maj 06

Husångest – är husletande som Tinder?

Mitt föräldrahem

Mitt föräldrahem. Ett bra hem. Och mina barn, typiskt bra barn. April 2019.

Vi vill flytta till ett hus. Det är mycket som ska stämma och det handlar om mycket pengar. Jag tror att det de flesta, liksom oss, tänker att det är för dyrt. Man vill gärna ha mer än just det man kan få. Såklart ökar valfriheten med mer pengar, men ofta måste man göra avkall på något; läge, storlek, tomt eller antal rum.

Vi har inte tittat på så många hus än, så jag ska väl inte klaga, men det är SÅ jobbigt. Det värsta är när man klickar med huset och blir överbjuden. Det näst värsta är nog när helheten är bra, men detaljerna faktiskt inte lever upp till minikraven. Köpa på känsla och hoppas på det bästa, eller vara förnuftig? Jag har inget enkelt svar på den frågan.

Jag var och klippte mig idag och jag diskuterade saken med frisören. Vi kom fram till att husletande är som Tinder. Eller ja, jag känner ju bara till Tinder via andra, men jag tror ändå att jag har en uppfattning om vad det går ut på. Man ser en person och svajpar höger eller vänster och går man på dejt kan man kosta på sig att vara riktigt kräsen. Drömpersonen kan finnas bara ett svajp bort. Man går in på Hemnet och går på en visning, men drömhuset kanske bara är någon vecka bort.

Drömhuset kan vara ute till försäljning nästa vecka. Det kan ha allt det där som det där braiga huset vi nyss tittade på hade, men som faktiskt hade ett för litet sovrum till Selma och för höga driftskostnader. Kommer jag för evigt att jämföra alla tomter med det husets underbara tomt i vårsolen? Eller ska jag flytta in och snegla på Hemnet och för evigt (eller ja, i några år i alla fall) vara bitter över att vi inte hade is i magen?

Jag förstår inte att folk pallar detta!

maj 05

Recension: Adbåge, Emma; Slottet; 2019

SlottetNär jag lånade Gropen på biblioteket, fick jag tips om att Emma Adbåge precis kommit ut med en ny bok. Slottet är rykande färsk från Lilla Piratförlaget och precis som Gropen så har Adbåge både skrivit texten och illustrerat.

Ett barn ska gå på kalas med sin mamma och har köpt ett present till sin vän. Det är ett slott. Ett likadant som barnet själv har, fast ett rött. Barnets är grönt. Barnet ångrar sig. Hen vill själv ha det röda slottet och inte det gamla tråkiga gröna. På kalaset sliter pojken som fyller år upp paketet och blir besviken över att slottet är rött och inte grönt. Sedan kastar han sig över nästa paket. Barnet reflekterar över händelsen och är glad över att ha något som den här pojken efterfrågade.

Jag blev så lycklig över den här boken. Sensmoralen var att det någonstans inte spelar så stor roll var man ger bort, barn önskar sig ofta det de inte har. Sedan blir det bra ändå. Inget märkvärdigt, men i sin enkelhet blev det är mycket bra bok. Jag älskade också den könlösa huvudpersonen med finbyxor och fluga och en rosa duffel. Emma Adbåge kan verkligen både teckna och skriva för barn!

Läs mer: Adlibris, Bokus, Prickiga Paula

maj 04

Recension: Shaw, George Bernard; Fru Warrens yrke; 1893

Fru Warrens yrkeGeorge Bernard Shaw var tydligen feminist och jag blev rekommenderad att läsa hans pjäs Fru Warrens yrke. Den handlar om prostitution och i förordet tar Shaw tydligt ställning för att kvinnors utsatthet och mäns utnyttjande driver dem in i prostitution. Han ber oss läsa pjäsen flera gånger. I Sverige sattes pjäsen upp som TV-teater 1962 med Margareta Krook som Fru Warren.

