Recension: Nałkowska, Zofia; The Romance of Teresa Hennert; 1923

The romance of Teresa HennertZofia Nałkowska var feminist och författare och självklart ville jag läsa henne när jag kom till Polen i EU-läsningen. The Romance of Teresa Hennert är nyöversatt till engelska och gavs ut förra året. Eftersom boken är så pass gammal och jag gissar att inte så många kommer att vilja läsa den, så kommer jag att spoila och berätta slutet.

The Romance of Teresa Hennert utspelar sig på tjugotalet efter att Polen vunnit kriget mot Sovjetunionen och fått självständighet. Boken speglar den förvirring och sökande efter sin identitet som självständig nation som Polen gick igenom vid den här tiden. Vi får möta den polska societeten i Warszawa som består till stor del av rika tjänstemän och militärer.

Det är många parallella historier, men jag tänkte fokusera lite på historien om den unga Teresa Hennert, vilken jag av naturliga själ tror är viktigast. Och det är ni du ska sluta läsa om du inte vill få slutet förstört. Theresa gifter sig ung med Hennert och deras äktenskap är inte speciellt lyckligt, men inte heller olyckligt. Theresa har en bra position i samhället som hon är nöjd med. Men så en dag erkänner en av officerarna att han är förälskad i henne och då kan hon inte hålla tillbaka. När det är dags att välja, väljer hon ändå att stanna hos sin man och officeraren blir så förtvivlad att han skjuter henne och dumpar henne i en sjö.

Jag kan inte låta bli att fundera över om Teresa får axla rollen som symbol för hela det förvirrade läget i Polen under den här tiden. Hon är glad och nöjd och har framtidstro, men kan inte låta bli att njuta av friheten. Ungefär så tänker jag mig att det var för Polen på den tiden. Sedan får hon sota för sin förälskelse, men hon tar inte sitt eget liv som Leo Tolstojs Anna Karenina. Hon blir istället mördad av en svartsjuk karl. Kanske är det Nałkowskas feministiska åsikter som gör att hon väljer ett annat slut på sin roman?

Intressant bok och jag skulle gärna diskutera slutet och symboliken i den med någon, men jag gissar att en polsk roman från 20-talet inte står högt upp på så många människors att-läsa-lista.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Tematrio v 18 – Sol, blommor och vår

Selfie bland körsbärsträden

Vår i Hammarby Sjöstad. April 2015.

Veckans tematrio hos Lyran har tema våren. Jag kan i detta läge inte komma på någon med ordet vår i titeln, så jag valde en sol, en blomma och så det som kanske är viktigaste med våren – ljuset!

Tusen strålande solar av Khalhed Hosseini: Oerhört sorgligt om kvinnor, barn och kärlek i Afghanistan.

Lila hibiskus av Chimamanda Ngozi Adichie: Fnatastisk bok om en flickas uppväxt med en auktoritär far i Nigeria.

Ljus ljus ljus av Vilja-Tuulia Houtarinen: Tonåringar, lesbisk kärlek och traumatiska barndomsminen. Sommaren 1986 och Tjernobyl spelar en stor roll.

Recension: Aleksijevitj, Svetlana; Bön för Tjernobyl; 1997

Bön för TjernobylSvetlana Aleksijevitjs numer 18 år gamla bok Bön för Tjernobyl har hunnit ges ut i nytryck (Ersazt 2011) och hyllats och prisats flera gånger om. Jag har dock inte recenserat den än och nu hittar jag inte mitt ex, men jag läste den någon gång runt 2000.

