feb 06
Nu är det dags för nomineringstider igen. Du som läser och gillar min blogg får gärna nominera den till Massolit Book Blog Awards!
Feministbiblioteket är en nischad blogg som har till syfte att sprida feministisk litteratur och litteratur om och av kvinnor från hela världen. Tycker ni att det vore en bra motivering för den här bloggen att bli årets nischade blogg som nominera nu!
Du nominerar här från idag fram till 13 februari klockan 12.
feb 05
Körsbärsträden i Hammarby Sjöstad och mitt barn. April 2013.
Jag fick en enkät från Fantastiska berättelser om vårlängtan och den ska jag självklart besvara!
Vilket vårtecken längtar du mest efter?
Skulle jag fått frågan 1988 skulle jag svara hockey-VM, men nu är det snarare det blommande japanska körsbärsträden i Hammarby Sjöstad.
Ett annat säkert vårtecken är bokrean i slutet av februari. Har du någon särskild bok som du hoppas ska finnas till fyndpris?
Nej, inte alls. Ju mer insyltad bokbloggare jag blir, får jag mer koll på allt nyutgivet och med ett och annat recensionsex i brevlådan så blir då bokrean mindre viktig. Men om jag ska vara ärlig så var nog Adlibris intåg i mitt liv den första dödsstöten för bokrean för min del. Den andra var att jag började låna massor på bibblan. Och att vi har för mycket böcker hemma.
Våren bjuder också på många nya böcker. Är det någon/några du längtar extra mycket efter?
Sexualpolitiska nyckeltexter från Leopard förlag ser jag mycket fram emot, likaså romanen Rosa Candida av Auđur Ava Ólafsdóttir från Weylers. I sommar kommer Silvia Avallones senaste på svenska (på Natur och kultur) och den ser jag MYCKET fram emot!
Finns det någon författare du önskar (men inte vet är aktuell) ska komma med en ny bok/uppföljare i vår eller senare under året?
Slavenka Drakulic! Hon är så fantastisk. Jag kan inte läsa mig trött på skildringar från Balkan och Östeuropa.
Finns det någon särskild debutant som du ser extra mycket fram emot att läsa i vår?
Jag är inte så bra på att läsa debutanter, men förra årets läsning av Victoria Larsson fick mig på lite andra tankar. Jag ska läsa Lisa Westerlund, som skrivit här på debutantbloggen, och jag ser fram emot hennes projekt där hon skrivit samma bok (Klarhet) ur två olika synvinklar.
Det kommer många nya pocketböcker i vår. Är det några särskilda tecken du väntat på att läsa i pocket?
Nej, inte nu faktiskt. Det brukar vara det, men nu är jag så insnöad på gammal europeisk litteratur så jag har inte tänkt på vilka pocketböcker jag borde kolla efter.
Sist men inte minst, det är ju inte vår än och även vintern har ju sina positiva sidor. Berätta vad du tycker bäst om med vinter.
Att det är vackert. Och att mitt barn tycker att det är roligt att leka i snön.
Just det, länka vidare. Äsch, den som vill kan väl svara?
Hugo åker pulka. December 2014.
feb 04
Jag köpte två böcker i den lettiska montern på bokmässan förra året. En av dem var Gundega Repšes Tennets skrik, en bok om att växa upp i Sovjetunionen på 70-talet. En typ av litteratur som jag på förhand vet att jag kommer att älska. Vi får tacka den entusiastiska översättaren Juris Kronbergs för att det finns så mycket bra lettisk litteratur på svenska.
Den elvaåriga flickan Rugetta i Riga har fått en dagbok. I den skriver hon om skolan och sina vardagliga problem. I början handlar det om killar och kompisar och de stora problemen är att killarna tafsar. Så småningom blir Rugetta mer och mer övertygad om att hon inte har någon framtid i det ofria Sovjetunionen och börjar misströsta. Samtidigt blir hon olyckligt kär i en kille i grannklassen. Hon sjunker ner i en depression och får smaka på en fasansfull psykvård. En vän sviker henne dessutom och lurar till sig hennes dagböcker. Lärarna och hennes mamma börja tappa hoppet och tillslut hamnar hon på straffläger för att bli en rättrogen kommunist.
