apr 30

Avslutning barnboksvecka: Dag 3

Barbro Lindgren

Idag har jag läst Barbro Lindgren. Hon ha skrivit otroligt många böcker och flera av dem är barndomsfavoriter. Jag har inte läst  om Loranga, Masarin och Dartanjang, men dem hade jag tänkt att stifta bekantskap med i vuxen ålder. Jag tyckte inte de verkade så bra ur genussynpunkt så jag läste dem inte till idag. Jag valde istället att läsa om två andra karaktärer, Benny och Rosa.

Det är böckerna om Barbros egen uppväxt som jag tycker är bäst. Världshemligt och de andra böckerna är och var verkligen stora favoriter. Lilla Sparvel har jag mig veterligen inte läst och jag hann inte med det till den här veckan så de böckerna har jag kvar. Enligt en läsare är de också bra, men ännu mörkare än hemligt-serien.

Imorgon ska jag ge er massor av tips på bilderböcker för små barn som trotsar normer och som har flickor i huvudrollen. Klockan nio kommer det första inlägget och sedan publiceras ett i timmen fram till avslutningen klockan 19.

Jag vill också att ni kikar in hos Liselotte som tipsade mig om Slottet med de många rummen. Hon har i veckan skrivit om Alfons och hur hon ser på de böckerna och recenserat en bok om att vilja passa in, De ovanligaste barnen.

apr 30

Recension: Lindgren, Barbro; Bladen brinner; 1973

Bladen brinnerBladen brinner är den sista boken i serien om Barbro Lindgrens uppväxt. Den första är Jättehemligt och den andra Världshemligt. I Bladen brinner har Barbro hunnit bli 15 år.

Boken är ungefär som sina föregångare. Den är lättläst och handlar om mycket vardagliga saker. Nu heter bästisen Diggi och det handlar mycket om killar. Men när Per kysser Barbro så känner hon att hon är för ung för att kastas in i vuxenlivet och undviker honom till hans stora sorg. Förra bästisen Cissis pappa dör i barnförlamaning, precis som Ingrids mamma i den förra boken. Hela serien avslutas med att Barbro får en lillebror.

Alla tre böckerna är i dagboksform och det bygger på Barbro Lindgrens egna dagböcker. De är skrivna i början på sjuttiotalet för att ge ut dem oredigerat säger författaren själv hade varit omöjligt. Hon har tagit sig konstnärliga friheter och tagit bort och lagt till, men försökt att minnas hur det var att vara tio, tretton och femton år i början på 1950-talet i Bromma. Jag är nu, efter omläsning av alla tre, säker på att jag har läst de två första, men inte Bladen brinner. De är mycket lika, men jag var antagligen för gammal för att tycka att Jättehemligt var så rolig så jag slutade efter den. Värdlshemligt läste jag först och den tyckte jag mycket om. Jag trodde på förhand att Bladen brinner skulle vara mer vuxen, men så är det inte, det nya omslaget till trots.

Alla tre böckerna gavs ut i nytryck 2010 av Karneval förlag och nu börjar förhoppningsvis böckerna söka sig upp ur bibliotekens magasin. Jag lånade mina tre böcker på Lidköping stadsbibliotek och läste en om dagen under påsken. Världshemligt läste jag i nytryck och den innehöll nya reflektioner av författaren. De andra två fanns i magasinet.

I de reflektioner författaren skrivit som efterord i alla tre böckerna får vi veta att hennes älskade lillebror Kjellegubben inte lägre finns. Det känner oerhört sorgligt, men vi får inte veta hur och när han dog. I ett samtal med Yukiko Duke berättar hon om att hon förlorare honom som ung vuxen. Min mamma sa att det hon mindes av att jag läste böckerna var just hur sorgligt vi tyckte det var att Kjellegubben inte fanns mer, men det kommer inte jag ihåg.

Böckerna är alla tre enkla med ett för barn lättillgängligt språk och passar för barn tio till femton år, även om jag tror att barn i tonåren kommer att tycka att de är lite barnsliga. Annars är de ganska tidlösa, med tankar och känslor som vilket barn som helst i samma ålder, även om de utspelar sig på 50-talet och inte nu.

