dec 18

Lucka 18: Gitta Sereny

Gitta Sereny

Gitta Sereny var en österrikisk-brittisk undersökande journalist och historiker. Hon var mest känd för sina andra världskriget-skildringar och hon har bland annat intervjuat Nazitysklands rustningsminister Albert Speer och Franz Stangl, som var kommendant i Treblinka. Hon är också känd för sin bok om fallet Mary Bell, flickan som mördade två andra barn när hon var elva år.

2015 fick Svetlana Aleksijevitj nobelpriset i litteratur och då var det längesedan en författare som skriver reportage som fått det. Gitta Sereny hade kunnat fylla det hålet betydligt tidigare, men nu är det för sent eftersom hon dog 2012.

Kulturjournalisten Jessika Gerdin hade henne som favorit länge. Hon har bland annat sagt till Fokus 2007: Hennes outtröttliga arbete med att söka efter roten till det onda – utan att dra förhastade slutsatser eller falla för det politiskt korrekta – är enastående i sitt slag.

Att läsa

Albert Speer och sanningen 1995

Ohörda rop: historien om Mary Bell 1999

dec 17

Wien 2019: Återförening med två underbara vänner

Återförening i Wien

Jag, R och J. Jag la upp denna bild på Facebook och kallade mina vänner ”pinglor”. Det blev lite dålig stämning när J upptäckte att Facebook översatt det med ”penguins”. Jag fick länge förklara att pinglor är positivt laddat och att det INTE har något att göra med pingviner.

Förra helgen var jag i Wien. Eftersom jag har haft fullt upp med bloggen spar jag min inlägg om resan till nu. Det var en resa som betydde oerhört mycket för mig eftersom jag återförenades med mina två bästa vänner från tiden då jag pluggade i Wien. R vill inte figurera med namn på nätet så det respekterar jag, men jag får publicera bilder på henne som hon godkänt. Kallar mina vänner för R och J, även om J är lite mer öppen online.

Jag åkte på en utbytestermin till Wien 1999. Hade varit i staden 1990 och förälskat mig. Återsåg Wien 1995 och när jag började fundera på att ta en Erasmustermin utomlands var valet självklart. Det skulle bli roligt att lära sig bättre tyska och få bo i staden som jag blivit så kär i. En reflektion efter någon månad i Wien: ”Hade jag vetat hur dålig tyska jag pratade hade jag aldrig vågat åka, men hade jag vetat hur snabbt det gick att lära sig hade jag aldrig varit orolig.”

Jag funderade hur det skulle blir att återse R efter 15 år och J efter fyra. Skulle min tyska räcka till? De har haft mer kontakt genom åren, vad innebär det för mig och för relationen oss tre emellan? Hur ser våra intressen ut, kommer vi att kunna enas om vad vi vill göra? Jag behövde inte har funderat så mycket. Fick sämsta möjliga start på resan med en stulen plånbok och stress för att hinna med planet och extremt ont i ett knä som följd. Mina kompisar var mycket förstående och hjälpsamma och jag hann inte bekymra mig över något.

På flygplatsen träffade jag R. Hon är slovakiska, men bor sedan 30 år i Tyskland. Vi fann varandra direkt och kunde konstatera att vi bara blivit äldre, annars ser vi likadana ut. I Wien träffade vi J, som är österrikiska och bor i Wien. R hade jag inte träffat sedan hennes bröllop 2004 (hon kunde inte komma på mitt för att hon hade ett litet barn). J med flickvän och barn var på semester i Sverige 2014 och då sågs vi båda familjer.

Tidsavståndet visade sig inte betyda något alls. Förutom att vi fick fylla i luckorna om vad som hänt, jobb vi har haft, resor vi gjort och barn vi skaffat, var allt precis som förut. När vi alla bodde i samma korridor i Wien fyllde J 20 år. Det var hennes första universitetstermin. Dagarna innan vi sågs fyllde hon 40. Nu pratade vi precis som förr, skrattade så vi grät och skämtade med samma interna humor. Enda skillnaden var att vi siktade på att gå och lägga oss vid tolv samt vi köpte ett paket cigg och delade på. Alla hade slutat röka och rökförbud har införts i Österrike till allas glädje och inte förtret.

