jan 29

Bokbloggsjerka v 4

Nu är jag tillbaka från semestern och tänkte därför återigen hoppa på bokbloggsjerkan på Annikas litteratur- och kulturblogg.

Veckans fråga:

Om du hittar en bok du gillar går du då bananas för att få tag på samtliga böcker som denna författare har skrivit?

Både ja och nej. Det måste verkligen vara en av de bästa böcker jag någonsin läst för att jag ska göra det. Annars kanske jag kollar upp om det finns fler böcker, kanske till och med köper dem, men de står fortfarande olästa i hyllan. Författare som jag gått bananas för: Sofi Oksnanen, Marilyn French (fast där har jag inte hunnit läsa allt) och Slavenka Drakulic. Doris Lessing är också en favoritförfattare som jag har velat läsa mer av, men hon har skrivit så mycket att jag inte har någon ambition att läsa allt.

jan 29

Feministbrud på kulturjakt på Lanzarote

Som jag skrev tidigare så är Lanzarote inte en ö full av kultur. Därför kommer denna bloggpost inte bli en orgie i feministiska kulturbilder, utan snarare en reseskildring med fokus på kultur. Den enda kultur vi tog del av var matkulturen, men den var å andra sidan verkligen en höjdare. Lanzarote var tidigt ett charterresmål och 1968 landade det första charterplanet där. Det är en fantastisk plats om man önskar ett tillfälligt paradis med palmer, blått vatten och fantastisk mat och inte vill ha så mycket mer än så. Vädret är helt ok, men för den som prompt måste ha Thailandsvärme i januari bör inte åka hit.

Vår strand utanför hotellet var anlagd, men icke desto mindre var det en fin strand. Vattnet var inte vansinnigt varmt och med tanke på att jag riskerar mjölkstockning om jag kyler ner brösten så blev det bara ett dopp i havet för mig. Här kan vi se Andreas vinka efter ett av sina dopp.

Vi tog en utflykt till söndagsmarknaden i Teguise, tidigare huvudstad på Lanzarote. Staden ligger gömd mellan bergen och anledningen till att den ligger där den ligger är att tidigare hade Lanzarote problem med pirater och Teguise kan inte ses från havet. Staden grundades 1414 och var huvudstad fram till 1852, då kuststaden Arrcife tog över den rollen. Jag shoppade smycken av någon händig kvinna i ett stånd. Det fanns mycket fint om man letade riktigt noga. Det mesta var dock skräp. Ett annat fynd jag gjorde var i ett stånd med just skräp. Jag är vykortssamlare och de sålde gamla vykort från 70- och 80-talen och där kunde jag hitta några pärlor till min samling. Vi gjorde misstaget att inte ta en lokalbuss hit, utan reste med Fritidsresor som var dyrare och tog längre tid, men vi fick ju då förmånen att lyssna till en svensk guide som berättade historier om Lanzarote. Enligt guiden var det så att på de andra Kanarieöarna var monogami det vanligaste, medan det på Lanzarote var så att varje kvinna hade tre män. De arbetade i skift, en månad arbetade han, en månad tog han hand om de äktenskapliga plikterna och en månad vilade han. På så sätt hade kvinnan alltid en pigg man som utförda sina sysslor. Jag har inte kollat upp sanningshalten i denna historia.

Vi åkte alltså med Fritidsresor och bodde på familjevänliga Blue Village på Playa Blanca, öns nyaste resmål. Vi klagade över att resan till Teguise tagit mycket längre tid än vad de lovat och dagen efter möttes jag av denna syn på vår balkong. Apology accepted. För övrigt var det trädet ni ser som angav att vi hade begränsad havsutsikt. Helt klart godkänd beskrivning och vi varken positivt eller negativt överraskade.