Boken är ett journalistiskt verk bygd på intervjuer med människor som på ett eller annat sätt påverkats av kärnkraftsolyckan i Tjernobyl. Den första historien är den jag minns allra bast, också för att jag sett en dokumentär om huvudpersonen och efter en stund kopplat ihop handlingen med berättelsen i boken. Det är en kvinna från Pripjat som berättar. Hennes man var brandman och en av de första som kom till kärnkraftverket efter olyckan. Det var totalt livsfarligt och brandmännen hade trots det inga skydd. Ingen överlevde. Kvinnan som berättar var nygift och hon kunde trots förbud inte låta bli att hälsa på sin döende make. Hon blev till och med gravid. Hon tror att det är tack vare det som hon själv överlevde. Hon födde ut ett dött foster som var totalt stålskadat. Jag minns att jag berördes starkt av berättelsen, men också att jag tyckte att det var tråkigt att kvinnan inte kunnat gå vidare. I dokumentären berättar hon att hon har en son som hon ibland låtsas är son till sin döde make och även om sonen vet vem som är hans pappa så är han ute ur bilden.

Det som hände i Tjernobyl var fruktansvärt och de som drabbades gjorde det mycket hårt. En stor del av norra Ukraina och södra Vitryssland hör till de områden där människor dött till följd av katastrofen och många gjorde det för att det Sovjetdiktaturen ville tysta ner olyckan. Detta fångar författaren mycket bra. Jag, som inte tillhör Folkpartiets okritiska kärnkraftsfalang, tyckte också att boken var mycket bra i sin kritik mot kärnkraft. Det är en oerhört gripande bok och läsa reportaget om kvinnan ovan och om andra som också påverkats av olyckan. Aleksijevitj ger offren en röst och hon gör det bra. Jag tror att jag ska läsa om boken så fort jag hittar den i källaren.

Läs mer: Adlibris, Bokus, SvD

Feministbrud på kulturjakt i Hammarby Sjöstad

Den här helgen har varit kantad av sjukdom och i övrigt ett ganska kass hälsoläge av i princip alla familjens medlemmar och idag kan vi konstatera vattkoppor hos barnet. Men igår kväll valde vi att ändå inte helt skippa Kulturnatten, ett evenemang som nu nått även Hammarby Sjöstad. Selfie bland körsbärsträden

Jag var på topp! Men vi var tidiga och passade på att ta bilder i Lumaparken innan körsbärsträden blommar över.

Hugo bland körsbärsträden

Hugo har mått bättre, men han var tapper och följde med. Bobo och nappen fick också följa med.

Mathias Kärnlund

Första stoppet var Mathias Kärnlunds galleri på Babordgatan, bara runt hörnet från där vi bor. Otroligt vackra tavlor med Stockholmsmotiv.

Jenny Gravestams galleri

Vi blev vackert välkomnade till Jenny Gravestams galleri!

Jenny Gravestam

Jag blev verkligen störtförtjust i Jenny Gravestams konst! Jag skulle mer än gärna ha någon av ovanstående tavlor på min vägg. Älskar färgerna.

Camilla Carp

Sista galleriet vi besökte var Camilla Carps.

Sedan skulle vi gå på visning på Park Inn som visade den konst som hänger på hotellet, men med tanke på ovanstående kille i vagn med hund och napp så gick vi till Coop, köpte en god köttbit och gick hem och hade myskväll istället. Nu blir det vab en vecka eller så!

Recension: Folkesson, Tove; Sund; 2015

SundTove Folkessons Sund (Weyler förlag) har fått flera hyllningar, men för mig var den lite seg att läsa ut. Den är en fristående fortsättning på Kalmars jägarinnor, som jag tyvärr inte har läst.

Eva Zackrisson bor i Stockholm och går på arkitekthögskolan. Hon passar inte in och tycker att alla bara hyllar småborgerligheten. Själv har hon i hela sitt liv velat fjärma sig från den. En dag sätter hon stopp och hoppar av utbildningen. Nu ska hon istället bli poet och musiker. Hon åker bland annat till Kuba på läger och träffar Marja. Hon bosätter sig i ett kollektiv och tar ströjobb på förskolor och caféer. Hon väntar på någon slags genombrott eller en ingivelse av vad hon ska göra med sitt liv.

