Jag fick förfrågan om jag ville läsa Anna Lönnqvists debutroman Tills kärleken skiljer oss och sedan diskutera den på Facebook. Jag sa ja till det eftersom den verkade ha ett feministiskt tema och vara en badvändare, vilket var precis vad jag behövde just nu.

Handlingen är ganska enkel; Susanna är gift med Philip, äktenskapet är dåligt och Susanna träffar den 16 år yngre David och är otrogen. Enligt bästa chick lit-stil är det massor av komplikationer och turer hit och dit innan allt löser sig till det bästa.

Jag vet inte om Anna Lönnqvist är feminist, men det första som slår mig är att boken känns som den roman en arg feminist som vill få kvinnor att bryta sig loss ur dåliga äktenskap skulle skriva. Tyvärr blir vi läsare skrivna på näsan och författaren verkar inte riktigt lita på oss att vi kommer att få sympati för rätt karl. Resultatet blir Philip som inte är en knöl eller ens en skitstövel, nej han är en direkt elak människa som bedrar sin fru, säger att hon är ful och tjock, struntar fullkomligt i sina barn (lämnar en ettåring utan uppsikt för att ha sex, hon trillar ner för trappan och han skyller då ifrån sig på sin åttaåring), tar ett nytt jobb fast han är pappaledig utan att informera sin fru och informerar i sin tur hennes chef samt bestämmer att de ska flytta till London och berättar för sin fru och sina barn samtidigt som han berättar för hela släkten. Hela tiden skyller han på att frun är missunnsam och alltid letar fel när hon tar upp problemen. De har heller inte haft sex på två år. Kan det bli så mycket värre? Samtidigt är David, snygg, omtänksam, barnkär, framgångsrik, tjejmagnet och älskar Susanna av hela sitt hjärta. Det enda som står i vägen för ett lyckligt slut är Susannas svartsjuka och hennes tankar om att man ska hålla ihop som familj. En feminist som vill göra ett statement skulle skriva såhär. Det har gjorts av flera förut; Denise Rudberg, Katarina Wennstam och Jenny Strömstedt för att nämna några.

Möjligheterna att fundera över den i vanliga fall svåra frågan om att stanna i ett äktenskap och jobba på det eller att kasta sig in i nåt nytt är obefintlig eftersom maken är ett kräk, som ni förstår av beskrivningen ovan. Jag saknar komplexiteten! Det hade varit lite mer kittlande om jag hade tyckt att otroheten var lite fel och själv tyckte att det fanns en grund i att hålla ihop och jobba på det de har för barnens skull. Samtidigt så är Susannas agerande intressant. Om man bortser från den svartvita situationen så är hennes funderingar på otrohet och hennes egen skuld realistisk och svartsjukan som är helt obefogad och inte så välgrundad känns också verklig.

Anna Lönnqvist kan konsten att skriva bra sexscener! De bygger inte på några sadomasochistiska eller förnedrande förhållanden utan det är jämställt och fint och det är hett. Hon har också lyckats skriva en bladvändare som den snabbläste läser ut på tämligen kort tid, även om boken kanske kändes lite väl mycket som ett skolboksexempel på en spännande relationsroman, det vill säga inte så nytänkande utan ganska förutsägbart.

Västmanländskan och AlexBokhylla har också skrivit om boken.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Ordberoende förlag