Vivien Warren träffar några vänner till sin mamma och hon är tillsammans med pastorns son Frank. Modern har ett förflutet som prostituerad och därför är Viviens och mammans relation frostig. När Vivien får veta hur tufft det var för mamman när hon föddes och mamman inte var gift, mjuknar hon. I sista scenen kritiserar Frank henne för att hon slutit fred med modern. Samtidigt får hon veta att Frank har spelat och de som tjänar pengar på spel tycker hon är värre än värst. Slutligen förstår hon av mammans kompanjon att den hotellverksamhet de driver och gjort sig rika på i själva verket är en bordellverksamhet. Dessutom verkar Frank vara hennes bror, då pastorn glatt köpt tjänster av mamman. Vivien bryter med dem alla.

Det känns som ett starkt statement i slutet av 1800-talet att ta ställning för prostituerade kvinnors rättigheter. Vi uppmanas i förordet (förtal av författaren inför pjäsen) att inte döma den numer rika fru Warren, utan begrunda hur hon hamnade där och varför. Även 120 år senare vill jag döma fru Warren för att hon gjort sig rik på bordeller. Men så kan man ju någonstans unna henne rikedom efter så många år i fattigdom och skam.

maj 03

Recension: Brlić-Mažuranić, Ivana; Lavendel och Rosmarin; 1916

Lavendel och RosmarinIvana Brlić-Mažuranić var en kroatisk barnboksförfattare som nominerats till nobelpriset i litteratur flera gånger. Lavendel och Rosmarin är den enda av hennes böcker som finns på svenska. Hon anses vara Kroatiens främsta barnboksförfattare och jämfördes under sin samtid med H C Andersen.

Lavendel och Rosmarin är en samling sagor och där den första heter Lillebror Lavendel och storasyster Rosmarin. Titelsagan handlar om två föräldralösa barn som får ärva något som tillhört drottningen. De värdefulla sakerna gör att de hamnar på ett berg fullt med häxor som vill ta sakerna ifrån den. En dag hittar prinsen dem, men istället för att få tillbaka drottningriket, tar han och drottningen hand om barnen. De flesta sagorna är lite i samma andra, att man inte ska förhäva sig och önska sig guld och gröna skogar, utan istället se det  värdefulla i sin familj.

Jag tyckte att de flesta var fina sagor om kärlek mellan föräldrar och barn, men en del var kanske lite väl brutala och läskiga. Jag tror att jag skulle kunna läsa dem för mina barn, för de är ganska lika H C Andersens sagor som jag ju själv kan utan och innan. Den första sagan om Lavendel och Rosmarin är oerhört sorglig. Det skrivs inte riktigt den typen av barnböcker längre. Kanske tänker jag själv att mina barn inte skulle klara av när det blir för ledsamt, för jag läste bara boken själv.

Jag var fascinerad över att en barnboksförfattare nominerats till nobelpriset i litteratur. Diskussionen om priset skulle kunna gå till en barnboksförfattare är således förmodligen inte ny. Den torde ha funnits redan på 30-talet då nomineringarna av Brlić-Mažuranić kom in.

maj 02

Köp byggstenar för att Fogelsta ska bevaras!

Fogelsta

Fogelsta, eller Lilla Ulfåsa var huset där den Kvinnliga Medborgarskolan låg. Godset Fogelsta var en gång i tiden Elisabeth Tamms ställe. Tillsammans med sina liberala vänner Ada Nilsson, Honorine Hermelin, Elin Wägner och Kerstin Hesselgren drev hon skolan. Flera  av Sveriges politiker, författare och konstnärer har fostrats där.

Huset har stort kulturhistoriskt värde och det är nu till salu. Insamlingsstiftelsen Fogelsta eller Fogelstadsuppropet vill köpa huset och rusta upp det. Pengarna finns inte och nu erbjuder de alla att bidra till köpet.