Jag läste Honeckers kanderade äpple, Claudia Ruschs självbiografiska roman, om livet i DDR. Där var det mycket skratt och det absurda var beskrivet på ett komiskt sätt. Tennets skrik är precis tvärt om. I början är det lite gulligt, men bli så småningom svart och smärtsamt. Rugetta är inte en stor oppositionell person. Hon vill bara inte leva i ett land där man inte kan köpa tamponger. Hon skriver för att överleva, men dagböckerna blir hennes fall.
Det var en oroligt bra bok som jag tycker förtjänar uppmärksamhet. Det är en viktig bok om en del av vår närhistoria. Trots att letterna badar i samma bräckta vatten som vi svenskar är det få som vet så mycket om deras historia mer än att de varit en del av Sovjetunionen. Tennets skrik ger letternas historia ett personligt ansikte.
feb 03
Kroatien skulle kunna ses som en stor utmaning i min EU-läsning. För ett par år sedan försökte jag att hitta böcker från Balkanländerna skrivna av kvinnor, men hittade inte så mycket. Inför den här utmaningen kunde jag ta fram en bok som stod oläst i hyllan, som aldrig blev av att läsa då.
Erfarenheter av Kroatien som bokland
Min erfarenhet av litteratur från Balkan är inte stor. Men Slavenka Drakulic från Kroatien är en av mina favoritförfattare. Hon bor idag i Wien, Stockholm och på Istrien med sin svenska make Richard Swartz. Hon har skrivit mycket om Balkan och Östeuropa och är kanske mest känd för boken Balkan Express om kriget på nittiotalet.
Kroatisk litteratur i Feministbiblioteket
Flera av Slavenka Drakulic böcker finns med och Hur vi lyckades överleva kommunismen med ett leende på läpparna är den mest feministiska av dem. Efter att ha frågat nästan alla personer från Balkan jag känner om litteratur av kvinnor därifrån har jag konstaterat att utbudet är oerhört knapert. Jag läste en av få författare från Kroatien som är översatt till svenska, Dubravka Ugresic och hennes bok Baba Jaga la ett ägg.
Nya erfarenheter inför EU-utmaningen
Efter ovan nämnda inventering av litteratur från Balkan återstod en bok som jag aldrig läste och som jag nu tog ut ur bokhyllan. Med tanke på utbudet så fick jag vara tacksam över att ha fått tag på en hel roman.
Vedrana Rudan – Night: En lång rant om en kvinna som raljerar över kriget, samhället och livet. Till en början roligt, men sedan rätt trist. Författaren är från Opatija i Kroatien.
Nästa EU-land
Nästa land är Lettland och det blev inte en lika stor utmaning som man skulle kunna tro. Jag har redan haft fokus på Baltikum så ett grundjobb var redan gjort. Sedan fick jag visst med mig två lettiska böcker från Bokmässan i höstas.
feb 03
Det finns inte många kroatiska kvinnliga författare översatta till svenska. Vedrana Rudans Night är på engelska och till och med på det språket var det svårt att hitta översättningar. Night stod i bokhyllan sedan en tidigare inventering av litteratur av kvinnor från Balkan och jag bestämde mig nu för att läsa dem inom ramen för EU-läsningen.
En kvinna, Tonka, ligger i TV-soffan och tänker på att hon ska lämna sin man. I en lång monolog som varar i 211 sidor pratar hon om det mesta, livet, otrohet, kriget, serber, kroater och sina vänner. Det är bitvis underhållande. Att boken innehåller endast två kapitel gör det också svårt om man inte tänkt att sträckläsa boken, vilket jag misstänker att få som inte sitter inlåsta i en hiss skulle vilja göra.
Är författaren smygrasist eller är det bara Tonka som är det? Det är svårt att säga vad som är författarens åsikter genom sin huvudperson eller vad som bara en en huvudpersons egna korkade åsikter. Jag reagerade lite på ett resonemang om att en svart man som påstår sig vara från ön Korcula var lättare att genomskåda en en serb som säger samma sak. Svarta män ser man ju på att de inte kan komma från Korcula, medan den lömska serben kan komma igenom med sin lögn. Jag försökte ta reda på mer fakta om författaren med det mesta står på kroatiska eller serbiska. I hennes Wikipediaartikel på serbiska nämns det att hon fått sparken från kroatisk TV efter antisemitiska uttalanden. Nu ska jag vara väldigt försiktig med att dra slutsatser av något jag läst via google translate, men det sammantaget med beskrivningen av svarta ovan samt huvudpersonens oerhört raljanta ton gör att jag blir lite misstänksam. Men som sagt, jag har verkligen inte mycket att gå på här, mer än en känsla som kom fram lite då och då i boken. Annars ska författaren vara engagerad i kvinnofrågor, vilket ju är bra.
