dec 27

Feministbrud på kulturjakt i Lidköping

Jag har aldrig varit på kulturjakt i min egen födelsestad, men efter en tur på stan idag kände jag att det var dags! Lidköping är nämligen invarderat av sk Urban knitting, där en grupp konstnärer stickat kläder till statyrer runt om i staden. Josephine E Karlström, grundare av föreningen Urban Knitting, säger till vastsverige.com att stickandet gör folk glada som kommer till staden. Även handeln räknar med att tjäna på tilltaget. Jag tyckte att det var vackert och stickat är alltid roligt. Här kan du se några av bilderna i färg, som en användare av Reseguiden har lagt upp.

Vi börjar med en bild på Lidköpings Rådhus. Det är Magnus Gabriel de la Gardies jaktslott som står i all sin prakt på det stora torget i Lidköpings hjärta.

I en annan del av torget står grundaren Magnus Gabriel staty. Här med en varm mössa och halsduk.

Julgranen som också står på torget (ja, det är ett stort torg) är prydd med vackert stickat julpynt. Det syns inte så bra eftersom det var motljus.

Till och med flickan in fontänen på torget har fått en vacker julklänning.

Slutligen en bild på en av Lidköpings stoltheter – Sara Videbeck. Här med en vackert stickad sjal. Hon är den fiktiva personen som Carl Jonas Love Almqvist skriver om i boken Det går an från 1839. Boken handlar om att det går an att leva tillsammans som sambo och inte vara gifta. Sara vill inte gifta sig med sin Albert då hon vill behålla sin självständighet och inte förlora tillgången till sina egna pengar, vilket hon skulle gjort om de gift sig. En feministisk bok av en tidig kvinnorättskämpe. Läs min recension av boken här.

dec 26

Wirsén, Stina; Vem är arg?; 2005

Vem är arg?Stina Wirséns bok om ilska och vänskap är en bok för de allra minsta. Jag ser fram emot att läsa den för min son när han blir något äldre. Den handlar om en katt och en nalle som först blir osams och arga på varandra, men sedan lyckas förstå att det är roligare att göra saker tillsammans. Katten och nallen ser ut som gosedjur och har inget som talar om vilket kön de är. Nallen är en hon och katten en han, får vi veta, men inget i deras beteende eller utseende gör att vi med våra fördomar skulle kunna säga vem som är vem. Enkelt, pedagogiskt och könsrollsfritt.

Citat från min man som också älskar boken: Mycket bra intrig!

Läs mer: Bonnier Carlsen, Bokus, Adlibris

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Vem är arg? av Stina Wirsén

dec 25

Mina julklappsböcker 2011

Imorgon åker familjen till Lidköping för julfirande med min familj och en till julklappsutdelning kommer att äga rum där. Jag vill ändå dela med mig redan idag av vad jag fick av min man i julklapp i bokväg. Istället för kulturbetraktelser visar jag denna söndag tillika juldag bilder från julafton á la familjen Lager-Ericson.

Mor och son har gjort sig julfina. Hugos byxor och dreglis är röda. På fötterna har an virkade converse (som åkte av ganska fort och ersattes av mer praktiska strumpor).

Årets julgran och paket. De mesta var till Hugo.

Här är min julklappsskörd i bokväg. Min man fattade vad jag önskade mig och han gav mig fyra böcker från Ms blogs lista över de hundra bästa fackböckerna. På plats 98 kom Century of Struggle av Ellen Fitzpatrick och Eleanor Flexner, en bok om den kvinnliga rösträttsrörelsen i USA. På plats 97 kom Bitches, Bimbos, and Ballbreakers av konstgruppen Guerilla Girls om kvinnliga stereotyper. På plats 47 fanns How to Suppress Womens Writing av Joanna Russ om hur kvinnliga författare framställts genom åren. På plats 7 kom Female Chauvinist Pigs av Ariel Levy, om kvinnor som själva väljer liv som porrstjärnor och strippor. Mycket intressanta böcker! Tack min älskade make för att du känner mig så väl! Han gav inte bara detta, utan även en prenumeration på tyska Missy Magazine, för att jag en gång sa att jag ville veta mer om tysk feminism.