Huset är ute för 7 miljoner och stiftelsen säljer byggstenar för 200 kronor styck. Feministisk crowfounding alltså! Jag har köpt två byggstenar. Köp du också, klicka på den här länken. Om du vill bidra med en mindre summa kan du swisha valfritt belopp till 123 20 47 231 och skriva ”Hus” i meddelandet. Då bidrar du till köp av huset. Om du köper byggstenar kan du också välja att stödja renoveringen också.

Vill du bidra till att Fogelsta kanske återigen blir en skola? Eller i alla fall ett kulturcentrum i Fogelstagruppens anda? Här är några saker du kan göra (från Fogelstastiftelsens webbplats):

Fogelstadgruppen, fr v Elisabeth Tamm, Ada Nilsson, Kerstin Hesselgren, Honorine Hermelin och Elin Wägner

Fogelstadgruppen, fr v Elisabeth Tamm, Ada Nilsson, Kerstin Hesselgren, Honorine Hermelin och Elin Wägner. 

maj 01

Sommarvärme och långledigt – aprilssummering 2019

Äggmålning

Äggmålning på altanen hos mamma och pappa i Lidköping. April 2019.

Då har det gått en månad till och jag har läst ganska så mycket. I april kom sommarvärmen och den tajmade mitt påsklov i Lidköping. Fick en fantastisk vecka hos mina föräldrar med barnen och efter sen sådan vecka fick jag massor av energi. Livet återvände kan jag nästan säga efter några jobbiga månader i vinterdvala. Av allt att döma går det även bra för mina läsutmaningar. Det kanske blir lite sämre när pendlarbuss ska bytas mot cykling. Vi får se när jag orkar ta det steget.

Månadens läsning

Månadens språk: Ungerska var månadens språk och jag gav Magda Szabó en andra chans. Det gjorde jag rätt i för Izas ballad var fantastiskt bra! Sedan läste jag den nobelprisnominerade Cecile Tormays bok Ulvings hus från 1914. Tyckte inte den var helt oangenäm, men eftersmaken blev enormt bitter då jag förstod att Tormay var antisemit och anhängare av fascismen.

Nobelpristagare 1: Jag har läst Min kära Dorothea av George Bernad Shaw för att jag var intresserad av att läsa mer av honom. Sedan har jag betat av Carl Spitteler, Romain Rolland och Maurice Maeterlinck. Bara Karl Gjellerup kvar på 10-talet så sammanfattning om det kommer inom kort. Efter det är det bara tre kvar.

 Nobelpristagare 2: Jag har läst Else Lasker-Schüler som bland andra Ebba Witt-Brattström pekat ut som en lämplig nobelpristagare. Sedan gick jag på niten Cecile Tormay (se ovan).

Jorden runt: Jag har kunnat pricka av Guinea med Camara Layes bok Svart barn. Den var ingen höjdare direkt, men lite intressant om en mans uppväxt i ett afrikanskt land. Jämför jag med exempelvis med Alain Mabanckous Imorgon fyller jag 20, så är den senare en mycket bättre, roligare och mer intressant bok på samma tema. Dock inte samma land, utan Kongo-Brazzaville.

Lyrik: Som jag skrev ovan har jag läst Else Lasker-Schüler, men även Margarets Attwoods Dörren. Läste också ut Anna-Maria Lenngren efter mycket om och men.

apr 30

Recension: Wikland, Ilon & Lagercrantz, Rose; Den långa, långa resan; 1995

Den långa, långa resanIlon Wikland är född och uppvuxen i Estland. Hon kom hit som ensamkommande flyktingbarn under andra världskriget. Den långa, långa resan handlar om hur hon flydde från Tartu till Haapsalu och senare till Sverige. Rose Lagercrantz har skrivit texten och Ilon Wikland har illustrerat och boken gav ut på Brombergs första gången 1995.

