nov 09

Feministbrud på kulturjakt på Läckö Slott

Läckö Slott ligger i Lidköpings kommun och är ett slott jag besökt så många gånger att jag inte kan räkna. Det var länge sedan jag tog dit mina barn, så i sommar var det dags igen. Vi valde en dag som inte var lämpad för stranden och tänkte att det även skulle gå att ta med ungarna in på slottet. Vi sålde in det med fängelsehålor och annat spännande så de var rätt så taggade. Nu blev bilderna från fängelsehålorna av så dålig kvalitet att de inte går att publicera, men vi var där och det var spännande!

Läckö Slott

Läcka slottsgård är så fantastiskt vacker. Jag vet att det har varit teater här och jag kan verkligen se det framför mig.

Läckö Slott

Den här bilden var jag bara tvungen att ha med. Som en tavla!

Läckö Slott

Läckö hade i år en utställning om resande och här står mina barn vid en resesäng från Gustav III. Det var många intressanta färdmedel och reskoffertar på utställningen och det blev spännande samtal med barnen om hur vi reser nu och hur man reste förr.

Läckö Slott

Det var en konstutställning på översta våningen och det är ju underbart att se tavlor i den här miljön, även om det är modern fotokonst. Konstnärsduon Alexandrov Klum som består av paret Iris och Mattias Alexandrov Klum, stod för bilderna.

Läckö Slott

Slottsträdgården på Läckö har blivit helt fantastisk med många svenska grödor och så den här fina gröna tunneln, som mynnar ut i en guldstatyett.

Läckö Slott

Jag var tvungen att ta en närbild på en vacker växt och ett bi och en humla som tar för sig av läckerheterna.

nov 08

Pressklipp: ”Rätt i tiden” att prisbelöna Annie Ernaux

Om Annie Ernaux i Fempers

Jag blev ombedd att skriva om Annie Ernaux i Fempers nyheter och den var en trevlig utmaning. Eftersom jag inte läst något av henne fick jag snabbläsa två böcker. Valet föll på Omständigheter och En Flickas memoarer. Det var relativt lättlästa böcker så för en snabbläsare som jag gick det att få till på ett par dagar. Det är främst språket som utmärker Annie Ernaux, vilket också står i min text. Det som känns rätt i tiden är att hon skriver om abort och sexuella övergrepp i en tid då det tydligen är kontroversiellt i USA.

Läs artikeln här.

nov 07

Comicon – Nordens största mässa för populärkultur

Comicon

Igår var hela familjen på Comicon, Nordens största mässa för populärkultur i Kistamässan i Stockholm. Det var otroligt lyckat för vår familj för det fanns något för både stort och lite mindre barn. 11-åringen fick hänga med sina kompisar och gå runt själv och sexåringen fick se sina största idoler och leka med en av sina kompisar tillsammans med oss föräldrar.

Det var en hel del programpunkter, där dagens höjdpunkt var att få krama Yumi och Tomu om man hette Selma och att allmänt bara kolla in en massa saker, om man hette Hugo. Vi vuxna, som inte är så intresserade av fantasy och dataspel, roade oss med med att se barnen ha roligt. Att besöka Comicon var en perfekt avslutning på ett i övrigt ganska händelselöst höstlov.

Comicon

Svårt att motstå att få leka Darth Vader. Ett roligt arrangemang som inte hade timlång kö.

Comicon

När man inte ville köa till kändisar fanns det massa utklädda besökare som mer än gärna ställde upp på bilder. Här Selma och Spiderman x 3.

Comicon

Somliga andra hittade andra spännande saker att sysselsätta sig med.

Comicon

Mycket, mycket nöjd Selma. Efter timmar av köande fick hon äntligen träffa Yumi och Tomu. Det kanske finns en och annan som minns att jag faktiskt redan fått en selfie med dem (på bokmässan!).

nov 06

Läsa jorden runt: Skuggkungen av Maaza Mengiste

Skuggkungen

Jag har haft bokcirkelträff med Läsa jorden runt-cirkeln igen och vi läste Skuggkungen av Maaza Mengiste. Det var inte den bästa boken jag läst i den här cirkeln, men jag hade läst författaren förut och tyckt mycket om så jag trodde att det skulle vara bättre. Det visade sig att vi alla som dök upp på den digitala träffen tyckte ganska precis samma sak om boken.

Läs min recension av boken här.

