Bokmässan 2018: Bra programpunkter

Bokmässan

Nu är det int långt kvar till bokmässan och jag har bokad både hotell och tåg så jag är mer än redo! Jag tog fram katalogen för att förbereda mig lite och jag kommer nog att köra deras app i år igen för att hålla koll på bra programpunkter.

Först och främst ser jag fram emot lördag morgon och bokcirkel med Maggie O’Farrell och Kulturkollo. Vi ska diskutera O’Farrells bok Ett hjärtslag från döden. Den ska vara på väg hem till mig i detta nu och jag ser fram emot att läsa den!

Jag har också siktat in mig på ett samtal mellan Jonas Hassen Khemiri och Sara Stridsberg om 10  händelserika litteraturår och om deras nya romaner. Pappaklausulen av Khemiri har jag läst och jag vill också läsa Kärlekens Antarktis som kommer i September.

Niviaq Korneliussen från Grönland vill jag också lyssna på. Hon kommer att medverka i seminariet Hitta sin egen röst med Karolina Ramqvist och Silvana Imam.

Jag tänkte också lyssna på Elias och Agnes Våhlund som skrivit min sons absoluta favoritböcker, Handbok för superhjältar. De kommer med en ny bok nu i höst!

Sedan ska jag gå och lyssna på Helena Dahlgren, men vad har jag inte riktigt bestämt mig för än.

Kulturkollo: Val, kval och skval

Shelfie

Idag fyller min son sju år och vi har firat honom på den lokala pizzerian. Jag funderade på vad jag skulle skriva om idag och kom inte på något. Men så såg jag kulturkollos enkät val, kval och skval. Jag har inte bestämt för för vad jag ska rösta på och det kändes därför symboliskt att svara på en velig enkät och dessutom inte ge så många raka svar!

Läsa snabbt eller läsa långsamt: Jag kan inte läsa långsamt. Det är tillräckligt plågsamt att det inte går lika fort att lyssna på en bok (även om man drar upp tempot).

Läsa eller lyssna: Se ovan, och så är det en annan sak med läsning. Lyssning är ett komplement för mig, något jag gör när jag cyklar till jobbet, tränar eller går promenader.

TV-serier eller film: Varken eller egentligen, men jag ser ibland en TV-serie. Mer sällan film.

Independentfilm eller filmbolagsfilm: Älskade Göteborgs filmfestival på den tiden jag bodde där. Nu har det inte blivit så mycket av independentfilm-tittande. Kanske i ett senare liv när barnen är större.

Singelläsning eller slalomläsning: Alltid! Orkar inte bara ha en bok igång samtidigt. Hur skulle det se ut? Bara det att jag både lyssnar och läser samtidigt (eller inte exakt samtidigt, men ni fattar).

Låna böcker eller köpa böcker: Nu är det köpstopp eftersom jag gått till grovsoprummets bokbytarhylla med typ tio icakassar med böcker.

Science fiction eller fantasy: Inget av det.

Fantasy eller fiktion: Aldrig fantasy.

Fiktion eller biografi: Är inte alls förtjust i biografier. Hellre romaner som bygger på en människas liv än regelrätta biografier. Böcker som börjar med ”hennes pappa föddes…” tar lång tid för mig att läsa ut.

Läsa efter att-läsa-lista eller spontanläsa: I wish…

Läsa gammalt eller läsa nytt: Det går inte att välja. Blandningen är bäst!

Läsa i förstaperson eller läsa i tredje person: Att läsa i första person kräver verkligen sin författare. Många klarar inte av det och i mediokra böcker måste det vara tredje person för att jag ska stå ut.

Pocket eller inbunden: Pocket att läsa och inbunden i hyllan.

Inbunden eller läsplatta: Inbunden för att spara, läsplatta för recensionsex (behöver dock en ny för min letto vill inte suga upp böcker längre).

Novell eller roman: Jag är ofta lite slow starter så romaner passar mig bäst. Jag läser dock mycket noveller också.