Den lilla flickan Ilon skickas under kriget till sin farmor i det som jag förstått efteråt är Haapsalu på den estniska kusten. Hon  kommer dit med sin hund, men ingen möter henne på stationen. Hon har lite pengar på fickan och tar en taxi hem till sin farmor. Lyckligtvis är det bara så att farmodern inte fått meddelande om att Ilon skulle komma och hon tar emot henne med öppna armar. Ilon lever lyckliga år på landet, ända till en soldat skjuter hennes älskade hund. När kriget blir värre skickar farmodern henne till Sverige i båt. I Sverige tas hon emot av sin faster. Boken slutar lyckligt med att hon får en hund, Sammeli, om vilken hon senare skrivit många barnböcker.

Det var en otroligt fin barnbok om krig och flykt. Den är oerhört barnnära och både bilder och text berörde min snart treåring mycket. Ilon var en mycket klok och stark flicka som barn och det var mycket imponerande att läsa om att hon flydde ensam som 14-åring. Boken är lite lång för en godnattsaga, men den är inte svår så finns tid kan jag verkligen rekommendera den. Det är mycket sorgligt när hunden dör och det berörde min dotter mest. Annars är boken mycket lycklig, även när det är krig. Den är ljus och inte så svart som man skulle kunna tänka sig att det faktiskt var i verkligheten. Nu blev det en hoppfull barnbok av en svår barndom och det tyckte jag var fint.

Läs mer: Adlibris, Bokus

apr 29

Recension: Tormay, Cecile; Ulvings hus; 1914

Ulvings husMånadens språk är ungerska och jag passar på att läsa en författare som nominerats till nobelpriset i litteratur, men aldrig fått det. Ulvings hus av Cecile Tormay skrevs 1914 och handlar om en borgarfamilj i Budapest i början på 1900-talet. Tormay var politisk aktivist och feminist.

Kristoffer Ulving äger ett stort hus och en stor firma i centrala Budapest. Barnbarnen Anna och Kristoffer växer upp i huset och det är såklart tänkt att Kristoffer, och inte Anna, ska ta över firman efter sin far Johan en vacker dag. Anna ska gifta sig. Tyvärr vill Anna inte ha den som pappa Johan utsett åt henne, utan Tomas Illey, en mystisk man som hon träffat och blivit blixtförälskad i. Hon får sin Tomas, men äktenskapet blir inte lyckligt. Tomas vill köpa tillbaka sin barndomsgård och Anna vill bo kvar i Budapest. Anna får som hon vill och makarna slutar prata med varandra. Anna börjar bli orolig för sin brors dåliga affärer, men eftersom hon är kvinna och inte borde bry sig om sådant, lämnar hon det till sin make. Han å andra sidan bryr sig inte alls om Ulvings, utan bara om sin egen gård som han inte längre äger. Katastrofen ligger runt hörnet.

Det här var en ganska märklig bok. I början handlade det mest om gamla Kristoffer Ulving och hans affärer. Det var ohyggligt tråkigt och mina tankar gick till nobelpristagare som Roger Martin du Gard eller John Galsworthy (för trots att den sistnämnda gjort stor succé med Forsytesagan så tryckte jag att det va oerhört segt att läsa den). I mitt stilla sinne tänkte jag att i det gänget passar hon ju in, Cecile Tormay. Men så hände det något och helt plötsligt stod Anna i centrum. Då blev det mer intressant. En känga till manssamhället som tyckte att kvinnor bara skulle sy, var välkommen. Likaså det faktum att det egentligen var Anna som hela tiden var den förnuftiga. Varken brorsan eller maken kunde mäta sig med hennes kunskap och sinne för affärer. Men hon var ju kvinna, så hon skulle ju sy. Av Ulvingska huset fanns intet kvar (mer än möjligtvis Annas broderier) efter brorsans framfart och makens likgiltighet.

Det var inte en jättebra bok, men en bok av sin tid. Det var roligt att ha läst den och speciellt roligt att ha läst en ungersk bok från den tiden som hade feministiska drag. Nu var det inte en fantastisk läsupplevelse, men mot slutet var den i alla fall inte helt oangenäm att läsa. Ibland räcker det så.