Jag tog ett par dopp i den stora poolen och här fanns också Blue Village mötespunkt. Flera gånger varje dag möttes vi av käcka reseledare som annonserade ut olika aktiviteter. Jag har inte riktigt bestämt mig för om jag kommer att älska detta när Hugo blir större eller om det är för mycket för mig. Hur som helst var stämningen bland reseledarna väldigt grabbig och svenska Niklas skulle vara den mest skojfriska av dem alla. En brittisk ledare påstod sig kunna alla språk och en efter en gick resledarna bakom scenen och pratade i mikrofonen där medan britten låtsades som att det var han som pratade. När turen gick till svenska så gick Niklas bakom scenen och började fåna sig och säga ”jag är sängvätare” och ”jag kissar på mig varje natt” så att alla skulle skratta åt att den brittiska ledaren sa så om sig själv. Många barn är sängvätare och jag misstänker att de inte var så roade av skämtet. Dessutom misstänker jag att få personer mer än reseledarna själva tyckte att det var något att dra på munnen åt.

Jag och Hugo på en restaurang i kvarteret. De var mycket vänliga där och hjälpte oss att värma hans mat. Jag och Andreas beställde chateaubriand vilket är en oxfiléns  mittdel som skärs upp vid bordet. Vi beställde den ”rare” eftersom vi båda gillar blodigt kött. Eftersom biten inte är helt jämn blev den blodigare i mitten och mer genomstekt på sidorna. Den manliga kocken skar noga upp bitarna och gav mig alla genomstekta och Andreas alla som var råa i mitten. Det slår aldrig fel, vart man än går (även i Sverige!) så förväntas inte kvinnor gilla rått kött. Varför ska det vara så 2012?

En kvällsbild på mig när jag väntar på en fantastisk paella. Hugo sover snällt i sin vagn. Tyvärr gjorde han inte det när maten väl kom in. Vi ändrade våra matvanor och åt ett stort mål mat om dagen vid tre-fyratiden istället för senare som här och på bilden ovan. Sedan åt vi snacks och drack vin på rummet med Hugo sovandes i sin säng. Det var lättast så.

Playa Blanca var en handikappanpassad by. Turisterna är mest barnfamiljer och pensionärer och till de sistnämnda fanns permobiluthyrning för dem som hade svårt att röra sig. Överallt fanns det passager att ta sig mellan höjdskillnaderna.

Jag brukar normalt vara den som tycker att man bör ta seden dit man kommer och jag upprörs ofta över svenskar som helst ohämmat solar topless i muslimska länder där sådant inte är tillåtet. Jag frångick lite från mina principer och ammade mitt barn offentligt när han så önskade. Jag valde dock att försöka skyla mig.

jan 28

Pelle Billing intervjuas av Feministisk Perspektiv

Efter att Feministiskt Perspektiv ”kartlagt” drevet mot SCUM-manifestet fick Pelle Billing förklara sin syn på feminismen kontra mansrörlelsen i en intervju. Här kan du läsa den på Feministiskt Perspektivs hemsida och här skriver Pelle Billing om den på sin blogg.

När jag läste intervjun fick jag det bekräftat som jag anat en längre tid, nämligen att Pelle Billing verkligen inte är min motståndare i kampen för ett jämställt samhälle. Den som följer den här bloggen vet att jag har skrivit en hel del om Pär Ström och jag ska inte göra som många i mitt kommentarsfält, och klumpa ihop olika personer med liknande åsikter och säga att de står för samma sak. När jag läste intervjun så finns det många saker där som Billing tar upp som låter otroligt vettigt i mina öron, och som jag inte tror att Pär Ström skriver under på, om jag har tolkat hans texter rätt. Bland annat säger Billing att han tror på strukturer. Han vill inte kalla det könsmaktsordning eftersom det ger en bild av att det bara är kvinnor som faller offer för dem. Han talar också hellre om könsroller som han anser finns och som han vill ska försvinna.

