20 snabba från Enligt O

Enligt O vill lära känna oss andra lite bättre. Här är mina 20 snabba svar:

Snabbläsare eller långsamläsare? Läser extremt fort enligt vissa, förmodligen inte enligt andra bokbloggare 😉

Tegelstenar eller tunnisar? Vill man skriva ofta så vill man.

Bibliotek eller bokhandel? Förut var det alltid bokhandel, men nu är jag en sucker på bibblor.

Ljudbok eller e-bok? Får aldrig ro till att lyssna på något längre än P3 dokumentär. Har börjat så smått med e-böcker, men är inte helt fast.

Inbunden eller pocket? Pocket på resor, men gärna inbundet på hyllan.

Vampyrer eller spöken? Helst inget, men tyckte mycket om Spöket på Canterville när jag var barn.

En i taget eller slalomläsning? Blir stressad av att bara ha en bok på gång, särskilt om den inte är så bra.

Nytt eller gammalt? Jag älskar nytt, men det är gamla klassiker som jag går igång mest på.

Bokmärke eller hundöra? Har med viss tvekan börjat med hundöron på böcker jag itne ska behålla. Det tar emot i alla fall.

Snacks eller godis? Inga kommentarer.

Biografier eller memoarer? Tycker egentligen inte om något av det, men biografier har oftast mer distans och de som inte börjar med ”hennes pappa föddes 1867…” kan vara riktigt trevliga.

Skräck eller chicklit? Deckare är ju inte riktigt skräck, eller? Så det får bli chicklit. Det är ok ibland.

Soffan eller sängen? Alltid innan jag ska sova.

Inne eller ute? Men bäst är ändå på landet med havets brus i bakgrunden.

Boken eller filmen? Ser inte så mycket film faktiskt.

Twitter eller Facebook? Jag vill skriva mer på Twitter, men något måste prioriteras ner.

Goodreads eller Boktipset? Jag finns bara där, men inte fastnat för något än.

Kokbok eller Bakbok? Älskar att laga mat men är tämligen usel på att baka.

Te eller kaffe? Alltid.

Nobelpriset eller Augustpriset? Det är lite roligare.

Recension: Child, Vivian; City of arches; 2004

City of archesSka jag läsa en bok från alla världens länder så måste jag läsa en och annan tämligen meningslös bok. City of Arches av Vivian Child är nog en sådan bok. Det är en berättelse om byggnader och människor i Kingstown, huvudstad i S:t Vincent och Grenadinerna.

Det finns inte så mycket på nätet att hitta om Vivan Child, men vad jag förstår så lever hon idag och är tämligen gammal. Boken är en mängd skisser som hon själv gjort av hus och byggnader i Kingstown under det senaste århundradet och berättelser kring dem. Hon har beskrivit hur de har förstörts av naturkatastrofer och bränder och vilka som bott i husen. Hennes syfte är att berätta för kommande generationer om sin stad för att kulturen ska leva vidare. Boken har ett förord av landets president, Ralph E Gonzales, och han är i skrivandets stund fortfarande president (enligt Wikipedia).

Det här är inte en feministisk bok, det ska erkännas, och kanske tänjer jag på gränserna lite för mycket om jag tar med den här i mitt bibliotek. Men det udda landet och att den är skriven och illustrerad av en kvinna gjorde att jag inte kunde låta bli. Ska du resa till S:t Vincent och Grenadinerna rekommenderar jag dig att läsa den, annars vet jag inte om då får ut så mycket av den.

Jo, du kan ockåsp njuta av de fina skisserna i boken, som författaren själv har gjort. Här är regeringsbyggnaden i Kingstown:

Skiss av regeringsbyggnaden i Kingstown, S:t Vincent och Grenadinerna

Läs mer: Adlibris, Bokus (den finns alltså att köpa!)

#tbt: Feministbrud som sextonåring

Hanna som sextonåring

Dagens #throwbackthursday får bli en bild på mig i ny frilla från 1993. Jag är faktiskt lite förundrad över att jag helt och fullt anammade modet med de tjocka tröjorna med polotröjorna, jag som inte är ett dugg frusen av mig. Nu sitter jag här och svettas bara av åsynen över denna klädsel. Jag minns att materialet i polotröjorna hade mer att önska och att jag brukade bära ett gummiband under kragen och när jag hade längre hår, fästa kragen med en säkerhetsnål i nacken. Att hitta tröjor där kragen satt åt i halsen gick inte.

