Sánchez, Yoani; Havana real; 2011

Havanna realYoani Sánchez är född och uppvuxen på Kuba, men flyttade till Schweiz för att livet på Kuba var allt för bevakat av myndigheter.  Efter bara två år där valde hon att flytta tillbaka till Kuba, men nu med förutsättningen att leva ett så fritt liv som möjlig. Hon älskar sitt land, men inte regimen.

Hon började blogga för att få omvärlden att förstå hur livet är på Kuba. Hon har en utländsk webbplats och hon får ut sina bloggposter via hotell där hon utger sig för att vara turist, eller via sms till vänner i andra länder. Hon twittrar också och är även aktiv på Facebook, sidor som är förbjudna på Kuba. Följ hennes blogg Generation Y.

Havana Real är en samling bloggposter från 2007-2010. Sánchez skriver om allt från viktiga politiska saker till vardagliga problem orsakade av under de politiska förutsättningar de lever. På så sätt får vi en redogörelse för hur den kommunistiska diktaturen påverkar människor och vardagen blir betydligt svårare eftersom man inte har tillgång till varor som vi i demokratiska väst ser som självklara, såsom bindor och vettiga kläder. Mycket har importerats från Ryssland och fungerar dåligt eller inte alls. En episod skrattade jag lite åt (även om det såklart är ett skratt som fastnar i halsen). Sánchez och hennes familj bor i ett höghus i Havanna på 15:e våningen. Hissen gick sönder och det dröjde otroligt länge innan det beslutades att de skulle få en ny hiss. När så äntligen skedde bjöd familjen sina vänner på fest för att fira att de skulle slippa använda trapporna. När folk kom till festen svettiga och trötta trodde de att det var ett dåligt skämt av värdparet. Snarare var det ett dåligt skämt av myndigheterna som gett dem en värdelös hiss som knappt fungerade. De fortsatte att använda trapporna.

Andra sekvenser är mer allvarliga som att hon blir överfallen och kidnappad under en antivåldsdemonstration. Hon blir misshandlad och får en varning om att sluta med det hon håller på med. Vi ska vara glada för Kuba och alla dess invånares skull att hon inte tog varningen på allvar.

Havana Real kom på plats 15 på Ms blogs lista över väldens 100 bästa fackböcker.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Feministing, Ms. Magazine, Washington Post

Gästrecension av Fröken Bella: Eidevald, Christian; Det finns inga tjejbestämmare, 2009

Fröken BellaFröken Bella är förskollärare som tycker att det är viktigt med jämställdhet och genustänk i förskolan. Hon har nyligen flyttat till landet och hon tränar för att springa tjejmilen. Hon bloggar också om sina feministiska idéer på Fröken Bella vet bäst.

 

Det finns inga tjejbestämmareMin personliga genusbibel heter Det finns inga tjejbestämmare och är Christian Eidevalds avhandling som tittar närmare på köns betydelse i positionering på förskolan. Redan i sammanfattningen konstaterar Eidevald det vi alla som är någorlunda genusintresserade vet- nämligen att samtliga studier visar på att förskolans personal bemöter flickor och pojkar utifrån stereotypa föreställningar om kön och snarare förstärker än utmanar dessa.

Eidevalds avhandling gräver på djupet och analyserar utifrån feministiskt poststrukturialism och finner att flickor och pojkar i förskolan definieras och bemöts stereotypt men att detta döljer en stor variation av hur olika flickor och olika pojkar positionerar sig i olika sammanhang. Förskollärarna arbetar på detta sätt aktivt med att skilja på flickor och pojkar utifrån att de betraktas som antingen flickor eller pojkar. Förväntningarna blir sedan avgörande för hur olika barn bemöts i olika situationer.

Läs mer: Books-on-demand

Agrell, Alfhild; Räddad; 1882

RäddadAlfhild Agrell är en av flera kvinnliga 1800-talsdramatiker som Rosenlarv förlag har uppmärksammat. Många kvinnor skrev radikala dramer och spelades på teatrar runt om i Sverige, men har i dag nästan glömts bort.

