Följande artikel är publicerad i tidningen NU (prenumerera här) som huvudartikel till mitt bokmässebesök. Den får avsluta mina texter om mässan det här året. Tidigare har jag skrivit om mässans olika teman; Judisk kultur, Staden och Ljud.
Det är min tionde bokmässa i rad och jag vet vad som väntar. Med ett späckat schema i handen och preppad med bekväma skor och färgglada klänningar var jag redo för 2023 års bokmässa. Som vanligt skulle det visa sig att schemat var för ambitiöst eftersom där inte fanns utrymme för att springa på kompisar och prata bort en kvart eller två.
I efterhand upptäckte jag att jag lyssnat på människor som pratat litteratur på svenska (inklusive finlandssvenska), engelska, tyska, danska och norska. Det sistnämnda bara öga mot öga med en norsk författare då jag missat hela seminariet, men kommit i tid till signeringen av hennes bok. Ändå ganska så imponerande om jag får säga det själv.
Jag försökte få en stor bredd på seminarier med både svenskt, internationella, politik och litteratur. Ändå blev det en stor dragning åt internationell litteratur. Nu ville det sig så illa att på dag tre vaknade jag med ont i halsen, så det bara att boka om tågbiljetten och åka hem ett dygn tidigare. Det hade ändå hunnit bli en mycket händelserik bokmässa.
Några stora författare som var där och jag skrivit om i NU under sommarens världlitteraturtema på kultursidorna i tidningen, var Hila Blum från Israel, Nguyễn Phan Quế Mai från Vietnam och Abdellah Taïa från Marocko. Den sistnämnda har skrivit en bok om sin mamma, där han fått reda på av sin syster att hon haft en annan man som togs av franska staten för att slått i Indokina, där han stupade. Taïas förståelse för mamman och hennes aversion mot Frankrike ökade när han fått veta.
– Hon ville aldrig att jag skulle plugga i Frankrike, för Frankrike dödade hennes man, sa Abdellah Taïa på Bokmässan.
Mycket i diskussionerna jag lyssnade på handlade om identitet och kultur inte bara den judiska.
– Efter 24 år i Paris är jag fortfarande marockan. Jag hatar hur landet behandlar kvinnor, homosexuella och kriminella, men oavsett mitt komplicerade förhållande till mitt hemland är jag fortfarande marockan, sa Abdellah Taïa.
Alla ser det inte på samma sätt. Irena Brežná, som flyttat från Slovakien till Schweiz som tonåring berättade att hon har fått ett skrivspråk, som inte är detsamma som hennes modersmål. När det kommer till hemland säger hon:
– Jag har inget hemland och behöver inte heller något.
Ett annat ämne som intresserar mig är finlandssvensk litteratur, och jag besökte därför en frukost där tre finlandssvenska förlag presenterade hösten och vårens utgivningar. Där fick jag bland annat höra om serier med queertema, en bok om Jörn Donner och en receptsamling med riktigt gamla recept. Samtalsledaren Pekka Heino var också imponerad över hur många böcker som kommer ut i Finland som lämpar sig för att bli recenserade i QX.
Innan jag åkte hem besökte jag Silcs monter, ett obligatoriskt inslag jag aldrig missar. Där stod Simona Mohamsson och Karin Rebas och en bokköpare som var i full färd att diskutera situationen i Georgien. Jag rekommenderade varmt Rasmus Canbäcks bok om situationen i Nagorno-Karabach, som blivit än mer aktuell i och med den senaste utvecklingen där. Mannen tackade för tipset och köpte boken. Det blev ett fint avslut på min något förkortade vistelse på bokmässan 2023.