Vi gjorde massa gammalt, men också massa nytt tillsammans. Vissa saker har inte någon charm när man har mer pengar att köpa sig bättre mat/fika/vin för. Jag är så fantastisk glad att jag gjorde den här resan och jag kommer att återkomma till den i ett par inlägg då jag kunde gå på många kulturjakter. Resan har gett mig oerhört mycket mental energi, men tyvärr var det omedelbara reaktionen mest utmattning. Det blev stress både dit och hem så jag fick ingen tid alls att njuta på flygplatserna och min smärta i knäet kulminerade i veckan och jag fick tillbringa en dag på akuten. Nu är jag bättre och stressen är lagd bakom mig, så nu ska jag bara se tillbaka på en fantastisk återförening med underbara vänner och med min favoritstad.

Jag, R och J på party i vårt studentkök

Hösten 1999. Jag, R och J på party i vårt studentkök. En av två bilder på oss alla tre i mitt gamla fotoalbum. Kul har vi och sent är det förmodligen. Nu är Buchfeldgasse 16 inte längre ett studenthem, det är ett vanligt hus med större lägenheter. Det känns inte så sorgligt, det var inte precis toppmodernt när vi bodde där för 20 år sedan.

dec 17

Recension: Gustavsson, Matilda; Klubben; 2019

KlubbenMatilda Gustavsson avslöjade den så kallade kulturprofilen 2017. Jean-Claude Arnault var hans namn och han är gift med den svenska akademiledamoten Katarina Frostenson. Allt blev en enda soppa och Svenska Akademien har inte hämtat sig från detta än. Klubben är en mer djupgående bok om vad som hände, vad som ledde fram till det och vad som hände sen. Boken är utgiven på Albert Bonniers förlag.

Klubben var en litteraturscen som drevs av Jean-Claude Arnault. Där kunde Sveriges författare ses mingla runt bland den verkliga kultureliten. Arnault kände alla och hade kontakter överallt. Det sades att den som blev invald i Svenska Akademien hade först haft ett framträdande på kubben. Men Arnault var inte bara en kulturpersonlighet med ett stort driv, han var också en ”kvinnokarl”. I hans fall betydde det att han inte bara kladdade på unga kvinnor, utan även utsatte dem för regelrätta våldtäkter.

Få personer har vågat anmäla Arnault. Han påstod sig ha makt att förstöra deras karriärer. Gustavsson har inte lyckats belägga om det är sant att han exempelvis kunde blockera utbildningar, men det var ändå av mindre betydelse. Att kvinnorna trodde på det gjorde att de aldrig sökte. Matilda Gustavsson har också grävt i Arnaults förflutna och upptäckte många felaktigheter i hur han framställande sig själv och sin bakgrund.

Jag tänkte först att jag inte behövde läsa Klubben för att jag redan läst så mycket. Jag hade fel. Klubben är en fantastiskt välskriven bok som jag är otroligt glad över att ha läst. Matilda Gustavsson dömer inte, hon berättar och beskriver. Hon låter båda sidor komma till tals. Hon låter oss läsare stå där med alla frågetecken utan att gissa sig till något. Och det är mycket som är konstigt.

Klubben är ett gediget journalistiskt verk och det som gör boken så bra är att det inte är en tes som ska bevisas, utan författaren har drivits av nyfikenhet att gå till botten med sina undersökningar. Jag får som läsare dra mina egna slutsatser och jag känner mig aldrig skriven på näsan. Det är en viktig bok om mäns våld mot kvinnor och det är fantastiskt att Arnault faktiskt dömdes för något av allt det han gjort.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Omnible

dec 17

Lucka 17: Ivana Brlić-Mažuranić

Ivana Brlić-Mažuranić

En kvinna som blivit nominerad till nobelpriset i litteratur vid fyra tillfällen på 30-talet är den kroatiska barnboksförfattaren Ivana Brlić-Mažuranić. Jag tyckte att det var särskilt roligt att ha med henne i min kalender för att det visar att detta med barnboksförfattare och nobelpriset inte är någon ny diskussion.

Ivana Brlić-Mažuranić är Kroatiens främsta barnboksförfattare genom tiderna och hon kallades redan under sin samtid för Kroatiens H C Andersen. Hon gav ut en barnnovellsamling som tar avstamp ni Kroatiens folksagor och det var för den hon blev mest känd. På svenska heter den Lavendel och Rosmarin. Brlić-Mažuranić var den första kvinnan i den kroatiska akademien.

