Russ, Joanna; How to suppress women’s writing; 1983

How to suppress women's writingHur förklarar litteraturhistoriker succéromaner skrivna av kvinnor? Joanna Russ har forskat kring det och kommit fram till en rad olika bortförklaringar till varför kvinnor har kunna skriva böcker som skördat stor framgång. Hon tar upp exempel från gamla klassiker som Systrarna Brontë, Jane Austin och Virginia Woolf. Bortförklaringarna har haglat genom åren och det kan handla om att ämnet inte är tillräckligt fint att skriva om till att påstå att det egentligen är hennes man som hjälpt henne med boken. Andra trevliga bortförklaringar är att hon bara skrivit en enda bok eller att det inte är riktig litteratur. Med ett eller flera av dessa argument har man hållit kvinnor ifrån litteraturkanon och de litterära finrummen. Dessutom har man lyckats få flera bra verks skrivna av kvinnor att helt hamna i glömska. Hur många vet till exempel att Charlotte Brontë skrev fler böcker än Jane Eyre?

Joanna Russ är själv sience fiction-författare och hon har flera gånger stött på att förslag påstår att de inte säljer så mycket av just kvinnliga författare, även om detta är en uppenbar lögn. Hon menar att det finns så mycket fantastisk litteratur som är skrivna av kvinnor, men en massa fördomar och osynliggörande av kvinnliga författare har gjort att få personer känner till det. Även om den här boken har några år på nacken så känns det som att det aldrig är för sent att läsa den. Vi behöver påminnas om att det kanske inte bara är så att kvinnor fått få möjligheter att skriva genom tiderna, utan också många gånger saknat möjligheterna att bli bedömda som riktigt bra författare.

How to suppress women’s writing kom på plats 47 på Ms Blogs lista över de hundra bästa fackböckerna.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Skåhlberg, Anette & Dahlquist, Katarina; Junior börjar förskolan; 2010

Junior börjar förskolanFrån Sagolikt bokförlag kommer det böcker som bryter mot gamla normer och vill berätta sagor med barn i centrum.

Junior börjar förskolan är andra boken i en serie om girafferna Johan och Jösta som har adopterat en liten krokodilunge. När Junior börjar förskolan är alla rädda för henne eftersom de tror att hon som krokodil är farlig. De blir ännu räddare när de förstår att hennes föräldrar är jättestora. Men när de får träffa hennes två giraffpappor så få de leka med dem och åka kana på deras halsar och ingen är längre rädd.

Boken är på rim och den är fantastiskt rolig, men också djup och full av problem ett barn kan stöta på sin första dag i förskolan. Du får med en CD med boken som ljudbok, både med ”vanlig” uppläsning och som godnatt-saga mer lugnare tempo. Annika Skåhlberg läser och hon har en lugn och behaglig röst. Jag har ännu inget barn som kan uppskatta boken, men för en trött småbarnsmamma var god natt-versionen riktigt sövande!

Läs mer: Sagolikt, Adlibris, Bokus, Barnboksbloggen, Barnboksprat, Bokmania, Dagens bok

Varför driver jag den här bloggen när folk svälter i Afrika?

De senaste dagarna har jag stött på en och annan tweet om engagemang. Det är gamla beprövade argument. Människor som inte själva är engagerade för något viktigt skäller på andra som är engagerade för något som de tycker är meningslöst och kräver att de ska engagera sig för det som är viktigt. Exempel: Antifeminister tycker att det är löjligt att driva saker som fru Gårman och ”hen” som pronomen och tycker att man borde engagera sig mot hedersvåld istället. Min motfråga: Gör de det? Förmodligen inte.

Varför är det så att vi som är engagerade måste stå för allt viktigt engagemang? Och varför finns det människor som anser sig viktiga nog att styra över andra människors engagemang? Jag kan förstå att man tycker att vissa saker är fåniga, men konstigt vore annars. Alla människor prioriterar inte samma saker i livet. Vissa är exempelvis vegetarianer för djurens skull. Andra äter gladeligen kött.