Jag vet inte hur jag ska beskriva handlingen bättre. Det händer liksom ingenting. Jag var bara så irriterad på Eva som i alla fall i början kändes som en bortskämd snorunge som bara ville få betalt för att skapa och inte alls anstränga sig i skolan. Men det är fint skrivet och det märks att Folkesson är en duktig författare. Temat för Sund var helt enkelt inget jag fastnade för. Tonåringar som vill göra revolt genom att sky allt småborgerligt var så långt ifrån mig som nybakad student, så jag kunde inte känna igen mig ett spår även om jag också är från en småstad och flyttade till en större för att plugga. De kursiva avsnitten, när Eva återvänder till sitt barndoms Öland, fick jag aldrig riktigt kläm på och jag gissar att det faktum att jag automatiskt skummar avsnitt i kursivt var en orsak till det.

Jag kan tänka mig att om jag hade läst Kalmars jägarinnor som hade jag nog haft lite mer behållning av boken. Jag kanske inte kommer att läsa den nu, men om Folkesson skriver fler böcker med andra teman så är det inte omöjligt att jag ger henne en andra chans!

Läs mer: Adlibris, Bokus, DN, SvD, GP

Feminism, män och hat

Jag läste som ni kan ses nyligen Jenny Nordbergs bok De förklädda flickorna i Kabul och hennes slutsatser om vad man bör jobba med med i Afghanistan fick mig att fundera lite på vår egen situation här i Sverige. Nordberg menar att det är viktigt att få med män på tåget för kvinnors rättigheter och få dem att förstå att kvinnors rättigheter är vägen till ett rikare och bättre samhälle. Att endast vända sig till kvinnor med genuskurser, som FN gjort, innebär att konservativa män ser jämställdhet som något för kvinnor och således något de måste vara mot.

Ha med män på tåget för jämställdhet är ingen dum idé här hemma heller. Men tyvärr verkar en stor del av den feministiska rörelse välja en annan väg. Nu är det helt plötsligt helt ok att säga att man hatar män och även om manshat inte skadar någon så bidrar det inte heller till ett trevligt debattklimat. Nej, snarare till ett mer hatiskt klimat och knappast till att fler män vill hoppa på tåget. Nu ska självklart inte politiken formas för att män ska tycka att det är toppen, men en hatretorik som inte leder till någon nytta bör förpassas till skräphögen. Vad man själv känner och tycker är ju en sak, men vad man väljer att skriva om på sin populära blogg eller för sina tusentals följare på Twitter är en annan. Och kan vi jobba tillsammans med män, som tycker samma bra saker som vi själva, så är det bättre än att ständigt positionerna sig mot dem.

Det finns forum bland annat på Facebook där jag har deltagit en del i de feministiska diskussionerna. Det är genomgående enormt lågt till tak och oliktänkande mejas ner i debatterna av en stor mobb som har läst alla teoretiska böcker och vet precis vilka knappar de ska trycka på. En ung och inte så påläst liberal feminist får snabbt se sina argument nermalda till småsmulor och dessutom blir hen hånad för att hen inte läst några viktiga liberala verk.

Nu har helvetet brakat loss rejält eftersom vänsterfeministerna nu även hoppar på varandra i stängda forum. Några framstående feminister har fått smaka på hatet från sina egna. Vänsterfeminister och antirasister går ut och skärmdumpar allt Lady Dahmer säger och förvränger hennes budskap. Det är helt häpnadsväckande, men kanske inte helt oväntat. Jag har känt det komma länge eftersom jag aldrig blivit accepterad i något slutet feministiskt forum. Den så kallade åsiktskorridoren har nått även vänsterfeministiska kretsar.

En bra grej är att moderatorerna för en feministisk grupp på Facebook har bestämt sig för att även ha nolltolerans mot påhopp på liberaler. Det var synd bara att det var tvunget att gå så långt innan man insåg vad den hatiska stämningen skulle kunna leda till.

Vi feminister behöver inte hålla med varandra om allt och vi behöver inte heller alltid stötta varandra när olikheterna blir för stora, men vi borde väl banne mig kunna hålla oss ifrån att hata varandra och förnedra varandra offentligt?