Räddad handlar om Viola som lever i ett dåligt äktenskap med en frånvarande man och en elak svärmor i hasorna. Hon har inga pengar och kan inte lämna honom för då förlorar hon vårdnaden om sitt barn. Hennes skyddsling från förr, en farbror, ger henne pengar och när alla kräver att hon ska ge dem till sin man för att han ska lösa sina skulder, vägrar hon och bryter tystnaden och säger sanningen om vad hon anser om sitt liv. Alla blir chockade, inte minst mannen.

Kritiken mot äktenskapet och vilken fälla det kunde vara för kvinnor präglar den här pjäsen och jag tyckte att den var fantastisk. Jag hoppas att den kommer att spelas igen och jag älskar det arbete som Rosenlarv lägger ner på att uppmärksamma dessa skatter vi har i vår litteraturhistoria.

Läs mer: Rosenlarv, Adlibris, Bokus

När man mår pyton

Jag började inte jobba igår. Jag låg hemma och mådde tokilla. Jag mår fortfarande inte bra, men nu börjar jag i alla fall se ljuset i tunneln. Min make har fått en intressant start på sin pappaledighet, men jag har trots min närvaro inte varit mycket till hjälp. Nu ser jag ljuset i tunneln och hoppas vara på mitt nya och gamla jobba på torsdag.

Resultat av kräksjuka: minus fyra kilo och tre förlorade arbetsdagar.

Thatcher Ulrich, Laurel; Well-behaved women seldom make history; 2007

Well-behaved women seldom make history1976 skrev historikern och feministen Laurel Thatcher Ulrich en akademisk text där hon använde uttrycket Well-behaved women seldom make history (ung väluppfostrade kvinnor skriver sällan historia) och efter det blev det en välkänd slogan som tyckts på åtskilliga muggar, klistermärken och t-shirts. I boken som bär samma titel som hennes numer legendariska slogan, försöker hon förstå och förklara dess innebörd.

I boken berättar hon om många kvinnor, som genom att inte bete sig som det förväntades av dem, har skrivit historia. Tre författande kvinnor återkommer hon ofta till och det är Christine de Pizan, fransk ensamstående mor på medeltiden som brukar räknas till den första feministen, Elizabeth Cady Stanton, ledare för suffragettrörelsen i USA på 1800-talet och Virginia Woolf. Deras verk Damernas stad, Eighty Years & More och Ett eget rum, är tre böcker som påverkat Thatcher Ulrich eget författarskap och står i centrum i boken. Hon berättar även om kvinnor som gjort uppror mot slavhandeln, Shakespeares döttrar och kvinnor som varit aktiva i den andra vågens feminism på 70-talet.

Jag köpte boken när den var ny i New York 2007 och det är en av fem surdegar jag lovat mig själv att läsa i år. Det var en intressant bok som jag är glad att jag läste. Jag köpte den för den roliga titelns skull och jag kan säga att jag inte blev besviken.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Bokbloggsjerka v 11

Veckans fråga på Annikas litteratur- och kulturblogg:

Pusha för en europeisk författare som du gillar.

Det finns många europeiska författare jag gillar och nu tolkar jag frågan som många andra att det inte ska vara en svensk eller nordisk författare. Självklart finns det för en feminist uppenbara författare som Simone de Beauvoir och Virginia Woolf, men det finns också nya förmågor som jag precis upptäckt som Marie Ndiyae (Frankrike) och Melinda Nadj Abonji (Schweiz/Vojvodina).

Jag vill ägna denna bloggpost åt den jag tycker mest om den vem av vilken jag läser det mesta jag kommer över: Slavenka Drakulic.