Jag håller med ganska mycket av vad han säger. Jag pratar också hellre om könsroller som fångar oss i roller vi inte har valt, men jag tycker också att det finns ett maktperspektiv som man inte får glömma bort. När det kommer till de så kallade mansfrågorna som Billing anser kommer bort i den offentliga debatten så tror jag att många saker kommer ur den makt som män som grupp har över kvinnor som grupp. Exempelvis så är det klart att det är svårare för en man som blir arbetslös än en kvinna i många fall, eftersom en man förväntas stå för försörjningen i en familj och en kvinna kan komma lättare undan om hon har en partner som kan försörja henne. Den sociala pressen på män är därmed större när det handlar om att ha ett jobb. Det finns fler frågor där män far mer illa än kvinnor. Jag är glad att Billing driver dessa frågor då jag själv inte alltid väljer att göra det. Alla tjänar på att könsrollerna försvinner och där är jag glad att jag och Billing håller med varandra. Jag håller också med honom om att vi inte ska tala om mäns våld mot kvinnor eftersom det antyder att alla män slår alla kvinnor. Jag tycker att våld i nära relationer är bättre.

Men på tal om Per Billing så var det en sak som jag tänkte på när jag satt i solstolen på Lanzarote och förstod att Annica Dahlström fått avgå pga drevet mot henne för den artikel som publicerades för fem år sedan. Pelle Billing skrev på sin blogg att det var en stor seger för mans- och papparörelsen. Jag skulle nog säga att det mestadels var feminister som skrek i högan sky och inte mansrörelsen. Nu ska jag inte klumpa ihop Billing med Ström, men Ström och andra har hyllat Dahlström för den forskning hon gjort när hon försökt att påvisa stora skillnader i mäns och kvinnors hjärnor. Ström har till och med haft henne som en av sina källor för sina feministiska myter. Så sanningen är nog snarare att många inom mansrörelsen hyllat Dahlström för att hon har bejakat de biologiska skillnaderna. Jag är dock glad att Billing har insett det tokiga i att med dåligt underbyggd forskning dra långtgående slutsatser om vad det personer av ett kön är bra eller dåligt på.

Läs mer om Annica Dahlströms forskning och hur hon motbevisats: Brännpunkt i SvD, Aftonbladet

jan 28

Hemma igen!

Nu är jag hemma igen från en härlig semester. Det var skönt med sol, men inte vansinnigt varmt, vilket också var skönt. Att resa med ett litet barn var annorlunda och jag är glad att vi mjukstartade med Blue Village med Fritidsresor. Jag återkommer med resebetraktelser i en sedvanlig kulturjakt.

Vi är personer som gärna reser till olika platser i världen och vill gärna se oss om så mycket det bara går. Sannolikheten för att vi återkommer till Lanzarote är därmed ganska liten. Det finns inte mycket att se, ön är i stort sett bara vulkanlandskap och några få byar. Den strand vi hade vi vårt hotell måste varit anlagd då kusten runtomkring bara bestod av stora lavastenar. Men som ett tillfälligt paradis mitt i den svenska vintern passar det perfekt. I alla fall för den som inte bryter ihop av någon eftermiddag med mulet väder eller en regnskur då och då.

Jag har läst Twitter och ett och annat blogginlägg och det finns mycket att skriva om så jag återkommer om en inte alltför lång stund.

jan 25

För er som undrar…

…så har jag det bra på Lanzarote.

20120125-180001.jpg

20120125-180012.jpg

20120125-180022.jpg

jan 19

Kort bloggpaus

Nu drar jag med min lilla familj till Lanzarote i en vecka. Jag kanske lägger upp någon bild under veckan, men i stort tar jag en paus från bloggandet. Jag kommer tillbaka utvilad och brun (förhoppningsvis!) med nya inlägg och recensioner.

jan 19

Vad är så provocerande med ridsport?

Nu är jag visserligen av kvinnligt kön, men detta till trots är jag livrädd för hästar och älskar att dricka öl och titta på fotboll. Därför ser jag mig som en med perspektiv ”från andra sidan” i det som de senaste dagarna har upprört ridsporten.