Slutligen en bild på Hugos julklappar. Det är presenter från hans föräldrar och en gammalmoster med familj på mammas sida. Hans mor har dock valt titlarna. Han fick Loranga, Masarin och Dartanjang i ny tappning av Barbro Lindgrens systerdotter Sara Olausson. Så gör prinsessor och När prinsar fångar drakar av Per Gustavsson var två självklara val och så en söt bok om ilska av Stina Wirsén, Vem är arg? Detta var från gammalmoster Inez. Från mamma och pappa fick han mammas favorit som barn – Pricken av Margret Rey – om kaninen som är prickig när hela familjen är vita. Han rymmer hemifrån och hittar en familj där alla är prickiga utom en som är vit. Så sött! Recensioner på några av dem kommer inom kort!

dec 25

Dagens feminist – en succé

Årets julkalender här på Feministbiblioteket har varit en stor succé på många sätt. Jag har fått massa positiv respons här, på Facebook och Twitter och även muntligt. Jag känner att det var svårt att välja ut tjugofyra feminister som skulle vara med och det blev lite ad hoc från dag till dag. Jag valde att ha så stor geografisk och tidsmässig spridning som möjligt, framför att ta mina tjugofyra favoriter.

Jag har kommit fram till att i och med gårdagens sista lucka så är det inte slut med dagens feminist. Jag kommer att fortsätta med veckans feminist framöver och om motivationen börjar tryta så blir det månadens feminist. Alla feminister jag skrivit om finns under Introduktion. Där ligger de i bokstavsordning.

dec 24

Lucka 24: Simone de Beauvoir

Simone de BeauvoirKort fakta

Född 1908 i Paris, död 1986 i Paris
Gav ut hennes mest kända verk Det andra könet 1949
Levde tillsammans med filosofen Jean-Paul Sartre

Simone de Beauvoirs feministiska gärning

Den sista feministen i den här julkalendern är den allra största. Få är det förmodligen som inte håller med om det.

Simone de Beauvoir växte upp i en borgerlig och religiös familj. De arbetade hårt för att stanna i borgarklassen efter att ha förlorat sin förmögenhet. I tonåren fick Simone en religiös kris och hon blev ateist, något som hon förblev resten av livet. Hennes filosofi gick mycket ut på att sätta sig upp mot borgarklassen och religionen.

Hon började studera filosofi på universitetet i Paris och det var så hon träffade sin blivande livskamrat Jean-Paul Sartre. 1929 blev de ett par. Han ville gifta sig men henne först, men hon trodde inte på äktenskapet, men de förblev ett par hela livet. Hon tog examen i filosofi och matematik och efter universitetet började hon undervisa i matematik.

de Beauvoir var existentialist och 1944 skrev hon sin första essä på det temat. Ett år tidigare kom hon ut med sin första roman, She came to stay, som handlar om hennes förhållande till Sartre.

1949 kom Det andra könet som väl måste få kallas tidernas mest betydelsefulla feministiska verk. Där myntar hon begreppet: Man föds inte till kvinna, man blir det. I boken beskriver hon hur kvinnan genom historien har setts som det andra könet i förhållande till mannen, som är norm. Hon vill göra upp med kvinnoförtrycket så att kvinnor kan befrias från sina könsroller. Verket anses som startskottet för den andra vågens feminism. Den vågen kännetecknas av frigörelse från äktenskapet och könsrollen som binder kvinnor i hemmet samt den sexuella revolutionen.

