Recension: Ruschat, Anna; I detta liv; 2001

Schweiz beraättar: SensommarmötenTranans novellsamling Schweiz berättar: Sensommarmöten innehåller noveller på landets fyra officiella språk. Jag fokuserar på kvinnorna och recenserar de bästa ur samlingen en och en.

Anna Ruschat tillhör den italienskspråkiga delen av Schweiz och hennes bidrag i novellsamlingen var I detta liv, en berättelse om barnlängtan. Såklart träffade novellen mig rakt i hjärtat. Martha, som tror att hon inte kan få barn, söker läkarhjälp och får till svar att hon faktiskt väntar ett barn. Men det blir inte som hon tänkt sig, utan en kort tid före förlossningen så får hon veta att barnet har en allvarlig skada och inte kommer att överleva.

Det var en fin novell mitt i allt det fruktansvärda. Det fanns ett hopp om något bättre och ett sätt att ta sig igenom det hemska. Trots det önskar jag inte ens min värsta fiende får gå igenom det som Martha gick igenom. Men jag vet ju att sådan sker och det inte alltför sällan. Jag är glad att jag läste novellen gåendes till förskolan så att jag dels var lite för okoncentrerad för att ta in varje stavelse och dels snart skulle få träffa mitt barn.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Recension: Grobèty, Anne Lise; Vinterflickan; 1986

Schweiz beraättar: SensommarmötenTranans novellsamling Schweiz berättar: Sensommarmöten innehåller noveller på landets fyra officiella språk. Jag fokuserar på kvinnorna och recenserar de bästa ur samlingen en och en.

Vinterflickan är ursprungligen skriven på franska av Anne Lise Grobèty. Det är en poetisk novell om en stark kvinna – en vinterflicka. Sommarflickan är varm och kärleksfull, vårflickan doftar äppelblom och höstflickan skimrar som sjunkande solar. Vinterflickan däremot hon står stadigt och räds inte. Hon vet att kärleken till dig är stark.

Poetiskt, bra och feministiskt. Jag gillade det starkt. Det var nästan som en längre prosaisk dikt och jag älskade det feministiska över den, även om jag inte vet om just det var författarens syfte.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Recension: Frey, Eleonore; Inte ett sant ord; 1989

Schweiz beraättar: SensommarmötenTranans novellsamling Schweiz berättar: Sensommarmöten innehåller noveller på landets fyra officiella språk. Jag fokuserar på kvinnorna och recenserar de bästa ur samlingen en och en.

Eleonore Frey är en tysktalande författare från Schweiz och Inte ett sant ord handlar om ett barns syn på vad som är sant och vad som inte är det. Barnet blir så småningom vuxet och så blir också betraktelserna. Språket är poetiskt och manar till eftertanke.

När jag läste den här novellen tyckte jag att fen var bra och jag drogs snabbt in i den. När jag nu dagen eter jag läst den ska skriva om den minns jag inte ett dugg. Så kan det vara och det är knappast ett bra betyg.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Recension: Schweikert, Ruth; Portbou; 1994

Schweiz beraättar: SensommarmötenTranans novellsamling Schweiz berättar: Sensommarmöten innehåller noveller på landets fyra officiella språk. Jag fokuserar på kvinnorna och recenserar de bästa ur samlingen en och en.

Portbou är en plats i Spanien på gränsen till Frankrike. Orten har speciell betydelse för huvudpersonen i Ruth Schweikerts novell med samma namn. Huvudpersonen är en kvinna som aldrig haft en pojkvän, men hon har fått tre barn med tre olika älskare. Ju mer jag läste desto mer förstod jag att det låg traumatiska barndomsminnen och olösta saker i historien som gjort att hon agerade som hon gjorde.

Jag ville så gärna tycka om den här novellen för den kändes så feministisk och så viktig. Men jag förstod den inte. Jag visste inte riktigt vad jag skulle tycka om den veliga huvudpersonen och berättelsen innehöll inte ens en stor portion kärlek till barnen, utan var bara konstig.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Recension: Abonji, Melinda Nadj; Av en hund blir det aldrig någon bacon; 2011

Schweiz beraättar: SensommarmötenTranans novellsamling Schweiz berättar: Sensommarmöten innehåller noveller på landets fyra officiella språk. Jag fokuserar på kvinnorna och recenserar de bästa ur samlingen en och en.