Läs mer: Adlibris, Bokus

apr 30

Recension: Lindgren, Barbro; Världshemligt; 1972

VärldshemligtNär jag läste Världshemligt av Barbro Lindgren var det första gången på 25 år. Jag insåg då att jag läste Världshemligt före Jättehemligt i min barndom och tyckte mest som den förstnämnda. Jag var förmodligen i rätt ålder för den. I Jättehemligt är Barbro 10 år och i Världshemligt 12-13.

I Världshemligt har Barbro en ny bästis, Cissi, och de leker journalister och har en egen tidning. Ibland rider de också. Annars handlar boken mycket om döden. En klasskompis till Barbro och Cissi dör och även om de inte kände honom så väl så tänker de mycket på honom och varför han dog. Sedan dör Barbros förra bästis Ingrids mamma och hon vet aldrig hur hon ska prata med Ingrid om det. I den här boken börjar också kärlek och känslor för killar komma och de försöker sig på att ordna ”hippor”.

Jag använde ordet tidlös för Jättehemligt och jag måste säga samma sak om Världshemligt. Tänk att en tonåringskänslor och syn på livet inte har förändrats så mycket på 60 år. Som jag skrev ovan så älskade jag Världshemligt som tonåring och jag skulle idag rekommendera den till vilken trettonåring som helst. Den är skriven i dagboksform och mycket lättläst, så det är en bok att sluka.

Jag skriver lite mer reflektioner om alla tre böckerna i den sista delen, Bladen brinner.

Läs mer: Adlibris, Bokus

apr 30

Recension: Lindgren, Barbro; Jättehemligt; 1971

JättehemligtBarbro Lindgrens trilogi om sin egen uppväxt var en favorit hos mig när jag var liten. Dock är jag osäker på om jag har läst alla tre. Jättehemligt handlar om vardagslivet för en tioåring.

Det är inte bara glatt och roligt, även om Barbro Lindgren skriver på ett sätt som gör att i alla fall jag drar på smilbanden ganska ofta. Nej, det är en ganska allvarlig bok om en flicka som drabbas av depression när hon tänker på att hon ska gå i skolan varje dag i många många år. I övrigt handlar boken mycket om det som rör en flickas tanker när hon är tio år; klasskompisarna, släkten, roliga grannar och såklart bästisen.

Jag tyckte mycket om Jättehemligt nu vid omläsningen och jag är ganska säker på att jag läste den då när jag var yngre. Jag tycker också att den håller än. Boken har över 40 år på nacken och Barbros egen tioårstid ligger 67 år bort, men tankarna och känslorna hos barn och flickor i den ålder är nog ungefär detsamma idag. Trots all teknikutveckling så har Jättehemligt något verkligt tidlöst över sig och jag är glad att den nu har getts ut i nytryck.

Jag skriver lite mer reflektioner om alla tre böckerna i den sista delen, Bladen brinner.

Läs mer: Adlibris, Bokus

apr 30

Recension: Lindgren, Barbro & Eriksson, Eva; Rosa på dagis; 1999

Rosa på dagisBarbro Lindgren har skrivit bilderböcker för små barn om hunden Rosa. Av bilderna att döma är det förmodligen hennes egen hund hon skriver om. Rosa på dagis handlar om livet på ett hunddagis.

I en humoristisk dagismiljö få vi träffa Rosa, Karo och de andra på hunddagiset och de har ungefär samma inställning till att bli lämnade där som våra barn och de leker ungefär samma lekar. Rosa får kompisar och hon leker med både pojkhundar och flickhundar.

Jag tror verkligen att den här boken handlar om Barbro Lindgrens egen hund, för hundens tant i boken är mycket lik författarinnan. Trots det så tycker jag att man kan läsa den som om det vore barn och barnen kan definitivt känns igen sig i miljöerna och intrigerna. Mycket söt och rolig bok!

apr 30

Recension: Lindgren, Barbro & Landström, Olof; Nöff nöff Benny; 2007

Nöff nöff BennyBarbro Lindgrens bok Nöff nöff Benny, men bilder av Olof Landström handlar om två små grispojkar. Jag uppmärksammar normkritiska och gränsöverskridande barnböcker och jag vill lyfta fram den här därför att Benny och lillebror inte har den traditionellt manliga könsrollen. De är närhetstörstande och lite fega och de ser båda upp till kompisen Klara som är bäst av alla lekkompisar.

