jun 05

Grattis Danmark på nationaldagen!

Skagen i Danmark

För mig är detta Danmark; hav, blåst och Dannebrogen. Juli 2011.

Idag är det Danmarks nationaldag och jag ska passa på att ge er lite danska boktips. Hur mycket läser du egentligen från Danmark? Jag har läst rätt så mycket genom åren och nu har jag en utmaning att läsa mer på danska. Det har inte blivit något än i år, men ge mig gärna tips på vad jag borde läsa på danska!

Jag har däremot sett på den danska serien Badhotellet, som jag tipsade om häromdagen. Matador är en annan, mycket mer fantastisk, serie. Den har dock ganska många år på nacken nu, går faktiskt på Axess-TV sent på kvällarna, vilket vi precis upptäckt! Det finns mycket spännande TV som gjorts i Danmark och jag är glad att det visas så mycket på svensk TV!

Fem danska boktips

Lise Nørgaard – Sommargästerna: Nørgaard  ska snart fylla 104 år (!!!) och hr skrivit många fantastiska böcker där hon driver med överklassen. Hon är även en av manusförfattare till ovan nämnda Matador. Sommargästerna är en härlig sommarbok som jag nog ska läsa om i sommar!

Leonora Christina Skov – Den som lever stilla: En oerhört stark berättelse om föräldrar som försakar sin dotter när de får veta att hon är homosexuell. Det var inte på 50-talet, utan på 90-talet.

Hanne-Vibeke Holst – Som pesten: En rykande aktuell bok om när världen drabbas av en pandemi. Skriven 2017, men många paralleller kan dras till vår nuvarande situation.

Niviaq Korneliussen – Homo Sapienne: Jag skulle säga den mest lysande stjärnan på den grönländska författarhimlen. Korneliussen är född på 90-talet och Homo Sapienne berör homosexualitet och trans i Nuuk. Jag har träffat henne och nu är hon aktuell med en ny bok som jag tänkte läsa på danska.

Dea Trier Mørch – Vinterbarn: En fantastisk bok om en förlossningsklinik i Köpenhamn på 70-talet. Det är en klassiker och den finns med i den feministiska litteraturkanonen.

Boktips till mig

Vad borde jag läsa på danska? Ge mig tips!

jun 04

Stoppa bokbålen – eller vad ska vi göra med alla böcker?

Shelfie maj 2021

Jag har fått reklam för Bookis som uppmanar oss att stoppa bokbålen. Genom dem ska vi få hjälp att sälja våra kära böcker vidare istället för att bränna dem på tippen. Ja, det låter ju vansinnigt mycket trevligare. Men är det ens realistiskt? I en stor bokutrensning 2013 upptäckte jag för första gången att böcker inte är välkomna någonstans. Det finns inga second hand-butiker som tar emot sina nötta pocketböcker. Inga.

Vill du inte slänga böcker så återstår ett par alternativ; bokbytarhyllor, Bokbörsen eller andra nättjänster för att själva eller skänka böcker. Som bookis. Det funkar väl om du har en handfull böcker som du vill göra dig av med, men knappast om du som jag har flera flyttkartonger. Jag gissar att absolut ingen är intresserad av gamla SOU:er, kurslitteratur eller debattböcker från senaste sekelskiftet.

Jag beundrar verkligen alla eldsjälar som säljer böcker via Bokbörsen. En liten del av mig vill vara som dem, men den stora delen inser att jag aldrig kommer att orka. Jag vet inte hur säljfrekvenser se ut där, men jag kan tänka mig att det är ganska många böcker per såld bok som du har ute där. Jag skulle aldrig mäkta med att fota och lägga upp hundratals böcker för att kanske få sälja tre eller fyra stycken.

Sedan är det ju otvetydigt så att antalet böcker på jorden blir bara fler och fler. Att sälja och köpa gamla böcker funkade säkert bättre för 30 år sedan än nu. En fråga jag ställer mig ofta är om det verkligen går att behålla alla böcker i omlopp. Någon gång måste det ju så att säga bli fullt. Av utrymmesskäl måste nog en och annan bok slängas, i vilket fall sådana som ingen vill läsa eller som funnits i för stor upplaga (för eftervärlden).

