Recension: Barker, Heather; The plundering; 2017

So many islandsThe plundering av Heather Barker finns med i antologin So many Islands av Nicholas Laughlin (red). Hon har prisats för novellen. Barker är född i Storbritannien, men bor idag på Barbados och har, vad kan kan förstå, rötter på Barbados. Jag smygstartar min novellsommar med den här novellen.

The plundering är ett tillfälle på Barbados då de svarta invånarna kan be sina vita arbetsgivare om vad som helst. Det ska ses som en återbetalning från de vita som tagit de svartas mark och egendom. Det inträffar vart 50:e år. Det verkar dock vara så att man inte riktigt förhäver sig, utan ber om ganska små saker. Men huvudpersonens farbror berättade att han bad om en bit land som varit hans släktingar. Han fick det och kunde därmed skapa sig ett nytt och bättre liv.

The plundering är en novell om rasism och kolonialt förtryck som lever sig kvar. Det är ju lite typiskt att denna givmilda dag från vita till svarta kallas plundringen. Man undrar ju vem som plundrar vem här. Jag tyckte om berättelsen eftersom den på ett humoristiskt sätt visare den inte alls så humoristiska historien på Barbados.

Läs mer (antologin So many islands): AdlibrisBokus

Recension: Sainz Borgo, Karina; Natt i Caracas; 2019

Natt i Caracas

Karina Borgo Sainz bok Natt i Caracas är så ovanligt som en bok från och om Venezuela utgiven på svenska på Albert Bonniers förlag. Jag tänkte att jag måste läsa den eftersom jag faktiskt inte har läst en hel roman från Venezuela och så är det alltid spännande med det som översätts och ges ut på stora förslag.

Adelaida begraver sin mamma och sedan finner hon att det varit inbrott i sin lägenhet. Allt utspelar sig i Caracas där det är laglöst land och plundrare söker sig hem till folk och ta över deras lägenheter och saker. Karina Borgo Sainz beskriver ett land i förfall där ingen kan lita på någon och där man behöver ta lagen i egna händer. När Adelaida finner sin granne död, bestämmer hon sig för att byta identitet med henne för att rädda sig själv.

Boken utspelar sig i Caracas men Karina Borgo Sainz säger att den skulle kunna utspela sig var som helst i Latinamerika. Våldet är liknande överallt i regionen. Hon lämnade Venezuela när hon var 23 år och är nu bosatt i Spanien och hon arbetade som journalist sedan hon var sjutton. Idag skulle hon inte vilja bo i landet och hon säger till tidningen Karavan att det krävs oerhört mod för att jobba som journalist där idag.

Natt i Caracas är en fantastisk bok och jag förstår att den fått så stor uppmärksamhet. För mig var den ganska så svårläst och den fångade mig inte riktigt. Det är en bok jag vill tycka mycket mer om än vad jag gjorde. Men hur som helst är det en viktig bok som berättar om ett land som blivit hemskt under Hugo Chavez styre och som gör det omöjligt för många människor att bo kvar där.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Recension: Våhlund, Elias & Agnes; Handbok för superhjältar – Försvunna; 2020

Handbok för superhjältarNu har äntligen del fem, Försvunna, i makarna Elias och Agnes Våhlunds superhjälteserie kommit! I marknadsföringen heter det ”Sveriges mest efterlängtade bok” och det stämmer alldeles säkert. Min åtta åring har i alla fall längtat och det enda han inte gillar med böckerna är att de går så fort att läsa. Böckerna ges ut på Rabén och Sjögren.

Nu har superhjältegänget utvidgas till att inte bara vara Röda Masken och Vildbiet, dvs Lisa och Max, utan också Lisas två andra mobbare Nick och Robert. De två sistnämnda har problem att lära sig att flyga och några superkrafter har de inte kunnat lära sig. När det börjar försvinna barn från Rosenhill funderar Lisa på om hon ska visa de andra handboken. Men där står att man måste kunna lita på den man visar boken för och kan hon verkligen lita på Nick och Robert? Samtidigt försvinner fler barn och något måste göras.