I all sin enkelhet tyckte jag mycket om Nöff nöff Benny. Den handlar om grisbarnen som går och leker i pölen fast de inte får och trillar i. Det är inte så att alternativa könsroller alltid måste vara utstuderade och väl genomtänkta. Jag vet ju inte hur mycket Barbro Lindgren har funderat på den biten när hon skrev den här boken, men klart är i alla fall att hon skapade en pojke som andra än vilda bebisar kan identifiera sig med.

Det finns fler böcker om Benny.

Läs mer Adlibris, Bokus

apr 29

Avslutning barnboksvecka: Dag 2

Almapriset

2003 delades det första Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne ut, det som också kallas Almapriset. Christine Nöstlinger från Österrike och Maurice Sendak från USA delade på priset det året. Nedan följer de pristagare som jag läst och därmed presenterat för er idag och juryns motivering:

2003: Christine Nöstlinger, Österrike

Christine Nöstlinger är en pålitlig ouppfostrare av Astrid Lindgrens kaliber. Hennes mångskiftande och djupt engagerade författarskap är präglat av respektlös humor, klarsynt allvar och lågmäld värme och hon ställer sig oreserverat på barnens och de marginaliserades sida.

2004: Lygia Bojunga Nunes, Brasilien

Lygia Bojunga upplöser lika svindlande lätt som det lekande barnet gränsen mellan fantasi och verklighet. I hennes dramatiska och muntligt präglade berättande är allt möjligt. På ett djupt originellt sätt förenar hon lekfullhet, poetisk skönhet och absurd humor med frihetspatos, social kritik och ett starkt engagemang för det utsatta barnet. Med fin psykologisk känsla låter hon sina läsare kliva rakt in i de drömmar och fantasier som hennes huvudpersoner använder för att överleva.

2008: Sonya Hartnett, Australien

Sonya Hartnett är en av den moderna tonårsromanens främsta förnyare. Med psykologiskt djup och ett under ytan vibrerande raseri skildrar hon ungas villkor utan att väja för livets mörka sidor. Detta gör hon med språklig virtuositet och lysande berättarförmåga: hennes verk blir en kraftkälla.

2010: Kitty Crowther, Belgien

Kitty Crowther är linjens mästare, men också stämningens. Hon förvaltar, förvandlar och förnyar bilderboksberättandet. I hennes värld står dörren mellan fantasi och verklighet vidöppen. Tilltalet är varligt och personligt men verkningarna starka och i sin djupa inlevelse med dem som har det svårt visar hon på vägar där svaghet kan vändas till styrka. Humanism och medkänsla genomsyrar och binder samman hennes konstnärskap.

2013: Isol, Argentina

Isol skapar bilderböcker i barnets ögonhöjd. Hennes bilder vibrerar av energi och explosiva känslor. Med en återhållen palett och ständigt nya bildlösningar tänjer hon på invanda perspektiv och flyttar bilderboksmediets gränser. Hon utgår från barns klara blick på världen och ger deras frågor drastiska uttryck och öppna svar. Med befriande humor och lätthet behandlar hon även tillvarons mörkare sidor.

Imorgon ägnar jag dagen åt Barbro Lindgren som fick priset i år. Första inlägget kommer klockan 11:00.

apr 29

Recension: Hartnett, Sonya; Torsdagsbarn; 2000

TorsdagsbarnSonya Hartnett är från Melbourne i Australien och Torsdagsbarn utspelar sig på den australiensiska landsbygden på 30-talet. Hartnett fick Almapriset 2008.

Harper bor med sin föräldrar och syskon i ett ruckel. Dagen då Gaffy föds håller Tin på att dö. Han begravs under lera, men när de grävt fram honom ser de att en trädrot räddat livet på honom och Harper ser att han själv försökt att gräva sig ut. Efter det börjar han gräva. Han gräver under huset och bosätter sig där. Familjer råkar ut för många sorger och bedrövelser och lyckas aldrig ta sig ur fattigdomen. Fadern är feg och naiv och har en förkärlek för alkohol. Han är uppvuxen i ett välbärgat hem i stan och är inte van vid lantbruket. En elak granne utger sig för att hjälpa dem, men även om de är misstänksamma så går de i fällan. Hela tiden finns det en pojke som hör allt i sina gångar under marken.