En annan aspekt är det att det faktiskt finns böcker ingen vill ha. På bokhotellet Gästis i Varberg finns hundratals bokhyllor fulla med böcker som gästerna får ta med sig hem. Vi får också ta med oss böcker dit. Klart att det var roligt att botanisera i alla hyllor, men mycket av det som stod där var sånt man skulle kunna kalla skräp. De nya fina böckerna som folk skänker, går gissningsvis direkt. Kvar blir de osprättade berättelserna från 20-talet, som ingen ens läste då.

Jag kommer således inte att skämmas när jag går till återvinningen med mina böcker som jag inte anser värda att spara. Jag ser förstås till att ge bort så mycket som möjligt och ställa i bokbytarhyllor det jag tror att folk kommer att bli glada för. Men jag tänker inte åka till någon stackare som tar emot böcker och dumpa allt gammalt skräp. Det blir inte någon bokbörsare av mig den här gången heller.

jun 03

Badhotellet – en mysig TV-serie i historisk miljö

Badhotellet

Danska Badhotellet har varit en favoritserie för mig länge. Men så missade jag förra säsongen och så kom det ytterligare en. TV4 har öppnat för alla tidigare säsonger så jag såg de två senaste på raken. Härlig sommarkänsla med salta bad från norra Jylland. Det är många av de kära karaktärerna som slutat och serien är inte densamma nu, som den var för ett par år sedan.

Badhotellet början 1928 och går ram till 1933, sedan tar den ett hopp till 1940 och de två sista säsongerna utspelar sig under andra världskriget. För er som aldrig sett serien är det en myspysig serie om ett hotell där det bor överklassmänniskor på semester och där vi får välja både gäster och hotellet personal. I början drivs historien mycket av hotellfickan Fie och hennes kärlek till den farliga grannpojken Morten. När vi kommer en bit in i historien är Fie inte med längre, men kärleken till Morten spänner över flera säsonger.

När skådespelare hoppar av och karaktärer äntligen får varandra, kan det bli lite tunt med nya historier. I det två sista säsongerna tycker jag att karaktären skådespelaren Edward Weyse bara blir knäppare och knäppare och att det är ganska många som får märkliga sidohistorier för att de inte har några naturliga motspelare, tex fabrikörskan Alice Frigh i sista säsongen. Samtidigt är de vuxna barnen Frigh ett piggt inslag. Bertha Frigh bryter sig dessutom loss och börjar plugga, sam läser Thit Jensen (dansk kvinnosakskvinna för den icke insatte)! Hela handlingen om Tysklands ockupation av Danmark är ju också en sak som känns ny och inte återanvänd.

Jag har läst att det blir en säsong 9 och att man inför den ska göra ett hopp fram till 1945 och det ser jag fram emot. Anledningen till hoppet ska vara att det helt enkelt inte gick att semestra vid kusten efter 1941. Skulle de första säsongernas huvudkaraktär Fie komma tillbaka, skulle jag bli mer än glad. Badhotellet är inte det samma utan henne.

När jag mer eller mindre bingekollade två säsonger på raken, blev jag mer varse de olika historierna som bär serien framåt och blev kanske mer kritisk än jag skulle vara om jag såg ett avsnitt i veckan. En annan sak som jag tänkte på den här gången var att det var så oerhört rent överallt. Det misstänker jag starkt inte var speciellt verklighetstroget.

jun 02

Recension: Bennet, Brit; Hjärtlinjer; 2020

HjärtlinjerHjärtlinjer Brit Bennet har varit och kommer att vara föremål för två olika bokcirklar för mig i vår. I kväll ska den diskuteras med Bokhörnan. Jag var inte med när min feministiska bokcirkel diskuterade den för att jag inte ville få den spoilad och nu har jag verkligen speedlyssnat för att den skulle bli färdigläst innan ikväll. Den är utgiven på svenska på Albert Bonniers Förlag 2020.