Läsa om krig

Det var kanske den punkten vi stanna på längst. Inga av oss var särskilt förtjusta av att läsa om krig och i Skuggkungens större del handlar det mycket konkret om kriget och om döden. Det är anfall och gömställen i skogen och det blev lite mycket av allt, höll på ma med om. Jag tyckte att den kändes välresearchad, men att det tappade lite i litterärt värde när det blev för många detaljer.

Våldtäkter

Det är också mycket sexuellt våld i bvoken som känns viktigt att skildra, men även om vi alla kunde känna med många av de värsta scenerna, blev även detta för mycket. Det är en fin balansgång när man ska skildra brott för att det vid för mycket fokus på det värsta, är det lätt att läsaren blir avtrubbad.

Första delen av boken

Den första delen av boken var tveklöst den bästa. Där fångades vi alla och hoppades på mer. Det som började bra, fortsatte dock inte riktigt lika bra. Vi alla var extremt samstämmiga på den punkten.

Nästa bok

Vi kommer att läsa Löftet av Damon Galgut från Sydafrika till nästa gång.

nov 05

Recension: Daneshvar, Simin; Olyckan; 1980

Iran berättarJag recenserar de kvinnliga författarna som medverkar i novellsamlingen Iran berättar: Dans på slak lina som bokförlaget Tranan gett ut. Olyckan är från 1980 av författaren Simin Daneshvar. Författarens mest kända verk är sedd som den första moderna iranska romanen av en kvinnlig författare och för det har hon kallats den iranska romankonstens grand old lady.

I Olyckan får vi möta ett gift par där kvinnan precis tagit körkort. Det innebär all möjlig olycka för hennes make, som står bredvid och ser på och förfasas över förändringarna. Frun har inget trafikvett och krockar ideligen med olika människor och maken får stå för konstanterna. Tillslut blir hon förälskad i ett av sina offer och skiljer sig från sin make.

Olyckan är en symbolik novell om förändringar och hur de påverkat det iranska folket. Symboliken är övertydlig och det jag tyckte att det var tråkigt att frun med framåtanda i den här novellen fick stå för det som kan vara dåligt med utveckling. Eller så är det så att det är den enfaldiga maken som ska ses som förloraren här. Han väljer att inge hänga med i utvecklingen, utan bara förfasa den.

nov 05

Recension: Parsipur, Shahrnush; Män utan huvud och Solrosens ständiga förälskelse;1993

Iran berättarJag recenserar de kvinnliga författarna som medverkar i novellsamlingen Iran berättar: Dans på slak lina som bokförlaget Tranan gett ut. Män utan huvud och Solrosens ständiga förälskelse är skrivna av en av Irans stora författare Shahrnush Parsipur. Hon har skrivit det kända feministiska verket Kvinnor utan män, som jag redan läst och skrivit om.

Män utan huvud är en novell om en kvinna som inte kan se männens huvuden, bara deras kroppar. Novellens kvinnliga huvudperson är prostituerar, men bryter sig fri. Det känns mycket symboliskt feministiskt. Solrosens ständiga förälskelse är också en symbolisk novell om solros och hur solrosen är en tänkande varelse.

I de två novellerna av Shahrnush Parsipur är det tydligt att författaren är feminist och vill via hur kvinnor förtrycks. Författaren bor numera i USA efter att ha suttit fängslad i Iran för protester mot regimen. Novellen om solrosen är skriven i exil och handlar med om tillvarons gåtfullhet än om förtrycket i Iran.

nov 05

Recension: Traqi, Goli; Min själs älskade; 1979

Iran berättarJag recenserar de kvinnliga författarna som medverkar i novellsamlingen Iran berättar: Dans på slak lina som bokförlaget Tranan gett ut. Goli Tarqi är född 1939 och hela hennes familj har en framträdande ställning i det iranska kulturlivet. Min själs älskade är en novell från 1979.

Det är 1979 och det är revolution i Iran. Det är upplopp och blodigt och en ung poet kommer till staden Kashan i öknen. Novellen är poetiskt skrien och visar ett kulturliv i förändring och vad som sker med människor i en revolution. Huvudpersonen funderar över sitt eget liv och sin egen ställning. Novellen ska ha kommit ut författarens egen resa till Kashan med den numera bortgångna iranska poeten Sohrab Sepehri.

