Jag antar att det är få som har sluppit höra från någon bekant att de fått bevis för att pojkar och flickor är genetiskt olika och där urvalet begränsas till den egna familjen. Det kan vara allt från sonen som kör racer med sina systrars dockvagnar till flickan som trots ärvda blå kläder ändå föredrar rosa. I samtliga fall bedyras att avsikterna var att barnen skulle kunna leka med samma leksaker/ha samma kläder. Joanna Rubin Dranger har tecknat en sådan situation mycket träffsäkert i sin bok Alltid redo att dö för mitt barn där en mamma står och viftar med en docka ovanför sin sons huvud och säger ”titta, han vill inte leka med dockan, det måste ju vara biologiskt!”.

Jag kom att tänka på detta då jag lekte med min son och en fotboll. Olika leksaker han är är olika populära och ibland är det svårt att förklara varför, men han har såklart preferenser vad gäller färg, form, läte och konsistens. En av hans absoluta favoriter är den där fotbollen (fylld med vadd, från IKEA). När jag tar fram den kiknar han av skratt och vill stoppa hela den i munnen (hans sätt att visa uppskattning). Jag skulle kunna stanna där och ta detta som ett tecken på det är genetiskt betingat för små pojkar att gilla fotboll. Många är snabba att dra den slutsatsen. Även om de flesta i övrigt är noga med att belägga sina påståenden och ha mycket på fötterna innan de drar slutsatser, är det någon som händer när man ska bevisa att pojkar och flickor eller män och kvinnor är genetiskt är mycket olika. Nu säger jag inte att det inte finns genetiska skillnader mellan könen, men jag tror inte att vi kan dra långtgående slutsatser av barns lek eller vuxnas intressen. För låt oss nu begrunda hur min son påverkas av mitt agerande ifråga om fotbollen.

Jag älskade den där bollen från första stund jag såg den på IKEA. Min son var då alldeles för ung för att uppskatta den, men den gled ändå ner i påsen ”för att ha under fotbolls-EM”, som jag tänkte. Jag kan här skjuta in att det har blivit flera bodys och t-shirts med fotbollar på samt en egen liten barca-tröja med Messis namn på. Som jag har längtat efter att han ska vilja leka med bollen! När jag nu plockar fram den kastar jag den i pannan på honom och skrattar och han skrattar med. Han kan också ligga på golvet medan jag låtsas dribbla och sedan sprakar den lite löst mot hans huvud. Han tar skrattande emot den och får stort beröm om han fångar den med händerna. Om någon har missat detta så är min sons mor, dvs jag, oerhört intresserad av sport som visas på TV. Fotbolls-EM och OS är årets höjdpunkter.

Hur påverkar mitt beteende hans glädje av leksaken? Inte alls, lite eller är det helt avgörande? Räck upp en hand ni som tror att det inte spelar någon roll alls utan helt avgörs av vad han är född med mellan benen!

Jag vill återigen flagga för Forskarfeministens otroligt bra inlägg om skillnader mellan könen. Läs det om ni inte gjort det förr.

Titta så glad han är! Mitt blivande fotbollsproffs.