Två tvillingflickor växer upp i Louisiana i USA i den lilla småstaden Mallard. Det som är speciellt med Mallard är att alla svarta där är mycket ljusa i hyn. Tvillingarnas pappa har blivit mördad av vita och när de är tillräckligt gamla för att tjäna pengar, tar mamman dem ur skolan. De rymmer hemifrån till New Orleans. Där upptäcker Stella att hon kan passera som vit och en dag har hon lämnat Desirée för att börja ett helt nytt liv.

I början av åttiotalet träffas flickorna Jude och Kennedy av en slump i Los Angeles. Jude är svart och kommer från fattigare förhållanden och Kennedy är vit och hennes föräldrar är stenrika. När Jude får se Kennedys mamma så råkar hon ha sönder en vinflaska av ren chock.

Hjärtlinjer handlar om rasism och hur världen ser olika ut för dig om du är vit eller svart. Stellas valmöjligheter i liver blev med ens oerhört många fler när hon blev vit. För det var hon visserligen tvungen att offra sin familj och sin bakgrund. Hennes man och barn skulle aldrig få veta vem hon egentligen var och att hon ljugit för dem hela tiden. Hennes syster Desirée hade där ett friare liv, där hon aldrig behövde ifrågasätta vem hon var. Hon fick slita för brödfödan och ta hand om sin gamla mamma.

Jag tyckte om Hjärtlinjer och det var en riktig bladvändare när man kommit in i den. Det var en intressant skildring av skillnaderna mellan svarta och vita, men främst ur ett historiskt perspektiv då boken utspelar sig från 50-talet fram till runt 1990. En annan fin sak med boken är att Judes pojkvän är trans och att det mest beskrivs som ett problem med att få tag på mediciner och att kärleken mellan honom och Jude är stark och tämligen okomplicerad fast hon vet allt.

jun 01

Eurovision och vaccinvittring – majsummering 2021

Selfie på altanen

Selfie på altanen på mors dag. Maj 2021.

Maj började med vinter. Jo, faktiskt. Det var två grader varmt och isande regn. Det såg länge hopplöst ut, men så kom äntligen sommaren, lite svalt men ändå sommar. I skrivandets stund blommar syrenerna grönskan är som vackrast på hela året.

Hoppet återvänder. Samtidigt som vi fortsätter att jobba hemifrån vi som kan, leder sommarvärme till mer hopp om framtiden. mend et som ger mest hopp av allt är vaccineringen. Föräldrar vaccineras och här i Stockholm är jag nu nästa åldersgrupp på tur. Nu vaccineras 45+ och jag är 44 år.

Eurovision kom tillbaka efter ett års uppehåll och som vi fans har längtat! Jag fick dessutom äran att se det tillsammans med min son för första gången. Dessutom var det publik! Jag visste inte att jag längtat så efter publik. En vecka senare såg jag Champions Leaguefinalen och njöt i fulla drag av jubel och burop.

Min läsning

Läsningen har gått sådär och jag verkar inte alls bry mig om mina läsutmaningar. Jag har hållit mig flytande med feelgood, recensionsex och bokcirkelböcker. Jag lyssnar även på böcker, men inte i samma rasande takt som förut.

Världsläsning: Den här utmaningen tyckte jag ju om, men vad hände? Inga nya länder i maj!

Språk: I maj har jag bara läst på svenska och engelska. Jag har börjat leta efter böcker på norska och danska, men inte klickat på sendknappen på Adlibris än.

Fantastiska fruntimmer: Jag hade en idé om att läsa Ædnan av Linnea Axelsson, men det blev visst aldrig att jag började med den, skrev jag i april. Den ligger fortfarande kvar på nattygsbordet.

Hittat i min hylla: Inget på de fronten heller.