Att läsa

Lavendel och Rosmarin 1916

dec 16

Nobelfest 2019: Tre frågor till nobelläsare

Feministbiblioteket nobel

Denna vecka har nobelpristagarna mest handlat om mig och vad jag tycker. Jag tänkte därför avsluta med vad några andra flitiga nobelläsare tycker. Det fina med detta är att ni, om ni är mycket intresserade av att läsa nobelpristagare, kan jämföra vad jag tyckte med vad andra tycker.

Smaken är ju som baken, men olika böcker kan också ge olika omdömen om en författare. Jag tyckte till exempel att François Mauriac var dötrist och Anatole France lite småmysig, men nedan kan ni läsa en som tyckte precis tvärt om. Vi har inte läst samma böcker av dessa författare.

Frågorna

  1. Vilket är det bästa verket du läst av en nobelpristagare?
  2. Vilken nobelpristagare bör man undvika att läsa?
  3. Vem av alla nobelpristagare är du mest sugen på att läsa/läsa mer av?

Svaren

Yukiko Duke, litteraturkritiker

Yukiko är journalist, författare och översättare och en stor litteraturkännare. 

1. Oj, det är många nobelpristagarromaner som är bra! Och somliga romaner växer ju med tiden medan andra krymper i betydelse för en… Men det finns två nobelpristagarromaner som jag fortfarande känner starkt för. Det ena är Gabriel Garcia Marquez Hundra år av ensamhet, för den vidunderliga kraften i berättandet och den magiska realismen. Den andra är M/T- berättelsen om skogens under av Kenzaburo Oe, som handlar om hur Oe blev författare. Hur fint väver han inte ihop sin hembys mytvärld med sitt eget författarblivande!

2. Uj, också en svår fråga. Jag tycker egentligen inte om att kora ”läs inte den här”-författare. Men den franske poeten Sully Prudhomme – som fick första nobelpriset i litteratur 1901 – är illa naggad av tidens tand och framstår som pekoralistisk, tycker jag.

3. Grazia Deledda, som jag också av någon orsak inte tycker om. Jag vill komma fram till vad det är jag inte gillar. Har inte lyckats ringa in det än…

Sanna på Sannas bokhylla

Sanna har själv har läst alla nobelpristagarna.

1. Det är svårt att välja ett enda verk, det finns så många storslagna berättelser där ute. Fria män, De knepiga katternas bok, Hjärtdjur… men jag skulle nog vilja slå ett slag för Nadine Gordimer här. Hon skriver minimalistiskt och lättfattligt men med mycket djup och undertext. Julys folk är en kortroman men den har precis allt. Den är ett litet mästerverk.

2. En kan leva ett mycket gott liv utan Sully Prudhomme, Maurice Maeterlinck och Claude Simon.

3. Kazuo Ishiguro! Just nu står Bleknande berg och En familjemiddag på läslistan. Allt av Ishiguro är genialt.

Josefin på Nobelprisprojektet

Josefin läste alla nobelpristagare 2011-2013.

1. Ormboet – François Mauriac (är SÅ svårt att välja en, men jag tar den här med förhoppningen om att någon ska bli sugen på att läsa den p.g.a. Mycket Läsvärd!)

2. Anatole France (om man väljer att läsa Drottning Gåsfot) S. U. C. K.

3. José Saramago! (Alternativt Toni Morrison, men av henne har jag redan läst två böcker, så det borde vara Saramagos tur.)

Linda på Enligt O

Linda läser mycket och har utmanat sig själv att plöja alla nobelpristagarna.

1. Den här frågan är ju helt omöjligt, då det finns så otroligt många bra böcker skrivna av nobelpristagare. Jag har till slut bestämt mig för Blindheten av José Saramago, som verkligen knockade mig totalt när jag läste den.

2. En författare jag aldrig någonsin vill läsa något av igen är Günther Grass. Hans Blecktrumman är något av det värsta jag läst.

3. Just nu ser jag faktiskt mest fram emot att läsa något av Olga Tokarczuk och har Löparna redo här hemma.

Lyran på Lyrans Noblesser

Lyran läser mycket och har läst en hel del nobelpristagare genom åren. 

1. Bästa verket för mig personligen är Barabbas av Pär Lagerkvist. Men jag har rätt udda smak så om jag ska tipsa andra vill jag rekommendera den fantastiska novellen En ros åt Emily av William Faulkner.