De allra flesta människor vill ha en bättre värld och många vill bidra till det. Vissa bidrar genom att göra det lilla de kan och andra genom att engagera sig och ägna hela sitt vakna liv åt ”kampen”. Nästan om vad vi än gör kan det sägas att det finns något som är mer angeläget. Det finns alltid något svältande barn i Afrika eller tvångsbortgift kvinna i Somalia som skulle behöva ditt engagemang. Att då kämpa för att Sverige bör sänka inkomstskatten kan du te sig som ett enormt i-landproblem. Vilket det såklart är. Men vi behöver politiker som jobbar med skattefrågor också. Hur skulle det annars se ut?

Min uppfattning är att detta med att andra ser ner på ens engagemang drabbar främst feminister. Och kanske också djurrättsaktivister (engagera er för människor istället – de är viktigare!). Kanske för att många tycker att det vi kämpar för är fånigt, men ska varje människa inte själv få välja vad man ska göra med sitt liv och den fritid man har?

Herregud! Jag måste lägga ner bloggen omedelbart. Varför lägga tid på att recensera böcker när jag kunde utbilda mig till sjuksyrra eller läkare och bege mig till ställen där jag verkligen behövs? Eller åka till diktaturer och bidra till att regimen faller? Eller varför lägger vi inte ner hela Sveriges Riksdag? Vi har det ju ändå rätt bra och våra politiker behövs bättre på annat håll!

Sandberg, Kristina; Att föda ett barn; 2010

Att föda ett barnAtt föda ett barn är en bok om en ung kvinna i 30-talets Sverige som blivit med barn efter en tillfällig förbindelse och hamnar i ett oönskat äktenskap. Hur lär man sig att älska någon som tagit en bara för att man är gravid? Hur passar man in i en familj som kommer från en helt annan klass? Hur klarar man saknaden efter sin egen familj? Det är teman som tas upp i boken genom huvudpersonen Majs ögon. Dessutom får vi en detaljerad redogörelse för denna kvinnas känslor gällande graviditet, förlossning och den första småbarnstiden.

Jag tyckte om boken. Det var ett härligt språk och det var lätt att sätta sig in i huvudpersonernas liv. Jag tyckte också om att författaren ibland inte kunde låta bli att hålla sig ifrån att kommentera historien. Dock var boken lite seg. Det hände inte så mycket och ibland kunde det kännas som att man ville hoppa över lite sidor. Men det kan berott på att jag, när jag läste boken, var mer intresserad av annan typ av litteratur. Många amerikanska feministiska bestsellers låg på mitt nattygsbord och kändes mer attraktiva än den här boken.

Läs mer: Norstedts, Adlibris, Bokus, DN, GP, SvDBokhora, Boktoka, Expressen blogg

Rey, Margret; Pricken; 1945

PrickenJag köpte min barndoms älsklingsbok till min son i julklapp. Margret Rey och hennes man H A, som gjort illustrationerna, var judar från Tyskland och flydde undan nazismen till Brasilien och slutligen till New York. De är mest kända för böckerna om Nicke Nyfiken och Pricken är deras enda politiska barnbok. Den handlar om allas lika värde. Boken är översatt till svenska av Astrid Lindgren.

Pricken är en kanin och föds i en familj där alla är vita utom han, som är prickig. Hans mamma älskar honom ändå, men faller för släktens krav när de ska besöka morfar på hans födelsedag. Inte vill hon göra sin far besviken på hans födelsedag genom att visa upp sin prickiga son. Prickens syster Rosi är den enda som helhjärtat ställer upp på sin brors sida och säger att de inte kan lämna honom ensam och att han har lika stor rätt att följa med som alla de andra. Pricken rymmer hemifrån när de andra är på kalas och träffar då Herr Brun. Hans barn är alla prickiga, utom en som är vit. Precis som i Prickens familj är Lill-vit utstött och hennes mormor får inget veta om att hon finns. Boken slutar bra med att alla förenas och på sista sidan läser Pricken och hans älskade syster Rosi en bok tillsammans.

Boken är på många sätt en bra bok för barn, men anledningen till att jag recenserar den här är att den trots tiden den skrev förvånansvärt könsneutral. De stora rollerna i boken har olika kön och den starkaste av dem alla – Rosi – är en tjej.