Läsa enstaka böcker eller läsa bokserier: Jag har för lite tålamod för att dra igång med serier. Men då och då händer det i alla fall!

Läsa svenska författare eller utländska författare: En mix helt klart. Jag läser mig ju runt hela jorden, men att sticka emellan med svenska författare är en självklarhet för mig!

Läsa debuterande författare eller etablerade författare: Debutanter i all ära, men etablerade författare är ändå det jag föredrar. Gillar oftast inte debutromanen bäst.

Recension: Le, Doan; Dubbelsängen i Chua; 2006

Dubbelsängen i ChuaMånadens språk hos Ugglan och boken var i augusti vietnamesiska och jag valde att läsa Dubbelsängen i Chua och andra berättelser av Doan Le. Boken gavs ut på svenska på Tranans förlag. Det är en novellsamling och författaren har även skrivit poesi och drama.

Novellsamlingen startade starkt med en berättelse om döda på en kyrkogård och hur dynamiken i gruppen ändrades när det kom in en person som begravts som någon annan. Sedan tyckte jag att den var lite svagare, men det fanns några fler guldkorn. Titelnovellen Dubbelsängen i Chua liksom Markfrågan var trevliga noveller.

I vissa noveller lyfts de vietnamesiska kvinnorna fram, medan de i andra är lite mer osynliga. Det är inte en samling noveller om kvinnor, utan lite blandat. Det var många noveller med knorr, men jag kände att det inte var någon som riktigt fångade mig på djupet.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Semester, jobbstart och hemskheter – augustisummering 2018

Familjen på Järflotta

Familjen på Järflotta. Augusti 2018.

Augusti har varit en underbar månad, en jobbig månad och en hemsk månad. Den började underbart med sol och semester på Landsort. Sedan började jag jobba och vardagen drog igång. Det har ju sin tjusning, men jobbstarten efter semestern är alltid lite jobbig. Och så dog min väns dotter och jag har fällt många, många tårar.

En höjdpunkt var att jag och min man firade tioårig bröllopsdag. Vi hade tänkt att slå på stort, men just nu sätter ekonomin gränser för det. Vi var på Landsort och mina föräldrar är där så vi fick en fin kväll ensamma på Landsorts finkrog Svedtiljas. Jag har dock köpt en finklänning från Pernilla Wahlgren på rea och jag har tänkt att jag och Andreas ska fira hemma med lyxmiddag när saker och ting har kommit igång lite.

Månadens läsning

Läsningen går trögt och jag ligger efter mitt läsmål för året på 150 böcker. Att jag cyklar till jobbet istället för att ta tunnelbanan gör att det bli än mindre läst. Ljudböcker tar längre tid, även om jag har på 1,5 i hastighet. Vi har också dragit igång ett megautrensingsprojekt hemma och det tar mycket tid i anspråk. Just nu lever vi med flyttkartonger, men det kommer att bli bra när det är klart.

Månadens språk: Vietnamesiska var månadens språk och jag läste Dubbelsängen i Chua. Jag har inte hunnit skriva om den än. Eventuellt läser jag också Paradise of the blind av Duong Thu Huong som har kommit till bibblan.

Nobelpristagare: Inget nytt och inte riktigt sugen på det heller. Får hoppas att nobelläsningen får ny kraft i september.

Jorden runt: Jag läste dikten Saguia av Zahra el Hasnaui från Västsahara.

Hyllvärmare: Inget nytt.

Språkutmaningen: Inget nytt.

Tema mansrollen: Jag kom mig äntligen för att recensera dikter av Mário de Sá-Carneiro från början av förra seklet som jag tyckte bar många spår av ifrågasättande av rådande mansroll. Jag har även läst Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri.