2. Det finns rätt många tråkiga gamla gubbar bland de äldre Nobelpristagarna, men eftersom jag blandar ihop dem är det svårt att utse någon som den man ska undvika. Däremot kommer jag inte att läsa något av årets pristagare Peter Handke av andra skäl. Tycker att Nobelkommittén verkligen tappat allt omdöme som ger priset till någon som hyllat Milosevic och förminskat folkmordet i Srebrenica.

3. Jag har flera olästa böcker av Toni Morrison i min hylla, de vill jag verkligen läsa.

Anna på Och dagarna går

Anna är också en storläsare som läst många nobelpristagare.

1. Bäst är väldigt svårt att säga. Varje läsning man gör sker ju liksom i ett sammanhang. 1991 fick Nadine Gordimer priset och då hade jag läst sydafrikanskt under flera år. Min sons historia blev därför en riktigt stark läsning. När jag i år reste till landet och bl a besökte Robben Island så påmindes jag igen om den. Apartheidsystemets grymheter är något som inte får glömmas bort!

2. En pristagare som jag inte kommer att läsa är Mo Yan. Min man läste honom och sa krasst att det här kommer du inte gilla. Tjocka böcker med kroppsvätskor. Inte min grej.

3. Just nu är jag väldigt sugen på att läsa Selma Lagerlöf igen. Läser Anna-Karin Palms biografi nu och vill återvända till Lagerlöfs texter.

dec 16

Lucka 16: Janet Frame

Janet Frame

Jag har tidigare skrivit om Katherine Mansfield och nu är det dags för Janet Frame. De två anses vara Nya Zeelands bästa författare genom tiderna. Enligt en artikel i The Guardian var Janet Fram aktuell för nobelpriset två gånger, sista gången 2003 då hon ska ha fallit på målsnöret för sydafrikanen J M Coetzee. Året efter var hon död.

Frames författarskap är präglad av hennes fruktansvärda historia. Hon diagnostiserades felaktigt med schizofreni 1948 och var nära att bli lobotomerad. Hon skrev en bok på mentalsjukhuset, The Lagoon and Other Stories, och den blev oerhört väl mottagen. Så väl att den planerade lobotomin ställdes in.

Efter succédebuten har hon varit oerhört produktiv och hennes författarskap har blivit oerhört uppskattat och översatt. Janet Frame kallas med rätta en av Nya Zeelands största författare. Hon var dessutom politisk i sina texter och framförallt feministisk. Janet Frame hade fyllt upp sin plats väl bland alla nobelpristagare i litteratur.

Att läsa

Ugglor gråter 1957

Ansikten i vattnet 1961

En ängel vid mitt bord 1984

 

dec 15

Nobelfest 2019: Bäst, överraskande och överskattat

Feministbiblioteket nobel

Jag har gjort en liten enkät som några personer har svarat på. Den kommer jag att redovisa imorgon. Idag kommer en betydligt längre enkät som jag själv svarat på. Här har ni bäst och sämst och tråkigast och lättsammast. Håll till godo och tveka inte att skälla på mig om jag har hopplöst fel på någon punkt!

Bästa författare

Skönlitteratur

Doris Lessing: Svårt att välja en, men Doris Lessing hållen en hög jämn nivå genom sitt författarskap.

Poesi

Wisława Szymborska: I hård fajt med Tomas Tranströmer kniper hon titeln som min favpoitpoet alla kategorier.

Drama

George Bernard Shaw: Efter att ha läst flera av hans dramer från fösta delen av 1900-talet så blev jag riktigt förtjust i det politiska och inte helt sällan också feministiska. 

Noveller

Alice Munro: Så många rena novellförfattare finns inte bland nobelpristagarna, men icke desto mindre är hon den mest framträdande novellförfattaren någonsin.

Facklitteratur

Svetlana Aleksijevitj: I en inte alltför hård konkurrens svarar jag henne. De tidiga filosoferna, teologerna och historikerna var jag inte så imponerad av. På senare tid har det varit betydligt färre facklitterära författare som premierats.

Bästa verk

Skönlitteratur

Hjärtdjur av Hertha Müller och Blindheten av José Saramago: Jag kan inte välja en, det gick bara inte. Herta Müllers poetiska skildring av förtrycket i Rumänien är lysande. Likaså är José Saramagos bok om ett samhälle där alla – utom en – blir blinda, något av det bästa jag har läst.

Poesi

Här av Wisława Szymborska är en av de bästa poetiska böcker jag har läst.

