Då har jag återigen givit mig själv tillåtelse att lyssna på böcker. Jag började med Merja Mäkis Jag ger mina tårar, en bok jag normalt sett skulle läsa, men Stina Ekblads finlandssvenska inläsning var fantastisk i När fåglarna vänder åter, så jag lyssnade på de här också. Det är en fristående fortsättning och utspelar sig också i Karelen. Utgiven på Historiska Media.
Larja bor i östra Karelen, den del som tidigare tillhört Sovjetunionen. Nu är det krig och Finland har tagit över. Larjas fästman Misa strider för Sovjetunionen och hon har inte träffat honom på flera år. När hon kommer tillbaka till Karelen efter studier i Finland, träffar hon soldaten Tuomas som blir hennes vän. Hon ska återvända till sina lärarstudier, men väljer att stanna i Karelen och får jobb som lärarassistent på den skola som hon före Finlands ockupation varit lärare på.
Anledningen till att Larja inte återvänder till sin utbildning är att hennes föräldrar är fängslade och förda till Sibirien och kvar finns hennes syster och döende farmor. Larjas farmor är en erkänd gråterska och hon vill föra vidare sina kunskaper på Larja. Snart börjar Larjas liv bli komplicerat. Finns hennes framtid i Karelen där hon inte ens får jobba som lärare eller finns den kanske någon annanstans?
Jag ger mina tårar är en fantastiskt fin uppföljare till När fåglarna vänder åter. Det stod att det var en fristående fortsättning och jag förstod inte hur förrän jag upptäckte att Tuomas är lillebror till Alli, som är huvudperson i den första boken. Jag tycker om den typen av lösa fortsättningar. Det går bra att läsa böckerna fristående, men den som läser båda får en extra krydda. I båda böckerna finns det också något specifikt karelskt som huvudpersonerna ägnar sig åt. I första boken var det alternativ medicin och i den här var det gråtkväden.
Jag fick också lära mig en hel del av historien. Mina kunskaper om gränserna i Karelen under andra världskriget var tämligen begränsade före jag började läsa Merja Mäki och jag tyckte att det var roligt att få en uppföljare som utspelade sig på den ryska sidan.
Jag vill passa på att läsa mer litteratur från Balkan nu när vi ska åka dit i sommar. Karoline Mirković är en norsk författare som skriver om det jugoslaviska traumat i Divnas bok och jag blev glad när jag såg boken som kom ut i februari på svenska. Jag orkade inte leta upp den på norska så jag fick läsa den på svenska. Boken är utgiven på Wahlström & Widstrand.
Divna växer upp i Oslo på 80- och 90-talen och hennes mamma är norsk och pappan kommer från Jugoslavien. På somrarna åker de till Zlatibor i Jugoslavien och uppe i bergen bygger sig familjen en norsk stuga på släktens mark. Divna delar sitt liv mellan två kulturer och i Norge danskar hon jugoslavisk folkdans och går i jugoslavisk skola på helgerna. På somrarna leker hon med sina kusiner i de zlatiborska bergen. Hon har en varm och trygg uppväxt och hennes båda föräldrar är kärleksfulla och roliga.
Den idylliska barndomen fick ett tvärt slut. Den sista sommaren som hela familjen reste till Zlatibor var allt annorlunda. Pappan gasar efteråt hem genom Europa och familjen ska inte återvända följande sommar. Efter det blir pappan alltmer desillusionerad och han ringer ofta hem för att få veta vad som händer. Det är krig. Det är också slut med den jugoslaviska skolan och den folkdräkt Divna dansat i tas ifrån henne efter som den är bosnisk och hon inte är det. Hennes lärare vill veta varifrån hon egentligen kommer. Hon förstår att vara serb är att vara fiende. När klassen utökas med en bosnisk flykting, håller Divna sig borta från honom eftersom hon kan vara orsaken till att han gråter.
Divnas bok handlar om ett barn som levt ett lyckligt liv mellan två världar och som förlorar det och dem hon älskar i ett krig. Alla dör inte, men allt blir annorlunda. Divna och fadern återvänder ungefär samtidigt som kriget i Kosovo och då är alla släktingar desillusionerade och närmast apatiska och ingenting var som det brukade i de zlatiborska bergen.