Läs mer: Rabén & Sjögren, Adlibris, Bokus

Guerilla Girls; Bitches and bimbo ballbreakers; 2003

Bitches and bimbo ballbreakersBoken har undertiteln The Guerilla Girls illustrated guide to female stereotypes och det är en genomgång av alla kvinnliga stereotype mellan himmel och jord, från bimbon till Lolitan via den gamla nuckan och den svarta matalgningsmamman. Vissa stereotyper är positiva och andra mycket fördomsfulla eller rent rasistiska. Ms Blogs läsare röstade fram Bitches and bimbo ballbreakers till plats 97 av århundradets 100 bästa fackböcker.

Boken är fantastisk med en massa bilder och beskrivningar av olika stereotyper. Sista klapitlet är roligast, där skattade jag till och med högt. Där får vi en rad nya Barbie-dockor presenterade för oss. Alla passar in i en stereotypisk mall. Vad sägs om den judiska bortskämda flickan eller den svarta flerbarnsmamman som lever på samhället? Men såklart blir det lite skrattet som fastnar i halsen, eftersom i princip alla kvinnor förväntas passa in, om inte i någon av alla dessa roller, så i alla fall i en förutbestämd roll.

Jag funderade lite på hur jag skulle kategorisera den här boken, men kom fram till att kultur och konst blir bäst, då Guerilla girls är en konstgrupp och hela boken därmed bör ses som ett konstverk.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Lite reflektioner över demokrati, säkerhet och yttrandefrihet

Jag läste denna kolumn av Lena Andersson i DN till frukosten och blev glad över en mycket tänkvärd text om demokrati. Andersson skriver att demokratin är en mentalitet och att diktaturen inte är en konkret samhällsform som bara uppstår. En diktatur ses oftast som en tillfällig lösning för att komma till bukt med någon form av problem. Ofta har regimen stöd från folket till en början.

Det får mig att tänka på alla människor som tycker att det är ok att inskränka dina rättigheter för säkerheten. ”Jag har inget att dölja” är en ganska vanlig åsikt bland många. ”Om det skulle hindra brott så är jag beredd att övervakas 24 timmar om dygnet” är en något mer extrem åsikt, men inte heller helt ovanlig. Men jag tror att vi är ganska många som inte tycker om när vår svenska vän med iranskt namn fastnar i den amerikanska tullen och får korsförhöras och kroppsvisiteras. Då är det nog inte så många som säger att ”lite får man tåla för att slippa bli sprängd i luften”. Men det är just så det börjar. Med små små steg inskränker vi din frihet för säkerhetens skull. Om alla FRA-kramare funderar på hur det skulle se ut om staten skulle kunna övervaka allt och sedan försöker sätta sig in i att staten kanske inte alltid kommer att styras av en regim man anser legitim. Då kommer saken i en annan dager, skulle jag tro.

Yttrandefriheten är en annan viktig aspekt när man pratar om demokrati. Det är många som kan tänka sig att inskränka den för att inte såra andra människor. Många känner sig kränkta över ditten och datten och får sätta agendan. Till exempel får Muhammed inte målas av och bryter du mot detta så ska du dödens dö. Istället för att ta strid mot dessa antidemokrater ställer sig många på extremisternas sida och anser att det är onödigt att skapa konflikt och att man inte bör kränka religionen. Kan inte alla fundera över vilka krav extremisterna ställer och vilka inskränkningar i vår demokrati de innebär att genomföra dessa istället för att koncentrera sig på om Lars Vilks är galen eller inte?

Och slutligen det som Lena Andersson faktiskt skriver om i sin kolumn. Sverigedemokraterna. De har en betydande väljarskara i ryggen och de är invalda i Sveriges Riksdag. Såhär skriver Andersson:

Någon är alltid paria inför samhällsmakten. Paria är den som det är belönande att förakta, som man kan avsky utan argument, och som det är riskabelt att inte oavbrutet ta avstånd från. I konformismens mentalitet kan höga politiska makthavare få för sig att det är modigt att yttra att de inte vill ta i parian med tång. Att detta är lönsam anpasslighet snarare än mod tiger vi om för att inte bli påkomna med att försvara de smutsiga. I anpassligheten är det rättrådighet att vägra stå bredvid Jimmie Åkesson i tv eller att bjuda alla partiledare utom honom till Nobelfesten, trots att den är ett ymnighetshorn av nationalism, traditioner och konservativa värderingar.