Samtal med Jonas Hassen Khemiri på Bonniers

Johanna Stenius och Jonas Hassen Khemiri

Jag är med i Facebookgruppen och bokcirkeln Kollektivet, ledd av SelmaStories. I början av sommaren fick vi möjligheten av förhandsläsa Jonas Hassen Khemiris Pappaklausulen som kommer ut nu i augusti. Jag var inte tillräckligt snabb och fick inget av de förhandsex som de delade ut, men tog istället tillfället i akt och lyssnade på boken nu när den släpptes på Storytel. Det är brorsan Hamadi Khemiri som läser den.

Idag var jag på en författarträff. Det var en klassiskt samtal på en scen med oss bokcirkeldeltagare som publik. Det hela filmade också. Johanna Stenius från SelmaStories ledde samtalet och det flöt på bra. Det var lika roligt att lyssna på Khemiri som det var att lyssna på boken.

Han inledde med att prata om att han skriver ständigt och att det inte riktigt var meningen att han skulle skriva just den här boken. Sedan växte den ändå fram och den andra boken han hade tänkt skriva, blev liggande. Så fantastiskt att han skrev den tycker jag som verkligen älskade den!

De pratade mycket om papparollen, som är den som står i centrum i boken. Khemiri menade att det handlar om relationer och de föräldrarissues som alla i boken har. Sedan är det ju också så att den frånvarande föräldern ofta får mer plats i barnets liv än den närvarande. Pappan som försvann är den barnet tänker på, medan mamman som offrade sitt liv för barnen inte blir lika synlig. Detta är ett viktigt tema i boken, liksom i Khemiris eget liv.

En fråga på träffen var om pappan som var en farfar kom från ett annat land. Hon som ställde frågan tyckte nämligen att det kunde handla om vilken svensk som helst. Khemiri menade att han inte hade tänkt att det var specifikt kulturskillnader det handlade om, utan lika gärna kunde vara en man som flyttat till Thailand för att återvända då och då till Sverige. Det är tänkvärt. Jag tänkte mig honom som någon som bott i Sverige länge, men som återvänt till sitt hemland. Men när jag tänker efter så är det kanske mer troligt att det är en svensk man. Intressant i vilket fall!

Det var en mycket trevligt kulturarrangemang som får mig att längta extra mycket till Bokmässan.

Recension: Khemiri, Jonas Hassen; Pappaklausulen; 2018

PappaklausulenJag fick upp ögonen för Jonas Hassen Khemiris senaste bok Pappaklausulen eftersom den skulle läsas i en bokcirkel jag är med i på Facebook, Kollektivet. Jag har inte läst något av honom sedan 2004 när jag läste Ett öga rött. Jag recenserar boken här för att jag tycker att den är tydligt feministisk och den skildrar den jämställda pappan. Med andra ord passar den bra in i mitt tema om mansrollen

En son som är en pappa väntar på en pappa som är en farfar. Pappan som är en farfar ska komma från landet som inte är hans. Dottern, som är en mamma, väntar ett barn med en man som tror att han är en pojkvän.

Så beskriver Khemiri sina huvudpersoner. De är namnlösa och det är relationerna som står i centrum. Sonen, som är en pappa, är pappaledig och lever med barnen som sitt enda liv. Hans vardag präglas av wet wipes, lekland, youtubeklipp och ännu mer we wipes. Mamman till barnen fortsätter sin framgångsrika juristkarriär medan pappan önskar sig beröm för att han tömmer diskmaskinen. Faderns tycker att sonen är misslyckad som bara är redovisningskonsult. Systern träffar inte sin son, tonårssonen som valt att leva med sin pappa och inte vill ha kontakt med sin mamma.

Det är en starkt relationsroman där det inte finns någon ond eller god. Den frånvarande fadern, han som stack, får vi lära känna så pass mycket att vi ändå någonstans tycker lite synd om honom. Han lever i ett annat land, men kommer på besök en gång i halvåret. Han ville inte ta hand om sin son då, men han kräver att sonen ska ta hand om honom nu. Det här är skrivet med mycket värme och en stor portion humor.