Det var till en början en rolig och underhållande bok, men det blev aldrig någon förändring och efter ca 100 sidor tröttnade jag på ranten.
feb 03
En erotisk novell som jag borde läst för länge sedan är Lina Forss Det gyllene snittet från Mix förlag. Feministisk porr, det är alltid lika intressant!
Maja är ung, piercad och störig och Stella är äldre, rik och tar för sig av livet. De träffas av en slump på Facebook och Stella ser till att de ses i verkligheten för att ha sex. Ingen av dem har erfarenhet av att ha sex med en kvinna men är båda väldigt upphetsade av tanken. Det blir det bästa sexet de båda någonsin upplevt.
Det är svårt att skriva erotiska berättelser, men novellformen är ändå att föredra, tycker jag, då det lätt blir staplande av samlag på varandra i en roman. Det gyllene snittet var en lång novell med mycket förhandsinformation och lång upptrappning. Mitt omdöme är att den var ok, men inte så mycket mer. Det var en del korrfel i den som störde och så var språket lite väl pratigt. Den långa upptrappningen var också rätt så tradig och förutsägbar och kunde ha kortats ner.
Feministisk erotik är en farlig stämpel då det är lätt att sätta sig över människors fantasier och lustar, men jag kan i vilket fall konstatera att Det gyllene snittet uppfyller mitt krav med att det är kvinnor som njuter av sex på ett sätt som inte bara är till för den manliga betraktaren.
feb 02
Hugo klappar getter på Kolmården. Juli 2014.
Veckans tematrio hos Lyran handlar om djur. Djur i titeln eller böcker där djur spelar en stor roll. Jag ska inte göra det lätt för mig och välja barnböcker och tyvärr har Lyrans själv skrivit om Doppler där en älg har en av huvudrollerna så det blev en liten utmaning.
En katt i Warszawa av Slavenka Drakulic: En bok av en av mina favoritförfattare som jag inte riktigt gillade. Det kan ha berott på förväntningarna. Det var fabler där olika djur betraktade de kommunistiska diktaturerna i Östeuropa. Jag har blivit rekommenderad att läsa om den och omvärdera den och det ska jag göra!
Händelser vid vatten av Kerstin Ekman: Här spelar en ål en roll, kanske inte så stor men ändå en viktig roll. Händelser vid vatten vann en omröstning i Sydsvenskan om Sveriges bästa deckare och jag hade den som nummer två.
Mannen som kunde tala med hästar av Nicholas Evans: Jag är ingen hästtjej, men eftersom alla älskade denna bok när den kom försökte jag läsa den. Det är en av få böcker som jag benämner böcker som inte går att läsas.
feb 02
Den tyska författaren Charlotte Roches bok Feuchtgebiete finns på svenska, Våtmarker, men jag läste boken på originalspråket. Det gick förvånansvärt lätt och jag är glad för det och inser att det är författaren Christa Wolf som är svår och inte jag som absolut inte förstår tyska.
Helen är en brådmogen och mycket sexuellt intresserad artonåring som ligger på sjukhus för att hon har opererat bort hemorrojder. Hon får inte åka hem förrän hon har fått en blodfri avföring och tack vare att hon fått mens kan hon mörka att hon egentligen mår bra. Hon vill inte lämna sjukhuset förrän hon har fått sina båda föräldrar, som är skilda, att träffas där. Dessutom har hon blivit kär i sjuksköterskan Robin.
Detta är i stora drag huvudstoryn, men det är naturligtvis inte för den som boken är så omtalad och både hatad och älskad. Helen älskar sex och hon älskar sex på okonventionellt sätt. Kapitlet där hon beskriver hur hon gärna har oralsex när hon har mens skulle nog av ganska många betraktas som äckligt. Likaså hennes fascination för finnar och dess innehåll som hon beskriver i detalj. Det är med andra ord inte så mycket en erotisk bok, som en bok om den kvinnliga kroppen och att älska sin kropp med alla funktioner. Visst förekommer detaljerade beskrivningar av sex, men inte tillräckligt mycket för att jag skulle kalla det en erotisk roman.