Det är ytterligare en bok om att bli en superhjälte som mitt barn älskade, men jag som vuxen blir lite brydd. Varför ska Lisa bli vän med sina mobbare? Jag kan förstå tanken med att vänskap övervinner allt och så, men det skaver lite att de två otrevliga killarna Nick och Robert ska få möjlighet att bli hjältar de också. När mitt barn frågade varför de är med, kunde jag inte annat än att svara ”det kan man verkligen fråga sig!”. Att den mörkhyade lite tjocka Max får vara hjälte, har jag däremot inget emot. Han var själv lite mobbad av sina så kallade kompisar.

Jag vet inte om jag har några förhoppningar för att det ändrar sig i nästa bok, med tanke på slutet. Jag kan ändå önska att någon annan mobbad tjej, eller liknande som förtjänar det mer än mobbarna, får ingå i superhjältegänget och kan göra stordåd!

Läs mer: Adlibris, Bokus

Bokhörnan: Vi kunde lika gärna aldrig nånsin mötts av Mhairi McFarlane

Carinas zoom-möte

Carinas zoom-möte, bild från hennes Instagram. Själv satt jag på balkongen.

Nu blev det mys! Zoom-corona-cirkeln hade valt Vi kunde lika gärna aldrig nånsin mötts av Mhairi McFarlane som sin nästa bok och jag kunde bara tacka och ta emot. Så kul att diskutera riktigt bra kvalitetsfeelgood! Den här gången var också allas vår feelgood-guru Lotta på I hyllan med. Läs min recension här. 

Var det verkligen så bra?

Nej, flera av oss tyckte inte det, trots att feelgood är något av deras genre. Jag var häpen. Såklart är det bra!Jag ratar det mesta i feelgood-väg, men just McFarlane väljer jag framför mycket. Jag tyckte inte att den här boken var en av hennes sämre,även om någon ville ha det till att det kanske skulle duga som en debutbok.

Var den hopplöst förutsägbar?

Återigen tyckte vissa det. jag och några till ansåg ändåa tt det fanns visst utrymme för att den kunde sluta på lite olika sätt. Det är klart att man vet VEM hon ska får, men inte HUR och VARFÖR. Det är ju det som är det fina med feelgood. Man behöver inte vara så nervös över felaktiga val.

Feminismen

Ja, den är feministisk och det finns tydliga sådan drag. Jag och typ alla uppskattade den biten mycket, oavsett vad vi tyckte om boken som helhet.

Och mer då?

Nej, sedan pratade vi om katter, bad och sommarläsning i stort. Det var ett härligt möte även om boken kanske inte ledde till enormt långa och djupa diskussioner. För mig gav mötet mig mycket ny energi och även om alla böcker vi läser inte är min genre kommer jag läsa och delta bara för att få snacka bort två timmar med underbara bokbloggarmaffian!

Nästa bok

Till nästa gång ska vi läsa Min mörka Vanessa av Kate Elizabeth Russell. I den här cirkeln läser vi mainstreamböcker. Det är lite talande att jag inte hört talas om dem, men alla andra verkar begeistrade. Kan vara bra för min bokliga allmänbildning detta!

Semester 2020: Världsromaner i sommar

Världskarta

I sommar blir det världslitteratur på bloggen och Linda på Enligt O har satt ihop en världslitteraturlista att utgå ifrån. Den såg riktigt trevlig ut så jag bestämde mig för att gå igenom den och se vad jag kunde hitta. Jag kommer att skriva om många noveller i sommar, men jag kommer också att läsa en och annan världsroman.

På den här listan finns det många böcker som jag tänk läsa ändå, sådana som står i min bokhylla, böcker från världsböckerlistan och från bokcirklar. Jag hoppas att det blir en bra mix och att jag verkligen läser mycket i sommar. Jag kommer inte att kunna släpa så många böcker med mig, så det kommer att bli mycket läsning på Kindlen och Storytel readern.