Liv Strömquist driver med liberalfeminister

Mitt inlägg får illustreras av Liv Strömquist som driver med liberalfeminister i en av sina omåttligt populära böcker.

Recension: Nordberg, Jenny; De förklädda flickorna i Kabul; 2014

De förklädda flickorna i KabulSvenska journalisten Jenny Nordberg bor och är verksam i New York. Hennes bok De förklädda flickorna i Kabul (Albert Bonniers förlag) handlar om de så kallade bacha posh, flickor förklädda till pojkar, som alla vet finns men ingen pratar om i Afghanistan. Boken är skriven på engelska och översatt av Ann Marie Ljungberg.

Azita sitter i Afghanistans parlament och en av hennes döttrar är utklädd till pojke för att hennes status ska höjas. En kvinna utan son är mycket mindre värd och får inte röra sig lika fritt. En kvinnas uppgift i Afghanistan är nämligen enbart att föda fram söner. Jenny Nordgren börjar luska i fenomenet och finner att många pojkar därute egentligen är flickor. Vissa är pojkar för att kunna arbeta och försörja sin familj, andra är de för att höja familjens status eller för att ha en magisk kraft på familjen så att modern föder en son härnäst. De flesta bacha posh blir flickor i god tid före puberteten, men Nordgren har även träffat dem som i vuxen ålder fortfarande lever som män. De har valt friheten framför möjligheten att bilda familj.

De förklädda flickorna i Kabul är en reportagebok från Afghanistan mellan 2011 och 2014, men det är också en bok om könsidentitet och kvinnoförtryck. Den sociala kontrollen är enorm och rädslan för att hamna utanför är minst lika stor. Som kvinna lever du totalt isolerad och helt utlämnad till den far, makes eller sons godtycke. De flesta kvinnor lever mer eller mindre inlåsta i sina hem. Med FN:s och USA:s närvaro i landet har det försökts råda bot på detta. Genuskurser för kvinnor har varit ett recept. Problemet är bara att när jämställdhet riktas mot ett kön så är det något som konservativa män ofta känner att de måste vara emot och det är ju fortfarande de som har makten. Istället för genuskurser bör det satsar på stabila institutioner, menar Nordberg. För vem vinner på att vara stark i sig själv när man ändå inte kan gå till en domstol och få maken fälld för misshandel utan istället förlorar vårdnaden om sina barn? När männen som dömer eller ska upprätthålla ordning fortfarande ser kvinnor som andra klassens, nej fjärde klassens medborgare, är genuskurser för kvinnor inte så mycket värt.

Boken fyllde mig med så mycket tankar och var oerhört intressant och viktig, men den var lite spretig och ibland hade jag svårt att hitta den röda tråden. Huvuddelen handlar om bacha posh, konsekvenser och huruvida könsförvirring kan skapas. Hon tar också upp förekomsten av detta fenomen i andra länder där det finns ofria grupper (judar som låtsades vara kristna i Nazityskland och svarta som blekte sin hy i Sydafrika). Men så pratar hon också om jämställdhet och missriktat bistånd. Det funkar tillslut, men under läsandet gång kunde det bitvis vara lite förvirrande. Det är en mycket läsvärd bok och mötena med de afghanska kvinnorna är gripande och Nordberg beskriver deras liv enkelt och utan att det blir ett gottande i elände.

Azita var med i Skavlan tidigare i vår.

Läs mer: Adlibris, Bokus, DN, SvD, GP, Sydsvenskan

Recension: Schalansky, Judith; Atlas över avlägsna öar; 2009

Atlas över avlägsna öarDet finns stunder då jag tvivlar på om jag verkligen ska recensera en bok här. Jag vill ju inte helt tappa den röda tråden. Judith Schalanskys bok Atlas över avlägsna öar är en sådan bok. Men den är ändå så häftig att jag inte kan motstå det. Schalansky satt på sin kammare i DDR och läste kartor. Det var den enda resa hon kunde göra. Hon blev fascinerad av öar. Hon är idag till yrket typograf och har själv illustrerat och formgivit sin egen atlas, som har undertiteln Femtio öar som jag aldrig besökt och aldrig kommer att besöka.