Drama

En lång dags färd mot natt av Eugene O’neill har en mycket spännande intrig och fantastiska rollkaraktärer. Jag skulle mycket gärna vilja se den sättas upp igen. 

Noveller

Märkligt nog kanske, kommer jag inte välja en novell av Alice Munro. Jag har två andra favoriter som jag håller för de bästa. Återigen kunde jag inte begränsa mig till en. Recitatif av Toni Morrison om en svart och en vit flicka och vi får inte veta vem som är svart och vem som är vit. Här får fördomarna det jobbigt! Olga Tokarczuks Professor Andrews i Warszawa är en fantastisk skildring av förtrycket i Polen.

Facklitteratur

Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj en en fantastisk reportagebok om alla kvinnor som deltog i andra världskriget, till och med i strid.

Överraskande och överskattat

Positiv överraskning: Halldór Kiljan Laxness har jag trott skulle vara extremt tråkig, men istället var det progressivt och till och med feministiskt.

Negativa överraskning: Jag trodde att Kenzaburo Oe skulle vara spännande efter att sett nobelfesten 1992 och hört vad hans böcker handlade om. Istället var det oerhört segt och obegripligt.

Överskattat: Patrick White har jag hört mycket gott om, men trots att jag läst hans mest kända verk, Livets träd, såg jag inte alls storheten.

Mest feministiskt: Doris Lessings Den femte boken och Elfriede Jelineks Älskarinnorna är båda med i den feministiska litteraturkanonen.

Mest lärorikt: Jag lärde mig mycket om Kinas historia när jag läste Den goda jorden och Kejserlig kvinna av Peal Buck.

Sömnpiller: I mycket hård konkurrens med flera andra författare svarar jag Odysseus Elytis. Snark.

Mest obegripliga: Claude Simons Triptyk var något av det tristaste och konstigaste jag har läst. Jag fick inte med mig någonting av handlingen.

Mest lättillgänglig: Kazuo Ishiguro är otroligt lättillgänglig och någon att börja med om man vill läsa nobelpristagare. Vill man ha någon längre tillbaks i tiden så är Pearl Buck ett bra val.

Mest progressivt: Jag måste svara Bertrand Russel, som så tydligt tog feministisk ställning i Äktenskap och moral.

Minst progressivt: Maurice Maeterlinck religiöst inspirerade pjäs var inget som kändes före sin tid.

Kommer minnas så länge jag lever: Jag läst tidigt Kejsarn av Portugallien och den är fortfarande en av de bästa böcker jag läst.

Föll snabbast i glömska: José Echegaray. Var det dikter eller drama? Minns inte ens det.

Roligast: Winston Churchills roman Savrola var en fantastisk läsupplevelse i sitt slag. Det var en kärlekshistoria mellan rebelledaren och frun till ett fiktivt lands diktator. Hade varit som en trist kioskroman från förr om det inte varit för dess författare. Mycket roligt att Churchill skrivit en sådan bok och 1897 till på köpet!

Tråkigast: Här finns det så många att det är svårt att välja ut en. Camilo José Cela är ett exempel på en riktigt tråkig författare från senare tid (1989).

Hö hö-läsning: Daroi Fo. Roligt för folk med 40-talisthumor. Inte roligt för mig.

Religiöst dravel: Rudolf Eucken svamlar om Jesu moral. Eller nåt.

Tunnis: Jag läste Carl Spittelers Das bombadement von Åbo och det var en lustig historia om ett fiktiv bombangrepp på Åbo. Lästes på tyska och var väl inte mer än 50 sidor.

Tegelsten: Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset i tre delar om medeltiden var ett praktverk. Jag älskade inte direkt, men det är roligt att ha läst den.

Tyngst: Helt klart Nelly Sachs och hennes hjärtskärande dikter om förlust.

Lättsammast: T S Elliot bok om de knepiga katterna var helt fantastiskt rolig och lättläst!

dec 15

Lucka 15: Amrita Pritam

Amrita Pritam

I år skulle den indiska författarinnan Amrita Pritam fyllt 100 år, men hon dog när hon var 85 år. Pritam anses vara den första kvinnliga framträdande författaren på språket punjabi. Hon var oerhört produktiv och har skrivit många romaner, pjäser och diktsamlingar under sitt liv. Hon var en feministisk författare som ofta skrev om kvinnor.