Bakgrund: Rolf-Göran Bengtsson (för sportnördar som är ointresserade av ridsport annat än i OS, känd för sitt OS-silver i Peking) tog EM-guld 2011. För detta mottog han folkets pris på Idrottsgalan i måndags, de sk Jerringpriset som vem som helst kan ringa in och rösta på. Det stod till sist mellan honom och Marcus Hellner, skidåkare som tog VM-guld i sprint.

Som väntat blev hela ryttarsverige helt utom sig av glädje och priset sågs som en seger för sporten. Men kritiken lät inte vänta på sig och Lasse Anrell stod för det kanske kraftfullaste hånet: ”Rolf-Göran Bengtson…Vem är det?” Tyvärr har Aftonbladet låst in artikeln och för er som har plus kan ni läsa den här, ni andra kan läsa ingressen. Han ansåg också att hästen borde fått priset. Samma sak kunde läsas på Twitter av flera tokroliga (alltid) män.

Jag som är en skidfantast av stora mått (att titta på alltså) ville att Bengtsson skulle ta hem priset. Hellner hade visserligen gjort en bra insats, men det kändes som att Bengtssons insats var större och mer överraskande. Jag tror att många tänkte som jag och därför röstade på honom – trots att de kanske inte är superförtjusta i ridsport. Jag tror inte att det var en organiserad kupp av fjortistjejer och deras föräldrar, eller vad det nu var Anrell trodde.

Varför detta utfall mot ridsporten? Nu är Rolf-Göran Bengtsson man, men många unga tjejer rider och för dem är hästar en stor del av livet. För dem kändes det här priset stort och det är inte svårt att förstå.

Jag vill nu jämföra med vad som hände för ett antal år sedan. Speedway-giganten Tony Rickardsson hade under flera år varit nominerat till priset men inte fått det, antagligen för att folk i allmänhet inte är så intresserade av speedway. När han fått priset var det annat ljud i skällan. Då grät sportjournalisterna med Rickardsson och gladdes åt att speedway-sporten fick komma in i idrottens finrum. Robert Gustafssons parodi på honom ”Jag är inte bitter” har få missat och nu kunde vi läsa att  Rickardsson inte behövde vara bitter mer. Vid en snabb googling kunde jag hitta att självaste Anrell uppmanat svenska folket att ringa in och rösta på Rickarsson (se Masarnas hemsida). Han tyckte inte då att cykeln borde fått priset.  Det som är provocerande med tjejsporten ridning var inte provocerande med machosporten speedway.

Den folkliga sportnörden och tillika både ridsport- och speedwayointresserade Hanna, gläds lika mycket nu som 2006 och då gladdes hon lika mycket som Lasse Anrell.

Läs också Petra Andersson, Hobbyryttare och doktor i praktisk filosofi.

jan 18

Veckans feminist: Sonja Åkesson

Kort fakta

Född 1926 på Gotland, död 1977 i Stockholm
Debuterade med diktsamlingen Situationer 1957
Slog igenom med Husfrid 1963

Sonja Åkessons feministiska gärning

Sonja Åkesson föddes och växte upp på Gotland. Hon gifte sig i unga år med Nils och fick två barn med honom. Efter att ha haft ett förhållande med en gift man och blivit gravid med honom, flyttade hon och hennes barn hem till hennes föräldrar som då var bosatta i Stockholm. Hon fick en son som dog när han var två. Hon gifte om sig med Bo Holmberg 1956 och fick ytterligare en son. Alla fem flyttade till den nybyggda Stockholmsförorten Hässelby. Familjen flyttade efter några år tillbaka till Stockholms innerstad.

Hon debuterade 1957 med diktsamlingen Situationer, men1963 kom hennes stora genombrott, diktsamlingen Husfrid. Hennes kanske mest kända dikt finns där, Äktenskapsfrågan. Dikten inleds med raden Vara vit mans slav och har blivit en feministisk klassiker.