Simone de Beauvoir och jag

Såklart stod Det andra könet högst upp på att-läsa-listen när jag drog igång projektet som senare detta fram till den här bloggen. Det var först 2004 som jag satte tänderna i den och trots att den bitvis är rolig så är den rätt så mastig och bitvis ganska trist. Läs mitt omdöme genom länken nedan. Det är en tidig recension och i Feministbibliotekets begynnelse var mina recensioner mest omdömen. Jag har börjat förnya recensioner på gamla klassiker och när jag skriver detta påminns jag om att jag borde förnya just den. Jag har en biografi över henne i bokhyllan, som är skriven av Deirdre Bair. Jag hittade den på Myrorna för flera år sedan och jag får se när jag tar mig tid till den. Sommaren 2010 var jag i Paris och besökte hennes grav på Montparnasse-kyrkogråden där hon ligger tillsammans med Sartre. Det var ett stort ögonblick i mitt feministiska liv.

Bok av Simone de Beauvoir som jag läst och recenserat

Det andra könet 1949

dec 23

Lucka 23: Elise Ottesen-Jensen

Kort fakta

Född 1886 utanför Stavanger i Norge, död 1973 i Stockholm
Gjorde socialpolitisk debut 1914
Grundade RFSU 1933

Elise Ottesen-Jensens feministiska gärning

Elise Ottesen-Jensen föddes i Norge och växte upp i en prästfamilj. Hon har skrivit mycket om sin barndom, men enligt hennes biograf Gunilla Thorgren har hon skildrat sin uppväxt på olika sätt. Ibland beskriver hon den som lycklig och ibland som hemsk. Det ligger väl nära till hands att tro att sanningen låg någonstans mitt emellan.

En sak som påverkade henne mycket var att hennes lillasyster blev gravid och skickades iväg för att föda barnet och adoptera bort det. Tio år efter barnets födelse dog systern efter en lång depression.  En annan sak var att hon själv förlorade ett barn som vara var några dagar gammal. Hon fick sedan aldrig några fler barn.

Hon gav upp sitt hemland och följde med svensken Albert Jenssen, fFörst till Danmark och sedan till Sverige. Han var aktiv syndikalist och Elise delade hans politiska åsikter. Hon kämpade inom syndikaliströrelsen för jämställdhet. Men det var sexualpolitiken som Ottesen-Jenssen drevs mest av. Hon jobbade för att kvinnor skulle få rätt att sterilisera sig, hon predikade om preventivmedel och hon hjälpte kvinnor att göra abort. Allt trots att det inte var tillåtet i Sverige.

1933 startade hon RFSU och fortsatte där hjälpa människor som hade det svårt. I Gunilla Thorgrens bok om hennes liv finns flera brev publicerade där människor ber om hjälp och råd. Det är allt ifrån onani till pedofili (man har bara funnit att det var kvinnor som skrev om just pedofil-böjelser). I de fall det handlade om det senare så var Ottesen-Jenssen stenhårt – det var inte acceptabelt!

Elise Ottesen-Jensen och jag

Jag har inte läst något av Elise Ottesen-Jensen, men hon har alltid varit en person jag har vetat om och velat veta mer om. När jag har läst om de tidiga 1900-talsfeminsiterna i Sverige har alla varit liberala och det vore intressant att vet med om en som inte var det. Ottesen-Jensen tyckte inte om de borgerliga feministerna, för hon menade att det var i arbetarklassen som man verkligen kunde tala om jämställdhetsproblem. När jag fick boken om henne i min hand så tvekade jag inte många sekunder innan jag öppnade den och började läsa.

Bom om Elise Ottesen-Jensen som jag läst och recenserat

Thorgren, Gunilla; Ottar och kärleken; 2011

dec 23

Thorgren, Gunilla; Ottar och kärleken; 2011

Ottar och kärlekenOttar och kärleken (Norstedts förlag) är en gedigen biografi om RFSU:s grundare Elise Ottesen-Jensen (1886-1973). Författare är Gunilla Thorgren, en av de första medlemmarna i den feministiska rörelsen Grupp 8.