Nu är det dags igen: Eurovision Song Contest!

esc2014

Äntligen, äntligen, äntligen! Nu börjar Eurovision Song Contest och ikväll är det semifinal med Sverige. Detta mina vänner, är SÅ mycket bättre än den svenska melodifestivalen. Jag skulle gärna skippa alla deltävlingar, men eurovision-finalen har jag bara missat än enda gång sedan 1985 och den gången var det för att gå på fest dit en kille jag var kär i skulle komma. Jag ångrar det beslutet än idag.

Men, säger ni, det ÄR ju för trist nu när Östeuropa dominerar så mycket. Det är ju alltid någon obskyrt land som vinner varje år. Är det verkligen så?

Nu har jag undersökt tävlingen de senaste 15 åren, vilket ungefär är så länge länder från Östeuropa varit med. På den tiden har ett Östeuropeiskt land vunnit sex gånger. Hur många gånger under samma period har ett Nordiskt land vunnit? Jo, exakt lika många gånger! Sverige har vunnit två gånger, Danmark två och Finland och Norge en gång var. De senaste fem åren är fördelningen Västeuropa fyra gånger, varav Norden tre och Östeuropa i form av Azerbajdzjan en gång. Se tabell nedan (Turkiet räknar jag varken till Väst eller Öst):

1999 Sverige
2000 Danmark
2001 Estland
2002 Lettland
2003 Turkiet
2004 Ukraina
2005 Grekland
2006 Finland
2007 Serbien
2008 Ryssland
2009 Norge
2010 Tyskland
2011 Azerbajdzjan
2012 Sverige
2013 Danmark

Östdominans? Snarare Nordisk dominans! Och röstar på varandra gör vi också. Fy på oss.

För att bli lite mer seriös så tycker jag ni alla ska läsa var Hanna Fahl skrivit om EBU och politiken. Med ett Ryssland som tågat in i Ukraina så går det snart inte att hålla sig neutral längre. Dessutom vill flera länder få slippa att sända Österrikes eftersom de representeras av en transa i år. Hanna Fahl avslutar sin artikel:

Politiskt eller ej, så är det dags för EBU att slå fast några grundläggande riktlinjer som avgör vilka länder och tv-bolag som får delta. Att man tillgodoser mänskliga rättigheter. Att man står upp för jämlikhet. Att man inte diskriminerar på grund av ras, kön eller sexuell läggning. Det är enda vägen framåt för en tävling som säger sig handla om gemenskap.

Ikväll hejar jag på Island, Holland och Sverige såklart. Island är så mycket nittotalsnostalgi att jag tror att det blir en röst på dem. Att de dök upp i klänningar för att som vita privilegierade heteromän visa sitt stöd för andra könsroller än de traditionella gör inte saken sämre precis (se Hanna Fahls text). Så heja Pollapönk! (Och heja Sanna!)

Klassiska kvinnor april

Klassiska kvinnor

Då var det dags igen! Några dagar försent ska vi sammanfatta läsningen av klassiska kvinnor i april. Jag behövde en liten paus och läste ungdomsböcker istället så det var inte min mest produktiva läsmånad i det här avseendet. Jag sneglade åt Kerstin Ekmans Häxringarna igår, men tog en lånebok istället. Idag börjar jag läsa Jhumpa Lahiri, men i maj ska jag läsa fler klassiska kvinnor. Med hjälp av lite ungdomsförfattare fick jag dock ihop några stycken. Fyll på med era!

Pion av Pearl Buck
C R M Nilsson

Hungerspelstrilogin av Suzanne Collins
Feministbiblioteket

Nakna timmar av Lygia Fagundes Telles
Feministbiblioteket

Jerusalem av Selma Lagerlöf
Sannas bokhylla

Hemligt-serien av Barbro Lindgren
Feministbiblioteket

Hemlängtan av Michelle Magorian
Feministbiblioteket

Vi kom över havet av Julie Otsuka
C R M Nilsson

När kejsaren var gudomlig av Julie Otsuka
Frida läser

Ru av Kim Thúy
C R M Nilsson

Män kan inte våldtas av Märta Tikkanen
Frida läser

London av Virginia Woolf
Feministbiblioteket

Här är de böcker vi läste i januari.
Här är de böcker vi läste i februari
Här är de böcker vi läste i mars.