Hon skilde sig från Bo när hon träffade poeten Jarl Hammarberg, senare Jarl Hammarberg-Åkesson. Hon fick en dotter med honom. De engagerade sig helhjärtat i kulturlivet och Åkesson blev en del av kvinnorörelsen som uppskattade hennes verk. Hon skrev inte bara dikter, utan även många pjäser som sattes upp runt om i Sverige.

Åkesson hade stora psykiska problem under sina sista år, men slutade inte att skriva. Hon sökte och fick hjälp, men mådde ändå allt sämre. Sedan drabbades hon av levercancer och dog 1977.

Sonja Åkesson och jag

Jag läste hennes dikt Neeijj i Siv Widerbergs diktantologi Kärlek och uppror, som var min lyrikbibel som ung. Den handlar antagligen om att förlora oskulden (jag gjorde den tolkningen då och hennes biograf Amelie Björk gör samma tolkning). När jag första gången läste dikten Äktenskapsfrågan var jag helt såld på Sonja Åkesson, en av mina idag absoluta favoritlyriker.

Bok av Sonja Åkesson som jag läst och recenserat

En värk att anpassa 1973

Bok om Sonja Åkesson som jag läst och recenserat

Björck, Amelie; Sonja Åkesson; 2008

jan 17

Jag har stor respekt för ensamstående föräldrar

Nu har mitt barn äntligen somnat efter en jobbig nattning. Inget konstigt i sig med den nattningen, sådana har han ibland, men idag är jag själv. Så var jag även igår och varje dag förra veckan (förutom helgen). Min man sover hemma, men är inte hemma när barnet är vaket. Jag klagar verkligen inte för så är det ibland när man som oss har jobb med toppar och dalar av mängd arbetsuppgifter och det är viktigt att man ger varandra utrymme för att utvecklas och att jobba ända in i kaklet om det behövs. (Inom vissa gränser såklart. Det är märkligt med folk som väljer jobb där de aldrig ser sina barn.)

Den som inte varit föräldraledig vet inte hur det är att vara hemma med sitt barn hela dagarna och nu kan jag säga att den som inte varit ensam även kvällstid kan inte föreställa sig hur livet som ensamstående är. Nu ska jag inte säga att jag vet det heller, men en inblick i det livet har jag fått. Nya problem dyker upp såsom när ska jag äta? Barnet är för litet och för ivrigt med den lilla maten han ska få i sig för att det ska gå bra att äta samtidigt (har försökt den varianten och det slutade med kall pizza lite senare). Att äta efter att han har somnat var optimalt. Om han somnar vill säga. Ikväll fick ha sitta och titta på mig i sin pyjamas när jag åt. Så tog jag ett nytt nattningstag efter maten.

Förra veckan råkade vi ut för en liten olycka och även om det absolut inte var någon fara med någonting så går man ensam med sina tankar. Att prata i telefon är inte samma sak som att tillsammans kunna iaktta sitt barn och komma fram till att det mår bra.

Så finns det dem som anser att det inte är bra att barn har fler än två föräldrar. Nu önskar jag ingen extra förälder till mitt barn, men de som väljer en annan familjebildning får barn som är lyckligt lottade.

Jag vill med detta inlägg hylla alla ensamstående föräldrar och ge dem ett erkännande för de vardagshjältar de är.Det är inte bara ekonomiskt som de har det tuffare (just den aspekten matas vi ju av via medierna), utan inte minst praktiskt. Logistiken blir svårare, man måste orka för två och inte minst blir man ensam med alla små men svåra beslut och avvägningar gällande sina barn.

Själv längtar jag till att nya numret av Magasinet Neo blir kart. Så att jag slipper vara ensamstående mer. Det är absolut inte synd om mig för när numret är klart och min man kommer hem packar vi väskorna och sticker till Lanzarote i en vecka. Och det är redan på fredag det.