Många i den så kallade första feministiska vågen, var ofta liberala. Elise Ottesen-Jensen var uppvuxen i en prästfamilj, men hon tog avstånd från borgerliga värderingar och blev aktiv syndikalist. Hon ansåg att de borgerliga feministerna knappast visste vad de pratade om. Det var i arbetarklassen som de kvinnliga offren fanns.

Elise Ottesen-Jensen ville bidra till att göra andra människor lyckliga. Hon grundade RFSU 1933 och hjälpte många människor till ett bättre och lyckligare liv. Hon stöttade människor som trodde att det var farligt att onanera, hon hjälpte kvinnor som blivit ofrivilligt gravida att hitta en läkare som utförde aborter och hon såg till att dem som hade många barn och var fattiga kunde få sterilisera sig. Sedan reste hon land och rike runt och föreläste om preventivmedel trots att detta var förbjudet. Hennes intresse för sexualupplysning tros bottna i hennes syster som blev psykiskt sjuk efter att ha tvingats adoptera bort sitt barn när hon bara var sexton år.

Kärleken i bokens titel syftar på Elises stora kärlek Albert Jensen. Han var en framstående man inom syndikaliströrelsen och han var inte bara Elises stora kärlek, utan också den som gjorde henne mycket olycklig. Tidigare i livet miste hon en son strax efter födseln och detta kom hon egentligen aldrig över. Albert lämnade henne för deras betydligt yngre husa 1936 när Elise var 50 år.

Ottar och kärleken är en fin berättelse om Elise Ottesen-Jensen, men det är också en bok som inte censurerar hennes mindre trevliga sidor. Thorgren tar exempelvis upp att hon var positiv till rashygien och tvångssteriliseringar. En liten detalj som jag störde mig på var att hon påstår att Ottesen-Jensen hjälpte folk med provrörsbefruktningar (den första provrörsbefruktningen skedde 1978). Sådana faktafel ska inte få smyga sig in i en sådan i övrigt välskriven bok!

Läs mer: RFSU, Adlibris, Bokus, Aftonbladet, Corren, DN, Expressen, SvD, Sydsvenskan

Andra bloggar: Bokstugan, Dagens bok

Intervju med författaren i Ottar.

dec 22

Min deckarskörd 2011

Jag läser massor av deckare och i år har det mest blivit nordiska deckarförfattare . Eftersom jag vet att många av mina läsa också läser deckare tänkte jag här ge en kort sammanfattning av årets deckarskörd, alltså de deckare som kommit ut på svenska i år och som jag har hunnit läsa. Jag har medvetet inte läst Camilla Läckbergs senaste, Änglamakerskan, eftersom den handlar om ett par som förlorat sitt barn och det klarar jag inte av just nu.

Karin Alfredsson – Pojken i hiss 54: Boken anser jag platsa i Feministbiblioteket så den är recenserad här.

Anna Bovaller – Äppelkyrkogården: Advokat Petra Wester är på uppdrag i Ungern och det är mycket hemlighetsmakeri kring det. Hennes dotter blir kidnappad och fallet går långt tillbaka i tiden, till Ungernrevolten 56. Det är en svensk deckare och det känns lite överdrivet med konspirationerna och den långsökta kopplingen. Dessutom innehåller boken lite för mycket sammanträffanden för min smak. Varning till alla föräldrar: Boken innehåller detaljer kring ett spädbarn som dör. Du gråter i en timma efteråt.

Carin Gerhardsson – Helgonet: Boken är spännande, men det är alldeles för osannolik för att jag ska gilla den. Boken hamnar under punkt 1 på listan över vad jag tycker är dåligt med deckare. Dessutom innehåller den detaljer som polisen fäster sig vid som är enormt konstigt. Att man har mobiltelefonen påslagen på natten är inget konstigt, Carin Gerhardsson.