UPPDATERAT

Ok, hon var feminist, men tydligen också antisemit. Det var tråkigt att läsa, för jag ville verkligen lära mig mer att denna spännande kvinna. Nu känns det såklart sådär och min nyfikenhet om henne blev av ett annat slag. Inget av det ovan i recensionen förändras av detta, men det är klart att det är bra att ha det i bakhuvudet om man vill läsa boken.

apr 28

Recension: Lenngren, Anna-Maria; Dikter och prosastycken; 1968 (ca 1790-1810)

Dikter och prosastyckenAnna-Maria Lenngren har jag velat läsa länge. Jag har läst hennes dikt Till min kära dotter flera gånger. I Dikter och prosastycken finns mycket ur henne samling och jag har fokuserat på dikterna. Denna recension handlar om dem.

Anna-Maria Lenngren skriver på rim och hon är riktigt rolig. Har man som jag läst ett antal barnböcker med nödrim är dessa dikter en fröjd för själen. Boken är tjock och det är många dikter och alla läste jag inte med samma inlevelse och eftertänksamhet, men det fanns mycket att fundera kring. När jag tidigare skrev om Lenngren så skrev jag om den diskussion som är ifall Till min kära dotter är ironisk skriven eller om den är allvarligt menad. Efter att ha läst alla hennes dikter så undrar jag lite hur man ensa kan fundera över det. Hon är ironisk i andra dikter och har en satirisk ton genom många av sina alster.

Följande rader kan jag inte se annat än ironiska:

När sig en kvinna nitisk ter 
Att staters styrselsätt rannsaka, 
Gud vet, så tycks mig att jag ser 
En skäggbrodd skugga hennes haka.

Jämför man med dikten Fröken Juliana,m som är oerhört satirisk om en adelsdam som var ful:

Och fröken Juliana var lydig sin mor,
bar näsan direkete i vädret
och masklupna strumpor och kippande skor,
förslitna och bruna på lädret.

Hon är mer allvarsam i andra dikter, till exempel Den lilla tiggarflickan:

Jag är liten och moderlös,
stor är min nöd och smärta;
om jag till döds i kölden frös,
rör det ej någons hjärta.

Denna dikt var flera sidor lång och ganska hemsk om en föräldralös flicka och omgivningens fördomar, men också varm om kärlek och omtanke. Det är ömsom roligt, ömsom allvarligt och alltid på rim. Jag tyckte mycket om Anna Maria Lenngrens dikter!

apr 27

Recension: Adbåge, Emma; Gropen; 2018

GropenDet här med barnböcker är inte alltid så lätt. Jag har blivit allt mer kräsen med åren. Därför blev jag så lycklig när jag hittade Emma Adbåge och hennes bok Gropen. Adbåge fick Augustpriset för den 2018 och hon har både skrivit och illustrerat. Boken är utgiven på Rabén och Sjögren.

Gropen är en plats på skolgården där det ligger sly och stubbar. Alla barn älskar att leka där. Alla vuxna avskyr gropen och försöker få barnen att leka med något annat. När ett barn ramlar och slår sig förfärligt (dock inte i Gropen) beslutas det att de inte får leka där mer. Barnen är förkrossade. Men de hittar tillslut en väg tillbaka, då de sitter på kanten. De vuxna ser ingen annan lösning än att täppa igen Gropen. Barnen sörjer, men bara en liten stund, Sedan upptäcker de Högen.

Gropen är en helt underbar bok och jag förstår verkligen att den belönats med Augustpriset. Den är skriven ur barnens perspektiv och speglar barnens lekfullhet och längtan efter äventyr. Vuxenvärlden beskrivs precis så som jag minns vuxenvärlden från min barndom. Allt som inte var som det var tänkt, var farligt. Den roligaste beskrivningen är är en vuxen ”gör liten mun och tittar bort”. Vi förstår alla hur det ser ut.

Det är också en bra blandning av pojkar och flickor och färgade och vita. Det är blandat, men görs ingen grej av. Föga förvånande älskas Gropen av min minsta och vi läser den ofta.

Läs mer: Adlibris, Bokus