Månadens färgbok: På Instagram har What you readin? kommit med ett initiativ att vi ska läsa en bok på en given färg varje månad och april var gul. För att inte helt tappa ansiktet i maj säger jag Enhörningar älskar inte regnbågar av Emma Adams och Mike Byrne. Det fick bli en barnbok.

maj 31

Recension av Om könets existens i Tidningen Nu

NU 20210520-15

Jag har även recenserat Om könets existens av Kajsa Ekis Ekman i Tidningen Nu och om du sparar ner bilden ovan kan du läsa hela min text. Utvecklar där min tidigare text om att Ekman inte är respektfull mot transpersoner och trampar dem onödigt mycket på tårna genom att konsekvent felköna och säga ”flicka som vill bli pojke”. Samtidigt har hon dragit igång en debatt som jag tror på många sätt är helt nödvändig.

Jag fokuserar på självidentifikationen och vilka följder det skulle kunna få om det genomförs. Om alla får de kön de vill ha genom att bara vilja det, öppnar vi för att människor som inte alls känner könsdysfori, kan dra fördelar av ett fejkat kön. Detta tex genom att som man placeras på ett kvinnofängelse, med lägre säkerhet eller för att vinna guldmedaljer i OS genom att byta könsklass.

maj 30

Recension: Wikland, Ilon & Lindgren, Barbro; I min farmors hus; 2005

I min farmors husI min farmors hus är en berättelse skriven av Barbro Lindgren om Ilon Wiklands barndom i Haapsalu i Estland. Wikland har illustrerat boken. Jag hittade boken i min dotters bokhylla när jag skulle leta efter en annan bok. Tror att jag fått den av min moster och jag föreslog den häromkvällen för Selma, men det skulle visa sig inte vara ett bra beslut.

Ilon Wikland kom till Haapsalu och fick bo hos sin farmor och farfar när hennes föräldrar i Tallinn inte längre hade lust att ta hand om henne. Hon har berättat om att hennes föräldrar egentligen struntade blankt i henne när hon var liten, något  man kan läsa om, visserligen på ett humoristiskt sätt, i Sammeli, Epp och jag. I I min farmors hus bor hon i Haapsalu, eller ett hus på landet, som det är beskrivet i boken. Hon är bästa vän med Peeter, men de är båda rädda för att ryssarna ska komma och ta dem. En dag blir det verklighet för Peeter och hans familj, som deporteras till Sibirien.

Selma grät så hon skakade efter att jag hade läst boken. En känslig tjej som vill att alla ska vara tillsammans jämt, ska inte läsa den här boken. En gång i tiden älskade hon Den långa, långa resan, som också handlar om Ilons Wiklands barndom, men mitt barn har blivit mer medveten med åren. Det hon grät över var först att föräldrarna övergivit Ilon och sedan att Peeter försvann till Sibirien. Då ska det tilläggas att Ilon förskönar sanningen om hunden Sammeli i boken. I boken skildrar hon det som en dröm att ryssarna tar honom och dödar honom. I Den långa, långa resan, får vi veta att det inte var en dröm.

Det var såklart fel av mig att plocka fram I min farmors hus, eftersom jag vet en del om Ilons Wiklands barndom samt känner min dotter väl. För mig som vuxen och inte lika känslig var det en underbar bok. Det är fantastiska bilder och en fin text om det svåra i livet. Boken har ett barnperspektiv som ger oss ett barns synvinkel på krig och förföljelser. Boken är sorglig, men också hoppfull (ett hopp som min dotter då in inte fastnade för). Så du som har e´barn som klarar sorgliga saker, borde verkligen läsa den här! Det finns, gråt eller ej, mycket att samtala med sitt barn efteråt och krig, andra länder och diktatur, samt om saknad.

maj 29

En spaning om manlighet och att känna sig hotad som man

Damiano David 2018

Damiano David 2018.

Här kommer en spaning om manlighet och att känna sig hotad som man. Jag såg en tweet om att män känner sig så hotade av italienska sångaren Damiano David att de är tvungna att spinna vidare på skämtet om att han drog en lina i greenroom under Eurovision. Ja, det ser ut som att han drar en lina, men de flesta tänkande människor borde ändå dra slutsatsen om att han inte gör det. Hur skulle han fått in det till greenroom och varför skulle han göra det i sändning?