Såhär ser mitt barn ut när han inte tycker att sova var den bästa idén man kunde komma med.

jan 16

Jag bryr mig om både män och kvinnor – men har ingen skyldighet att skriva om allt

Jag vet egentligen inte varför jag skriver det här, men eftersom jag just nu inte har något bättre för mig så låt gå. Här kommer lite tankar om feminism och män. Så fort jag skriver om något som Pär Ström gjort eller skrivit om, så går besöksstatistiken upp och jag får massor av kommentarer. Många tar jag bort av skäl jag nämnt här, andra är riktigt vettiga. Det är dock en sak som återkommer och det är att jag klumpas ihop med alla feminister och det verkar som att folk tycker att det är mitt ansvar att se till att andra får en mer positiv syn på feminismen.

Jag vill självklart bidra till att fler blir feminister och att fler känner positivt kring ordet feminism. Men jag ville inte detta på bekostnad av vad jag tror på. Jag beskrev tidigare att många tycker att jag borde engagera mig i än det ena än det andra eftersom jag är feminist och rikta in sig på saker som just de tycker är viktiga. Lite på samma sätt vill de som kommenterar här på bloggen att jag ska ta ansvar för att män inte känner sig undanskuffade. De som kallar sig jämställdister (nyspråk javisst!) tycker att feminismen inte inkluderar män och om jag skriver att den visst gör det så blir jag kallad en vettig feminist, men samtidigt har jag ett ansvar att sätta denna bild så att fler förstår att feminister inte hatar män.

Tro mig, jag vill inget hellre än att sprida mitt budskap, men att du blandar ihop mig med Gudrun Schyman och feminister i F!, är faktiskt inte mitt problem. Jag är glad att vissa antifeminister tycker att jag är en vettig feminist, men jag har ingen skyldighet att driva mansfrågor. Jag har ingen skyldighet att reagera på att män ibland far illa av rådande normer och strukturer. Jag gör det ibland, men jag har ingen skyldighet.

Jag pratar om normer och strukturer i samhället som jag vill ändra på. Att mannen är norm och att män i styrande positioner oftast väljer män till efterträdare betyder inte att alla män har makt. De män som inte passar in i mansnormen vinner också på att vi rör om i grytan och självklart finns det många män som inte har någon makt alls i samhället. Men det är fortfarande inte min skyldighet att lyfta fram det. Jag gör det ibland, men jag har ingen skyldighet.

Att kvinnor saknat rättigheter genom historien är fakta. Dock har både män och kvinnor fallit offer för olika normer i samhället. Synen på liv har exempelvis skiftat genom åren och för länge sedan var ett människoliv inte alltid lika mycket värt som det är idag. Män har offrats i meningslösa krig och många har fått arbeta under fruktansvärda förhållanden till exempel när Göta Kanal skulle byggas. Kvinnor var värnlösa och behövde skyddas. När det handlade om krig och tunga arbeten, så var det till deras fördel, men att sakna rättigheter kunde också vara fullständigt förödande även om man slapp kriga. När man gift sig med en suput som hade rätt att ta alla ens pengar och inte hade föräldrar som kunde förbarma sig över en, då var man rätt så rökt. Jag bruka fokusera på de rättigheter kvinnor saknade, men tar även ibland upp normer och strukturer som rådde förr. Jag har ingen skyldighet att belysa både ett kvinnligt och ett manligt perspektiv. Jag gör det ibland, men jag har ingen skyldighet.

Slutligen vill jag säga att du som vill kommentera vad feminister tror och inte tror på kan väl fokusera vad jag tror på. Du får gärna ställa frågor och jag svarar såklart om det är något du undrar över, men jag kan inte ta på mig vad alla feminister står för. Och jag skriver om det som jag känner för och som jag råkar tänka på just den stunden. Jag strävar inte efter något slags rättviseperspektiv då jag belyser saker lika mycket. Och jag anser mig inte ha någon skyldighet att göra det.

Sådär, nu har jag ett inlägg att länka till istället för att skriva samma sak om och om igen.