Det är en poetisk berättelse om ett land i förändring, och då en förändring till det sämre på alla sätt och vis. Det var stundvis vackert och gripande och det är så svårt att föreställa sig vad som hände i Iran detta revolutionens år.

nov 05

Novell-lördag: Iran

Irans flagga

Idag kommer jag att uppmärksamma den iranska litteraturen. Det är mycket som händer i Iran just nu och de förtryckta kvinnorna slänger sina slöjor och klipper av sitt hår i protest mot att de tvingas att kyla sig i religionens namn. Därför känns det extra viktigt att under en dag ägna Iran all uppmärksamhet här på Feministbiblioteket.

Jag har läst de kvinnliga författarna som finns representerade i Bokförlaget Tranans novellsamling Iran berättar: Dans på slak lina. Efter att ha samlat på alla Tranans novellsamlingar fann jag denna på Bokbörsen (den har hela tiden varit slut hos förlaget). Idag kommer jag att skriva om den boken, som jag skrivit om de andra – genom en novell-lördag!

Sammanlagt kommer det fyra texter om iranska noveller under dagen. Det har varit en intressant läsupplevelse med många fina noveller. En del är nyare och mer symboliska, medan andra handlar om förtrycket och om revolutionen 1979.

Iran är ett land med stora kulturella traditioner och mycket förändrades 1979 när revolutionen kom. Det var såklart inte helt bra innan, men mycket har definitivt blivit värre efter. Kvinnors rättigheter har beskurits och av det jag läst till idag märks det att det finns en frustration hos många kvinnor som de ger uttryck för i litteraturen.

Häng med på novell-lördag med tema Iran!

nov 04

Recension: Mengiste, Maaza; Skuggkungen; 2019

SkuggkungenSkuggkungen av Maaza Mengiste är nästa bokcirkelbok i Läsa jorden runt. När detta inlägg skrivs har jag inte bokcirklat om boken, men när det publiceras har jag det. Maaza Mangiste kommer från Etiopien och Skuggkungen utspelar sig under andra italiensk-abessinska kriget 1935. Boken är utgiven på Bokförlaget Tranan.

Hirut är hushållerska hos Kidane och Aster, men har hemligheter för dem. Aster misstänker att hon stjäl och när Aster väl bestämmer sig för att leta igenom tjänstefolkets lilla skrubb, finner hon ett gevär. Kidane beslagtar det, men Hirut svär att göra allt som står i hennes makt för att få det tillbaka. När kriget kommer till hennes hemland är det hon som ska stå i fronten för en alternativ armé. Hon har sett till att en man från landet har klätt ut sig till Haile Selassie och själv är hon hans livvakt.

Under kriget får både Aster och Hirut revansch. Kidane, som en gång våldtog sin nyblivna fru Aster, ser nu till att göra samma sak med Hirut. Han vinner över henne fysiskt, men det är hon som får det mentala övertaget. Det är Hirut som ska leda både henne och Aster genom kriget och genom enorma svårigheter såsom tillfångatagande och hårda strider.

Skuggkungen är en bok som innehåller både en stor portion kvinnokraft och girlpower, men också är fruktansvärt hemsk. Det är mycket sexuella övergrepp och våld mot dem som står lägre i rang. Kriget utjämnar till viss del klasskillnader, men den makt flera har haft, finns även kvar när de alla borde vara jämlikar.

Bokens mest gripande scen tyckte jag var när Kidane var i stånd att våldta Hirut och hon tappade språket. Det enda vapen hon hade kvar var likgiltigheten och lyckades till och med gäspa framför sin förövare, vilket fick honom att komma av sig. Det var otroligt starkt att läsa om. I övrigt tyckte jag att boken var bra och det märktes av den var välresearchad, men att läsa om bara krig tycker jag blir lite tradigt i längden och krig är ca 70% av boken.

nov 03

Jag ser om 90-talsserien Dr Quinn: Rasismen

Dr Quinn

Häromdagen skrev jag att jag ser om Dr Quinn och fokuserade i ett långt inlägg på kärlekshistorien och det feministiska i den och i hela serien. Idag tänkte jag ta upp det som är lite mer problematiskt med serien och det är hanteringen av rasismen. Det är mycket i serien som handlar om rasism gentemot flera olika grupper och det är mycket som är mer intressant än vad vi (svenskar) förstod då. Men skulle det gå att göra en serie idag som är till stor del lättsam underhållning med kärlek och vänskap, där man låter några vara mysfarbröder ena sekunden, för att i nästa scen vara rårasist och gå med i Ku Klux Klan?