Vad har ni andra läst? Fyll på i kommentarsfältet så fyller jag på litteraturlistan ovan.

A room of my own
Bokdivisionen
C R M Nilsson
Det möra tornet
Eli läser och skriver
Frida läser
Havsdjupets sal
Jesper Svensson
Lyrans Noblesser
Majes
Sannas bokhylla
Tingting
Violens boksida

Recension: Lönnqvist, Anna; Tills kärleken skiljer oss; 2014

Tills kärleken skiljer ossJag fick förfrågan om jag ville läsa Anna Lönnqvists debutroman Tills kärleken skiljer oss och sedan diskutera den på Facebook. Jag sa ja till det eftersom den verkade ha ett feministiskt tema och vara en badvändare, vilket var precis vad jag behövde just nu.

Handlingen är ganska enkel; Susanna är gift med Philip, äktenskapet är dåligt och Susanna träffar den 16 år yngre David och är otrogen. Enligt bästa chick lit-stil är det massor av komplikationer och turer hit och dit innan allt löser sig till det bästa.

Jag vet inte om Anna Lönnqvist är feminist, men det första som slår mig är att boken känns som den roman en arg feminist som vill få kvinnor att bryta sig loss ur dåliga äktenskap skulle skriva. Tyvärr blir vi läsare skrivna på näsan och författaren verkar inte riktigt lita på oss att vi kommer att få sympati för rätt karl. Resultatet blir Philip som inte är en knöl eller ens en skitstövel, nej han är en direkt elak människa som bedrar sin fru, säger att hon är ful och tjock, struntar fullkomligt i sina barn (lämnar en ettåring utan uppsikt för att ha sex, hon trillar ner för trappan och han skyller då ifrån sig på sin åttaåring), tar ett nytt jobb fast han är pappaledig utan att informera sin fru och informerar i sin tur hennes chef samt bestämmer att de ska flytta till London och berättar för sin fru och sina barn samtidigt som han berättar för hela släkten. Hela tiden skyller han på att frun är missunnsam och alltid letar fel när hon tar upp problemen. De har heller inte haft sex på två år. Kan det bli så mycket värre? Samtidigt är David, snygg, omtänksam, barnkär, framgångsrik, tjejmagnet och älskar Susanna av hela sitt hjärta. Det enda som står i vägen för ett lyckligt slut är Susannas svartsjuka och hennes tankar om att man ska hålla ihop som familj. En feminist som vill göra ett statement skulle skriva såhär. Det har gjorts av flera förut; Denise Rudberg, Katarina Wennstam och Jenny Strömstedt för att nämna några.

Möjligheterna att fundera över den i vanliga fall svåra frågan om att stanna i ett äktenskap och jobba på det eller att kasta sig in i nåt nytt är obefintlig eftersom maken är ett kräk, som ni förstår av beskrivningen ovan. Jag saknar komplexiteten! Det hade varit lite mer kittlande om jag hade tyckt att otroheten var lite fel och själv tyckte att det fanns en grund i att hålla ihop och jobba på det de har för barnens skull. Samtidigt så är Susannas agerande intressant. Om man bortser från den svartvita situationen så är hennes funderingar på otrohet och hennes egen skuld realistisk och svartsjukan som är helt obefogad och inte så välgrundad känns också verklig.

Anna Lönnqvist kan konsten att skriva bra sexscener! De bygger inte på några sadomasochistiska eller förnedrande förhållanden utan det är jämställt och fint och det är hett. Hon har också lyckats skriva en bladvändare som den snabbläste läser ut på tämligen kort tid, även om boken kanske kändes lite väl mycket som ett skolboksexempel på en spännande relationsroman, det vill säga inte så nytänkande utan ganska förutsägbart.

Västmanländskan och AlexBokhylla har också skrivit om boken.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Ordberoende förlag

Avslutning barnboksvecka

barnboksvecka

Det har varit en fantastisk rolig vecka! Att bara få ägna sig åt barn- och ungdomslitteratur och fokusera på enbart det har varit bra och nyttigt för mig personligen och av det gensvar jag fått så tror jag att även ni läsare har gillat det.

