Lucka 23: 29 maj 1851

Krans 23Sojourner Truth var en slav som föddes i fångenskap. Hennes föräldrar var båda födda i Afrika. När hon var nio år såldes hon tillsammans med en skock får. Hon kom att bli en medborgarrättsaktivist och den 29 maj 1851 höll hon sitt berömda tal Aint I a women? på en kvinnokonferens.

I talet menade hon att de krav som kom från kvinnor vid den tiden, att kvinnor inte skulle arbeta, var något som bara gällde vita kvinnor. Svarta kvinnor arbetade redan, de var lika mycket slavar som svarta män. Därav frågeställningen Ain’t I a woman? (Detta kan kännas igen från kritiken svarta feminister riktade mot den andra vågens feminism på 60- och 70-talen.) Talet finns i textform, men inte korrekt återgivit, så vad hon egentligen sa är det ingen som riktigt vet.

Sojourner Truth var mycket aktiv under inbördeskriget och efteråt fick hon anställning i Washington DC för att jobba för bättre förhållanden för afroamerikaner. Hon försökte också kandidera till USA:s president 1872, men kördes iväg av valförrättarna. Hon dog 1883.

Sojourner Truth

Sojourner Truth, feminist och medborgarrättsaktivist. Född i fångenskap.

Recension: Coerr, Eleanor; Sadako och de tusen papperstranorna; 1977

Sadako och de tusen papperstranornaFå barnböcker har påverkat mig så mycket som den otroligt sorgliga historien om Sadako, flickan som fick leukemi efter atombomben som föll över Hiroshima när hon bara var ett och ett halvt år.

I boken av Eleanor Coerr får vi följa henne genom sitt korta liv och det största fokuset ligger på tiden på sjukhuset där hon får höra legenden att den som viker 1000 papperstranor får sin högsta önskan uppfylld. Hon lär sig att vika tranor och sedan viker hon av allt papper hon kommer över. I boken står att hon hann vika 644 tranor och att hennes klasskamrater vek resten, efter hennes död. Detta ska vara en myt och hon hann i själva verket vika långt över 1000 tranor. Hon dog den 25 oktober 1955, tolv år gammal, med sin familj om kring sig.

Det var först nu, 25 år efter att jag läste boken, som jag fick vet att det inte var sant att hon inte hann vika 1000 tranor. Frågan är om den amerikanska författaren kände till detta. Mina fördomar säger att det är lite typiskt och amerikaniserat att ta bort den delen där barnet ställs inför faktum att 1000 tranor inte räckte för att hon skulle få leva, men jag kan såklart inte vara säker på att hon visste att det bara var en myt. Jag minns att jag tänkte då att jag hoppades att hon skulle hinna vika alla så att hon skulle bli frisk, men någonstans förstod jag ju att det inte skulle sluta så. Som elvaårig förstår man att legender inte botar cancer. Men den elvaåriga Hanna älskade boken och grät floder på slutet.

Lucka 22: 24 februari 1389

Krans 221389 får Sverige sin första kvinnliga regent i Drottning Margareta, om vi bortser från att samma person varit regent tidigare för att maken dog och då regerade i sin sons namn. Margareta var dotter till Valdemar Atterdag. Den 24 februari 1383 vann hon slaget vid Åsle (en socken utanför Falköping) över Albrekt av Mecklenburg och tog över makten i Sverige.

Drottning Margareta, eller Kung Byxklös som hon kallades, var en mäktig kvinna som regerade över Europas största rike vid den här tiden. Hon var, som öknamnet vittnar om, tämligen ensam kvinna i en mycket mansdominerad värd. Det går knappast att föreställa sig hur det var att vara före sin tid på medeltiden.

Drottning Margareta

Drottning Margareta, Kung Byxlös, på gravmonumentet i Roskilde domkyrka.

Avslutning novell-lördag: Australien

Australiens flaggaDagens novell-lördag ingick som en del i Lyrans Jorden runtresa. Mycket roligt att kombinera två utmaningar. Jag har inte läst alla noveller i boken (än), men alla skrivna av kvinnor samt en annan har jag hunnit med. Jag recenserade dem jag tyckte passade bäst.

Bäst alla kategorier: Rita Marquands arv
Bästa twisten: Döda Christian
Mest feministisk: Rita Marquands arv
Vackrast språk: Radiologi

Det jag har lärt mig om Australien och australiensisk (kvinno)litteratur är kanske inte så mycket. Jag tyckte inte att det fanns en röd tråd genom novellerna, som jag har märkt tydligare i andra antologier. Nu är ju Australien ett större land och har fler invånare än exempelvis Kambodja och Rumänien, så det är kanske inte så konstigt. Många handlade om kärlek och om vardagsliv. I förordet skrev Jan Arnald om nybyggarlitteratur, men det måste varit i de novellerna skrivna av män, för det tyckte jag inte riktigt att jag fann hos kvinnorna.

Jag tyckte mycket om de flesta novellerna och fick mersmak på australienska författare. Många finns kanske inte översatta, men i det här fallet spelar det ju ingen roll. Jag ska snart surfa runt på Amazon och förbereda en önskelista till födelsedagen!

Nästa novell-lördag är inte bestämt. Efter alla åtaganden med julkalender och sf-helg tar jag en dag i taget. Länder på tur är Georgien, Polen och Brasilien.

Recension: Walker, Brenda; Kylan; 1999

Australien berättar: Drömtidens framtidJag har läst Australien berättar: Drömtidens framtid från Tranan och recenserar de noveller av feministiskt intresse en och en.