Jag kan förstå dem som slänger iväg boken med äckelkänslor och inte alls förstår grejen, men jag tyckte att det var fantastiskt mitt i alla (äckliga) beskrivningar av den kvinnliga anatomin. Precis som Roche själv säger till New York Times så ska boken läsas som ett feministiskt manifest om den kvinnliga kroppen och alla de tabun som har följt med den. För Roche finns inga tabun och här har vi äntligen en kvinnlig motsvarighet till Frank McCourts beskrivning av sig själv som ung och onanerande i Ängeln på det sjunde trappsteget. Jag älskade scenen när Helen på sjukhuset la sig under sängen för att onanera för att det stack i fingrarna på henne.
Boken slutar mycket djupare än den börjar och jag förstod Helen mer och mer. Det är inte bara en hysteriskt rolig roman utan också mycket sorglig. På kuppen lärde jag mig en massa nya tyska ord som bajskorv, fitta och avföring. Min starka rekommendation är att läsa den, om du klarar det.
Boken är slutsåld på svenska, men finns på engelska och tyska:
Engelska: Adlibris, Bokus
Tyska: Adlibris, Bokus
feb 01
Det har blivit mycket läsning av böcker från när och fjärran som både är lite smågamla och tämligen urgamla. Det är är en blogg som också ska ta upp aktuell feministisk litteratur och nu är jag äntligen färdig med min genomgång av vårkatalogen för nyutkomna böcker. Nedan följer ett axplock av de böcker som jag är sugen på att läsa och skriva om under våren.
Vad är du sugen på att läsa i vår?
Feministiska böcker
Göra män av Mats Söderlund (Ordfront): En bok om hur tufft det är att vara ung kille idag med, speciellt om man inte passar in i den gängse könsrollsmallen.
Utvägar av Rebecca Vinthagen (Ordfront): En debattbok om feminismens segrar, allianser och framtiden. Förmodligen väldigt vänster, men jag ska såklart läsa den.
Sexualpolitiska nyckeltexter av Fia Sundevall mfl red. (Leopard): Det är delvis samma redaktörer som till Kvinnopolitiska nyckeltexter och om jag inte har missuppfattat så är det samma upplägg, med texter och kommentarer av kända forskare.
Sexjournalen av Karolina Hansson och Elina Pahnke red. (Leopard): Om kvinnor som bryter könsrollsmönstren när det kommer till sex. En antologi.
Skönlitteratur av och om spännande kvinnor
Rosa Candida av Auđur Ava Ólafsdóttir (Weyler): En spännande isländsk bok om en man som blir ofrivilligt far till ett barn han ska komma att älska. Komplicerat men ändå självklart föräldraskap.
Sund av Tove Folkesson (Weyler): ”En ung kvinna ute på individualistisk odyssé” lät mycket spännande.
Kattmänniska av Susanne Samuelsson (Epok): Feministisk skräck i novellform. Way out of my comfortzone, men jag tackade ändå ja till att recensera den. Ska bli spännande!
Klarhet av Lisa Westerlund (Lava): Det är en bok om en kvinna som blivit misshandlad av sin man. Författaren, som är debutant, har skrivit två böcker, den ursprungliga om kvinnomisshandel och så en där hon har vänt på det och det är kvinnan som misshandlar mannen. Ska bli mycket spännande att de hur hon ror iland det projektet!
Hyresgästerna av Sarah Walters (Natur och kultur): Jag vill läsa Sarah Walters inom ramen för min EU-läsning och varför då inte ta en nyutgiven? Har varit sugen på henne länge, men inte fått tummen ur.
En plastig trea av Petra Hulova (Rámus): Jag ha läst henne förut och tyckt om henne och den här nya handlar om en prostituerad kvinna och hennes funderingar.
Vidare vatten av Ilma Rakusa (Rámus): En schweizisk författare och den handlar om hennes uppväxt i ungerska delen av Slovakien. En resa genom Centraleuropa som jag bara inte vill missa!
Den begravda skrivmaskinen av Carmen Bugas (2244): Om förtrycket i Rumänien utgivna på det spännande förlaget som koncentrerar sig på länderna runt svarta havet (som är 2244 m djupt).