Jag läste Divnas bok precis efter (och delvis samtidigt) som Min katt Jugoslavien av den finska Kosovofödda Patjim Statovci. Hans bok är eländig och fadern bär på mycket aggressivitet som han tar ut på familjen. Patjim Statovci är född 1990. Karoline Mirković är född 1975 och hennes pappa måste kommit till Norge under arbetskraftsinvandringsvågen. Han är ett barn av kommunismen och är varken religiös eller bryr sig om etnicitet. De jugoslaviska traditionerna upprätthålls av mamman i boken.
Divnas bok var fantastisk. Den berättar ett krig med förövare och offer ur ett barns perspektiv. Det är möjligt att tycka illa om Serbien i stort, men att en tonåring ska behöva stå till svars för vad människor i hennes fars födelseland gör, är såklart inte rimligt. Ändå får hon göra det. Jag tyckte så mycket om den fantastiska barndomsskildringen och jag fick själv drömma mig bort till de zlatiborska bergen samtidigt som jag förstod mer om det mellanförskap som Divna fick leva i. Två meningar i boken fastnade hos mig om pappan som inte kunde simma. ”Det var som om han var född i ett land utan kust. Men det visste vi inte då.”
Då är det dags för månadens lägesavstämning på Kulturkollo. Läget just nu är ganska bra med mig privat. Jag ser fram emot att börja på ett nytt jobb på måndag, även om jag såklart sörjer att mitt gamla på NU inte längre existerar. Sportlov har gett familjen lite andhämtning även om vi inte direkt gjort något. Barnen är rätt ok med det. Peppar dem istället inför sommarens resa till Balkan når avundsjukan tränger på och ALLA är i Thailand/Spanien/Åre.
Just nu läser jag böcker från Balkan. Det var en utmaning som verkligen fastnade hos mig. Jag river av bok efter bok som jag lånat på bibblan och näst på tur är I natt såg jag henne av Drago Jančar från Slovenien. Jag läser också serieboken Jetzt kommt später av schweiziska Kati Rickenbach, som då inte har något med Balkan att göra.
Just nu lyssnar jag på den kroatiska författaren Ivana Bodrožić bok We trade our night for someone else’s day. Det är en bok från Balkan, skriven efter kriget och som handlar om livet i en gränsstad i nutid. Jag hittade boken efter att jag sökt om författaren skrivit något mer än sin krigsskildring The Hotel Tito. Mycket lovande bok!
Just nu tittar jag på skid-VM efter att jag tittat på skidskytte-VM. Mello kollar jag såklart också eftersom barnen är helt frälsta och maken har funnit en ny hobby i att laga TV-middagar med plockmat.
Just nu njuter jag av att barnen har haft sportlov och jag inte behövt gå upp på morgonen. Jag är nu mellan jobb och kan ta det väldigt lugnt. Ordningen är återställd på måndag då barnen börjar skolan igen och jag mitt nya jobb.
Det har varit tungt att leverera det allra sista numret av tidningen NU. Inte bara mitt allra sista utan det allra sista. En tidning och en epok går i graven. För egen del har det ändå varit positivt att jag har ett nytt jobb och att jag börjar på måndag. Det ska bli oerhört roligt att komma tillbaka till riksdagen.
Något som är allt annat än positivt är världsläget. Det går inte att förstå hur vi hamnat i det läge vi hamnat och där världens fria ledare kallar demokratiskt valda presidenter för diktatorer och där det varje dag kommer nya nyheter om att USA slirar på målet när det kommer till att erkänna att Ryssland invaderat Ukraina. Nej, det är inte komplicerat, det är faktiskt jävligt enkelt. Kriget kan ta slut direkt om Putin drar sig tillbaka från hela Ukraina.
Jag fyller år i februari och trots grått och slask är det en rätt bra månad att fylla år i. Det är ju inte mycket annat kul som händer. Dessutom har barnen sportlov så jag måste inte stressa upp på morgonen för att få iväg dem till skolan. Jag blev ordentligt firad av familjen och fick fina presenter. Min födelsedagsmiddag bestod bland annat av Bloddy Mary med pilgrimsmussla (se bilden). Det ni!