Jag log, jag ville ta fram skämskudden när jag kände igen mig och jag fällde tårar. Den här boken berörde mig på så många plan. Att sammanfatta handlingen gör den inte rättvisa. Det är den mest målande beskrivning av föräldralivet som jag läst någonsin. Och uppläsaren gjorde sitt jobb så bra att jag kände mig så närvarande i bokens alla scener. Det här var en av årets bästa läsupplevelser!

Läs mer: Adlibris, Bokus, Och dagarna går, Bokdivisionen

Första träffen med min feministiska bokcirkel

Gunnarsons

I våras gick jag med i en bokcirkel, Feministisk bokcirkel Söder. Feministiska bokälskare träffas var sjätte vecka någonstans på Söder och prata om en bok. Det lät för bra för att inte hoppa på, men livet kom emellan och jag orkade helt enkelt inte gå iväg på så mycket olika saker på kvällarna. Bokcirkeln fick stryka på foten. Min vän Carina sa till mig i början av sommaren att jag banne mig måste vara med nästa gång och jag läste och kom! Men det gjorde inte Carina 🙂

Vi läste Rich boy av Caroline Ringskog Ferrada-Noli. Läs min recension här för mer om handlingen. 

Övergripande om boken

Boken den här gången var Rich boy, en bok jag inte riktigt tyckte om. Det visade sig att jag inte var ensam om det. Vi var fyra på träffen och vi tyckte ganska olika om boken alla fyra, vilket var otroligt roligt och ledde till ett givande samtal. Vi som inte gillade boken tyckte att det var för mycket elände. De andra tyckte att det är viktigt att läsa sådana böcker också och så pratade vi länge om varför man gillar en viss typ av böcker. Jag landar nog i att det är för lite hopp och för mycket trasighet i boken för att jag skulle kunna njuta av den. En av oss tyckte tvärt om att den var rolig ibland och då kommer vi raskt över till nästa punkt.

Tidsmarkörer

Boken är mycket politisk och framförallt skildrar den socialistiska kretsar på 70-talet. Mariannes pojkvän Kaj är en mycket tidstypisk man från den tiden och vi pratade länge om varför kvinnor både då och senare anpassade sig till sina män, trots att de uppenbart inte var bra för dem. Kaj är socialist, men kommer från ett borgerligt hem. En av oss påpekade hur otroligt tidstypisk han var med sina stora ideal som faller platt för att han behandlar sin kvinna som skit. Jag höll med och jämförde lite med Agneta Pleijels Doften av en man som också skildrar dessa idealistiska 70-talsmansgrisar. Gemensamt för dem alla är ofta att de kommer från välbärgade hem och över som de lär när det passar. Hon som tyckte att boken var rolig på sina ställen tyckte att dessa tidsmarkörer var så träffsäkra att hon inte kunde låta bli att skratta åt dem. Jag kan förstå hur hon läste det, men jag kände inte så starkt när jag läste det.

Influenser

En lite rolig grej från diskussionen var att jag sa att jag tänkte lite på Gun-britt Sundströms Maken när jag läste boken. En hade lyssnat på författaren i en pod som sagt att hon var influerad av just den boken!

Nästa bok

Vi hade en lång diskussion och vägde in många olika parametrar. Lättillgänglig är ett krav. Vi valde tillslut Modet att köra av Manal Al-Sharif om och av en kvinna som kör bil i Saudiarabien. Jag ser mycket fram emot den!

Recension: Ringskog Ferrada-Noli, Caroline; Rich boy; 2018

Rich boyJag är med i en bokcirkel som valt boken Rich boy till senaste träffen. Jag läste den på Landsort i somras, men skriver om den nu efter att jag träffat cirkeln och pratat om boken. Jag har inte läst något tidigare av Caroline Ringskog Ferrada-Noli.

