Det är tydligen ok att mobba folk i demokratins namn

Detta är så dumt att jag nästan vill gråta. Astrid 14 år klagade på den hemska väggmålning som skolan har vid personaltoaletterna:

Foto: Astrid Johansson

Hon anser att bilden ovan är stötande och alla kan vi se att den trivialiserar sexuella trakasserier. Man skulle kunna tro att det är lätt att förstå Astrid, men hon möttes enbart av oförstånd från skolledning. I intervjun med Malin Michea, redaktör på Sourze, som jag länkade till ovan, säger Astrid att ingen pratade direkt med henne, men att en lärare initierade en undersökning när hon var sjuk. Undersökningen stoltserar skolan med bredvid målningen och den säger att 98% av eleverna gillar målningen och 99,1% mår inte dåligt av den. Rubriken är ”Elevdemokrati”. Men så bra! Om 99% på en skola kommer fram till att de ska mobba den enda som är kvar, är det ok då? Precis som Malin Michea skriver så känns alltihop som mobbing mot just en person, den enda på skolan som vågade säga till. Och hon är bara 14 år.

Var finns de vuxna? Rektorn Agneta Hedenström tycker att den är rolig och ser inte problemet. Läraren som gjorde undersökningen tyckte att det räckte med att en majoritet tyckte att den var ok. Med andra ord tar ingen ansvar. Nu kan vi se den stora farligheten med elevdemokrati. Det är bra om elever kan vara med och påverka sin vardag, men de är inte vuxna och kan inte vara med och fatta alla beslut. De ska exempelvis inte bestämma om en elev ska mobbas eller inte. Jag tror att vi alla är rörande överens om detta, men uppenbarligen tycker vissa vuxna inte att man bör ta en elev på allvar som tar illa vid sig av en skämtmålning och att det går att rösta om den ska finnas kvar eller inte.

Jag tycker att Agneta Hedenström och alla lärare på Tunaskolan i Luleå borde ta sitt vuxenansvar. Och alla ni som förespråkar mer elevdemokrati borde fundera ett var till hur bra den idén verkligen är.

Psykolog är ute och yrar i nattmössan om genus

Först blev jag förbannad, sen blev jag uppgiven, men sedan funderade jag en stund och tänkte på vad det egentligen stod i texten. Jag pratar psykologen Alf B Svenssons (ej att förknippa med politiken Alf Svensson) text i dagens Aftonbladet.  Vi ska sluta att göra barn könsneutrala är uppmaningen och motfrågan blir naturligtvis: När har vi någonsin försökt att göra det?

Vi ska inte använda hen (som är ett praktiskt ord när man vill ersätta han/hon, men det har psykologen Alf inte fattat), flickor får inte använda rosa (vilken flicka undrar jag, för alla flickor jag har träffat har rosa, alla) och alla barn ska ha könsneutrala namn (allvarligt, hur många barn handlar detta om?). Sedan kallas vi för genusfundamentalister. Numer kallar jag psykolog-Alf och alla hans meningsfränder för antigenusfundamentalister.

Det som förespråkas i artikeln är att kompensera pojkar och flickor för det som är typiskt för deras kön, blygsel för flickor och ilska för pojkar. Det är något som förespråkas även hos många feminister, dvs kompensatorisk undervisning i förskolan. Om man får tro kommentarerna på denna blogg är det lika med helvetet. Jag förespråkar inte sådan undervisning, men jag tror på att alla barn som är för blyga eller för arga, måste få hjälp att fungera bättre, oavsett kön.

Jag tycker att antigenusfundamentalisterna borde förklara sig. Varför ska vi behandla barn olika efter vad de har mellan benen och inte efter hur de är som individer? Ingen forskning i världen kan väga upp för att man i individfallet skulle behandla en utåtagerande flicka för sin blygsel eller en blyg liten pojke för sin ilska. Så varför ska man klumpas ihop som kön? Observera att jag här inte förnekar att det skulle finnas könsskillnader på ett generellt plan. Psykolog-Alfs missuppfattning är att blanda ihop generella slutsatser med individuella lösningar. Vi feminister vill att alla barn ska behandlas lika generellt och såklart olika individuellt, eftersom alla är olika.

Jag har som sagt funderat ett varv till och undrar om det inte handlar om en dold agenda hos antigenusfundamentalisterna. De vill helt enkelt få folk att tro att feminister förespråkar könsneutralitet. De vet att det är impopulärt och för att få med sig den stora massan så utmålar de feminister till sociala ingenjörer som vill utplåna alla dockor och leksaksbilar och som vill bestämma vilken färg ditt barn får och inte får ha på tröjan. Det är effektivt för vart vi än vänder oss kan vi få höra ”mitt barn är inte ett hen” eller ”varför klär DU din son i blått/din dotter i rosa”. Därför måste vi berätta vad vi står för. Hela tiden.

Och hen, jag är ledsen antigenusfundamentalister, men slaget är förlorat. Det är redan för etablerat.