Arnaldur Indriðason – Svart himmel: Den tredje boken i en tänkt kvartett. Huvudpersonen Erlendur försvinner i boken Frostnätter (bok ett i just denna kvartett) och bok två Mörka strömmar handlar om hans kollega Elínborg. Svart himmel utspelar sig samtidigt som Mörka strömmar och den har en annan kollega, Sígurdur Olí som huvudperson. Otroligt hemsk om sexuella övergrepp på barn. Kul att lära känna en annan polis i gänget bättre, men nu vill jag veta vad som hänt Erlendur!

Marie Jungstedt – Det fjärde offret: Jungstedt har blivit lite slentrian och det känns inte som att denna bok var riktigt genomarbetad. Man fattar redan på sidan fyra hur det hänger ihop och även om man inte vet exakt vem mördaren är så känns allt så oerhört enkelt.

Mons Kallentoft – Den femte årstiden: Boken anser jag platsa i Feministbiblioteket så den är recenserad här.

Denise Rudberg – Två gånger en vana: Boken anser jag platsa i Feministbiblioteket så den är recenserad här.

Pocket

På pocket har jag läst följande nyutkomna böcker (de kom alltså ut inbundna 2010):

Kristina Appelqvist – Den som törstar: Den andra boken jag läser om universitetsrektorn Emma Lundgren. Som väntat blir det lite krystat att en rektor blir inblandad i ytterligare ett mord i Skövde. Bättre än debutboken Den svarta löparen, men lite för mycket osannolikheter för att jag ska kunna rekommendera den. Sedan bygger hela historien på att offret inte hört mördare eftersom hon sov med öronproppar, vilket hon alltid gjort. Den som sover med öronproppar vet att man hör när någon kommer in i rummet. Jag vaknar när mitt barn gnyr.

Mons Kallentoft – Vårlik: Boken börjar dramatiskt med att det smäller en bomb på torget i Linköping och man tror att det är på väg att bli den fånigaste storyn i mannaminne. Så är det lyckligtvis inte, men upplösningen är alltför dramatisk i min smak.

Viveka Sten – I grunden utan skuld: Jag gillar Viveka Sten för att hon har ett lite feministiskt tema i och med böckernas ena huvudperson, Nora Linde, sätter sig upp mot sin man och svärmor som vill att hon ska leva ett mer traditionellt överklassliv än vad hon själv önskar. I grunden utan skuld är inte hennes bästa bok och punkt x på listan över saker jag gillar med deckare uppfylls inte. Vet inte om jag kommer att läsa hennes nästa bok då jag vet att bokens andra huvudperson förloras sitt barn i plötslig spädbarnsdöd. Fixar inte sådant numer.

dec 22

Saker jag inte gillar med deckare del 2

Jag är en storkonsument av deckare och jag har tidigare skrivit en lista med tio saker jag inte gillar med deckare. Vissa böcker är bra ändå, även om de kommer in på listan, andra är mindre bra. Jag repriserar här listan med lite tillägg och lägger till fem nya saker som jag kommit på sedan förra gången.

1. Deckare med stora konspirationer.
Polisen, eller vem det nu är som är huvudperson i boken, kommer en stor, manlig konspiration på spåren. Män som utnyttjar kvinnor (det vanligaste temat, men det finns även andra) och som håller varandra om ryggen finns överallt i hela samhället och de ha makt. Det kan bli övertydligt och överdrivet många gånger och temat är mycket vanligt. I vissa deckare blir huvudpersonerna själva indragna och deras liv svävar i fara.
Exempel: Henning Mankels Villospår och Brandvägg, Stieg Larssons Milleniumtrielogi, Katarina Wennstams Smuts, Peter Robinssons Mörkrets alla färger, Carin Gerhardsens Helgonet, Mons Kallentofts Den femte årstiden