Fabian Kastner på Svenska Dagbladet skriver att boken är något av det läckraste han hållit i och jag kan inte annat än att hålla med. Den är otroligt vacker och det är mycket imponerande sammanställt. Och sammanställningen och bilderna är helt och hållet författarens egna. Boken är ett resultat av ett barn i ett ofritt land och hennes fantasier om resor till fjärran länder. Idag när hon är vuxen och kan åka vart hon vill, lockar öarna i boken inte och när du läst boken förstår du nog varför.

Det är inte femtio paradisöar som unga Schalansky drömde sig bort till, nej tvärt om. Många är obebodda och karga och att gå i land på dem kan vara en fara för sitt eget liv. Om inte båten slås sönder mot de ogästvänliga klippstränderna kan du riskera att bli uppäten av pingviner.

Vi får en liten berättelse av varje ö och flera är intressanta ur kvinnohistorisk synpunkt. Bland annat får vi läsa om den amerikanska flygaren Amelia Earhart som försvann strax över Howlandön i Stilla Havet 1937. Hon skulle flyga runt ekvatorn men försvann alltså spårlöst tillsammans med sitt flygplan. En annan hemsk historia var den om Sandön utanför Madagaskar där en man med besättning och en båt full med slavar förliste 1760. De byggde ett nytt skepp och lämnade kvar slavarna. Först 1776 kom en officer vid den kungliga flottan, Chevalier de Tromelin, till deras räddning. Då återstod endast sex kvinnor och ett litet spädbarn av de ursprungligen 60 slavarna. Idag heter ön Tromelin efter sin räddare.

Läs dessa historier och 48 till i Atlas över avlägsna öar och fundera ett slag på hur din subjektiva atlas skulle se ut. Visst är det en lite rolig tanke? Det är det i alla fall för mig som är en stor geografinörd.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Internationella världsbokdagen

JordglobIdag är det internationella världsbokdagen och den firar jag genom att läsa De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Norberg och Atlas över avlägsna öar : femtio öar som jag aldrig besökt och aldrig kommer att besöka av Judith Schalansky. Jag tänkte också ge er lite tips om böcker från alla världens hörn. Här är två böcker från varje världsdel, en som jag har läst och en jag vill läsa.

Böcker jag läst och rekommenderar:

Europa

Sofi Oksanen – Stalins kossor (Finland): Alltid Oksanen, men eftersom jag alltid rekommenderar Utrensning, väljer jag här istället Stalins Kossor som är nästintill lika bra.

Afrika

Chimamanda Ngozi Adiche – En halv gul sol (Nigeria): Otroligt stark om kriget i Biafra och hur det slog hårt mot alla, även de som hade det bra ställt innan.

Asien

Kyung-Sook Shin – Ta hand pm min mor (Sydkorea): En sorglig bok om en mor från landet som kommer till Seoul och det är som en annan värld.

Nordamerika

Margaret Atwood – Tjänarinnans berättelse (Canada): Margaret Atwood när hon är som bäst. Läs boken om du inte gjort det!

Sydamerika

Claudia Piñeiro – Torsdagsänkorna (Argentina): En annorlunda deckarhistoria förlagd till ett gated community i Buenos Aires.

Oceanien

Melina Marchetta – Jellicoe Road (Australien): Så fantastiskt bra bok! En bok som är en bra present till många eftersom den är spännande, lättläst och underhållande.

Böcker jag har tänkt att läsa snart:

Europa

Silvia Avallone – Marina Bellezza (Italien): Som jag har längtat efter Avallones uppföljare! Den ska vara på väg till mig på posten.

Afrika

Nadifa Mohammed – Förlorade själar (Somalia): En ganska ny bok som jag defitnivt vill läsa. Om kvinnor i inbördeskriget i Somalia.