 

Visa det här inlägget på Instagram

 

Ett inlägg delat av Damiano David/Måneskin (@ykaaar)

Som reaktion på tweeten att det bara handlade om avundsjuka för att svenska kvinnor tycker att Damiano David är snygg, kom en lång harang från olika män om att han minsann var 22 och att ”kärringtwitter” skämdes när de fick veta. Jag kände direkt att historien upprepar sig. Det är något mellan svenska och italienska män. Och det är något med att svenska kvinnor föredrar en tuff hårdrockare i mascara. Svenska män verkar känna sig hotade (nej, såklart inte alla män, det fattar ni säkert).

Daði Freyr - 2021 Press Shot - 10 Years_credit-BirtaRán

Daði Freyr – 2021 Press Shot – 10 Years_credit-BirtaRán

Jag kunde inte låta bli att jämföra med den isländska sångaren Daði. Många kvinnor har uttryckt att han är snygg. Det finns inte många reaktioner från män på det. Det är förmodligen inte lika hotfullt att vara en universitetsutbildad nörd, visserligen lång, men gift med en lika nördig kvinna som låten han skrivit handlar om. Att sjunga att man är lyckligt gift är troligtvis inte heller lika hotfullt som att sjunga om att röka cigg och hålla käften. Dessutom sitter han i greenroom (eller hotellrummet, eftersom de var covidisolerade) och pussar sin fru.

 

Visa det här inlägget på Instagram

 

Ett inlägg delat av Daði Freyr (@dadimakesmusic)

Det kan givetvis vara en övertolkning från min sida, men när svenska män går igång på att kvinnor gillar italienska/sydeuropeiska män, blir jag road. Damiano David är ju allt som de flesta svenska män inte är. Han är en modern och uppdaterad version av den gamla strandraggaren från 70- och 80-talen. Han är både klassiskt snygg och samtidigt androgyn med feminina attribut. Då passar det ju fint att klistra på honom sådant som svenska kvinnor förmodas inte gilla – droger.

 

Visa det här inlägget på Instagram

 

Ett inlägg delat av Damiano David/Måneskin (@ykaaar)

Som sagt är detta en spaning, som inte gäller alla män eller ens en majoritet, men är det inte lite roligt att flera män fortfarande känner att de måste trycka ner männen från medelhavet för att själva kunna känna sig lite bättre? Kan det i grunden ligga något här om att både nordiska och italienska män anses av kvinnor världen över vara extra snygga? Och att dessa stereotyper står ganska långt ifrån varandra? Kanske är det klassisk rivalitet som gör att Damiano, men inte Daði utgör ett hot mot den egna manligheten för den svenske mannen.

Jag ber om ursäkt för att jag är såhär ytlig i ett inlägg, men meningen är inte att diskutera vem som är snygg och vem som inte är det, utan mer vad det är som triggar vissa män när det kommer till kvinnors beundran av män, speciellt män från andra länder. Sedan ska vi ju inte prata om vad som skulle hända om en mängd svenska kvinnor skulle ge uttryck för att en man från mellanöstern var snygg. Ni anar nog vad som skulle fylla flödena då. Damiano kom i ett sådant perspektiv lindrigt undan med anklagelser om kokainmissbruk.

maj 28

Vänner återförenas efter 17 år på HBO

Friends-loggan

Jag har väl inte precis räknat ner, men jag har med skräckblandad förtjusning sett fram emot showen som visades på HBO igår – Fridens the reunion, eller för att följa de andra avsnittsnamnen, The one where they get back together. Skådespelarna från TV-serien Vänner har samlats för första gången på 17 år och jag som älskade den serien ville såklart se filmen. Det var ingen film som i att de spelade sina roller, utan en show med intervjuer och gamla klipp.

