tid och Berlin har så mycket, mycket mer att erbjuda. Jag har varit där två gånger förut, men båda gångerna lika kort. Nu är jag sugen på att åka dit på en weekend med min familj. Jag får göra det när mina böcker är utlästa!

Bokbloggsjerka v 5 – Samlingar

Veckans fråga på Annikas litteratur- och kulturblogg:

Är du en ”samlare” av saker som kan kopplas till litteraturen (böcker, bokmärken, muggar med litteraturmotiv, etc)?

Svar på frågan: Ja, jag samlar på böcker. Jag upptäckte bara för något år sedan att man faktiskt kan låna på biblioteket (eller snarare att det går att lämna tillbaka utan skyhöga straffavgifter). Jag har svårt att göra mig av med dem jag har och jag köper alltsomoftast nya. Men några andra bokrelaterade saker samlar jag dock inte på. Fast jag är en ”samlings-männinska”.

Inte riktigt svar på frågan: Jag samlar på vykort. Det är min stora hobby när jag är ute och reser och besöker nya platser. Det har gått från att när jag var runt sju år köpte ett vykort för de små slantarna jag hade med mig på klassutflykten till att jag nu lägger flera hundra kronor på vykort varje gång vi reser. Det låter kanske helt galet och folk frågar vad jag ska ha dem till, men faktum är att jag blir glad av att köpa dem, att ta fram och titta på dem och av det faktum att det är min hobby. Det var inte förrän jag pratade med några kompisar om detta samlande som jag faktiskt insåg att det inte är helt knäppt. Det finns folk som reser land och rike runt för att köpa dyra tavlor, autografer, frimärken eller vaser. De kan spendera tiotusentals kronor årligen på sitt samlande. I jämförelse är vykort för 300 kr på en tvåveckors resa till Asien rätt så lite. Jag har råd och som sagt så gör det mig glad.

(Och för den som undrar få förvaras de i kartonger som ett kartotek med egenskrivna flickar i papp. De är uppdelade efter land och landskap och några städer har fått egna flikar.)

Jag köper vykort

Jag köper vykort i New York. December 2007.

Nominera Astrid Johansson till årets jämställdhetsstipendiat i Luleå!

Luleå kommun ger en person ett jämställdhetsstipendium som det nu går att nominera till. Såhär står det på deras hemsida:

Nominera årets jämställdhetsstipendiat

Vem ska få årets jämställdhetsstipendium på 15 000 kr? Nu kan du nominera personer, grupper eller företag inom Luleå kommun. Du kan också själv söka stipendiet.

(…)

Du kan också nominera via e-post till ingmari.aberg@lulea.se

Jag tycker att kloka och modiga Astrid Johansson borde få priset. Jag har nominerat henne:

Hej Ingmari,

Jag vill nominera Astrid Johansson till årets jämställdhetsstipendiat. Hon reagerade på ett sexistiskt konstverk och stod upp för det, även om hon fick både lärare och elever emot sig. Hon är klok, mycket klokare än många vuxna och hon har en knivskarp analys av vad som är sexism och sexuella trakasserier.

Jag har svårt att tro att ni kan hitta något bättre stipendiat än Astrid Johansson. Hon har redan gjort mycket för att visa vad jämställdhet är och hon står upp för det hon tror på trots att ingen annan gör det.

Vänliga hälsningar
Hanna Lager

Gör det du också!

Gaile, Inga; Dikter; 1999-2006

Lettland diktarI boken Lettland diktar, som översätts till svenska av poeten och översättaren Juris Kronbergs, hittar vi flera lettiska poeter från olika tidsepoker. Inga Gaile är född 1976 och har både skrivit och översatt poesi. Hon tillhör de yngre poeterna som ofta använder en dos ironi i sina dikter.

Jag tyckte om många av de dikter som fanns i antologin. En börjar mycket sorgligt, men tänkvärt:

Och det visar sig att kvinnan säljer sig,
Och det visar sig att hennes lön är barnets leende,
Och det visar sig att vi är väldigt lika

Hon skriver mycket om vintern, vilket jag har upptäckt att många lettiska poeter gör, i alla fall dem som är med i antologin. Jag fastnade dock för en annan som började med:

Om jag kunde komma in i min hjärna, vädra den, rengöra
den och ställa den på fötter, andas rent utan laktos, nikotin
och menstrationslukter

Och som slutade med:

Frågan är – Vad skulle jag då ta mig till?

Det är väl kanske en fråga vi alla borde ställa oss ibland. Vi är dem vi är och vad skulle vi göra utan våra tankar och grubblerier?

Det känns så roligt att samtida lettisk lyrik om och av kvinnor finns översatt, även om det inte är så mycket. Jag vill verkligen tacka Juris Kronbergs och Tranan för att jag fått ta del av Inga Gailes och andras fantastiska lyrik!

Läs mer: Adlibris, Bokus