Jag hoppas att ni har fått många bra tips om böcker att läsa för era barn och böcker att ge till era tonåringar att läsa själva. Att göra den här veckan har gett mig många egna favoriter och just nu är det Kitty Crowthers böcker om flugorna Ivo och Vera som läses mest frekvent här hemma.

Själv ser jag fram emot nya utmaningar och mer vuxenlitteratur i mitt liv igen. Imorgon är bloggen back to normal igen.

Tack till alla som deltagit på sina egna bloggar och uppmärksammat barnboksveckan och tack till alla som deltog i bloggstafetten om Andnöd!

Så till det som varit pricken över i: Denna vecka gick Feministbibliotekets fan-sida på Facebook äntligen över 2000 gillamarkeringar!

Recension: Collins, Suzanne; Hungerspelstriologin: Hungerspelen, Fatta eld, Revolt; 2008-2010

HungerspelenDå har jag också läst hela den omåttligt populära och omdiskuterade serien Hungerspelen av Suzanne Collins. En barnboksvecka med även ungdomslitteratur behövde avslutas med Hungerspelen, kände jag, så jag sträckläste de två sista delarna som jag fortfarande hade olästa. Den första boken läste jag sommaren 2012 på engelska och de två sista läste jag på svenska (av lathetsskäl) nu i april-maj 2014.

Vi befinner oss i framtiden och inget är sig likt. Staten Panem har vuxit fram där Nordamerika en gång legat. Staten består av huvudstaden och sedan tolv distrikt, som försörjer huvudstaden med olika nödvändiga saker. I huvudstaden lever de flesta i sus och dus, medan det ute i distrikten är fattigt på många håll. Fattigast är distrikt tolv. Därifrån kommer bokens huvudperson Katniss Everdeen.

Varje år ordnas de så kallade Hungerspelen som är en stor tv-höjdpunkt för alla i Panem. Två från varje distrikt lottas ut att delta och i spelen kan inte bara en segra utan bara en kan överleva.

Trilogin börjar med att Katniss väljer att ställa upp i Hungerspelen istället för sin lillasyster. Hennes medspelare från distriktet är bagarsonen Peeta som inför spelen avslöjar att han är kär i Katniss och hon väljer att spela förälskad tillbaka. Den påhittade romansen kommer att hjälpa dem mycket i kampen om att överleva inne på arenan. Men vad är påhittat och vad är verklig kärlek? Vet de det själva över huvud taget?

Traditionen med Hungerspelen är naturligtvis alldeles vidrig och som vi förstår kommer Katniss att överleva sina spel och därmed bli en segrare med vissa privilegier. Trots det kommer hatet mot regimen bara att växa, men skulle hon våga sätta sig upp mot den? Katniss slits mellan sina ideal att kämpa för frihet och rättvisa och att skapa trygghet för sin familj och därmed undvika ett krig.

Det är ingen som helst tvekan om att detta var spännande böcker. Men jag sträckläste dem inte helt frivilligt. Hade det inte varit för att jag hade satt upp en deadline att de skulle vara utlästa till idag så hade det nog tagit betydligt längre tid. Även om jag är äldre och inte längre så beroende av kärleksintriger för att jag ska tycka en bok är spännande så föll jag lite för triangeldramat mellan Katniss, Peeta och Katniss barndomskompis Gale. Det var inte förrän i sista boken som jag började tycka att det blev lite för mycket.

Även om det är en helt absurd historia så är det mycket som är realistiskt i den. Allt är inte svart eller vitt. Alla är inte antingen onda eller goda. De goda ljuger och bedrar ”för allas bästa” och den som hatar dig kan bli din bundsförvant. I kärlekshistorien så är det svårt att veta vad som är äkta känslor och vad som är något som andra tvingat på dig, vilket är troligt när man gått igenom så fruktansvärda saker som alla i boken har gjort. Men som sagt så tyckte jag att den biten blev lite orealistisk i slutet då Katniss i princip hade två killar som bara väntade på att hon skulle välja och hon hade då sårat båda två å det grövsta.

Jag ska inte säga hur det slutar, såklart, men även upplösningen var realistisk och inte överdrivet romantisk eller fantastisk. Det värdiga avslutet gjorde att jag tyckte ännu mer om serien.