Min läsning
Jag läser på bra och har funnit ron i att ligga och läsa mitt på dagen utan att ständigt plocka upp mobilspel. Jag har börjat lyssna på böcker igen, men inte låtit det ta över. Jag längtar till läsning, inte bara lyssning i kombination med spel. Jag ligger också före mitt läsmål om 100 böcker.
Världsläsning 2.0
Jag har valt att göra en mer omfattande världsläsning i år och den är uppdelad i fem delar. Jag ska läsa mer på andra språk och läsa de böcker jag har hemma. Läs mer om den här.
Länder
Jag gick ut hårt med 11 lästa länder i januari och går vidare med åtta nya länder i februari. Ett land har jag godkänt med viss tvekan och det är Kosovo. Det är svårt att kitta författare från Kosovo och Patjim Statovci är född där, men är en finsk författare. Eftersom han skriver om Kosovo och att leva i Finland med rötter från Kosovo, så räknar jag det. 18 av 40 länder hittills lästa 2025. Nya länder:
Ukraina
Vietnam
Moldavien
Montenegro
Turkiet
Finland
Kosovo
Bosnien
Världsdelar
Inga nya världsdelar och är kvar på tre; Europa, Asien och Sydamerika.
Språk
Jag läser på fem språk och efter en tur till Serieteket i Stockholm har jag kunnat läsa serier på danska och norska. En på tyska är påbörjad. I februari blev resultatet bara en bok på engelska.
Tranan
Min prenumeration på Tranan-böcker ska läsas i sin helhet och i februari läste jag Hissen i Saigon av Thuan, som vi ska bokcirkla om i början på mars.
Karavan
Jag ska läsa mer i mina nummer av Karavan, men har inte läst något i februari.
EU-läsning 2.0
Jag adderar Moldavien, Turkiet och Kosovo till lästa kandidatländer till EU. Jag har dessutom läst ytterligare en ukrainsk och en montenegrinsk bok. Listan ser ut som följer, med fetade länder avprickade:
Albanien
Bosnien och Hercegovina
Georgien
Kosovo
Moldavien
Montenegro
Nordmakedonien
Serbien
Turkiet
Ukraina
Semesterläsning: Balkan
Jag ska läsa fler böcker från Balkan eftersom jag ska dit på semester. Vi ska besöka Kroatien, Montenegro och Bosnien, men hela forna Jugoslavien räknas som läsländer i den här utmaningen. Jag har varit på bibblan och lånat massa böcker från regionen. Jag har läst:
Stoppa Donau av Miodrag Bulatović från Montenegro som var en drömliknande kortroman (kanske snarare novell) som utspelade sig i Belgrads förorter.
Min Katt Jugoslavien av Patjim Statovci från Kosovo. Patjim Statovci är en finsk författare, men han är född och har levt sina första år i Kosovo och landet är även ett stort tema i flera av hans böcker.
Divnas bok av Karoline Mirković som är en norsk debutroman av en författare som är uppvuxen i Norge med en jugoslavisk pappa. Årets bästa bok hittills! Recension kommer.
Sista kulan spar jag åt grannen av Fausta Marianović från Bosnien. Boken är skriven på svenska och utgiven i Sverige efter att författaren flyttat hit. Hon flyttade hit i vuxen ålder. Recension kommer.
Bokcirkel
I Jorden runt-cirkeln läser vi Hissen i Saigon av Thuan och den ska jag återkomma till senare.
Idag ska ni som prenumererar på tidningen NU få ert sista nummer i brevlådan. Jag hamnade på förstasidan i detta här sista numret och det är mycket hedrande. Vår layoutare Fia Björklund gjorde ett mycket fint jobb med att sätta ihop vår tecknare Lasse Björks bilder till en fin etta och ett fint mittuppslag (nedan).
Det blev mycket nostalgi i sista numret och före detta medarbetare och läsare har fått säga sitt. Det blev ett fint nummer om jag får säga det själv och det kändes som ett bra avslut på en tidning som kommit ut i 42 år. För att inte sörja för mycket att tidningen läggs ner ska jag försöka tänka att det är fantastiskt att den funnits i 42 år. Det är mer än många andra liknande tidningar.
