Jag fick ett samtal i onsdags från SVT Debatt som läst min inlägg om Eva Rusz och skuldbeläggandet. De ville att jag skulle vara med och debattera om det är farligt att lämna barnen på dagis före två års ålder. Jag blev smickrad, nervös och otroligt tveksam, men jag ville ändå inte kasta bort en sådan chans. Jag var nog för  tveksam, eller kanske inte tillräckligt intressant, för i slutändan valde de andra personer. Jag sov otroligt dåligt förra veckan så jag slocknade redan kl nio i torsdags och missade således debatten. Nu har jag sett den i efterhand och här kan du också göra det.

Innan jag kommenterar debatten vill jag berätta varför jag tvekade. Det är dels för att jag inte är utbildad inom barnpsykologi och därmed inte är så insatt, men största orsaken är att jag inte vet om jag står pall. Klarar jag av att någon säger åt mig att mitt val att börja arbeta när barnet bara är sex månader är fel och egoistiskt av mig? Jag och min man vill det bästa för vårt barn, men oavsett om jag egentligen vet att det är så är det lätt att få dåligt samvete när sk auktoriteter påstår annorlunda. Detta dåliga samvete tog mammabloggaren Emma Pettersson upp i debatten.

Förutom mammabloggaren Emma Pettersson, som sa många vettiga och viktiga saker, hade man bjudit in Rigmor Robért. Hon var där som läkare och psykoterapeut och hon är väl känd som särarsfeminist. Med andra ord var det föga förvånande att hon skulle försvara Eva Rusz uttalande om dagis före två års ålder. Dock ska sägas att hon underströk att barn är olika och att samma sak inte gäller för alla, men hon återkom hela tiden till att man inte kan utesluta att det är skadligt för barnet, vilket gör det omöjligt att känna man gjort rätt om man inte stannat hemma med sitt barn till hen fyllt två.

Jag är glad för att Pettersson var där och sa bra saker och jag är glad att Kristina Henkel (som skrivit boken Ge dina barn 100 möjligheter istället för två) också pratade om pedagogers viktiga arbete på förskolan och att barn visst kan må bra av att gå där. För hela debatten är och blev även i programmet ett enda långt skuldbeläggande av mödrar. Det är vi som sätter karriären före barnen, vi som ”hastar tillbaka till jobbet” och ”bara räknar ner dagarna till vi får börja jobba igen”, jämställdheten har gått för långt och barnen får lida för att vi vill träna och utveckla oss själva.

DET SER INTE UT SÅ I EN FAMILJ SOM VILL LEVA JÄMSTÄLLT OCH DÄR BÅDA ÄLSKAR SITT BARN!

Sådär. Då var det sagt med överdrivet hög ton. Nu ska jag säga det som jag borde ha sagt om jag hade varit med i programmet. Vi vill vårt barn bäst. Vi har för avsikt att sätta honom på dagis vid ett års ålder. Om vi känner att han inte är mogen för det då kommer vi att ompröva det beslutet och förlänga föräldraledigheten. Vi kommer inte att ha vårt barn på dagis fulla dagar så länge han är så liten. Vi tror att han kommer att få det bra där det finns personal som kan tillgodose hans behov av lek och nyfikenhet, men vi kommer inte göra något som vi tycker känns fel och orätt mot honom. Nu har vi ekomorisk möjlighet att göra sådana val, vilket andra inte har, men oavsett så tror jag att de allra flesta löser situationen så att det blir så bra som möjligt för just deras barn.

Jag förnekar inte att de finns familjer där karriär går före barn och där barn skaffas för att det ska vara så, men jag tror att det är kraftigt överdrivet att det skulle vara den gängse normen. I de flesta jämställda förhållanden prövar man sig fram, försöker pussla ihop vardagsliv, barn och förhållande samtidigt som man hela tiden har barnets bästa för ögonen. Det bästa är kanske inte det som Rigmor Robért och Eva Rusz påstår, men eftersom vi är överens om att alla barnen är olika klan vi väl låta varje föräldrapar (eller varje ensamstående förälder) själva avgöra vad de tycker är bäst och sluta upp med skuldbeläggande av mödrar? Även om man skjuter in att det är pappornas ansvar också, är den underliggande tonen hela tiden att det är mammornas huvudsakliga ansvar. Skulle papporna vara frånvarande är det alltid mammornas fel om de inte är mer än närvarande. Längre än så har vi inte kommit tyvärr.