Självklart skildrar serien det som var och naturligtvis var inte så många människor fördomsfria i småstäder på 1860-talet, men hur serien är utformad skiljer sig nog en del från hur det skulle göras idag. Michaela och Sully står för det fördomsfria och de accepterar alla människor och jobbar för att ursprungsbefolkningen ska kunna leva sina liv och att färgade och invandrare ska behandlas som alla andra. De andra är allt från lite vardagsrtasistiska till rent fientliga mot allt som inte är som de uppfattar som normala.

I serien finns en manlig trojka bestående av saloon-ägaren och hallicken Hank, barberaren Jake och affärsinnehavaren och Sullys före detta svärfar Loren. Dessa tre tillhör kärnan i rollbesättningen och de är rent ut sagt rårasister hela bunten. Värst är Hank, för han har mycket få goda sidor, men de andra två veknar ofta och gör det rätta när det krävs. Ändå kan uttalande som ”häng indianerna” och ”jag tänker inte vara med på samma bild som den där (den svarta smeden Robert E)”.

Hank och Jake, och till en början även Loren, tvekar inte att gå ut och leta rätt på Sully när han fått ett pris på sitt huvud av militären. I säsongen innan gav de sig ut på en gemensam tur för att leta rätt på Sully och Michaela när de inte kommit hem från ett farligt uppdrag. Kanske ännu roligare när Jake på Michaela och Sullys bröllop slår ner General Custer (jag återkommer till honom) för att Cloud Dancing ska kunna vara Sullys best man. I avsnittet efter misstänkliggör Jake samma man när han går omkring i stan. Vid ett tillfälle får Jake en tankeställare när hans dejt ställer in för att han talar illa om en kvinna som levt med ursprungsbefolkningen, men dejten ändrar sig när Jake berättar sin sorgliga barndomshistoria. Slutet gott, eller vad?

Dr Quinn var ändå en progressiv serie och man måste se den i sitt sammanhang. Den startade 1993 och tredje vågens feminism hade precis startat och man började fundera över sina historia och hur ursprungsbefolkningen, svarta och andra grupper behandlats. Idag skulle en uppdaterad version av serien förmodligen kallas woke. Faktum är att många nog lärde sig mycket om hur ursprungsbefolkningen behandlades på 1800-talet och att det fanns många högt uppsatta män som var helt öppna med att de ville utrota dem.

General Custer är en mycket intressant karaktär, då han är en historisk person. Han har genom historien varit sedd som en hjälte och det finns många statyer av honom runt om i USA. I Dr Quinn framställs han som en rasist och en person som ville mer eller mindre utrota ursprungsbefolkningen. Det måste varit tämligen kontroversiellt i början på 90-talet att framställa en sådan person på det sätt som görs. Som jag nämnde ovan låter de till och med rasisten Jake slå ner honom och binda fast honom för att låta Sullys bästa vän och Cheyenne, vara med på bröllopet.

Idag tror jag att man väljer antingen eller i serier. Antingen är det en lättsam familjeunderhållning och då problematiseras inte dåtida rasism. Ibland kan vi till och med köpa att historien skrivs om för att det ska bli trevligare att titta på, som i Familjen Bridgerton där svarta och vita lever sida vid sida. Eller så gör man en allvarlig serie där det är mer historiskt korrekt, men då skulle nog inte the bad guys varvas med att vara mysfarbröder. Ett tredje alternativ är förstås att inte beröra rasismen mer än genom perifera karaktärer.

Det är svårt att smälta att Loren i ena avsnittet får ett namn av Cheyenne-stammen i en ceremoni för att i nästa tycka att det är ok att samma människor hängs (hängningen sätter Sully naturligtvis stopp för, men ändå). Att det är svårt för oss idag, betyder inte att det var fel att göra det då. Det var säkert mer verklighetstroget att vänner accepterade en stor del rasism hos dem de älskade och brydde sig om, men idag tror jag att man verkligen vill visa hur hemskt det var och inte blanda upp det med myspys. Jag kan ha fel där, men kan inte komma på någon liknande serie idag.

Dr Quinn var den sista lyckade western-serien/filmen som producerades på lång tid. Nu har genren kommit tillbaka på streamingtjänsterna, men jag har inte sett någon. Det är egentligen inte min genre, utan min grej var hela tiden kärlekshistorien, det feministiska och progressiva temat samt senare i serien familjelivet.