Jag publicerar några av mina favoritartiklar under våren. De hittar ni under taggen Publicerad i tidningen NU.
Tack NU för alla dessa år och jag är så glad att jag fick vara med och leda tidningen till slutet, även om jag såklart inte ville att det skulle sluta.
Det är ingen hyllvärmare, för boken var aldrig min, men i flera år hade jag Min katt Jugoslavien av Patjim Statovci i min virtuella bokhylla på Storytel. Nu finns det inte längre där, så jag fick helt enkelt gå till bibblan och låna den. För nu skulle den läsas, den där boken jag så länge varit sugen på, tio år efter att den kommit ut. Boken har en manlig författare, men ett feministiskt tema.
Bekim är en homosexuell ung man i Helsingfors med rötterna i Kosovo. Han kämpar med demoner från barndomen och att försöka få ett bra eget liv. Hans syskon har för länge sedan klippt banden till föräldrarna, men pappan försöker fortfarande styra Bekims liv. 30 år tidigare satt hans blivande mamma fast i ett våldsamt äktenskap i Pristina och ingenting hade blivit som hon hoppats i livet. Den vackra mannen Bajram våldtog henne redan på deras bröllopsdag. Bröllopshelgen blev inte som det var tänkt på flera sätt. Emine och Bajrams bröllopsdag var samma dag som Titos dödsdag. Allt skulle komma att förändras och familjen skulle komma att fly till Finland.
Vi får följa Emines kamp för ett bra liv åt sig och sin familj i den nya främmande landet och samtidigt läsa om Bekims oförmåga att behålla en vettig man i sitt liv. Båda vill ha ut mer av livet, men vet inte riktigt hur de ska gå till väga. Bekim är fixerad vid att hämnas sin far och Emine vill inget hellre än att få bättre kontakt med sina barn. Hon fick gå igenom mycket under sitt liv och lyckades inte hålla sina barn nära, fast hon passade bättre in i Finland än i Kosovo. Boken är oerhört sorglig och det är en fin berättelse om flykt och rasism och att försöka skapa sig ett nytt liv.
Det borde inte tagit mig tio år att läsa Min katt Jugoslavien. Den var lite trög att komma in i, men delarna om Emine var de som jag ville läsa mer om och som gjorde att jag tillslut sträckläste boken. Patjim Statovci är en imponerande författare och jag förstår stjärnstatusen i Finland. Nu ska jag fundera vilken av hans böcker jag ska ta mig an härnäst. Tiranas hjärta har jag redan läst.
Fortfarande målbilden. Här drack jag vin i Kyjiv 2001.
Jag ska försöka att undvika dumscrollande idag. Det är min födelsedag och Trump kommer inte att bry sig mer om Ukraina idag än vad han gjorde igår. Men om någon världsledare skulle bry sig: All I want for my birthday is Ukrainian victory.
Nu har min familj inte kunnat ge mig det jag helst vill ha, så jag har istället fått fint blomsterlego och ett halsband. jag har också fått en skivstång till vårt hemmagym och en flaskhållare till min crosstrainer. Av mina föräldrar har jag fått pengar att köpa ett fint klädesplagg för. Det var mycket fina presenter och idag har jag och min minsta unge varit och shoppat. Männen i familjen slapp vara med på detta. Nu ser jag fram emot en rad goda asiatiska mellanrätter till middag. Och god dryck.
Det börjar bli en tradition att jag byter ålder några månader före jag fyller år. Det går väl inte att hålla koll på om jag är 46, 47 eller 48? Jag vet att jag inte är 50 och 45 var några år edan. Men idag fyller jag alltså 48 år och inget annat. Nu ska jag försöka komma ihåg det i ett helt år. Önska mig lycka till.
I brist på bilder från idag får ni här en bild från en annan födelsedag för 44 år sedan.