En bön för de stulna av Jennifer Clements (Bonniers): En annorlunda skildring av kvinnor i Mexiko låter mycket lovande.
Biografier om spännande kvinnor
Denna dagen ett liv om Astrid Lindgren av Jens Andersen (Norstedts): Efter SVT:s dokumentär i julas är Astrid Lindgren mer aktuell än någonsin. Boken om henne har redan kommit ut och jag är mycket sugen på att läsa den.
Dokumentära böcker om och av spännande kvinnor
De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordberg (Bonniers): Jag gillar Nordbergs krönikor och tycker att hennes bok om kvinnorna i Afghanistan som förklär sig för att leva friare verkar superspännande.
Jemen är bra! av Tanja Holm (Leopard): Holm bor i Jemen och berättar i sin bok om landet som är ett av världens fattigaste och där det finns stora kontraster, exempelvis så tillåter man barnäktenskap men det finns en kvinnlig minister för mänskliga rättigheter.
Ukraina – gränslandet av Anna-Lena Laurén och Peter Lodenius (Atlantis): Kanske inte bocken med mest feministisk vinkel i år, men jag älskar Anna-Lena Laurén (utrikeskorrespondent på Hufvudstadsbladet) på Twitter och hon ger sakliga och bra analyser av situationen i Ukraina så jag ser mycket fram emot hennes bok.
Mitt liv som gift av Anna Mannheimer (Brombergs): Jag älskade Rally på den tiden då det begav sig och Anna Mannheimer och Peter Apelgren är fortfarande gifta med varandra. Eftersom Mannheimer är en av mina stora idoler från förr vill jag gärna läsa om hennes syn på äktenskap och vardagsbekymmer.
jan 31
Jag skrev i veckan ett inlägg om ungdomar, feminism och samtida litteratur. Jag la upp länken i ett feministiskt forum på Facebook och kritiken lät inte vänta på sig. Trodde jag att ungdomar av idag inte kan läsa tyngre verk? Var det så att min liberala åskådning hindrar mig från att rekommendera klassiska feministiska verk som ofta är vänster? Tycker jag att den feministiska historien är oviktig? När man få kritik så är det viktigt att rannsaka sig själv och det har jag nu gjort. Det här inlägget ska syfta till att förtydliga min poäng.
För det första så tänkte jag på ungdomar som inte är så länsvana när jag skrev inlägget. Självklart finns det många unga som kan läsa flera av de stora feministiska verken på en eftermiddag, men när någon ber om bra tips till någon som borde bli intresserad av feminism så tänker jag inte på de läsvana och medvetna. De medvetna tipsas med fördel om min Feministiska kanon, där både 70-talets vänsterfeminister finns med och liberaler som Mary Wollstonecraft och Elin Wägner.
För det andra så tycker jag att det är synd att samtida litteratur ofta glöms bort när vi ska tipsa ungdomar om bra litteratur. Det skrivs mycket bra av feministiska författare och jag är övertygad om att det som ligger en närmare är lättare att ta till sig. Därför tipsar jag hellre om Sofia Nordin eller Hanna Jedvik istället för exempelvis Fittstim som funkade som ögonöppnade 1999 men som idag är ganska gammal. Vi har för vana att tipsa om den litteratur vi själva läste när vi var unga och älskade. Vi borde öppna ögonen och se vad som faktiskt skrivs idag.
För det tredje så står jag för att Fittstim har passerat bäst-före-datum. Jag har, till skillnad från många andra, läst Fittstim senare än 1999. Det var väl 2005 om jag inte minns fel (vilket nu är tio år sedan). Det var ingen ögonöppnare för mig för mina ögon var redan vidöppna vid det laget. Det var mer ett konstaterande om att den nog öppnat många ögon när den kom. Därför är Fittstim inte med i den feministiska kanonen och därför skulle jag aldrig tipsa en ung människa om den idag. Nu är feminismen en mer integrerad del av samhällsdebatten och unga är mer medvetna än vad vi var för 15 år sedan.
Sammanfattningsvis kan jag säga att jag tror att unga lockas bättre till läsning av samtida litteratur och att det finns många bra feministiska ungdomsboksförfattare. De medvetna kan givetvis tipsas om de gamla klassikerna.