Varför har ingen indisk författare fått nobelpriset i litteratur på 106 år? Rabindranath Tagore fick nobelpriset 1913 och sedan dess har det inte varit några indier som fått priset. I den indiska tidningen The Print uttalar sig några journalister på tidningen om varför. Yashasvi Pathak tror att det är för att man i Indien inte är tillräckligt stolta själva över sina kulturskatter. Hon ger gärna skulden till en eurocentriska Svenska Akademien, men tycker att både Indien och resten av Asien borde steppa upp och se till att åtminstone deras egna medborgare känner till kulturskatterna.

Oavsett vem som bär skulden så är det nog inte enbart de inhemska journalisterna som tycker att Amrita Pritam skulle varit värd ett nobelpris i litteratur. Hon har fått många andra priser för sitt författarskap, men hon är inte översatt till så många språk. Hon är till exempel inte tillgänglig på svenska alls. I Indien och Pakistan är hon fortfarande omåttligt populär och med tanke på hur många människor som bor där borde nog akademien ha tittat närmare på henne.

Att läsa

The skeleton 1950

Life and times 1989

dec 14

Nobelfest 2019: Feminister bland nobelpristagarna

Kvinnliga nobelpristagare

Alla kvinnor var givetvis inte feminister. Vissa har frånsagt sig titeln, andra kanske inte vill kalla sig det men är det väl ändå någonstans i praktiken. Här listar jag dem som var eller är feminister i praktiken och som inte aktivt tagit avstånd från feminismen. Har jag glömt någon? Säg gärna till!

Feminister

Selma Lagerlöf: Den första feministen och en riktigt hängiven rösträttskvinna.

Pearl Buck: Amerikansk kvinna som bott många år i Kina. Skriver mycket om gripande kvinnoöden, inte sällan från Kina.

Gabriela Mistral: Feminist och demokratiaktivist som alltid stod på de svagas sida. Nominerades till nobelpriset av en annan feminist, Elin Wägner.

Nadine Gordimer: Hängiven feminist och apartheidmotståndare.

Toni Morrison: Den första svarta kvinna som fick priset och också en feminist som alltid inkluderat svartas kvinnors rättigheter.

Elfriede Jelinek: Kontroversiell person i hemlandet Österrike och ett mycket kontroversiellt val av akademien, men icke desto mindre positivt.

Doris Lessing: En av de mest ikoniska feministerna som fått priset och hon fick de alldeles för sent, något hon själv också tyckte.

Olga Tokarczuk: Cool feminist som inte räds att prata mot regimen i Polen.

Feminister i praktiken

Alice Munro: Hon har lite vagt sagt att hon inte är feminist, men i ord och handling har hon gjort mycket för feminismen.

Svetlana Aleksijevitj: Mig veterligen kallar hon sig inte feminist, men hennes verk har en tydlig feministisk prägel.

Gamla progressiva gubbar med feministiska idéer

Bjørnstjerne Bjørnson: Han tog tydligt ställning för att avhållsamhet före äktenskapet skulle gälla även männen.

George Bernard Shaw: Socialist med tydliga åsikter för kvinnors rättigheter. Hans dramer innehåller inte sällan ställningstaganden i kvinnofrågor.

Bertrand Russel: Hans bok Äktenskap och moral talar för sig själv.

Halldór Kiljan Laxness: Män på 50-talet kallade sig inte feminister, men efter att ha läst Salka Valka tror jag att Laxness absolut var feminist.

dec 14

Lucka 14: Simone de Beauvoir

Simone de Beauvoir

Det sägs att Simone de Beauvoir har varit aktuell för att få nobelpriset i litteratur. Ebba Witt-Brattström menar att akademien skulle ha ringt upp de Beauvoir och frågat om hon skulle vägra att ta emot det, som Jean-Paul Sartre gjorde. När hon sa att hon inte skulle göra det gick priset istället till Aleksandr Solzjenitsyn. Det här var 1970. Claudine Monteil, en lärjungen till de Beauvoir, säger istället att Akademien varit orolig att hon inte skulle ta emot priset och att detta var 1975. Vad i detta som stämmer, vet jag inte.

Vad jag dock vet är att det skulle betytt oerhört mycket för den feministiska kampen om Simone de Beauvoir, alla feministers stora ikon, skulle belönats med nobelpriset. Det går bara att spekulera i vilken skjuts feminismen hade fått vid en sådan utmärkelse. Visst har flera feminister fått det senare, men inte någon så ikonisk som Simone de Beauvoir.

Att läsa

Det andra könet 1949 

Mandarinerna 1954