I Kylan av Brenda Walker är det snö och is som står i fokus. Det är något ovanligt för en australiensare och i det perspektivet är det en annorlunda historia. Vi vår träffa olika människor i deras vardag när de brottas med iskall kyla.

Jag hade inte direkt väntat mig att läsa en berättelse om bitande frost i en australiensisk novellsamling och det gör den lite rolig. Annars vet jag inte om jag tyckte den var så bra. Jag blev mest förvånad när den var slut och glömde snabbt personerna i historien.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Recension: Jones, Gail; Radiologi (eller Romantikens vetenskap); 1997

Australien berättar: Drömtidens framtidJag har läst Australien berättar: Drömtidens framtid från Tranan och recenserar de noveller av feministiskt intresse en och en.

I Radiologi av Gail Jones beskrivs nobelpristagaren Marie Curies liv och kärlek, dels till maken Pierre och dels till vetenskapen. Det är en poetiskt skriven novell om en mycket framgångsrik kvinna och passionen för det hon gjorde.

Jag tyckte om den här novellen. Den handlar om en känd person som de flesta känner till och då passade den poetiska berättarstilen mycket bra. Dessutom är Marie Curie en kvinna som verkligen förtjänas lyftas fram oftare. Jag blev sugen på att läsa mer av Gail Jones.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Recension: Hartnett, Sonya; Döda Christian; 1999

Australien berättar: Drömtidens framtidJag har läst Australien berättar: Drömtidens framtid från Tranan och recenserar de noveller av feministiskt intresse en och en.

Sonya Hartnetts novell Döda Christian är en minst sagt bisarr historia om en flicka som får en ovanlig docka av sin mamma. Det är stenhård docka som blundar och som inte kan röra varken armar eller ben. Flickan hatar dockan och vill göra allt för att den ska förstöras. En dag tar mamman den ifrån henne när hon inte ser. När mamman dör hittar hon den bland hennes saker. Den nu vuxna flickan får då reda på att det är ett förkalkat foster som funnits i hennes mormors mage i 30 år.

Av alla saker jag funderade på att dockan skulle symbolisera så hade jag aldrig kunna föreställa mig att det skulle vara ett förkalkat foster. Jag funderade länge på namnet Christian och om det skulle ha något med religion att göra. Jag blev helt tagen på sängen och det är ju så det ska vara i noveller. Mer chockartad knorr får man leta efter!

Läs mer: Adlibris, Bokus

Recension: Ford, Catherine; Jetlag; 2006

Australien berättar: Drömtidens framtidJag har läst Australien berättar: Drömtidens framtid från Tranan och recenserar de noveller av feministiskt intresse en och en.

Catherine Fords novell Jetlag handlar varken om Australien eller australiensare, utan om ett amerikanskt par på semester i Europa. Till en början verkar de vara ett äldre par som reser för att de har lite tröttnat på varandra, men allteftersom novellen fortskrider förstår man djupet i deras problem. Kvinnan menar att mannen inte lyssnar på hennes innersta problem. Han i sin tur tror att de löser problemen om hon börjar klä sig lite sexigare.

I början förstod jag inte alls vart novellen skulle leda, men ju mer jag läste, desto mer intressant blev den. Bilden av den ytlige mannen och den djupa kvinnan är mer komplex än vad det låter och författaren lyckas visa det olyckliga äktenskapet utan att frossa i just olyckan. Vad jag undrar över är varför författaren valde ett amerikanskt och inte australiensiskt par. För att skapa mer distans till historien är en tanke.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Recension: Bird, Carmel; Rita Marquands arv; 2006

Australien berättar: Drömtidens framtidJag har läst Australien berättar: Drömtidens framtid från Tranan och recenserar de noveller av feministiskt intresse en och en.

Rita Marquands arv av Carmel Bird är en berättelse som nystas upp ur ett motiv på en tavla. Den leder oss till två systrar, förbjuden kärlek, abort och för tidig död. Det är en gripande berättelse om ett mer konservativt Australien där förbindelser utanför äktenskapet kunde få ödesdigra konsekvenser för en kvinna. Det är också ett inlägg i abortdebatten och jag vet inte mycket om den diskussionen i Australien, men jag vet att lagarna är betydligt strängare där än här hemma.

Jag träffade en australiensisk kvinna i en airportshuttle i New York för några år sedan och hon berättade lite om abortsituationen i landet. Jag kom att tänka på det samtalet när jag läste den här novellen och jag vet att hon berättade att de kvinnor som inte får abort ofta går till illegala kliniker. Hon var för en lagändring så att det skulle vara tillåtet i hela landet. Här kan du läsa om hur abortlagstiftningen ser ut i Australien.

Novellen var vackert skriven och jag greps av den tragiska historien.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Recension: Mears, Gillian; Mödrar och gamla älskare; 1999

Australien berättar: Drömtidens framtidJag har läst Australien berättar: Drömtidens framtid från Tranan och recenserar de noveller av feministiskt intresse en och en.

I Mödrar och gamla älskare av Gillia Mears får vi följa tre syskon som lever med sin far och styvmamma. Den sistnämnda är en i raden av många sedan barnens mor lämnade hemmet ett år tidigare. Barnen älskar att avsky pappans nya och när de träffar sin mamma på juldagen är de lojala mot sin mor och pratar riktigt illa om sin styvmor. De märker att mamma tycker om det.

Jag vet inte riktig vad syftet med den här novellen var. Jag tyckte om språket och jag gillade berättarstilen som var ur ett barns synvinkel, men jag förstod den inte. Jag skulle dock gärna ge Gillian Mears en ny chans, för jag gillade det jag läste. Det var bara slutet, eller snarare avsaknad av slut, som gjorde att jag inte fick ihop det.

Läs mer: Adlibris, Bokus