Melinda Nadj Abonjis novell Av en hund blir det aldrig någon bacon är en tidigare opublicerad novell och originalspråket är tyska. Abonji har rötter i Serbiens ungersktalande del (Vojvodina) och om det har hon skrivit i sin roman När duvor flyger. Novellen jag läst nu kändes lite ”balkansk”, men det kan också bero på att jag känner till författarens historia. Den handlar om en flicka och hennes relation till en farbror som sitter och läser tidningen. På slutet förstår vi att farbrodern är analfabet.

Det var en fin och lite smårolig novell om relationer och vad som egentligen betyder något. Jag fattade tycke för den roliga farbrodern som dagligen satt bakom sin tidning för att han tyckte om det.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Novell-lördag: Schweiz

schweiz flaggaIdag ska dagen vigas åt Schweiz och noveller. Schweiz är ett spännande land mitt i Alperna och med fyra officiella språk. Kvinnorna fick inte rösträtt förrän 1971 och i delstaten Appenzell Innehoden inte förrän 1990.

Jag ska fokusera på kvinnor idag som alla andra dagar och i Tranans novellsamling Sensommarmöten, från vilken alla är hämtade, finns författare från alla fyra språkgrupperna representerade. En del av den här novell-lördagen är en del av Deutcher herbst som fortgår trots att det nu är slutet på mars. Jag kommer även recensera noveller från de andra språkgrupperna.

Som vanligt publicerar jag en novell i timman den första kommer om en timma klockan 11. Ett avslutningsinlägg kommer klockan 17. Häng med!

Vinnare av Massolit Book Blog Award 2015

Vinnare av Massolit Book Blog Award 2015

Jag har blivit intervjuad av Massolit efter vinsten i Massolit Book Blog Awards. Läs intervju på deras hemsida eller nedan då jag varit så fräck och snott den i händelse av att de skulle ta bort den.

Varför startade du Feministbiblioteket?

Jag ville skapa en sida där folk kunde hitta en sammanställning av feministisk litteratur. Det skulle vara kategoriserat efter genre och erbjuda en kort text om innehållet. Senare slog jag ihop min politiska blogg med feministbiblioteket och skapade en feministisk bokblogg. Katalogsystemet finns kvar på bloggen, men recensionerna är betydligt längre och bredden är större och sidan innehåller fler böcker än bara rent feministiska. Dock går kvinnohistoria och feminism som en röd tråd genom alla inlägg.

Vilka ämnen får du flest reaktioner på bland dina inlägg?

Det är tyvärr inte de roliga, smala och ibland helt obskyra böcker som får mest reaktioner. Inte heller de bästa texter jag någonsin skrivit. Det som genererar mest reaktioner är feministiska provokativa texter (antifeminister), personliga inlägg om barnet och föräldraskap (mina vänner och bekanta) eller bloggstafettinlägg (andra bokbloggare).

Viktigaste boken du läst – någonsin?

Det är en sådan där fråga som i princip är helt omöjlig att svara på för att det finns så många. Pennskaftet av Elin Wägner var viktig därför att den propagerade för kvinnlig rösträtt och sex före äktenskapet även för kvinnor så tidigt som 1910. Simone de Beauviors De andra könet var viktig för att det var avstampen för den så kallade andra vågens feminism 1949. Under det rosa täcket är viktig därför att den fick många att öppna ögonen för feminismen på nittiotalet.

Hur ser din blogg ut om tio år? (innehållsmässigt)

Det är oerhört svårt att säga hur länge jag vill hålla på, men med tanke på att Feministbiblioteket fyller tio år nästa år är det väl inte omöjligt att jag bloggar i tio år till. Jag hoppas att den utvecklas i enlighet med mina intressen och min egen utveckling och såklart följer med i tiden.

EU-läsning: Malta

Maltas flagga

Luxemburg förra gången och nu Malta, som är land nummer 15 i EU-läsningen. Sannerligen inget lätt läsland att ta sig an. Jag fick leta läsa innan jag hittade något som skulle kunna gå att skriva om på bloggen. Och som vanligt när det gäller svåra länder blev resultatet enbart dikter från internet.

Erfarenheter av Malta som bokland

Obefintlig.

Maltesisk litteratur i Feministbiblioteket

Jag har läst en svensk bok om abortförbud i EU, I det tysta av Anna Dahlqvist, men utöver det så finns det ingenting.

Nya erfarenheter inför EU-utmaningen 

Det såg länge ut som om jag inte skulle hitta något alls från Malta och det hade ju varit förfärligt tråkigt. Men så dök jag på The drunken boat och ett antal maltesiska poeter, alla översatta av Maria Grech Ganado.

