Jag läser på en strand. Förmodligen en orealistisk deckare. Bintan, Indonesien februari 2010.

Jag har på senare tid börjat irritera mig på att saker och ting i många romaner är så orealistiska. Det handlar inte om science fiction eller magisk realism (vilket jag i och för sig inte är så förtjust i heller), utan mer känslor och handlingar och inte känns trovärdiga.

Det värsta jag vet är deckare som bygger på orealistiska mordfall. Det vanligaste i den genren är väl mobbingoffer som söker upp sina mobbare sisådär tjugo-trettio år senare och mördar dem. Andra exempel på osannolika motiv finns. Alla osannolika intriger bygger på att vi läsare inte alls är insatta i de vanligaste motiven för mord och så att säga inte kan vår GW. Det verkar trovärdigt, men för den som tänker efter är det inte det. Jag har på senare tid bråkat lite med en kvinna i kommentarsfältet för att hon tyckte att min min sågning av Lars Bill Lundholms bok Citymorden var oförskämd. Det som var oförskämt var att jag tyckte var att förövare och motiv var helt osannolika. Det kan såklart vara spännande ändå, men jag fixar det inte och det berättar jag i en recesion. Att det sker massa mord i exempelvis Ystad eller Fjällbacka man jag leva med, men inte att mobbare mördas 25 år efter att oförrätterna begåtts (OBS! Detta var inte fallet i ovan namngivna deckare).

Jag klarar inte heller av när författare tar genvägar för att få ihop storyn. En klassisk deckaringridiens är att mördaren inte är mördare för att offret dött en naturlig död. Om denna sak upptäcks flera år senare så måste frågan om obduktion lösas. Oavsett hur blir det inte trovärdig, en obduktion visar sådant. Har författaren ändå löst det på något sätt känner jag mig snuvad på konfekten.

Och så slutligen kärlekshistorier där par som precis som i många filmer inte pratar med varandra. Har gifta eller etablerade par precis bråkat allvarligt så är det väl inte så sannolikt att de inte pratar på flera dagar? Det känns som en nödlösning när sådan konflikt skrivs in i historien för att dra ut på tiden och det stör mig något oerhört.

Är det jag som läser för mycket böcker och är onödigt petig eller känner någon rentav igen sig?