Vi får följa tre kvinnor, Gully, Marianne och Annika. De är släkt i rakt nedstigande led. Gully blir tidigt änka och orkar inte ta hand om sina fyra barn, allra minst minstingen Marianne. Marianne vill slå sig fri från sin mamman, men träffar Kaj, en man som hon inte kan slita sig från men som behandlar henne illa. Hon råkar också ut för många hemska saker i livet som leder till stor psykisk ohälsa. Hon flyttar tillslut från allt med Annika till Skåne. Annika är en mycket trasig person som inte kan ta sig ur ett förhållande som är tryggt, men där hon inte känner några kärlekskänslor. Det är trasighet i tre led och en beskrivning i hur trasighet föder trasighet.

Boken en en berättelse om kvinnor som på något sätt rättar sig efter män och därmed far illa. De gör sig beroende av män och tror sig inte klara livet utan dem. Mest fokus är det på Annikas öde. Hon som råkar göra slut med sin pojkvän och sedan gör allt för att få honom tillbaka, Hon har inga pengar och ingenstans att bo. Och inga föräldrar att kontakta. Mariannes historia handlar mer om sjuttiotalets politiska våg och det lite typiska i att alla kom från välbärgade hem och vad gällde det jämställdhetspolitiska tänket gällde det aldrig i praktiken. Men Kaj och Marianne flyttar till Akalla, på Mariannes begäran.

Det var en otroligt händelserik bok med många teman och passade verkligen för att prata om. Den korta versionen var att boken var välskriven och medryckande, men jag tyckte inte riktigt om den. Den var intressant på många sätt och träffsäker på sina håll, men för mig var det lite för mycket elände. När jag träffade bokcirkeln hade vi en lång diskussion om varför vi gillade eller inte gillade boken och vad vi vill ha ut av läsning. Mer om det i nästa inlägg!

Läs mer: Adlibris, Bokus, Stories from the city, Hyllan

Nostalgi med Kulturkollo

Kulturkollo har nostalgitema den här veckan och har en trevlig utmaning. Det känns rätt att skriva lite om det idag. Jag har under dagen varit sjukt provocerad av att sossarna fläskar på med mer pengar till medelklassen barnfamiljer. Sedan har jag har fortfarande inte hämtat mig från förra veckans hemskheter. Då passar det rätt bra att blogga om något så roligt om nostalgi! Alltid roligt att dra mig till minnes min barndom på åttiotalet och början på nittiotalet.

Jag har varit på bokcirkel ikväll, men det skriver jag om imorgon. Jag har inte tillräckligt med energi för att återge vårt fantastiskt givande samtal om boken Rich boy av Caroline Ringskog Ferrada-Noli.

Kulturkollos enkät om nostalgi

Dina tre bästa låtar att gråta ut till efter att det tagit slut med pojk/flickvännen?

Didn’t we almost have ut all – Whitney Houston, gråter varje gång.

Say you say me – Lionel Riche, får rysningar och flyttas tillbaka till mellanstadiediscot.

Snart tystnar musiken – Thomas Ledin, kanske otippad, men har många jobbiga minnen förknippad med den.

Första egna inhandlade skivan (SP/LP/CD/whatever men kom inte dragande med spotifylistor, va?)

Kim Appleby

Det måste varit Kim Appleby.

Tidstypiska modeplagget/modedetaljen du verkligen minns att du hade och var stolt och glad över

Hängslen var en riktig hit på mellanstadiet. Jag hade några med signalflaggor på. Annars var det stentvättade jeans med läderflikar i sidan. Detta tyckte min mamma inte att vi hade råd med, men hon såg chansen att förlänga användningstiden och sydde in läderflikar i urvuxna jeans. Detta obehandlade läder tålde dock inte vatten så bra och blev efter ett tag lite stela. Men vid den tiden hade det nog hunnit bli omodernt igen.

Den första ”riktiga” boken du läste själv (bestäm själv vad som är ”riktig”, om det innebär mer text eller svårare meningar, men alltså boken du kände att du verkligen var stolt över att ha klarat av)

Jag vet inte vad den hette, men jag minns att det fanns en bok som var skriven med mycket text men med stora bokstäver. Den läste jag först. Sen gick jag över till lika avancerad fast med små bokstäver.

