Från avsnittet Nosedive från Black mirror som handlar om betygshetsen i samhället.

Linda på Enligt O skriver idag om betygsepidemin som råder runtomkring oss. När jag läser hennes inlägg inser jag att det är ett fenomen jag vill belysa från två håll. Det ena är hur böcker ska bedömas i sociala medier och det andra är att det mesta ska bedömas med ett betyg nuförtiden. Jag börjar med bokbloggar, Instagram och korta omdömen för det är något som skavt ett tag.

När det var dags för bokmässan blev jag speciellt inbjuden som bookfluencer. Såklart hedrande och otroligt roligt. När jag var på bookfluencerfrukosten insåg jag att vi bokbloggare var i minoritet. Nu vill jag inte vara gnällkärring och säga att vi bokbloggare skriver längre och därmed bättre, för det finns många mycket bra Instagramkonton om böcker. Det som skaver är att vi går mot att allt måste vara kortare och rappare och erbjuda folk enkla omdömen.

Jag försöker skriva lagom långt och reflekterande över det böcker jag läst och tycker att det finns ett värde i det. Jag anser inte att det är det enda sättet att skriva om böcker på, men det är ett sätt. Det är bra att det finns olika plattformar där det skrivs om böcker, men det korta kan aldrig ersätta de längre texterna. Jag har skaffat ett Instagramkonto för bloggen, men en av orsakerna till att det dröjde så länge var att det inte går att länka till bloggen för vidare läsning. Man ska stanna på Instagram, för den korta texten och bilden anses räcka. Det gör inte det för mig. Jag använder sociala medier för att leda trafik till bloggen som är hubben. Här finns texten, på sociala medier sker diskussionen. Det är en bra uppdelning eftersom kommentarsfälten på bloggen inte är riktigt optimalt för diskussion mellan flera.

Den andra delen handlar om betyget som snabb information. När jag började att skriva om böcker tänkte jag mig en hemsida som en tipslista för feministiska böcker. Jag skrev korta omdömen och någon mening om handlingen. Till och med då ratade jag betygen. För vad betyder ett betyg? Precis som Linda skriver i sitt inlägg ger jag de flesta böcker på Goodreads en fyra. Jag läser sällan böcker jag inte gillar (om det inte är gamla nobelpristagare) och en fyra är över medel och kan vara ganska mycket från bra till otroligt bra. Jag bestämde på förhand att alla betyg är relativa. De jämförs med andra böcker i sin genre. Det går ju inte att jämföra Det andra könet med Maria Lang, för att ta ett exempel.

Det är inte bara böcker som ska få ett betyg, allt ska betygsättas. Jag vill i min vardag ofta skrika ”jag har ingen åsikt om detta!” eller ”jag vill inte ha en åsikt!”. Det kan gälla allt från hur besöket på apoteket var ett hur det kändes när jag hämtade ut mitt paket. Det är klart att det kan vara till hjälp på Tradera eller Über och i allra högsta grad TripAdvisor att se om det är någon/något som får dåliga omdömen, men vi är alla utsatta för någons subjektiva nyckfullhet och alla betyg måste tas med en nya salt.

Den som inte har sett avsnittet Nosedive i Black mirror där alla går omkring med att betygssnitt på sig själva som alla kan se, bör göra det omedelbart. Där dras betygshetsen till sin spets. Ingen får förlora kontrollen någonstans för då går det snabbt att förlora popularitet. Den som har låga betyg får inte tillgång till alla lägenheter, hotell eller transportmedel. Klart vridet och kanske inte en framtidsvision, men ändå tänkvärt.

Vad ska vi med alla dessa betyg till? Någonstans måste vi ju inse att en siffra inte kan ersätta en motivering. Mina betyg på Goodreads ser jag som mina egna. Jag skriver inga omdömen där för att jag bloggar om de flesta böcker jag läser. Ett betyg på min värd i Portugal skulle inte varit värt så mycket om jag inte skrev varför hon var så fantastisk. Betyg på TripAdvisor är också tämligen värdelösa om man inte kan väga in ålder, land och familjesituation i omdömet. När det kommer till böcker säger betyg mig ingenting.  Jag vill ha längre texter.