Vänner är inte en serie som åldrats med värdighet, men jag som älskade den då kan älska den nu också. Jag har full förståelse för att man aldrig fattade grejen, men nu är det liksom fansens tid. Jag tänker därför inte ta hänsyn till att just du faktiskt aldrig gillade serien eller att du minsann ser superdupermycket sexism i den. Det finns, jag vet, men för 1 timma och 43 minuter ville jag bara drömma mig tillbaka till det ljuva 00-talet och min egen lägenhet full med vänner på Risåsgatan i Göteborg.

Under dagen har jag sett inlägg om att det var en tävling i Botox och visst var det skrämmande att se både David Schwimmer och Courteney Cox som kändes stela av operationer och Matthew Perry såg stel och konstig ut hela han (och dessutom hade kritvita tänder som Ross i The one with Ross’ teeth). Så snart det var glömt kunde jag njuta mer av nostalgitrippen. Jag tyckte att de gjort det bra, men rappa intervjuer, lagom med klipp och lite roliga gästspel från Janice och Gunther, bland annat.

Det jag nästan tyckte var det roligaste, var att höra från fans över hela världen vad serien betytt för dem, allt från den ensamma tjejen i Ghana till David Beckham. Och faktiskt via Malala. Serien har nog betytt mer för mig än vad jag skulle vilja erkänna. Idag skulle jag väl inte säga att serien på pricken fångar min humor, men jag har skattat, gråtit, hoppats och tagit fram skämskudden under de tio år som serien gick. Jag var inte helt fast från dag ett, utan gled liksom in från sidan. Idag tvivlar jag på att det finns något avsnitt jag inte sett. Möjligen ett par jag bara sett en gång.

Den stora bomben i filmen – och här kommer spoilers – var att Jennifer Aniston och David Schwimmer avslöjade att de var förälskade i varandra under den första säsongen. De var aldrig singlar samtidigt och därför hände aldrig något mellan dem och de enda kyssar dem emellan, var dem som gjordes under inspelningarna mellan Ross och Rachel. Idag kunde de konstatera att serien nog blivit en annan om de blivit tillsammans och om de senare tagit slut.

Jag kommer inte att se återföreningsfilmen mer än en gång. Det räcker så. Men det var roligt att se seriens skapare berätta om hur den kom till och hur skådespelarna valdes ut. David Schwimmer hade de i åtanke när de skrev serien, medan Matt de Blanc var ett fynd. Courteney Cox var egentligen tänkt som Rachel och svårast att hitta var någon som kunde fylla upp Chandler.

Kanske kommer jag en ensam kväll eller en eftermiddag i coronatristessen plocka fram ett gammalt avsnitt och se igen. Varför inte The one where everybody finds out eller The one in Vegas? Eller kanske något av de lite äldre The one with the hypnosis tape eller The one with a chick and a duck? Vänner är hemskt daterat och inget  jag alltid är sugen på att se, men ibland så! Vilket är ditt favoritavsnitt?

Friends The Reunion

maj 27

Feministisk bokcirkel söder: Glaskupan av Sylvia Plath

Glaskupan

Ibland är det svårare än vad man tror att hänga med i en bokcirkel när man läste boken för flera år sedan. Så var det för mig när jag häromdagen skulle bokcirkla med min feministiska bokcirkel om Glaskupan av Sylvia Plath. Det var verkligen inte lätt att komma ihåg allt och jag och de andra som inte hade läst om boken, fick se oss bli förelästa om boken av de två som läst.

Jag ska inte göra en sedvanlig genom gång av vad vi sa, eftersom jag själv knappt deltog. Det var dock oerhört intressant att lyssna på dem som läst och jag smittades verkligen av deras entusiasm! Jag är inte jättesugen på att läsa om den, inte ens efter deras engagerande snack, men jag påmindes om vilken betydelse boken haft för många och hur revolutionerande när den kom.

Någon påpekade att den kunde varit skriven idag och det är det jag tar med mig från  samtalet. Det handlar om psykisk ohälsa och kunde lika gärna utspela sig 2020 som 1960. Vi pratade också mycket om Sylvia Plaths eget liv och det faktum att hon inte levde så länge efter att boken kommit ut. Hennes huvudkaraktär tog aldrig sitt liv, men det gjorde hon själv.