2. Seriemördare med diffusa motiv.
En mördare går lös och han (eller hon) dödar tillsynes helt slumpmässigt. När upplösningen närmar sig så är motivet ganska luddigt som t ex ”jag har varit med om något hemskt när jag var ung och därför ska jag döda alla som gjort samma sak mot andra som han/hon gjorde mot mig”. Det är alltid ett hämndbegär för något som hänt för mycket länge sedan och som inte känns helt relevant att döda för.
Exempel: Henning Mankells Den femte kvinnan, Camilla Läckbergs Olycksfågeln, Ingrid Hedströms Flickorna i Villette, Denise Rudbergs Ett litet snedsprång

3. Varför tänkte inte huvudpersonen på det?
När upplösningen kommer så kommer det fram ganska självklara saker som huvudpersonen aldrig borde ha missat. Självklara saker som att det finns personer som han eller hon haft något otalt med, men som personen inte minns eller mönster som för den inblandade borde vara alldeles uppenbara, men inte är det.
Exempel: Lars Keplers Hypnotisören, Mari Jungstedts Den du inte ser.

4. För blodiga och äckliga mordfall.
Avskurna huvuden och blodbad, tortyrkammare och gravar i trädgården. Ibland känns det som om det inte finns någon botten i allt äckligt.
Exempel: Åke Edwadrssons Dans med en ängel, Peter Robinssons I ondskans spår

5. För sorgliga mordfall.
De anhöriga beskrivs så närgående att man lipar sig igenom hela deckaren och spänningen därmed går förlorad.
Exempel. Karin Fossums Älskade Poona, Arnaldur Indridasons Vinterstaden, Kristina Ohlssons Askungar, Mons Kallentotfs Vårlik

6. Sidohistorier mellan kapitlen som inte har så mycket med storyn att göra.
Ofta blir deckarförfattare alltför förtjusta i historier som ska gå långt tillbaks i tiden och knytas ihop med huvudstoryn. Ibland blir banden mellan de två spåren från nu och då väldigt löst sammansatt och tillför inte mycket, kanske bara förståelse i form av mördarens bakgrund.
Exempel: Camilla Läckbergs Stenhuggaren, Henning Mankells Den femte kvinnan, Karin Alfredssons Klockan 21.37

7. Mördaren dyker upp för sent i historien.
Den som är mördaren är någon helt annan som aldrig har spekulerats kring och du känner dig lite snuvad på konfekten.
Exempel: Henning Mankells Mördare utan ansikte, Denise Rudbergs Ett litet snedsprång

8. Upplösningen är alltför osannolik.
Folk som har lyckats gömma sig eller levt på stulna identitet under en längre tid utan att någon har upptäckt det känns inte alltid så trovärdigt.
Exempel: Stieg Larssons Män som hatar kvinnor, Unni Lindells Sorgmantel, Mons Kallentofts Vårlik

9. Överdrivet dramatiska slut.
Det som ser ut att vara en ganska lugn deckare slutar helt plötsligt med kidnappning eller skottlossning eller både och. Ibland kan det kännas nästa påklistrat.
Exempel: Liza Marklunds Sprängaren och Studio Sex, Anne Holts Bortom Sanningen, Åke Edwardssons Den sista vintern, Mari Jungstedts I denna stilla natt, Stieg Larssons Flickan som lekte med elden

10. Oklara slut.
Vem är egentligen mördaren och vad hände egentligen på slutet?
Exempel: Karin Fossums Älskade Poona, Åke Edvardssons Den sista vintern

NYA!

11. Överdrivet dramatisk handling
Denna punkt gäller främst svenska deckare, eftersom det känns värre när helt otroliga saker händer i Sverige eller med svenskar inblandade. Det kan handlar om fruktansvärda mördarjakter eller mordfall som har invecklade utrikespolitiska kopplingar.
Exempel: Lars Keplers Paganinikontraktet, Anna Bovallers Äppelkyrkogården

12. Onödiga mord
Ibland tar författarna död på personer, till synes i onödan. Nu kanske det är jag som har blivit känslig efter att ha fått barn, men jag gillar det inte i vilket fall. Det sker ofta i slutet då upplösningen hade kunnat bli spännande utan ytterligare en död person.
Exempel: Mari Jungstedts Den farliga leken, TV-serien Bron