Så mycket mer europeisk än Drakulic blir man knappast; kroat med sommarhus på Istrien , boendes i Wien och Stockholm och gift med en svensk man (Richard Swarts på DN). Men nu är detta inte en tävling vem som är mest europeiskt integrerad, utan vem som skriver bäst böcker. Och jag har knappast älskat böcker så mycket som jag har älskat Drakulics. Hennes skönlitterära verk har jag inte fastnat för så mycket som hennes reportageböcker om Östeuropa och kriget på Balkan. Dock är Som om jag inte vore där en fruktansvärt hemsk, men bra, skönlitterär skildring av kriget sett ur en bosnisk kvinnas synvinkel. Hon får mig att skratta högt, fundera länge över småsaker samt gråta så tårarna sprutar. Hennes bästa är Balkan Express och hennes mest feministiska är Hur vi lyckades överleva kommunismen med ett leende på läpparna. Hennes värsta är Inte en fluga förnär (om krigsförbrytarna och deras tillvaro i Haag) och hennes mest vardagligt småroliga är Café Europa.

Hon är feminist. Hon är kritisk mot socialismen som politiskt system. Hon älskar sitt Balkan, även om hon också älskar att störa sig på mycket i kulturen där. En fantastisk kombination och allt detta lyser igenom i hennes reportageböcker och jag avundas alla dem som har dem olästa. Jag har faktiskt olästa böcker av henne och jag drar mig lite för att läsa dem för att jag vill spara dem ännu lite till.

Vill du veta vad bokbloggsjerka är för något, klicka på länken överst.

Min son har en fotbollsgen!

Jag antar att det är få som har sluppit höra från någon bekant att de fått bevis för att pojkar och flickor är genetiskt olika och där urvalet begränsas till den egna familjen. Det kan vara allt från sonen som kör racer med sina systrars dockvagnar till flickan som trots ärvda blå kläder ändå föredrar rosa. I samtliga fall bedyras att avsikterna var att barnen skulle kunna leka med samma leksaker/ha samma kläder. Joanna Rubin Dranger har tecknat en sådan situation mycket träffsäkert i sin bok Alltid redo att dö för mitt barn där en mamma står och viftar med en docka ovanför sin sons huvud och säger ”titta, han vill inte leka med dockan, det måste ju vara biologiskt!”.

Jag kom att tänka på detta då jag lekte med min son och en fotboll. Olika leksaker han är är olika populära och ibland är det svårt att förklara varför, men han har såklart preferenser vad gäller färg, form, läte och konsistens. En av hans absoluta favoriter är den där fotbollen (fylld med vadd, från IKEA). När jag tar fram den kiknar han av skratt och vill stoppa hela den i munnen (hans sätt att visa uppskattning). Jag skulle kunna stanna där och ta detta som ett tecken på det är genetiskt betingat för små pojkar att gilla fotboll. Många är snabba att dra den slutsatsen. Även om de flesta i övrigt är noga med att belägga sina påståenden och ha mycket på fötterna innan de drar slutsatser, är det någon som händer när man ska bevisa att pojkar och flickor eller män och kvinnor är genetiskt är mycket olika. Nu säger jag inte att det inte finns genetiska skillnader mellan könen, men jag tror inte att vi kan dra långtgående slutsatser av barns lek eller vuxnas intressen. För låt oss nu begrunda hur min son påverkas av mitt agerande ifråga om fotbollen.

Jag älskade den där bollen från första stund jag såg den på IKEA. Min son var då alldeles för ung för att uppskatta den, men den gled ändå ner i påsen ”för att ha under fotbolls-EM”, som jag tänkte. Jag kan här skjuta in att det har blivit flera bodys och t-shirts med fotbollar på samt en egen liten barca-tröja med Messis namn på. Som jag har längtat efter att han ska vilja leka med bollen! När jag nu plockar fram den kastar jag den i pannan på honom och skrattar och han skrattar med. Han kan också ligga på golvet medan jag låtsas dribbla och sedan sprakar den lite löst mot hans huvud. Han tar skrattande emot den och får stort beröm om han fångar den med händerna. Om någon har missat detta så är min sons mor, dvs jag, oerhört intresserad av sport som visas på TV. Fotbolls-EM och OS är årets höjdpunkter.