Maria Grech Ganado – Dikter från The drunken boat: Maltas första kvinnliga universitetslärare samt en stor översättare av maltesisk poesi, kändes som en bra representant i den här utmaningen. Hennes originalspråk är maltesiska, men hon översätter sin lyrik själv.

Nästa EU-land

Nu är det dags för ett land där det finns en hel del litteratur att läsa, nämligen Nederländerna. Det kommer nog att dröja ett tag innan jag återkommer för det finns massa holländska böcker jag är sugen på.

Recension: Grech Ganado, Maria; Dikter från The drunken boat; 2003-2006

Maria Grech GanadoDet finns inte mycket litteratur från Malta på engelska eller något annat språk som jag förstår. Kvinnor är än mer sällsynt. Jag hittade ett nummer av The drunken boat på nätet som haft Malta som tema och författaren Maria Grech Ganado har skrivit mycket och dessutom översatt andra. Hon har prisats i hemlandet för sin insats till litteraturen. Hon var den första kvinna att undervisa på universitetet på Malta.

Dikterna från The drunken boat är vardagliga och vissa innehåller kärlek. Jag fastnade mest för ”Sleeping together”:

I sleep with your hands on my breasts,
my back to you, your arms enfolding, crossing
my chest, and your hands on my breasts.

Jag tyckte också om dikten om hennes graviditet med den oroande inledningen, men som slutar positivt och vi får anta att hon fick en dotter:

I had booked my internal in the same hour
as my daughter’s weekly check.
Your uterus is very small,
our gynae said,
dispensed with me, then turned
to check the pulsing world of hers.

Dikterna är skrivna på maltesiska men de är översatta av författaren själv. Det gör att det känns mer äkta. Översatta dikter innebär ju alltid en viss tolkning av översättaren och hen står därmed mellan författaren och läsaren som ett filter. I övrigt tyckte jag att det var trevliga dikter, men kanske inte så mycket mer. Men roligt att läsa lyrik från Maria Grech Ganado som är en framgångsrik maltesisk litteraturvetare.

Är jag för petig när jag vill ha mer realistiska romaner?

Jag läser på en strand på ön Bintan, Indonesien

Jag läser på en strand. Förmodligen en orealistisk deckare. Bintan, Indonesien februari 2010.

Jag har på senare tid börjat irritera mig på att saker och ting i många romaner är så orealistiska. Det handlar inte om science fiction eller magisk realism (vilket jag i och för sig inte är så förtjust i heller), utan mer känslor och handlingar och inte känns trovärdiga.

Det värsta jag vet är deckare som bygger på orealistiska mordfall. Det vanligaste i den genren är väl mobbingoffer som söker upp sina mobbare sisådär tjugo-trettio år senare och mördar dem. Andra exempel på osannolika motiv finns. Alla osannolika intriger bygger på att vi läsare inte alls är insatta i de vanligaste motiven för mord och så att säga inte kan vår GW. Det verkar trovärdigt, men för den som tänker efter är det inte det. Jag har på senare tid bråkat lite med en kvinna i kommentarsfältet för att hon tyckte att min min sågning av Lars Bill Lundholms bok Citymorden var oförskämd. Det som var oförskämt var att jag tyckte var att förövare och motiv var helt osannolika. Det kan såklart vara spännande ändå, men jag fixar det inte och det berättar jag i en recesion. Att det sker massa mord i exempelvis Ystad eller Fjällbacka man jag leva med, men inte att mobbare mördas 25 år efter att oförrätterna begåtts (OBS! Detta var inte fallet i ovan namngivna deckare).

Jag klarar inte heller av när författare tar genvägar för att få ihop storyn. En klassisk deckaringridiens är att mördaren inte är mördare för att offret dött en naturlig död. Om denna sak upptäcks flera år senare så måste frågan om obduktion lösas. Oavsett hur blir det inte trovärdig, en obduktion visar sådant. Har författaren ändå löst det på något sätt känner jag mig snuvad på konfekten.

Och så slutligen kärlekshistorier där par som precis som i många filmer inte pratar med varandra. Har gifta eller etablerade par precis bråkat allvarligt så är det väl inte så sannolikt att de inte pratar på flera dagar? Det känns som en nödlösning när sådan konflikt skrivs in i historien för att dra ut på tiden och det stör mig något oerhört.

Är det jag som läser för mycket böcker och är onödigt petig eller känner någon rentav igen sig?