Tre lurviga nallar av Margaret Wise Brown är på inget sätt den mest genusmedvetna bok jag har läst, men det var min favoritbok när jag var barn. Jag läste om den nu som vuxen och läste den för mitt barn. Boken handlar om tre nallar som beger sig till människornas värld för att se hur man lever där. De ger sig iväg en och en, men den tredje har inga människokläder så han tar på sig trästockar som skor, en blomkruka som hatt och ett kålblad som jacka. Då känner solen och vinden inte igen honom och han är ensam och rädd. När han väl hittar sina föräldrar springer de hem genom skogen och slänger av sig alla hemska kläder.
Ok, detta är en gammal saga och kläderna är stereotypa och barnet är en pojke, men det är ändå en normkritisk känsla någonstans mellan raderna. Det handlar om djur och sensmoralen är att kasta kläderna och leva som de vill och inte som andra förväntar sig.
Jag älskar gosedjur som leksaker för att de (flesta) är könsneutrala och manar till barnets egen fantasi. På samma sätt tycker jag om den här boken. Nallarna känner sig som mest fria när de är nakna och då ser man inte vem som är kvinna och vem som är man och det spelar ingen roll eftersom de bara vill vara med varandra. Fint och bra och jag älskar boken fortfarande.