Hur påverkar mitt beteende hans glädje av leksaken? Inte alls, lite eller är det helt avgörande? Räck upp en hand ni som tror att det inte spelar någon roll alls utan helt avgörs av vad han är född med mellan benen!

Jag vill återigen flagga för Forskarfeministens otroligt bra inlägg om skillnader mellan könen. Läs det om ni inte gjort det förr.

Titta så glad han är! Mitt blivande fotbollsproffs.

Vad är det som provocerar med en hårig armhåla?

Jag hade inte tänkt att skriva om det, men nu har jag funderat på det några dagar och så läste jag detta fantastiska inlägg av Forskarfeministen. Jag kan faktiskt inte förstå det. Varför denna enorma uppståndelse?

Själv rakar jag mig under armarna (och på benen). Jag tycker att rakade armhålor på kvinnor är mest estetiskt. Men jag är såklart påverkad av normer och skulle säkert tycka annorlunda om alla hade hår där. I vilket fall som helst är det min personliga åsikt om mig själv och en orakad armhåla på en kvinna betyder absolut ingenting för mig. Precis som att jag har preferenser om vad jag tycker är snyggt och fult när det kommer till utseende generellt så har jag åsikter om vem som passar i hår under armarna och vem som inte gör det. MEN JAG HÅLLER DET FÖR MIG SJÄLV! Ska det vara så jävla svårt?

Det finns gott om män som har mycket hår på bröstet och kanske till och med på axlar och rygg. Alla kvinnor tycker inte att det är estetiskt tilltalande, men ser vi något hat mot ”äckliga” män som inte vaxar ryggen? Nej, tack och lov gör vi inte det och i detta sammanhang verkar kvinnor vara lite mer civiliserade än de män som klagar på den kvinna som i melodifestivalen råkade få sin håriga armhåla blottad i TV.

Vi har alla olika preferenser och kan vi inte låta det vara så? Måste vi skrika högt om att saker vi inte tycker är snyggt är äckligt? Kan vi inte låta människor vara som de är så länge de själva är nöjda med det? Och är inte det snyggaste av allt en människa som är nöjd med sig själv och står för den hen är?

Veckans feminist: Elfride Jelinek

Kort fakta

Född 1946 i Mürzzuschlag i Steiermark, Österrike.
Medlem i Österrikes kommunistiska parti 1974-1991.
Fick nobelpriset i litteratur 2004.

Elfride Jelineks feministiska gärning

Elfride Jelinek föddes efter andra världskriget i Österrike och hennes far var tjeckisk jude. Han var kemist och undvek förintelsen genom att arbeta med strategiskt viktig industri. Hennes mamma var av rumänskt påbrå. Jelinek studerade teatervetenskap, konsthistoria och musik i Wien och hon är utbildad organist.

Jelinek har skrivit ett stort antal romaner, dikter och pjäser. Språket är mycket influerat av hennes musikaliska bakgrund.  Samhällskritiken är också hård i många av hennes verk. Hon var politiskt engagerad och medlem i Österrikes kommunistiska parti mellan 1974 och 1991. Hon blev även slagträ i valkampanjen 1995 då högerpopulistiska Jörg Haider och hans parti FPÖ, använde hennes verk som exempel på dålig konst och kultur. Efter valet 1999, då FPÖ kom in i regeringen, protesterade Jelinek med att förbjuda de statliga teatrarna att spela hennes pjäser. Ett förbud hon senare kom att upphäva.

Före 2004 var hon som författare knappast känd utanför den tyskspråkiga världen. Hon mottog nobelpriset i litteratur ”för hennes musikaliska flöde av röster och motröster i romaner och dramer som med enastående språklig lidelse blottar de sociala klichéernas absurditet och tvingande makt”. Akademiledamoten Knut Ahnlund avgick i protest mot detta då han ansåg att hennes verk är pornografiska. Jelinek lider av ångest och social fobi och deltog därför inte på nobelfesten. Hon har sagt att hon är glad för priset, men förtvivlad för att hon blivit en känd person.

