Jag lyssnar på Historiska medias böcker i serien Världens dramatiska historia som om det vore poddar. Tomas Bloms bok Titanic – den osänkbara drömmen var mycket intressant ur feministisk synpunkt och därför tänkte jag skriva om den här. Det handlar såklart om räddningen där kvinnor och barn fick gå före män ner i livbåtar och mänga män därmed dog i onödan.

Titanics förlisning är mytomspunnen och har skildrats i många format sedan olyckan inträffade 1912. Tomas Bloms bok är skriven före den ödesdigra utflykten ner till vraket förra sommaren. Boken är intressant och går igenom förloppet och hur konstruktionen som var ”praktiskt taget osänkbar” blev till osänkbar i reklamen. Det var så mycket prestige och människor struntade så lättvindigt i säkerhetsregler att det var plågsamt att läsa. De flesta vet att det inte fanns livbåtar till alla och att de som sjösattes inte ens var fyllda till hälften, men boken innehåller ,mycket som var nytt i alla fall för mig.

Det var vid räddningsaktionen som jag tänkte stanna lite extra för att det är här många antifeministiska argument kommit från. ”Kvinnor och barn först” var en devis man skulle rädda efter, vilket fick enormt tragiska konsekvenser med män som skildes från sina familjer och en man som nästan blev skjuten för att han vägrade kliva ut ur en livbåt.

Förutom att det såklart är omoraliskt att göra skillnad på människor utifrån kön när man ska räddas, bygger föreställningen på att kvinnor ska skyddas och män ska vara heroiska. Vi får läsa om män som räddat sig själva och som fått höra att de inte är män, långt efter Titanics förlisning. Förutom allt detta så visade det sig att principen skulle vara mycket ineffektiv och skapa mycket större lidande än vad som behövts.

På Titanic hade personalen inte utbildats i hur de skulle handla vid en olycka, i alla fall inte i den utsträckning som behövts. De visste exempelvis inte hur många människor som gick ner i livbåtarna. Men trots principen kvinnor först, räddades fler män än kvinnor från Titanic i absoluta tal (men det var förstås många fler män än kvinnor på fartyget). De räddade männen kommer främst från besättningen. Istället för att fylla livbåtar till bredden och sedan rädda alla som kunde räddas, blev det ett kaos och ett väljande av människor som ledde till att många som kunde ha räddats, istället dog.

Samtidigt som överklasskvinnorna klev ner i båtarna och deras män satt frackklädda i baren och dog en heroisk död, struntade man länge helt i tredjeklasspassagerarna. Många låsta dörrar och krångliga korridorer gjorde att många inte ens hittade ut. Det här har ju också skildrats i den senaste filmen om Titanic. De enorma klasskillnaderna och synen på människor ur lägre klasser var också orsaken till att det saknades livbåtar (det skulle ta plats från promenadstråken) och att en del båtar inte vände om för att plocka upp människor i vattnet.

Jag blir galen varje gång antifeminister hänvisar till att män riskerar sina liv mer än kvinnor och att detta skulle vara ett argument för att upprätthålla könsmaktsordningen. Det har funnits exempel på när kvinnor fått nytta av sitt kön, i alla fall om man var överklasskvinna på Titanic. Att sådana fördelar skulle försvara att män får fördelar på alla andra områden, är naturligtvis absurt. Inte heller ska kvinnor ”kompenseras” på detta sätt vid olyckor. Som tur är var Titanic inte speciellt representativ ur den synvinkeln.