Valj och Vita Semerenko. Foto: Ahonc – Eget arbete, CC BY-SA 3.0 och Christian Bier, CC BY-SA 3.0
Igår avslutades skidskytte-VM och idag är det tre år sedan Rysslands fullskaliga invasion i Ukraina. Därför ägnar jag dagen åt Ukraina. I detta inlägg blir det två berömda och glömda ukrainska idrottskvinnor. Valj och Vita, Valentina och Viktoria, Semerenko var två duktiga skidskyttar i mitten av 2010-talet. Deras stora framgång var att de förde Ukraina tills seger i stafetten i OS i Sotji, bara någon månad före annekteringen av Krim. Valj kallas egentligen Valja, men ett misstag gjorde att hon registrerades som Valj i en resultatlista, så Valj blev det officiella smeknamnet.
Valj och Vita är tvillingar och föddes 1986 i den dåvarande Sovjetrepubliken Ukraina. De har inte skördat enorma framgångar på skidskyttearenor, men de har båda nått några tämligen stora framgångar. Valj vann masstarten i VM 2015 och fick ett brons i sprinten i samma VM. Vita har ett OS-brons och tre VM-brons individuellt. Sedan har de båda ett antal medaljer i stafetter. Ukraina hade vid den tiden fyra hyfsat bra skidskyttar på damsidan och var ofta med och slogs om medaljer och har tagit flera i olika VM.
2014 gick i OS i Sotji i Ryssland och spelen skulle fått ett katastrofalt efterspel för värdnationen. Många var de idrottsutövare som stängdes av för doping och medaljer fick byta ägare. Såklart är det inte alls samma sak för en idrottare att i få en guldmedalj på posten som att få stå högst upp på en prispall och höra sin nationalsång. I damernas skidskyttestafett i Sotji diskades inte mindre än tre ryska åkare.
Lyckligtvis för Ukraina lyckades de besegra de dopade ryskorna och stod som segrare, även före Rysslands diskning. Valj och Vita Semerenko ingick både i laget som förde Ukraina till en seger. De andra två åkarna var Julia Dzyma, som fortfarande är aktiv och nådde en femteplats i VM förra veckan och Olena Pidhrusjna, som likt tvillingarna har flera VM-medaljer i bagaget. OS-guldet i Sotji var Ukrainas andra vinter-OS-guld efter Oksana Baiuls i konståkning 1994.
Det fyra guldåkarna från Sotji blev ett frimärke i hemlandet.
Idag är det tre år sedan Rysslands fullständiga invasion av Ukraina. Det finns dem i världen som tycker att Ukraina borde kapitulera. Som motvikt publicerar jag min gamla artikel från NU i mars 2023. Jag fick möjlighet att intervjua Kira Rudik, partiledare för det ukrainska oppositionspartiet Holos.
Kira Rudik, partiledare för det ukrainska liberala oppositionspartiet Holos och ledamot av parlamentet, kom till Liberala Riksmötet i Linköping. NU fick en pratstund med henne om situationen i Ukraina och vad de behöver för att vinna kriget och försvara rätten till suveränitet och demokrati.
Den 24 februari 2021 vaknade Kira Rudik till en ny verklighet. Från att ha levt som en modern kvinna och politiker i en modern stad, har hon nu behövt ställa om helt. Hela vintern gick hon ut i höga stövlar för att fylla på generatorn med diesel eftersom de inte fick någon värme i huset annars. Hennes stora skräck var att dö smutsig, därför finns det fortfarande vatten på alla möjliga och omöjliga ställen i huset.
– När de första missilerna träffade Kyiv var vårt gamla liv borta och nu finns det ingen möjlighet att gå tillbaka till det som varit. Mitt nya liv har blivit till att vakna upp till varningssignaler och gömma sig i under trappan där vi brukar förvara gamla skokartonger, berättar hon.
Den nya verkligheten är att alltid veta var du har din evakueringsväska om du snabbt behöver fly. Det är bunkring av vatten och konserver. Det är att du bokstavligen kan dö i sängen.
– För några veckor sedan var det en missilattack mot Dnipro där 46 personer dog, de flesta i sina sängar. De gick och la sig och visste inte att de aldrig skulle vakna igen.