Jenny Insulán har tidigare recenserat böckerna här på Feministbiblioteket.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Recension: Magorian, Michelle; Hemlängtan; 1984

HemlängtanHemlängtan var den första boken jag läste av Michelle Magorian. Godnatt Mr Tom är hennes i särklass mest kända, och kanske också den bästa, men Hemlängtan får inte glömmas bort.

Rusty kommer till USA som evakuerad när hon är sju år gammal. När boken börjar har hon återvänt till ett krigshärjat England och året är 1945 och hon är 12 år. Det är svårt att anpassa sig till den nya världen som för henne känns gammaldags och tråkig. Istället för cocacola och könsblandad skola får hon bo på flickinternat och dricka äckligt te. Hon känner sig ensam och hon får inga vänner eftersom hon är så framåt och frispråkig. Hennes räddning blir Lance, en pojke som precis som hon varit i USA och känner sig ensam. De rymmer från sina internat på nätterna och träffas i en stuga i skogen. På helgerna är Rusty hemma hos familjen och hennes farmor och far är mycket konservativa, medan mamman, som är mer liberal, verkar foga sig för mycket.

Rusty står för det moderna, medan hela England fortfarande är viktorianskt och stelt. Ljuspunkten finns i mamma Peggy som lämnade hemmafrulivet för att bli bilmekaniker under andra världskriget. Hon kom att älska sin frihet. Pappan och farmodern är kvar i det gamla och vill inget hellre än att bevara det. Farmoderns har inte ens offrat sina gardiner i krisens England för att hon ville bevara sitt hus för sonens skull, så att det skulkle se ut precis som förr när han kom tillbaka från kriget. Det blir mamman som genom att ta sig ur sitt dåliga äktenskap räddar dottern från den viktorianska uppfostran.

Hemlängtan är en ungdomsroman som lyckas med att både vara spännande och gripande utan att den har ett kärlekstema. Istället är det en stor portion feminism och kvinnlig frigörelse, helt utan att det skrivs en på näsan. Budskapet om att det är den moderna emanciperande kvinnan som är vinnare gör boken att jag verkligen älskar boken. Jag kan nu i efterhand tycka att det var synd att jag läste den när jag var lite för ung och inte riktigt orkade igenom kapitlen, för om jag bara varit något år äldre hade jag slukat den och läst den flera gånger, minst lika många gånger som Godnatt Mr Tom.

Recension: Gunnarson, Anna Charlotta; Utan titel; 2012

Utan titelAnna Charlotta Gunnarson är en författare som provat på att skriva böcker till barn i alla åldrar. Utan titel är hennes första bok för ungdomar.

Huvudpersonen är en sextonårig flicka som tre år tidigare förlorat sin mamma i lungcancer. Hennes pappa förväntar sig och önskar att hon ska bli en rebellisk tonåring, men istället klär hon sig i pastell och bakar muffins, som hon bloggar om. Men när ingen ser smyger hon ut i en skogsdunge och röker.

Utan titel är en bok om tonårsuppror på ett lugnare sätt. Föräldern som står bredvid och inte förstår sin dotter är inte mindre oroad för att hon inte skriker ut sin sorg. Flickans önskan är att få var glad och känna familjegemenskap, men personer i hennes närhet vill alltid prata om sorgen och då blir allt med ens mycket jobbigare, tycker hon. Hennes bror blir den enda fasta punkten som hon kan ty sig till, men han bor flera hundra mil bort och kommer inte hem så ofta. I hans frånvaro så har hon sina vänner och så Mio, som hon träffar i dungen där hon röker.

Det är lätt att förstå både flickan och hennes pappa. Han som inte har tid att försöka förstå sin dotter för att han är fullt upptagen med sin egen sorg och hon som inte vill släppa honom inpå sig när han inte ens anstränger sig för att förstå henne. I boken finns ett genus- och mångfaldsperspektiv, men det glider förbi diskret i bakgrunden. I förgrunden står den unga flickan och hennes sorg och hennes kamp för att komma tillbaka till livet, det vardagliga livet med glädje och skratt. Boken är sorglig, men den ger också hopp om att barn kan komma över hemska förluster, även om saknaden förstås aldrig försvinner.

När jag läste slutorden efter boken så grät jag:
TILL MAMMA KERSTIN
som aldrig får läsa detta, eftersom alla cigg utan filter gav dig facking lungcancer och mig bara en enda sak av godo: en historia att berätta.

Det var alltså självupplevt.

Läs mer: Adlibris, Bokus