Diktatur är det högsta stadiet av konformism. I konformismens mentalitet behöver man inte argumentera för vissa tankar och handlingar annat än mycket ytligt om de är de rätta enligt dem som utmäter belöningar och bestraffningar. ”Där har vi den avskydda!” räcker som argument. Sedan intar vi våra grimaser och kommunicerar med de invigdas koder och underförståddheter.

Vi behöver inte älska dem, men nu måste vi faktiskt ta debatten. Och behandla dem som det riksdagsparti de är. Varken mer eller mindre.

Shute, Nevil; Fem svarta höns; 1951

Fem svarta hönsJag väljer att recensera den här boken för dess kvinnohistoriska värde och inte för att jag stödjer den kvinnosyn Shute hade och som lyser igenom i boken (jag kommer till det senare).

Fem svarta höns heter A town like Alice i original, men den svenska översättningen tycker jag passar bättre. Boken är uppdelad i två delar, den första utspelar sig på Malackahalvön under andra världskriget och den andra i Australien på vischan. 30 brittiska kvinnor är tillfångatagna när japanerna intar Malacka och de ska föras till ett fångläger. De måste gå till lägret, men de finner aldrig något. De tvingas gå runt hela Malacka tills deras fångvaktare dör. Då stannar de till och börjar jobba de på ett risfält tills kriget är över. Detta har hänt i verkligheten, men på Sumatra och med holländska kvinnor. I andra halvan av boken letar en av kvinnorna, Jean, efter den australiensiska man som hjälpte dem att få mat genom att stjäla fem svarta höns. Det är en lång plåga fram till boken slut och då har de träffats och Jean väljer att bo i mannens håla på den australiensiska landsbygden. Istället för att flytta till en trevligare stad, försöker hon göra om staden till att bli som Alice (Springs), som anses vara en kul stad att bo i.

Det är en mycket spännande historia om kvinnor som fångar under andra världskriget, men det är inte en bra bok på många andra sätt. För det första är bokens berättare kvinnans advokat och det känns helt orimligt att han skulle ha den kollen på allt som händer henne. För det andra så är kvinnoporträttet en bild av en mönsterkvinna enligt 50-talsideal. Hon är rik och smart och driftig, ändå väljer hon att göra allt för den man hon är kär i och som bor i en riktig avkrok. Till råga på allt så vill hon inte släppa till innan de är lagligt gifta. Jag tror att den beskäftiga Jean är Nevil Shutes våta dröm. Hon är i alla fall inte en kvinna som någonsin funnits på riktigt och en kvinna hade aldrig porträtterat någon på det sättet. Och med tanke på de två olika berättelserna så är Fem svarta höns en titel som återspeglar bokens behållning.

Elin har skrivit en mycket bra recension av boken på sin blogg En bok från alla världens länder och hon säger mycket av det jag vill säga.

Mitt feministiska bok- och kulturår 2011

Gott nytt år alla läsare! Som sig bör en nyårsdag tänkte jag sammanfatta året som gått. Det blir inte bara feministiska och kulturella inslag, utan en och annan privat händelse smyger sig också in.

Januari

Jag var en glad och lycklig blivande mamma.

Februari

Feministbiblioteket och Liberala kvinnor goes love: Ordnade tillsammans med Liberala kvinnor en läskväll på Alla hjärtans dag i kärlekens tecken. Jag läste ett stycke ur Sofia Nordins Det händer nu och Catrine Norrgård läste ett stycke ur Jeanette Winstersons Skrivet på kroppen.

Efter seminariet den 14:e blev jag sjukskriven för gravidillamående.

Min svärmor gick bort i slutet av februari och saknaden efter henne var och är fortfarande enormt stor.