Favoritdoft schampo/deo

Date

Date! Och min favorit var Felicia. Av de ovan hade jag tre, förutom Felicia också Mikaela och Susan.

Godnattsagan som lästes tusen gånger

Det var nog Tre lurviga nallar som jag själv minns. Min mamma menar dock är det är Djuren på Lilleby gård.

Bokserien du läst om och om igen

Jag kan inte minnas att jag hade någon sådan serie. Jag läste alla Kitty jag kom över och jag läste Godnatt Mister Tom säkert en gång om året.

Det här godiset minns jag!

Jenka och Shake. Som jag tuggade dessa tuggummi! Ett tidigare minne är Toy. Inte för att jag tuggade Toy, utan för att många av mina kompisar kallade tuggummi för Toy för att de väl för oss var först/enda på marknaden.

TV-serien du fortfarande vill se om

Matador! Har sett den massor av gånger och vill gärna se den snart igen.

Det här är den godaste GB-glassen genom tiderna

Lollipop

Det är och förblir Tip top. När den kom tillbaka blev jag oerhört lycklig. Men Lollipop som bara fanns en säsong har jag saknat sedan dess.

Filmen ”alla” såg och vad du tyckte om den

Dirty Dancing! Och jag älskade den. Såklart.

Färger på badrummets inredning där hemma när du var barn?

Jag har för mig att de var storblommiga i brun-grå nyanser på övervåningen och på nedervåningen vida med ett brunt rutmönster. Jag tror, men är inte säker, att tapeterna där nere finns kvar. Där uppe försvann de medan jag bodde hemma.

Hanna under skoltiden

Lite fotonostalgi!

Recension: Sá-Carneiro, Mário de; Dikter ur Lisbon Poets; 1912-16

Lisbon poetsNär jag läste portugisiska poeter i Lisbon poets, en bok jag köpte i Cascais i maj, så var det främst Florbela Espanca jag riktade in mig på. Såklart var jag också nyfiken på Fernando Pessoa, men överraskade mig mest gjorde Mário de Sá-Carneiro.

Anledningen till att jag fastnade för Mário de Sá-Carneiro var att hans dikter verkade ifrågasätta mansrollen. Sá-Carneiro var deprimerad under stora delen av sitt korta liv och han tog sitt liv när han var 25 år. Jag fastnade särskilt för dikten To be a woman. Den börjar:

I would like to be a woman so that I could stretch out
beside my friends on the bench seats in the cafés
I would like to be a woman so that I could put
ice powder on my face, in front of everybody, in our cafés.

Det låter ju lite mansgrisigt, men när jag läst om författaren så verkar han snarare varit en person som driver med samtiden. Han tillhörde modernismen och hade tillsammans med bland andra Fernando Pessoa en grupp av modernistiska lyriker, Geração de Orpheu (Orpheugenerationen). Han var grundare och gruppens aktiviteter sponsrades av Sá-Carneiros far, som inte var medveten om att det var dit pengarna gick. Med tanke på dessa åsikter ligger det närmare till hands att tro att han var ironisk i dikten, snarare än att man bör tolka honom bokstavligt. Dikten slutar:

I would like to be a woman to excite those who would look at me
I would like to be a woman so I could say no to myself…

Visserligen borde ju en man kunna hålla sig i skinnet så pass mycket att han inte stöter på kvinnor som inte är intresserade. Jag tycker ändå att detta tyder på en viss självinsikt som inte borde varit så vanligt på 1910-talet.

De andra dikterna i samlingen var mer depressiva och där lätt att ana att han var djupt deprimerad. Jag tyckte att Mário de Sá-Carneiro var en trevlig bekantskap och det var spännande att hitta dikten To be a woman.

Läs mer: Amazon (fast betydligt billigare att köpa i Portugal)