Asien

Ambai – Flod (Indien): Noveller om kvinnlig frigörelse i Sydindien. Måste läsa snart!

Nordamerika

Marilyn French – Systrar emellan (USA): Det är faktiskt hög tid att jag läser de två olästa böckerna jag har i hyllan av en av mina favoritförfattare.

Sydamerika

Isabel Allende – Eva Luna (Chile): Allende är en fantastisk författare och Eva Luna har flera rekommenderat mig att läsa.

Oceanien

Melina Manchetta – Francesca (Australien): Den har stått i hyllan länge nog nu. Jag älskade Jellicoe Road så förväntningarna är skyhöga.

Veckans feminist: Marian Keyes

Marian Keyes Kort fakta

Född 1963 i Limerick, Irland.
Debuterade med Vattenmelonen som anses vara startskottet till genren chick lit.
Har en juristexamen från Dublin University.

Marian Keyes feministiska gärning

Marian Keyes är född och uppvuxen på Irland. Hon studerade juridik på universitetet i Dublin och tog en juristexamen. 1986 flyttade hon till London och bodde där till 1997. Under den tiden utvecklade hon både alkoholism och depression och hon återvände till Irland för att behandla sina sjukdomar.

Hon skrev ett antal noveller som hon försökte få utgivna, men förlaget ville hellre att hon skulle skriva en roman. 1995 kom Vattenmelonen ut och den blev en stor succé och också startskottet för genren chick lit tillsammans med Helen Fieldings Bridget Jones dagbok som kom året efter. Men även om Keyes skriver mycket om skor, kläder och smink anser hon att det mycket väl kan gå ihop med starka åsikter och hennes kvinnliga romanfigurer är oftast just starka eller strävar efter självständighet.

Keyes böcker har blivit omåttligt populära världen över och kanske mest populära är systrarna Walsh. Vattenmelonen handlar om Clarie Walsh som lämnats av sin man och åker hem till sin stora familj i Dubiln. En oväntad semester om Rachel Welsh som har alkoholproblem och är på en avgiftningsklinik (som författaren själv har erfarenhet av). Maggie, Anna och senast Helen Walsh har också fått var sin bok.

Marian Keyes böcker brukar kallas postfeministiska, det vill säga att romankaraktärerna upplever den förvirring som uppkom när det sades att de var jämlika men upptäckte att de inte var det. Keyes kallar sig själv för feminist och tycker att det är viktigt att kunna kombinera att klä sig kvinnligt och att vara feminist (se artikel i SvD).

Idag lever hon som nykter alkoholist i Dublin med sin man Tony och enligt hemsidan är hennes hobbies läsa, film, skor, handväskor och feminism.

Marian Keyes och jag

Min mamma tipsade mig om Vattenmelonen för många, många år sedan och jag läste den. Det var i en tid då jag inte läste så mycket, för universitetet förstörde lite av min läslust. Det var faktiskt chick lit som tog mig upp ur lässvackan och hjälpte mig tillbaka. Det tackar jag Marian Keyes för, även om jag nu inte är lika förtjust i hennes senaste böcker. Men en del av mig säger att jag faktiskt måste läsa böckerna om Anna och Helen Walsh, eftersom jag läst om de andra tre systrarna. Det är ett roligt grepp att skriva en serie där huvudpersonerna skiftar och där de andra bara är perifera bifigurer. Jag kan lite tycka att det blir Sex and the city-feminism över Keyes, men jag vill inte vara den som klankar ner på andra feminister även om vissa av henne böcker kanske inte har åldrats med värdighet.

De flesta fakta kommer från Wikipedia.

Böcker av Marian Keyes som jag läst och recenserat

Vattenmelonen 1995

Sista chansen 1999

Oväntat besök på Star Street 2009

Böcker av Marian Keyes som jag läst men inte recenserat

En oväntad semester 1997

När Lucy Sullivan skulle gifta sig 1997

Sushi för nybörjare 2000

Änglar 2002