Mars

Jag kräktes, tittade på skidor och läste deckare. Aktiviteten här på bloggen var nästan nere på noll. Orkade i princip ingenting.

April

Livet återvände.

Vi firade min födelsedag den 25 mars istället för den 25 februari (eftersom svärmor låg för döden på min riktiga födelsedag). Jag fick en resa till Budapest av min man. Vi behövde verkligen få resa bort ett par dagar och trots att jag fortfarande inte mådde helt bra hade vi tre fantastiska dagar i ett vårlikt Budapest. På bilden står jag över Donau med slottet i bakgrunden.  Läs om den resan här.

Maj

Jag och Andreas åkte till London, som vi planerade redan i januari. Även här fick vi underbara dagar och jag mådde hyfsat bra och vi kunde göra nästan allt som vi ville. Vi bodde fint i Islington hos en kompis som var tillfälligt i Sverige och där kunde vi tillbringa kvällarna, nära hem. Jag köpte många bra böcker där varav några som jag senare recenserat i Magasinet Neo. På bilden ses jag framför British museum. Läs om den resan här.

Juni

Midsommar firades på Landsort som vanligt. Denna sommar utan min svärmor. Mycket märkligt.

Jag var feminist i praktiken och lärde mig köra båten. Hugo ska inte tro att det bara är pappa som kan det!

Juli

Jag jobbade mina sista dagar innan semester och föräldraredighet i Visby under Almedalsveckan. Aldrig förr har jag tänkt på hur brant Visby är. Allt gick dock bra!

Semestern inleddes med ett besök hos mina föräldrar i Lidköping, inklusive Slöjdmässan i Hjo. Jag kunde konstatera att andelen sexistiska smörknivar drastiskt har minskat på mässan. Mycket positivt. Läs mer om den vistelsen här, här och här.

Vi åkte till Skagen med Andreas familj. Här är vi på Skagenmuséet och jag beundrar Anna Anchers verk. Mycket trevlig resa som ni kan läsa mer om här.

Jag slappade och läste på Landsort. Och jag var jättetjock.

Augusti

En lång väntan och ny sjukskrivning, denna gång för karpaltunnelsyndrom. Jag blev betydligt mer aktiv och bloggade dagarna i ända. Det hade kunna sluta värre eftersom jag hade ett skenande blodtryck och borde tagit det mycket lugnare. Jag bestämde mig för att blogga, inte bara recensera böcker, här på Feministbiblioteket och lade ner min förra blogg. Det gjorde succé för besöksstatistiken.

September

Den 4 september kom han då äntligen – lilla Hugo.

Oktober

Jag var mammaledig. Och bloggen slog nya besöksrekord.

November

Bloggen lever, jag läser och Hugo mår bra.

December

Jag fick fina julklappar.

Jag köpte fina julklappar till Hugo.

Rubin Dranger; Joanna; Alltid beredd att dö för mitt barn; 2009

Alltid redo att dö för mitt barnJoanna Rubin Dranger har en förmåga att via sina fantastiska teckningar skildra prestationsångest, glädje och sorg i vardagen. Boken Alltid beredd att dö för mitt barn köpte jag 2009 och jag var då ofrivilligt barnlös. Jag tror att det var därför den fick förbli oläst. Nu är jag småbarnsmorsa och jag är glad att jag väntade. Ingenkänningsfaktorn i boken är hög!

Jag skrattade högt åt alla härliga serieteckningar i boken. Jag kunde inte låta bli att störa min man hela tiden och pekade och sa: Det där är vi! Allt kring barn finns med; paniken över att göra fel som förälder, tristessen i andra föräldrar, tristessen i andra människor som inte är föräldrar, ångesten över att inte välja tillräckligt könsneutrala kläder och leksaker, balansgången mellan att vara en förälder med auktoritet och att vara en hysterisk bitch och mycket, mycket mer. Alla småbarnsföräldrar: Läs, läs, läs och skratta, skratta, skratta!

Läs mer: Albert Bonniers förlag, Adlibris, Bokus, Aftonbladet, Expressen, Sydsvenskan