Hennes verk handlar inte sällan om sexualitet och då specifikt kvinnor sexualitet och den undertryckts. Människor med olika typer av störningar är inte heller ovanligt.  Boken Pianolärarinnan tar upp dessa ämnen i kombination och den har även filmats.

Elfride Jelinek och jag

Jag tyckte att det var jätteroligt att en feminist fick nobelpriset 2004. Jag blev lite fascinerad av denna märkliga kvinna som hade så stark ångest att hon inte kunde motta priset på nobelfesten. Jag köpte Pianolärarinnan, men de blev oläst ganska länge. När jag väl satte tänderna i den var omdömet att den var fantastiskt bra i 200 sidor. De sista 50 sista sidorna var helt urspårade, men kändes lite som att det var något som en märklig kvinna skulle kunna skriva. Med tanke på detta har jag inte läst något mer av henne.

Bok av Elfride Jelinek som jag läst och recenserat

Pianolärarinnan 1988

Drakulic, Slavenka; Café Europa; 1996

Café EuropaCafé Europa är inte den mest feministiska eller kvinnohistoriska boken Slavenka Drakulic skrivit, men den är en skildring av livet i ett postkommunistiskt land det ur en kvinnas ögon och hon skildrar många intressanta kvinnoöden, därför väljer jag att recensera den. Hon har en förmåga att fånga både det lilla i vardagen och det stora i maktspelen och politiken. Extra roligt är det som svensk att läsa den här boken eftersom hon är gift med svenska Richard Swartz och delvis bor i Stockholm. Hon jämför ibland livet på Balkan med livet här och hon beskriver också hur svårt det kan vara som svensk att acceptera den krångliga byråkratin som rådde vid exempelvis gränsstationerna. Detta är en tid då EU-medlemskap ligger långt fram i tiden för de fd Jugoslaviska republikerna och där demokratin inte riktigt har fått fäste, i alla fall inte i Kroatien där Drakulic kommer ifrån och har sin sommarstuga.

Några axplock ur boken: Vi får läsa om hur det kändes för en kroatisk journalist att kliva in i det överdådiga badrum som tillhört Rumäniens diktator Nikolae Ceausescus dotter Zoe. Medan befolkningen svalt så badade hon i ett skärt badkar med förgyllda kranar. Givetvis fult så det förslår, men ingen rumänsk kvinna hade råd att unna sig sådan lyx. Drakulic lilla hämnd var att kissa i hennes toalett. Drakulic tar oss med till dem som människorättsorganisationerna glömde. Titos änka var inte dömd för något och ansågs inte begått något brott, ändå var hon fråntagen alla sina rättigheter och levde påtvingat på den serbiska staten. Trots att detta inte kan anses vara rätt var det svårt för många att tycka synd om dem (för det gällde inte bara henne, utan även exempelvis Albaniens diktator Enver Hoxas fru och barn). Vi får lära oss hur det var 1996 när man skulle köpa en ny damsugare och ville spara en slant. Det var billigare att köpa i väst, men dyrt att förtulla. Smuggla eller fuska med kvittot? Det var där Drakulic och hennes svenska man inte kunde komma överens. Han kunde inte förstå hur hon fann sig i byråkratin samtidigt som han vägrade att smuggla. Hon menar att det är svårt att förstå för dem som inte är uppväxta med det.

En helt suveränt bra bok. Vardagsskildringar från Östeuropa i förändring, för mig kan det knappast bli bättre. Slavenka Drakulic är en av mina absoluta favoritförfattare och även om den här har några år på nacken så är det definitivt inte för sent att läsa den. Titeln på boken är också rolig. I varje Östeuropeisk storstad finns ett Café Europa, och det fina namnet till trots var det (i alla fall före 1996) ofta inte ett trevlig café.

Läs mer: Adlibris, Bokus (tyvärr bara på engelska)