Urval från Lindas lista

The Blessed Girl av Angela Makholwa (Sydafrika)

Eva ur spillrorna av Ananada Devi (Mauritius)

The Girl in the tree av Şebnem İşigüzel (Turkiet)

Sex and vanity av Kevin Kwan (Singapore)

Last Tang standing av Lauren Ho (Malaysia)

The Memory Police av Yoko Ogawa (Japan)

Bangkok wakes to rain av Pitchaya Sudbanthad (Thailand)

Det som väntar på mig av Parinoush Saniee (Iran)

Att skörda ben av Edwidge Danticat (Haiti)

Here comes the sun av Nicole Dennis-Benn (Jamaica)

Långt bortom havet av Isabel Allende (Chile)

Natt i Caracas av Karina Sainz Borgo (Venezuela)

Kött och ben och vatten av Luiza Sauma (Brasilien)

Mina tillägg

Godnatt, ros av Chi Zijian (Kina)

År månader dagar av Yan Lianke (Kina)

Hur mår fröken Furukura? av Sayaka Murata (Japan)

Längs den lila linjen av Deepa Anappara (Indien)

Pachinko av  Min Jin Lee (Sydkorea)

Born 1982 av Ji-young Kim (Sydkorea)

Några lite äldre böcker

The white woman on a green bicycle av Monique Roffey  (Trinidad och Tobago)

The Woman Next Door av Yewande Omotoso (Sydafrika)

När regnmolnen hopas av Bessie Head (Sydafrika)

My Country, Africa av Andrée Blouin (Centralafrikanska republiken)

Awaiting Trespass av Linda Ty-Casper (Filippinerna)

Feministisk bokcirkel söder: Queenie av Candice Carty-Williams

Queenie

Det blev inget fysisk möte den här gången heller med min feministiska bokcirkel. Vi träffades på Zoom och vi hade läst Queenie av Candice Carty-Willams. Jag hade läst hela boken och till och med hunnit recensera den. Läs min recension av boken här.

Igenkänning eller inte

I bokcirkeln är vi i lite olika åldrar och framförallt de yngre kände igen sig i Queenie. Jag känner inte alls igen mig. Jag känner mig tvärt om lite gammal när jag läser den. Det lite lustiga var att det inte var så att de som tyckte om boken var samma som de som kände igen sig. Här fanns det många olika kombinationer.

Boken beskriver ett liv

Författaren har fått kritik för att hon berör rasism, men inte går på djupet med det. Vi i bokcirkeln håller inte med om den kritiken. Vi tycker att det beskrivs väl, men att boken inte är ett antirasistiskt manifest utan en bok om ett liv – Queenies. Vi får ögonblicksbilder av den rasism hon får utstå och det är nog så effektivt som att beskriva rasismen i detalj (här jämförde jag med Jonas Gardell och Torka aldrig tårar där Gardell faller för frestelsen att gå för det andra alternativet, vilket är mindre lyckat).

Knäppa killar, men är de trovärdiga?

Det var många knäppa killar i boken, men vi var ett par stycken som hade problem med trovärdigheten. I alla fall jobbarkompisen Ted som är otroligt på, sedan har sex med Queenie och slutligen anmäler henne för sexuella trakasserier. Vad var hans motiv? Det kändes som om några scener är bortklippta här, för att använda en filmmetafor.

Hur skulle en man uppfatta Queenie?

En lång diskussion vi hade var hur män skulle kunna uppfatta boken och personen Queenie. Skulle de anse att hon enbart betedde sig riskfyllt, eller skulle de som vi för stå hennes självskadebeteende. Vi har ingen man i bokcirkeln och kunde tyvärr inte få ett manligt perspektiv på det. Därför undrar jag om jag har någon manlig läsare som läst boken och kan diskutera vidare frågan på Twitter eller i kommentarsfältet.

Nästa bok

Vi valde faktiskt en bok på mötet, vilket numer hör till ovanligheterna. Nästa bok blir Pachinko av Min Jin Lee, som jag tänkt att läsa länge. Det ska bli roligt att äntligen få tummen ur!

Recension: Jonker, Ingrid & Simone; Waterfall of Moss and Sun; 2019

Waterfall of Moss and SunIngrid Jonker var en sydafrikansk poet som skrev på afrikaans. 2019 gavs boken Waterfall of Moss and Sun ut, med dikter översatta till engelska av hennes dotter Simone Jonker. Ingrid Jonker tog sitt liv när Simone bara var åtta år. Hon ingick i den progressiva och revolutionära författargruppen Die Sestigers tillsammans med bland andra André Brink, som också varit hennes älskare.

