Snart är det dags för bokcirkel igen med Läsa jorden runt. Vi ska läsa två böcker, varav den ena är Fri av Lea Ypi från Albanien. Min recension har varit publicerad i tidningen NU och den finns nu även här i sin helhet. För mer läsning av NU, där jag är chefredaktör, kan du prenumerera här.
Lea Ypi är född 1979 och är professor i filosofi på London School of Economics. Hon har skrivit flera akademiska verk, men den största framgången har hon fått med en roman om hennes egen uppväxt i Albanien. Hösten 2022 kom Fri, med undertiteln En uppväxt vid historiens slut, ut på svenska på Albert Bonniers förlag. Boken finns även som ljudbok på Bonnier Audio.
Ypi skriver i epilogen att hon med boken vill nyansera synen på socialismen och det låter för en liberal kanske inte som den bästa utgångspunkten. Jag kan ändå, efter att jag läst boken, förstå vad författaren menar, även om jag såklart inte håller med i hennes slutsatser. Dock läste jag boken som en roman och hade det inte varit för bokens epilog, så hade läsningen varit en fullträff. Nu lämnade den en liten bitter eftersmak.
I slutet av åttiotalet är Lea en flicka som är mycket trogen den socialistiska ideologin som styr i hennes land Albanien. Hennes stora idol är läraren Nora som har svar på allt. Föräldrarna är mycket förtegna om deras bakgrund, som i Albanien har mycket stor betydelse i alla möjliga sammanhang. När det börja mullra i Albanien och folk kräver frihet, då ändrar sig föräldrarna och Lea börjar förstå att de inte älskar socialismen lika mycket som hon gör.
Det blir en hård tid för familjen efter kommunismens sammanbrott. Inte till en början, för de har gott om pengar och är intellektuella. Men efter ett tag börjar de inse att friheten för med sig många dåliga saker för dem utan pengar. När pappan ska avskeda en massa hamnarbetare, vissa med grava funktionshinder, har han svårt att göra det för att det skulle vara bättre för den stora massan. Tvivel på att den nyvunna friheten bara är god, kommer krypande.
Det blir mer eller mindre inbördeskrig i Albanien 1997. Bankerna kraschar och folk förlorar sina besparingar och det blir upplopp i flera städer. Leas familj hade behållit huset, så de klarar sig rent ekonomiskt. Pappan sitter dessutom i parlamentet. Lea går in i en depression och när hon inte tillåts gå till skolan och efter studenten vill hon bara fly till Italien.
Fri är skriven ur barnets perspektiv och även om Lea Ypi har facit i handen när hon skriver lyckas hon väl fånga barnets tankar i såväl fruktan som glädje och hopp. Ypi valde att studera filosofi efter skolan och det valet lyser igenom i boken, även om det inte är på något överdrivet eller märkligt sätt. Lilla Lea funderar ofta över saker såsom religion och socialism och hon försöker med det hon vet att få ihop världen och hur den fungerar.
Det är vackert beskrivet hur barnen närmade sig turisterna, även om de var avskärmade från befolkningen med hjälp av staket. I vattnet fanns inga stängsel, så där kunde de komma närmare och känna lukten av solkräm. Lea kunde prata franska, eftersom henne farmor lärt henne det, så någon gång vågade hon till och med prata med några främmande barn.
Det är uppenbart för Lea Ypi att den socialism som fanns i Albanien före 90-talet inte var hållbar, men hon upplevde också en enorm ofrihet efteråt. Hon såg människor lida för att de inte hade pengar. De såg hur folk slogs för pengar. För mig är inte lösningen mer marxism, men efter att ha läst boken kan jag förstå att Lea Ypi vänt sig till sina rötter. Det är svårare att förstå att hon hållit fast vid dem, trots snart 30 år boendes i olika liberala demokratier.
Jag och Hugo läser Vera Svanson tillsammans. Den andra boken i serien är Vera Svansons dagbok för vloggstjärnor och lifehackberoende och eftersom den första boken var så rolig, försökte vi oss även på bok nummer två. Vera Svanson är skriven av Moa de Bruin och ges ut på Rabén och Sjögren.
När det kom till Lettland i min EU-läsning tänkte jag först se om det kommit ut något nytt, men eftersom den fantastiska översättaren Juris Kronbergs avlidit är det kanske svårt att hitta någon lika dedikerad till den lettiska litteraturen. Mitt val föll då på Nora Ikstena, vars bok 
Det är totalt sex böcker i serien om Kerstin av Helena Hedlund och alla sex har kommit ut. Kerstin, solen och kärleken är den femte boken. Böckerna ges ut av Natur och kultur och min sexåriga dotter verkligen älskar dem. Kerstin är introvert och känslig och är en lite äldre variant av Pija Lindenbaums Gittan. Kerstin-böckerna är för åldrarna 6-9 och 
Nora Wagener är född 1989 och hon var den enda författare jag kunde hitta något läsbart från, som kommer från Luxemburg. Jag har tidigare läst 