Muktupāleva, Laima; Ormen; 2007

Lettland berättarMycket lite lettisk kvinnolitteratur är översatt till svenska. Bokförlaget Tranan som ger ut böcker från hela världen har gett ut en novellsamling av ett antal lettiska författare, Lettland berättar: Människomuseet. Ett par av dem är skrivna av kvinnor och dessutom intressanta för Feministbiblioteket. Jag recenserar varje novell för sig.

Laima Muktupāleva är född 1962 och har bland annat studerat konst och historia. Hennes novell Ormen är en fiktiv novell med hennes själv som författare i huvudrollen. Hon går på ett föredrag om kosmetika och blir igenkänd. Hon får möjlighet att pröva en revolutionerande ansiktsmask och den gör henne 20 år yngre, både utseendemässigt och i livet. Hon måste lära sig skriva på nytt.

Det känns som en oerhört symbolisk novell om skrivande, utveckling och förnyelse. Det känns som att författaren skrev den med en gnutta ångest över att inte komma framåt i sitt författarskap. Men det vet jag såklart inget om. Som vanligt är det svårt att hitta så mycket skrivet på något språk jag förstår om just lettiska författare.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Det är helt vanlig söndag

Jag har varit på konferens med Folkpartiet i Lundsbrunn (denna lilla skaraborgska ort som typ tredubblar sitt invånarantal en januarihelg varje år) och haft en liten teknikhörna. Jag tog med mig familjen som fick hänga hemma hos mamma och pappa och bli omhändertagna. Själv hade jag det mycket trevligt, träffade gamla bekanta och lärde känna nya personer. Det var en toppenhelg och imorgon ska jag inte gå till jobbet eftersom dagis är stängt och jag passar på att vila upp mig/leka med min son.

Det har hänt så mycket på sistone, inte minst i mitt eget blogg-liv, med litteraturkanon och massor av nomineringar som har ramlat in i snabb takt. Jag är så glad och tacksam över alla som har nominerat och som bloggat om mitt projekt!

Det har också hänt mycket i välden och Sverige som jag borde skriva om, men ibland sinar även min ork. Och nu när jag har tid och inte är för trött eller måste upp i svinottan (för fadern har lovat att gå upp först imorgon) så drabbas jag av en total blogghäfta. Vad ska jag skriva om?

Jag orkar inte fundera ut något bra, utan filar lite på recensioner av lettiska noveller och bjuder er Finlands heta kandidat till att få representera sitt land i Eurovision Song Contest i år – härligt könsstereotypt och inte det minsta nytänkande:

Marry me! En kvinnlig replik på Vill du ligga med mig då. Tack Mia för tipset!

Bokbloggsjerka v 4 – Ärlighet?

Veckans fråga på Annikas litteratur- och kulturblogg:

Är du 100% ärlig i dina recensioner/omdömen?

Egentligen vill jag svara ja rakt upp och ner utan men, men det kanske inte är 100% ärligt. När jag har en relation till författaren tycker jag att det blir svårt att skriva vad jag verkligen tänker och tycker. Jag har aldrig ljugit eller överdrivit i en recension, men det kan hända att jag inte har sagt hela sanningen och dragit igång värsta sågningen när jag kanske skulle gjort det om jag inte känt till författaren på förhand. Om det är oärlighet så är jag inte alltid 100% ärlig . Jag försöker dock att berätta när jag måste hålla igen och varför. För att ni ska veta.

Neiburga, Andra; Skjut på, gumman, skjut på!; 2004

Lettland berättarMycket lite lettisk kvinnolitteratur är översatt till svenska. Bokförlaget Tranan som ger ut böcker från hela världen har gett ut en novellsamling av ett antal lettiska författare, Lettland berättar: Människomuseet. Ett par av dem är skrivna av kvinnor och dessutom intressanta för Feministbiblioteket. Jag recenserar varje novell för sig.

Andra Neiburga är född 1957 och tillhör en generation författare som kallades ”de unga arga”. Novellen Skjut på, gumman, skjut på! handlar om en kvinna som är allt annat än tillfreds med livet. Hon vill ha en karl, men är mer intresserad av sex än att prata om meningen med livet. Samtidigt tar hon hand om sin morfar som inte kan förstå att Lettland är ett land i förändring.

Jag tyckte om den här novellen. Den var lite smårolig, men ändå lite sorglig. Det är en vardaglig berättelse som väl fångar in känslor av instängdhet och frustration.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Haavind, Hanne m fl; Myten om den goda modern; 1973

Myten om den goda modernJag glömde en julklapp när jag redogjorde för vad jag fick förra året och det är den här, Myten om den goda modern, som jag fick av min före detta medarbetare Bonnie Bernström. Vi har haft många långa diskussioner om föräldraskapet och hon gav mig en bok som betytt mycket för henne.

Det är ett gäng norska feminister från den andra feministiska vågen som skriver om moderskap och tiden med barnen. Den stora poängen är att moderskapet inte är något enbart biologiskt utan en myt vi skapar för att låsa in kvinnor i hemmet. Andra poänger är att kvinnor behöver hjälp från sina män, vänner och andra för att klara av det isolerade livet som förälder. Att bli mamma är inte något som nödvändigtvis känns enbart positivt och vi behöver hjälp för att klara det nya livet.