Torsdagsbarn är en fantastisk berättelse om hur barn och ungdomar upplever fattigdom och hopplöshet. Genom hela boken är Harper glad och har framtidstro. Hon tappar inte hoppet och hon är nöjd med det hon får, så länge hon får vara med sin familj. Hon saknar de syskon hon haft som inte fått leva så länge och hon saknar dem som flyttar hemifrån, eller för den delen lever under jorden.

Det är egentligen misär, men berättelsen är inte skriven på ett sätt som framställer tillvaron som eländig. Vi får misären svart på vitt, men glädjen och kärleken gör att det känns hoppfullt. Det är som om man förstår att en dag så kommer det att gå bra för familjen.

Det är en fantastisk bok. Jag är glad att jag fann den i en almapris-monter på Lumabiblioteket.

Läs mer: Adlibris, Bokus

apr 29

Recension: Nöstlinger, Christine; Flyg olonborre, flyg!; 1973

Flyg ollonborre, flyg!Det är slutet av andra världskriget och platsen är Wien i Christine Nöstlingers ungdomsroman Flyg ollonborre, flyg!. Jag har läst den förut, på tyska, för många år sedan, men mindes knappt något. Nu läste jag den på svenska.

Christel och hennes familj bor i Wiens mer urbana delar och mycket är sönderbombat. En dag får de möjlighet att flytta in i en rik familjs hus i utkanten av staden och där bor de till krigets slut. Ryssar kommer och flyttar in och alla de lever tämligen gott på vad de rika människorna lämnat efter sig. Många av de rika var övertygade nazister och ville fly fältet ifall ryssarna skulle komma. Christels pappa rymde från ett sjukhus i Wien med ett apparat att skriva ut permissionssedlar med sig. Han hade varit fem år i Ryssland och talade ryska, vilket han först dolde för att ryssarna inte skulle skjuta honom. Efter att ha räddat en full furir från att skjuta hämningslöst genom att prata med honom, blev han ryssarnas vän. Christel levde ett roligt liv med sin familj, sina grannar och de ryska soldaterna.

Christel är ett mycket busigt barn och hon drar sig inte för att hitta på hyss. Ibland blir hennes föräldrar arga på henne, men de är oftast bara glada att se henne igen efter att hon rymt eller försvunnit. Berättelsen är hur hennes synvinkel och hur hon som ett barn uppfattar kriget. Jag tycker att Christel är en utmärkt förebild för både flickor och pojkar och det är roligt att se den lite busiga flickan som inte fogar sig för orättvisor. Boken är också en bra skildring av hur det var att leva under andra världskriget i Österrike, när man inte trodde på Hitler, men var tvungen att gilla honom och till och med slåss för honom.

Läs mer: Adlibris, Bokus

apr 29

Recension: Bojunga Nunes, Lygia; Den gula väskan; 1976

Den gula väskanDet här med att springa på böcker av en slump, det kan ibland vara riktig lyckat. Medborgarplatsen bibliotek hade skyltat med bland andra Lygia Bojunga Nunes bok Den gula väskan och eftersom jag anade att författaren var från Brasilien, lånade jag den. Jag vet nu att författaren är brasilianska och att hon fick Almapriset 2004.

Rakel har tre önskningar; att bli stor, att bli pojke och att bli författare. Hon tror att något av de två första är en förutsättning för att hon ska få lämnas ifred. Men så en dag så for hon en gul väska och i den gömmer hon sina önskningar. I väskan finns även Paraplyet och Säkerhetsnålen och tuppen Skräcken. De har alla en historia som Rakel berättar om i boken.

Latinamerika är känt för sin magiska realism och i Den gula väskan så får vi möta den i barnboksform. Det är en fantastisk berättelse om ett barns önskningar och hur hon kommer ur de vuxnas förväntningar och lyckas gå sin egen väg. Det är en bok om en flicka som önskar att hon vore pojke därför att pojkar har ett helt annat handlingsutrymme än flickor och det är något som fortfarande är sant på många håll i världen idag, 38 år senare.

Jag varken är eller var intresserad av övernaturliga inslag i böcker, men magisk realism av en riktig vass författare är något annat. Det gäller även Lygia Bojunga Nunes. Den gula väskan är en mycket bra bok och jag hoppas verkligen inte att den faller i glömska på grund av alla sina år på nacken.