Dikterna är vackra och ,melankoliska. Jag tyckte bäst om dem som handlade om Simone och därmed moderskapet. Hon skrev också dikter mot apartheid och vackra poem om Kapstaden och hemlängtan. Det är så fint att hon kunde vara så ambivalent mot sitt land och samtidigt hata styret och älska naturen, människorna och staden. Det är så det där för många som bor i diktaturer, tänker jag.

Ingrid Jonkers mest kända dikt och också den som berörde mig mest är The child who was shot dead by soldiers at Nyanga. Barnet ville bara leka i solen och sköts ihjäl av soldater. Dikten handlar om barn som inte är döda, men som det döda barnet löper risk att gå samma öde till mötes, bara för att barnet är svart och inte har något pass.

Rörande och gripande dikter, som sagt och jag är glad över att ha funnit något av Ingrid Jonker som jag kunde läsa. Jag fick tips om henne i samband med att jag utlyste min Sydafrika-utmaning och såg att hon inte översatts till svenska. Hennes liv var hemskt att läsa om. Hon tog sitt liv när hon var 30 år och hon hade en liten dotter. Det känns bra att dottern har översatt dikterna till engelska och gett sin mamma lite uppmärksamhet i efterhand.

Läs mer: Amazon

Recension: Carty-Williams, Candice; Queenie; 2017

QueenieNästa bokklubb-bok i min feministiska bokcirkel är Queenie av. Jag har länge tänkt läsa den och nu fick jag då äntligen tummen ur. Boken kom ut 2017 i Storbritannien och gavs ut 2020 på Albert Bonniers förlag.

Queenie är 25 år och bor i London. Hennes pojkvän Tom har precis gjort slut och hon måste flytta ut ur deras gemensamma hem. Hon klamrar sig fast vid att de sagt att det bara var en paus och hon räknar ner dagarna till de ska höras igen. Samtidigt missköter som sitt jobb på en tidning och för att få närhet använder hon sex som ett självskadebeteende. Killarna hon ligger med ser har antingen svarta kvinnor som fetisch eller så visar de sig vara tvättäkta svin (oftast en kombination).

Allt är på väg mot en katastrof. Queenie sjunker längre ner mot en psykos och vännerna räcker inte till för att hålla henne flytande. Trots att hennes jamaicanska familj hatar allt vad terapi heter, bestämmer hon sig för att testa det. Hon får där möjlighet att bearbeta sitt barndomstrauma som ledde till att mamman valde en våldsam man framför sin dotter.

Queenie kanske på förhand ser ut som en feelgood, men är ganska precis motsatsen. Det handlar om psykisk ohälsa, sexuell destruktivitet och framförallt om rasism. Queenie är med rätta utled på alla vita som hävdar att de är färgblinda när det egentligen är precis tvärt om. Samtidigt är Queenie inte en lätt hjältinna att ta till sig. Hennes destruktiva sätt att ligga med män som gör henne illa, är svårt för mig att ta in. Hon stöter också ifrån sig både vänner och nya bekanta. Pojkvännen hon drömmer sig tillbaka till, verkar helt ärligt också vara en (eventuellt något mindre) idiot.

Förutom det stora temat rasism tar jag mest med mig att gränsen mellan offer och självvald isolering är ganska liten. För även om Queenie år dåligt, har hon också en skyldighet att själv ta sig ur sin situation, och det börjar hon faktiskt med att försöka göra. Därmed blir boken inte helt nattsvart, utan fylls sakta men säkert med hopp. Det kändes bra, då jag inte gillar helt nattsvarta böcker. Queenie är, trots det tunga temat, en lättläst bok som jag tyckte mycket om.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Enligt O

Semester 2020: Världsnoveller i juli

Flaggor

Nu är det snart juli och semester. För vår del innebär det också bostadslöshet vilket vi både ser fram emot (skönt att flytta ut från andrahandsboendet) och inte fram emot (covid-19 har ju gjort att vi inte får umgås med riskgrupper vilket stänger många dörrar). Det kommer att ordna sig, men vi kommer att ha magasinerat typ allt vi äger och har förutom några påsar sommarkläder och en bil.

Vi har försett oss med ett mobilt bredband, men trots det vet man aldrig hur det kommer att bli med bloggandet i juli. Jag har den senaste tiden köpt på mig novellsamlingar med noveller från olika udda platser på vår jord. Därför har jag bestämt att ni ska få ta del av dessa under juli månad. Bloggandet kommer att gå på halvfart på semestern, men jag har sett till att ni kommer att få läsa noveller av kvinnor från länder ni kanske inte läser annars.

