Följande recension har varit publicerad i tidningen NU (prenumerera här) och den är mycket intressant ur en feministisk synvinkel. Här har vi en kvinna som lyfta fram i historien och män som till viss del har osynliggjorts. 

Sophie Scholl har gått till historien som en hjältinna som slogs mot nazismen och för det fick betala med sitt eget liv, trots att hon inte var mer än 21 år. Mindre känd är hennes bror Hans Scholl, som avrättades samtidigt. Detta trots att han var den som startade Vita rosen tillsammans med sin vän Alexander Schmorell.

Historiska media ger ut böcker i serien Världens dramatiska historia och i sommar kom boken Syskonen Scholl av Daniel Rydén ut. Den ger en kort sammanfattning av deras liv och gärningar och försöker inte att skönmåla eller utesluta viktiga detaljer. Vi får således läsa om allt från Hitlerjugend, till Vita rosen.

Hans och Sophie Scholl växte upp i en familj där mamman var djupt troende och pappan ateist och stor motståndare till nazismen. Trots detta gick samtliga av hans barn med i Hitlerjugend och var övertygade nazister. Som de tonåringar de var, var både Hans och Sophie grubblande och tvivlande personer och båda övertygades senare om att kriget var meningslöst och att nazisterna hade fel. Hans och Alexander tjänstgjorde vid fronten och såg det fruktansvärda kriget på nära håll. De ville göra något för att stoppa det.

Under andra världskriget bildade Hans och Alexander tillsammans med vänner Vita rosen, som spred flygblad med antikrigsbudskap. När Sophie skulle studera på samma universitet i München, skaffade hon och Hans en lägenhet tillsammans och Sophie anslöt sig till gruppen. De visste mycket väl att det var farligt och att de varje dag riskerade döden för sina ideal. För de båda syskonen och deras vänner var idealen viktigare. Ett misstag vid en aktion på universitetet, åkte de fast och dömdes till döden. De avrättades tillsammans med en vän och senare skulle flera i rörelsen gå samma öde till möttes.

Efter kriget skrev storasyster Inge Scholl en bok med namnet Vita rosen. I den lyfter hon fram sin syster Sophies gärningar. Som syster hade Inge mer eller mindre monopol på historien. Det var hon som till exempel satt på alla brev. När hon dog 1998 donerade hon allt material till forskningen och forskare har senare kunnat fastställa att det var Hans Scholl som var den drivande, tillsammans med sin vän Alexander Schmorell.

Narrativet en ung flicka som riskerade sitt liv för sitt motstånd mot nazisterna var kanske för lockande för att inte spela på. Den av syskonen Scholl som blev mest känd efteråt var just Sophie. Det har också kommit en barnbok med den svenska titeln Sophie Scholls korta liv. Daniel Rydén skriver i boken att det efter 1998 blev lättare att ge en mer rättvis bild av Vita rosen samt att syskonen blev mer mänskliga. Det behöver inte vara fel, menar Rydén, utan kan svarare var en fördel att visa att det var vanliga människor, men vanliga bryderier, som gjorde dessa modiga saker.

Det finns åtskilliga historier om kvinnor som gjort fantastiska saker genom historien som har osynliggjorts och i värsta fall har män tagit ära för det kvinnor har gjort. I det här fallet handlar det om en ung kvinna som fått stå som hjältinna, medan hennes bror kommit i skymundan. Sophie Scholl var en hjältinna och att hennes bror var hjärnan bakom motståndsrörelsen gör inte hennes gärning mindre. Det är tråkigt att tänka sig att Sophies gärningar lyfts fram, kanske just för att hon var en kvinna. En 21-åring kvinna som dött för sitt motstånd mot nazismen är mer unikt än att en 24-åring man gjort det och kanske var det av sådana skäl som Inge Scholl målade upp bilden av sin syster.

Efter att ha läst Syskonen Scholl tycker jag inte att Sophies gärningar förminskats. Det hon gjorde var modigt, bra och hedervärt. Det känns också bra att få en så verklighetstrogen bild som möjligt och att Hans Scholls och Alexander Schmorells gärningar får den uppmärksamhet de förtjänar.