Vi vet att Ukraina var tämligen oförberedda på den fullskaliga invasionen från Ryssland, trots varningar from omvärlden. Kira Rudik bekräftar den bilden.
– Alla sa till oss att Putin kommer att
attackera, men jag tror att vi levde i en illusion av att han bara skulle försöka avancera i östra Ukraina. Jag tror inte att någon trodde på missilattacker mot Kyiv.
Som politiker har livet också förändrats mycket för Kira Rudik. Hon säger att tidigare var hon politiker i opposition, men nu måste hon och alla hennes kollegor vara allt möjligt annat, från soldater till hjälparbetare och flyktingorganisatörer.
– Det finns ingen som lär dig hur det är att vara parlamentariker i krig. Förutom saker vi visste att vi var tvungna att göra, såsom att se till att armén har allt de behöver, se till att internationell hjälp kan komma in, se till att folk som vill kan komma ut, så är det är så många saker jag aldrig trodde att jag skulle behöva göra. Till exempel måste vi se till att regionerna avsätter land till kyrkogårdar, berättar hon.
Det var in i det sista inte självklart för Kira Rudik att komma till Linköping. Hon reser runt i världen för att se till att Ukraina fortsätter får vapen och förnödenheter, men resvägen är lång. Det tar sex timmar att åka bil från Kyiv till polska gränsen och efter det får man köa i ungefär fyra timmar för att komma ut ur landet. Sedan är det fyra timmar kvar till Warszawa. Hela den här sträckan kör Rudik själv. Först i Warszawa kan hon hoppa på ett flyg. Hon måste vara tillbaka i Kyiv för sittningarna i parlamentet på måndagen. Sittningarna i parlamentet är viktiga. Det betyder att demokratin fortfarande fungerar.
– Varje gång vi samlas i parlamentet är det som ett finger till Putin för att vi upprätthåller den demokrati han vill förstöra. Vi är här, vi röstar och vi har våra debatter.
Under Kira Rudiks tal till Liberalerna pratade hon om den första sittningen i parlamentet samma dag som kriget bröt ut. Det var en av de mest känslosamma stunderna hon varit med om sedan kriget startade. De sjöng nationalsången tillsammans.
– Vi blev förvånade över hur många som kom till den där första dagen. Vi röstade för att införa krigslagar, men vi lovade också varandra att jobba som ett team.
Holos är oppositionsparti i parlamentet, men det råder borgfred under kriget. Det sker politiska debatter i kammaren, men inte i media eller utanför parlamentet. De är för det mesta överens.
– I 80 procent av all lagstiftning vi beslutar om har vi inte olika åsikter. Före kriget var jag en ledare av ett oppositionsparti. Nu är det svårt att vara i opposition mot något. Vi kan till exempel inte vara i opposition till militären eller till att betala ut folks pensioner Nu ett år in i kriget har de blivit mer rutinerade och effektiva och kan börja försöka få igenom sin egen politik på vissa områden.
– Vi i mitt parti jobbar med HBTQ-frågor och nu specifikt HBTQ-personer i armén. Deras partner ska ha samma rättigheter som alla andra. Vi vet att det kommer att bli svårt att få igenom det, men vi tror att det skulle kunna gå.
Ett av Kira Rudiks viktigaste uppdrag är att jobba med internationella relationer och se till att EU och andra västländer fortsätter att ge vapen. Ukraina är beroende av vapen från väst då de inte har samma möjligheter som Ryssland har. Rudik menar att vi kämpar tillsammans för en ukrainsk seger eftersom en förlust skulle betyda så oerhört mycket negativa saker för hela den fria världen.
– Förlorar vi betyder det att hela den demokratiska västvärlden inte var tillräckligt för att stoppa Putins regim. Att 40 miljoner människor som var villiga att slåss för att stoppa honom inte räckte. Totalitära stater runt om i världen kommer att vädra morgonluft. För mitt land betyder det att vi alla står ensamma trots Budapestuppgörelsen, där vi gav upp våra kärnvapen för fred i hela världen efter suveränitetsgarantier från Ryssland, Storbritannien och USA.
Kira Rudik talarstolen i Linköping. Foto: Fia BjörklundJag och Kira Rudik på Alde-konferens i Stockholm.