På ett sätt är den här boken tyvärr fortfarande rykande aktuell. Samma diskussioner har vi idag. Men så är det ju det att vi faktiskt har kommit längre och det är otroligt skönt att veta. Vi har mammagrupper att hänga med och våra män tar betydligt mer ansvar. Synd bara att vi fortfarande är så förbannat onyanserade. Amma eller inte amma, varför måste det ena eller det andra alltid vara belagt med skuldkänslor? Jag läste den här boken av historiskt intresse och jag känner att jag har blivit lite med bildad. Jag vet lite mer om hur feminister såg på moderskap tidigare och jag kunde se mönster och idéer som går igen idag.

 

Tematrio v 4 – Vinter

Nu är det verkligen vargavinter och jag har i panik sprungit ut på lunchen och handlat varm mössa och varma vantar. Och en täckkjol. Nu väntar jag bara på leverans av en varm jacka på posten så är jag ekiperad för vintern. Om ni undrar varför jag kom på det just nu så beror det på att jag aldrig förut mött vintern med dagislämning och -hämtning förut. Jag håller mig helt enkelt inne så mycket som möjligt när det är kallt och då funkar fingervantar även i fem minus och söt basker går bra i 10 minus. Men det funkar inte i långa promenader till och från dagis. Nu får det vara nog med frysandet!

Nog om min fobi för vinter. När Lyran vill att vi listar tre böcker med koppling till vintern så känner jag att jag nästan förträngt att jag läst något om vintern. Men tre böcker lyckades jag i alla fall gräva fram i minnet:

Med högklackade skor i Sibirierns snö av Sandra Kalniete: Jag fick den i julklapp av min man och den handlar om Sandras familj. Hennes mamma och pappa deporterades med sina familjer till Sibirien och där föddes hon. Familjerna kommer från Lettland och brotten de begått är att vara medlemmar i familjer där fäderna var fiender till Sovjetunionen. Då skulle alla i deras närhet också straffas. Livet i Sibirien var fruktansvärt och många frös ihjäl. recension av den kommer i nästa nummer av Liberal Debatt.

1222 över havet av Anne Holt: Den här deckaren utspelar sig på ett hotell efter att ett tåg kraschat och resenärerna blivit insnöade. Jag vet att många som gillar Anne Holt blev besvikna på den här boken, men jag tyckte att den var jättebra! Sedan är jag ytterst svag för hennes figur Hanne Wilhelmsen.

Julen är alla hjärtans fest av Lise Nørgaard: Jag tyckte mycket om den här novellsamlingen med jultema. Nu kanske jag inte ska göra reklam för den när julen är över och ingen vill ta i julsaker med tång, men den utspelar sig i alla fall på vintern.

20130124-194433.jpg

Det är i alla fall vackert.

Feministisk litteraturkanon – juryn

Feministisk litteraturkanon

Jag är mycket stolt och glad över att kunna presentera en så meriterad jury. Förutom mig själv, bokbloggare och webbredaktör, så ska juryn bestå av:

Ebba Witt-Brattström, professor i litteraturvetenskap vid Helsingfors universitet.

Karin Olsson, kulturchef på Expressen.

Anna Wåglund Söderström, kommunikationschef på Stockholms Stadsbibliotek.

Mia Latvala, bokbloggare och bibliotekariestudent.

Nominera gärna i kommentarsfältet nedan.

Feministisk litteraturkanon

Feministisk litteraturkanon

Nu startar jag ett projekt jag tänkt på länge: Att sammanställa en feministisk litteraturkanon.

1949 kom Det andra könet av Simone de Beauvoir, det kanske mest kända feministiska verket och det som har fått störst genomslag. Det har skrivit flera fantastiska feministiska verk genom åren, både före och efter 1949 och jag vill veta vilka böcker du tycker borde finnas med i en kanon. Svenska eller amerikanska, gamla eller nya spelar ingen roll – en kanon ska innehålla de mest betydelsefulla feministiska böckerna från hela världen genom alla tider.

Vem som helt kan nominera och du kan göra det öppet eller bara till mig. Öppet gör du det i kommentarsfältet efter alla inlägg med taggen ”Nominering litteraturkanon”. Du ska kunna gå att identifiera, men att skriva under med enbart bloggnamn eller nick går bra. Vill du inte skylta med nomineringarna så mejla mig på hanna@feministbiblioteket.se. Tyvärr kan jag inte hålla reda på nomineringar via Facebook och Twitter.

Nomineringstiden pågår från och med nu fram till den 20:e februari.

Efter det kommer en expertjury att träffas och sammanställa en lista. Jag kommer inom kort att avslöja vilka som ingår i den.

Till alla bokbloggare som är feminister och feministiska bloggare: Skriv jättegärna om detta på era bloggar och sprid i era nätverk! Låna bannern ovan eller den i högerspalten och använd på era bloggar.

Nominera gärna i kommentarsfältet nedan.