Om en vecka fyller vår Hugo två år. Det är två år av glädje och lycka över att få ta del av en helt ny människas liv och utveckling. Det är också två år av ångest och dåligt samvete över att man inte gör rätt. Det hela blir inte lättare om man, som jag, har en tendens att lyssna för mycket på snusförnuftiga föräldrar som alltid vet bäst och som själva har mönsterbarn. Men någonstans vet jag att jag gör rätt. Jag och min man vet vad som är bäst för vårt barn.
Det har varit två händelserika år och det visade sig att den lugna pojken som snällt satt i sin babysitter i fyra månader och bara skrek när han var hungrig eller hade bajsat, skulle utvecklas till en riktig vildbatting. Pojken som sov ganska så bra skulle helt tappa den förmågan när han blev äldre. Så kan det gå och det har krävt mycket av oss som föräldrar.
Det svåraste som rookie i föräldraskapet är att stå emot allt tyckande, i alla fall tycker jag det. Jag trodde att jag skulle vara självständig och inte lyssna så mycket på alla andra, men vad sjutton, jag har aldrig gjort detta förut och vem är jag att inte ta emot goda råd?
Jag vet när min son är ledsen och behöver tröst och jag vet när jag bara ska lämna honom på golvet skrikandes. Jag sätter honom framför TV:n när jag behöver lugn och ro och jag mutar honom med glass i samma syfte. Detta betyder inte att han får titta på TV hur mycket han vill och äter glass till middag varje dag. Jag leker och gosar med honom varje dag, men jag kan också sitta och läsa medan han leker själv.
Alla barn är olika och att Hugo inte pratar än är inget konstigt. Det har inget med bristande föräldraskap eller för mycket lekande med paddan att göra. Vi kommunicerar och han pratar en massa som vi inte förstår. Han är alltså helt normal. Han är en jäkel på att klättra och hantera en boll och där ligger många andra jämnåriga barn i lä. Det går inte att utläsa av detta att han borde satsa på att bli fotbollsspelare eller bergsklättrare framför en akademisk karriär som vuxen. Det som går att utläsa är att han är ett lyckligt barn som utvecklas i sin takt.
Att ha en tvååring i huset kan vara helt fasansfullt jobbigt många gånger, men ändå är det alltid helt underbart.
.
Nyfödd
Sex månader.
Ett år.
18 månader.
Snart två år.
Nu närmar sig världsutmaningen sitt slut. Mindre än en månad kvar. Själv är jag klar! Det blev en liten fuskis, men ett tillåtet fusk. Paula av Isabel Allende kände jag aldrig för att läsa så Latinamerika fick en annan representant. Det är ok så klart. Målet med utmaningen är att upptäcka litteratur från hela världen och det har vi alla redan lyckats med, oavsett vi ror iland hela utmaningen eller inte.
Jag läste Susanna Alakoskis självbiografiska roman Svinalängorna något år efter den kommit ut. Självklart har den en plats i Feministbiblioteket och därför recenserar jag den nu.
Jag såg att Anna på 
Jag var på Ica idag efter 
Lydia Cacho är journalist, feminist och människorättsaktivist från Mexiko. Hon är särskilt intresserad av prostitution och människohandel och i boken Maktens slavar kartlägger hur människohandeln har kopplingar över nationsgränserna och hur den hänger ihop med maffian.