Böckerna jag köpt på mig är So many Islands, med författare från brittiska samväldet med Nicholas Laughlin som redaktör och Daughters of the diaspora med kvinnliga författare som skriver på spanska från hela världen. Jag har redan läst Tread lightly av Emma Kate Lewis från Malta från den första boken och Ekomo av María Nsué Angüe från Ekvatorialguinea från den andra.

Jag tänkte också att det skulle kunna smyga sig in lyrik, drama och även barnböcker bland världslitteraturen. Men gemensamt är att det ska vara fokus på länder som gemene man sällan läser något från. Linda på Enligt O har en liknande utmaning och jag tänkte försöka hänga på den också. Hon har satt upp en lista på värdlsböcker att läsa som jag ska läsa igenom och återkomma till. Ni kommer då och då förhoppningsvis också få läsa recensioner av en och annan roman.

Hänger du på och läser lite världslitteratur i kortform eller i annan form i sommar?

Recension: McFarlane, Mhairi; Vi kunde lika gärna aldrig nånsin mötts; 2019

Vi kunde lika gärna aldrig nånsin möttsMin favorit feelgoodförfattare Mhairi McFarlane har kommit ut med en ny bok, Vi kunde lika gärna aldrig nånsin mötts. Jag hade velat läsa boken, men valde lyssningsalternativet då jag ofta saknar böcker att just lyssna på. Boken lästes upp av Rachel Molin och är utgiven på Harper Collins Nordic. En stor eloge till översättaren som kom på att If I never met you kunde bli strofen från Lisa Ekdahls Vem vet.

Laurie är stadgad sedan tidiga ungdomsår och hon lever det liv hon tror sig vilja leva med sambo och som advokat på en stor byrå. Så en dag slår bomben ner, hennes pojkvän Dan vill göra slut. Det stannar inte vid det, utan han har dessutom hittat en ny som är med barn. Dessutom jobbar Dan och Laurie ihop. Laurie är fortfarande i chock när hon en dag fastnar i en hiss på jobbet med firmans bad boy Jamie. De går ut och tar ett glas efteråt och har oväntat trevligt. Jamie kommer då med ett förslag. han vill bli delägare och behöver tas mer seriöst, dvs han behöver en flickvän. Laurie vill hämnas på Dan och inget skulle såra honom mer än att Laurie blir tillsammans med Jamie. Laurie säger ja trots alla varningsklockor.

Temat kändes bekant och jag tyckte att det lät ovanligt klyschigt för att vara Mhairi McFarlane. Men det är inte för inte som hon är min favoritförfattare i genren. Det är inte en ytlig hämdberättelse, utan något mycket djupare. När Dan väl blir svartsjuk är hämnden inte ljuv, utan bara hemsk. Det som är det finaste med historien är den tydliga feministiska budskapet om att stå på egna ben och klara av saker själv. När ”förhållandet” blir offentligt på jobbet är det många som vill skydda Laurie från att bli sviken. Men Laurie, som då vet att Jamie inte är den player han utger sig för att vara, vill inte bli mästrad av folk som låtsas bry sig om henne.

Såklart visar det sig att Jamie är en fin kille, men han är inte onaturligt god. Han har sin sidor och kan vara svår att läsa. Jag älskar Mhairi MacFarlanes sätt att skriva feelgood och jag skulle klassa Vi kunde lika gärna aldrig nånsin mötts som en av de bättre. Jag kunde inte låta bli att jämföra den med en julbok jag läste förrförra julen, Jag kommer hem till jul av Joanna Bolouri. Den boken var bra, men trots det är det verkligen klasskillnad. Laurie är smart och har huvudet på skaft. Hon är dessutom färgad och diskussioner om rasism är ständigt närvarande. Jamie gillar henne för att hon är just smart och rolig och Dan som ex är inget monster. Det blir så mycket mer fylligt när McFarlane skriver feelgood!

Nästa vecka ska vi prata om Vi kunde lika gärna aldrig nånsin mötts i bokcirkeln bokhörnan!

Läs mer: Adlibris, Bokus