13. Huvudpersoner som inte är poliser som dras in i en massa hemska mordfall
Det behöver inte vara fel att ha en annan person som huvudperson än en polis. Karin Alfredssons läkare Ellen Elg är exempel på en lyckad karaktär som åker runt i världen och springer på hemskheter. I andra deckare kan det bli lite fånigt när författaren påpekar gång på gång att det är synd om huvudpersonen som dras in i så mycket saker. Förutsättningen för att det ska lyckas är att man inte låtsas om att personen varit indragen i mordutredningar tidigare.
Exempel: Kristina Appelqvists Den som törstar, Maria Langs Mörkögda augustinatt

14. Författaren har ingen koll och hänger upp sig på konstiga detaljer
Jag har läst deckare när författaren dröjer sig kvar vid konstiga detaljer som ska vara avslöjande, men som egentligen inte borde vara det. T ex så hängde en polis upp sig på att någon hade sin mobil påslagen på natten (vem har inte det?). En annan gång var det så att den mördade inte hörde mördaren för att hon sov med öronproppar (jag gör också det, men vaknar av när mitt barn snyftar i en annan del av rummet).
Exempel: Garin Gerhardsens Helgonet, Kristina Appelqvists Den som törstar

15. Man räknar ut vem mördaren är väldigt tidigt
En uppenbar miss. Det är inte kul när man tror att det ska komma en tvist och så gör det inte det, utan den man började småmisstänka i början visar sig vara mördaren.
Exempel: Mari Jungstedts Det fjärde offret

dec 22

Lucka 22: Germaine Greer

Germaine GreerKort fakta

Född 1939 i Melbourne
Gav ut bestsellern Den kvinnliga eunucken 1970
Hedersdoktor vid University of Sidney

Germaine Greers feministiska gärning

Germaine Greer är född och uppvuxen i Melbourne och efter att hon avslutat sina studier i engelsk och fransk litteratur vid universitetet där, flyttade hon till Sidney. Där engagerade hon sig i en socialanarkistisk grupp.  Hennes politiska åsikter låg då, och ligger till stor del fortfarande långt åt vänster.

Hon flyttade senare till Storbritannien och undervisade på universitetet i Warwick. Hon lämnade sin post där efter succén med Den kvinnliga Eunucken. 1972 reste hon istället runt i världen för att marknadsföra sin bok. Hon har även undervisat på universitetet i Tulsa där hon grundade tidskriften Tulsa Studies in Women’s Literature.

I Den kvinnliga eunucken (1970) argumenterar Greer för att kvinnor måste ta kontrollen över sina egna kroppar och hon går igenom hur kvinnor formats av män genom åren. En kvinna bör inte foga sig efter mannen vilja utan själv leva fritt och leva ut sin sexualitet. Boken skrevs när kvinnor var hemmafruar och där idealet var att de borde hålla på sig, kanske inte tills de gift sig, men i alla fall inte haft så många sexuella partners.

Efter Den kvinnliga eunucken har hon givit ut en bok om kvinnliga konstnärer, Hinderloppet, som översatts till svenska. Annars har det var en del publikationer och artiklar som inte översatts. Hon är aktiv i debatten fortfarande. Bland annat kunde vi se henne i somras uttala sig om en undersökning som kommit fram till att kvinnor är sämre på att parkera.

Germanine Greer ses som en av sin tids mest tongivande feminister.

Germaine Greer och jag

Jag läste Den kvinnliga eunucken som en av de första i projektet Feministbiblioteket. Jag tyckte att den var bra och den passade väl in i den tidsanda som jag har läst fler böcker från. Jag håller på att läsa Hinderloppet just nu men jag har inte kommit så långt och det går väldigt trögt.

Bok av Germaine Greer som jag har läst och recenserat

Den kvinnliga eunucken 1970