Det är slutet av andra världskriget och platsen är Wien i Christine Nöstlingers ungdomsroman Flyg ollonborre, flyg!. Jag har läst den förut, på tyska, för många år sedan, men mindes knappt något. Nu läste jag den på svenska.
Christel och hennes familj bor i Wiens mer urbana delar och mycket är sönderbombat. En dag får de möjlighet att flytta in i en rik familjs hus i utkanten av staden och där bor de till krigets slut. Ryssar kommer och flyttar in och alla de lever tämligen gott på vad de rika människorna lämnat efter sig. Många av de rika var övertygade nazister och ville fly fältet ifall ryssarna skulle komma. Christels pappa rymde från ett sjukhus i Wien med ett apparat att skriva ut permissionssedlar med sig. Han hade varit fem år i Ryssland och talade ryska, vilket han först dolde för att ryssarna inte skulle skjuta honom. Efter att ha räddat en full furir från att skjuta hämningslöst genom att prata med honom, blev han ryssarnas vän. Christel levde ett roligt liv med sin familj, sina grannar och de ryska soldaterna.
Christel är ett mycket busigt barn och hon drar sig inte för att hitta på hyss. Ibland blir hennes föräldrar arga på henne, men de är oftast bara glada att se henne igen efter att hon rymt eller försvunnit. Berättelsen är hur hennes synvinkel och hur hon som ett barn uppfattar kriget. Jag tycker att Christel är en utmärkt förebild för både flickor och pojkar och det är roligt att se den lite busiga flickan som inte fogar sig för orättvisor. Boken är också en bra skildring av hur det var att leva under andra världskriget i Österrike, när man inte trodde på Hitler, men var tvungen att gilla honom och till och med slåss för honom.
Det här med att springa på böcker av en slump, det kan ibland vara riktig lyckat. Medborgarplatsen bibliotek hade skyltat med bland andra Lygia Bojunga Nunes bok Den gula väskan och eftersom jag anade att författaren var från Brasilien, lånade jag den. Jag vet nu att författaren är brasilianska och att hon fick Almapriset 2004.
Christine Nöstlinger fick Almapriset 2003 och har skrivit många böcker om Mini. Jag valde Mini blir detektiv för att den hade roligast titel.
Annie från sjön av Kitty Crowther är inte den mest genusmedvetna boken, men det är en klassisk kärlekssaga där flickan inte är undergiven eller uppoffrande.
Isol fick Almapriset 2013 och hon är minst sagt en speciell författare och illustratör. Hennes böcker är annorlunda, så även om hon inte är författaren med det största genustänket så är det något jag tycker om med hennes stil. Beautiful Griselda har inte kommit på svenska än.
Jag förälskade mig i Kitty Crowthers entusiastiska fluga Vera och hennes pappa Ivo i 
Kitty Crowther fick 
ag kände med en gång att jag älskade Vera och hennes pappa Ivo. Insekter är inte helt vanligt i barnlitteraturen och flugor definitivt inte så det var en lite extra krydda till en i övrigt roliga boken. Teckningarna är fina och flugorna ser lite tokroliga ut, men framförallt är de söta och lätta att ta till sitt hjärta trots att just flugor inte är den vackraste insekten. Igenkänningsfaktorn i handlingen var hög hos oss eftersom sonen i många lägen ska släpa med sig fem-tio gosedjur. Så vardagligt och enkelt och så bra!
Tre lurviga nallar av Margaret Wise Brown är på inget sätt den mest genusmedvetna bok jag har läst, men det var min favoritbok när jag var barn. Jag läste om den nu som vuxen och läste den för mitt barn. Boken handlar om tre nallar som beger sig till människornas värld för att se hur man lever där. De ger sig iväg en och en, men den tredje har inga människokläder så han tar på sig trästockar som skor, en blomkruka som hatt och ett kålblad som jacka. Då känner solen och vinden inte igen honom och han är ensam och rädd. När han väl hittar sina föräldrar springer de hem genom skogen och slänger av sig alla hemska kläder.
Jag hade av någon anledning inte läst Pija Lindenbaum för mitt barn. Förrän nu. Jag fick låna ett helt gäng av hennes böcker av en kollega och jag började läsa Lill-Zlatan och morbror raring.