I Ukraina pratar man inte om fred, man pratar om seger. När vi kan läsa på svenska debattsidor att det finns forskare som anser att Sverige borde sluta skicka vapen och istället förhandla fram en fred, kan Kira Rudik bara skaka på huvudet.
– Det finns ingen ledare i hela världen som kan garantera att Putin, efter en fredsförhandling, håller vad han lovat. Innan någon kan ge oss sådana garantier så är det meningslöst att förhandla. Se bara på kärnvapenavtalet som Putin drog sig ur.
Det är med andra ord bara seger som räknas och för att det ska vara en seger räknar Kira Rudik upp krav från deras sida:
– För det första vill vi få tillbaka vårt territorium till 1991 års gränser. Det är de gränser hela världen har erkänt. För det andra måste Putin betala för sina krigsbrott. För det tredje måste återuppbyggnaden av Ukraina ske med ryska pengar. Men det viktigaste är hur försäkrar vi oss om att han inte attackerar igen. Vi ser inget annat än regimskifte och att folk i Ryssland måste tänka om. Vi måste få dem att inse att den imperialistiska idén, det här är vad det leder till.
Förutom att få vapen till Ukraina jobbar Kira Rudik med att få in Ukraina i EU. Det är en process som brukar ta lång tid. EU har gjort den snabbare för att Ukraina verkligen behöver ett medlemskap. Den politiska viljan finns, men Ukraina har fortfarande en lång väg att gå med korruptionsbekämpning och annat. Motivationen är stark och det är inte bara kriget som gör att ett medlemskap lockar.
– Alla mina resor just nu är via Polen och jag har sett vad som har hänt med Polen sedan EU-inträdet, med bland annat infrastruktur. Jag tittar på det med bitterljuv känsla. Jag känner att vi också kunde haft det så och att vi kan få det så. Det är en stor motivation för oss alla för det visar att man kan bygga upp ett land, även om det varit förstört.
Kira Rudik är en eldsjäl som brinner för seger och att få leva sitt liv som en fri europé. Det är beundransvärt hur mycket tid hon lägger på resor och internationella relationer. Var det aldrig aktuellt att fly?
– Nej, Ukraina är mitt hem. Alla pratar om demokrati och våra rättigheter som medborgare, men vi har också skyldigheter som medborgare. Och våra skyldigheter är att försvara det som är vårt. För ett år sedan stod jag utanför vårt hem och tittade på vår trädgård och då tänkte jag hur är det möjligt att jag bara för några veckor sedan planterade blommor och nu kan någon bara komma hit och förstöra allt. Då beslöt jag mig för att stanna.
När jag letade efter turkiska författare till min utmaning att läsa en bok från varje kandidatland till EU, hittade jag Ayfer Tunç. Sagan om herr Aziz, en bok som enligt baksidestexten nästan fått klassikerstatus i Turkiet, kom ut 2010 på svenska. Den är utgiven på det lilla förlaget Storge och jag hittade den på biblioteket.
I början av boken får vi vet att Aziz spelat på Zekis krog, men att Zekis själv slängt ut honom. Varför gjorde han det? Hela boken är berättelsen om varför och den börjar när Aziz var ung och så kär i en fattig kvinna från ett annat land så att han tog en båt för att kunna förenas med henne. På det känslomässiga planer går det mesta inte Aziz väg, men när han återvänder till Istanbul blir han framgångsrik och får spela på fina klubbar. Han blir dock en otrelvig person, precis som den far som en gång sparkade ut honom från hemmet.
Sagan om herr Aziz är en sedelärande bok om att ta vara på livet och det som betyder något. Det är lite väl övertydligt och kanske därför blev boken inte samma klassiker i Sverige. Det är välskriven och lite spännande att läsa om den vanliga mannen på gatan och hade såklart ett bra och viktigt budskap. Den var på sina ställen också ganska rolig. Det ska sägas att jag inte alls gillade boken Alkemisten (Paulo Coelho) som många hyllade för dess budskap och detta är lite liknande. Gällande budskapet kände jag mig skriven på näsan, men under en timmas läsning blev jag lagom underhållen.